Brukar kika på nyheterna på morgonen, har nytta av det i jobbet och vill veta vad som hänt i världen. Dessutom är det enda programmet jag lyckas följa med hyfsad regelbundenhet. Här om dagen satt jag och väntade på 7-nyheterna när man plötsligt började att tala om ämnet döden i medierna. Den som känner mig vet att mornar inte är den bästa tiden på dygnet för mig och att jag är rätt sävlig, för att inte säga enkelspårig, innan i alla fall 08.00 på morgonen. Men här vaknade jag till ordentligt. Jag gillar verkligen när ämnet döden diskuteras som ämne och inte som tragik kopplat till händelse. När det finns nån form av analys kring ämnet. För vi behöver det, som människor. På tok för många är så långt från döden mentalt, att de bara har ångest kring frågan.

Anja Hirdman, medieforskare , har i alla fall varit redaktör för en nyutkommen antologi med titeln "Döden i media". De som skrivit boken har kikat på döden ur lite olika synvinklar, som underhållning, som nyheter och som den egna döden i bloggar. Anja diskuterar kring deckare och deras popularitet, ett av skälen till att de blir populära är att dödandet alltid stoppas. Det finns en tröst i att det goda segrar i alla fall och de tar även upp den, enligt mig, absurda serien "Morden i Midsomer". Alltså; det grevskapet borde ha förgåtts vid det här laget, alla mördas ju. På löpande band. Minst tre varje avsnitt. Den enda som borde vara kvar nu, är ju den siste mördaren.

Men i serien är döden en bisak och livet fortsätter som innan. Och jag kan se trösten i det, att det finns ett hopp om ett liv, trots att människor inte bara dör. De till och med mördas på mer eller mindre fantasifulla sätt. Jag har liksom aldrig begripit mig på varför serien varit så populär, nu fattar jag. Jag har aldrig begripit mig på alla försupna och aparta poliser som ska lösa mord och att de skummisarna blivit så älskade. Har inte hakat på Steig Larsson-trenden, har inte sett nån film, inte läst en rad i nån av hans triologi samt undvikit varje risk att behöva höra den läsas som ljudbok. Enda författare i den genren, som jag står ut att läsa, är norskan Anne Holt. Det är för att personporträtten är fint beskrivna och att det berättas om personerna på ett sätt som jag tycker om.  Döden är början på berättelsen om människorna i hennes böcker. Men jag behöver inte trösten kring döden, jag ser inget hotfullt i döden eller i att vara död. Tråkigt att vara död eller att behöva dö, så nyfiken som jag är. Men jag nojjar nog mer hur jag ska dö och där ger ju knappast deckare så mycket tröst.

Jag köper helt teorin kring att medierna också visar vägen för hur man ska hantera döden. När vi levde närmre varandra, i mindre samhällen så socialiserades vi in i riter och ritualer kring döden. Saker som inte är självklara idag. Jag har vänner som aldrig varit på en begravning. De var för små när mor- och farföräldrar avled, de har varit förskonade från släkt och vänners dödar. Nu börjar föräldrarna ha vikande hälsa och det blir verkligt att förr eller senare ska mamma och pappa dö. De har panik för de vet inte hur de ska hantera det praktiska, jag skulle ju vara mer orolig för det känslomässiga, de har aldrig fått varit med och sett hur det går till. Eller kan gå till.

Vidare så diskuteras att bloggar om döden, exempelvis när någon har en livshotande sjukdom,  att de bloggarna har fler följare än modebloggare. Vilket faktiskt glädjer mig, för det innebär att det i alla fall finns ställen där döden skildras och man kan ta del av en människas resa till död eller tillfrisknande. Jag själv följer flera bloggar där människor lever under påtagligt dödshot på grund av sjukdom. Det rör både vänner till mig och helt främmande människor. Och jag följer dem av flera skäl, ett av de största skälen är att om de skriver om det hela, så har de ett budskap som de vill ut med. En berättelse att föra vidare och jag tycker om människors berättelser, oavsett om de är lätta eller svåra att höra.

Ett annat skäl är att jag vet att många vänner i vardagen orkar inte följa med på resan mot döden och drar sig undan. Det kan bli ekande tomt på vänner och väldigt ensamt att bära sin egen död eller hotande död. Sen är omgivningen och de närstående bara människor som också måste förhålla sig till att en älskad person är på väg bort. Det kan slita på nog så illa och det kan vara svårt att trösta när man står i sin egna rasande sorg. Jag kan ändå bekräfta att jag ser och hör vad de som är på väg mot döden har att säga, komma med uppmuntrande ord, visa att jag bryr mig. Och jag vet att det betyder mycket för de som jag bekräftar med mina kommentarer, den återkopplingen har jag fått vid många tillfällen. Men jag gör det inte för feedbacken, jag gör det för att jag kan och att jag vill.

Boken "Döden i medierna: Våld, tröst och fascination", finns att beställa här och här, för den som är intresserad.

Du kan se inslaget från SVT Morgon här, det finns tillgängligt till 24:e april 2013.

Frid.

Zappade igenom kanalerna för ett tag sen och hittade en italiensk dokumentär om den hysteri som bröt ut 1984, när det hittades en stenskulptur, som alla trodde var efter den italienske konstnären Modigliani, men det visade sig senare att tre grabbar hade gjort den. I dokumentären pratar konstkritikern Marco Fagioli om fenomenet med att saker är värda mer när det är en känd källa, än om kontnären är anonym. Han dissar tanken om äkthet och ursprung fullständigt, anser det mer som romatiskt dravel, nåt som konstmarknaden ägnar sig åt för att fastställa ett värde. Att det som spelar roll är namnet och inte om något är bra eller inte.

Att kika på en Monet ska ge en strörre kick, än att kika på vad grannen lyckas fippla ihop. Oavsett om grannen har samma teknik, samma sätt att se på färger och ljus eller vad det nu kan vara som Monet hade. Att spela på en fiol ihoppetad av Antonio Stradivari, ska tydligen vara väldans fint. Dyrt som attan att anskaffa en sån fiol, troligen en dröm för varje seriös violinist. Och det är säkert en otrolig upplevelse att spela på en sån fiol. Och så kommer det nog alltid att vara, oavsett om token i skogen kan bygga en fiol av ännu bättre kvalité. Att Erik Mannerström lånat ut sitt namn till lite såser, gör faktiskt inte de såserna speciellt mycket bättre än Blå Bands pulversåser. Visst skiljer det, men SÅÅÅ förtvivlat mycket är det inte. Och jämför man Mannerströms bearnaisesås med exempelvis Lohmanders bearnaisesås, så är det hugget, som stucket. Det är mer en smaksak än verklig kvalitétsskillnad.

Så har det nog varit rätt länge genom seklerna och kommer så att vara framledes också. Uppfattas något att ha kvalité, så kommer fler att uttrycka sin uppskattning. Oavsett om det finns verkliga skillnader i kvalité eller inte. Oavsett om det är rent trams eller om det är undermåliga produkter som säljs under ett visst namn.

Det fick mig att börja fundera. Det är ju verkligen i ropet att ha ett varumärke, att skydda sitt varumärke och få det att framstå som en garant för de varor eller tjänster man tillhandahåller. Det finns liksom ett allmänt vetande att vissa varumärken eller namn står för något bra och för kvalité. I flera av de verksamheter och organisationer som jag befinner mig i, så kämpar man stenhårt med att skapa sig ett gott varumärke. Inhyrda konsuler och reklambyråer kommer med smarta förslag på typsnitt, färger och hur de ska kommunicera sitt "budskap". Att allt som kommer ur berörd organisation ska hålla sig inom grafiska profilen och vara granskat. Oavsett om det är bra eller inte, oavsett om tjänsten eller varan håller kvalitetsnivån.

Det är väl egentligen av godo att någon vill hålla hög svansföring och leverera något bra. Håller något inte den förväntade kvalitén så kommer organisationen att förlora på det. Men jag undrar ju i samma stund hur mycket bra som går om intet på grund av att det inte känns igen av alla, att någon aldrig hört talas om just den "leverantören" tidigare. Eller om det inte fins risk att bra saker tappas bort i organisationer som strikt håller på sitt varumärke och att det blir svårt att tänka nytt.

I dokumentären som jag nämnde i början, var det experter som investerade hela sin trovärdighet i att pojkarnas skulptur i själva verket var från den store konstnären. De ville så gärna att det verkligen var de försvunna skulpturerna som återfunnits. Experterna såg direkt att det var rätt och kunde ge långa utsagor på att allt var typiskt för Modigliani. Jag kan tycka synd om de experterna, att förblindas så av en önskan om att få vara med om en sådan händelse, att de tappar vett och sans. Men det är väl som jag länge misstänkt; vissa typer människor skulle kunna äta hudskit, om det vore tillräckligt snyggt inslaget och från rätt ställe.

Jag hoppas innerligt att jag inte är en av dem. Fast säker kan man aldrig vara...

Fridens!

Det finns ett litet ord som är på modet att diskutera just nu. Det lilla ordet är "HEN".

För ordet väcker inte bara debatt utan det verkar också göra folk provocerade långt bortom min förståelse. Eminenta Lady Dahmer propagerar oförtrutet på om användandet av ordet och hon stöter på dunderpatrull. Jag förstår att det finns något hotfullt med ordet, men jag fattar verkligen inte varför det är hotfullt. Jag tycker mest att det verkar tusan så behändigt!

Hen verkar dra upp dammet från den något överhettade genusdiskussionen som pågår i samhället. Även den en fråga som jag har så otroligt svårt att förstå att skulle vara så otroligt hotfull. Det må vara en något hädande men jag anser att genusdebatten är lika onyanserad som debatten om vargjakten. Jag blir bara förbannad på båda sidor och lägger ner. Jag orkar inte engagera mig i den offentliga debatten alls, slår dövörat till när något av ämnena kommer upp. Dock är jag mycket tacksam för de som orkar ta debatten nyanserat.

Finska, meänkieli och samiska har redan hen som ord, de har tydligen inte haft nytta av att genusbestämma folk. Vilket jag kan tycka är rätt sympatiskt. Jag har haft turen att få träffa människor som är könsöverskridande på diverse olika vis. Allt i från transexuella och transvestiter till dragkings/-queens. För egen del skiter jag högaktningsfullt om någon är en kvinna eller man. Jag umgås med människor och personer som är intressanta. Och jag tycker att det är praktiskt att säga hen.

Här om veckan hade SVTs program Babel ordet "hen" som diskussionsämne. De som diskuterade var väl nästan positiva till ordet, men inte överdrivet entusiastiska. Dock berättades om en ungdomsbok av författaren Kristoffer Leandoer. Boken heter Namnsdagsflickan (finns att beställa här och här), i boken låter han läsaren bestämma könen på huvudpersonerna. Båda huvudpersonerna har könsneutrala namn och Åsa Ekströms illustrationer är också könsneutrala. Det går att tolka dem som man vill. Jag tycker det är fullständigt lysande! Den boken kommer jag att ge till unga i min närhet, för själva storyn verkade vara klart godkänd.

Jag har redan använt hen i mina texter här, jag kommer nog att fortsätta göra det lite då och då. Jag är inte helt bekväm i användandet av ordet, än. Men jag jobbar på det. Jag tycker det finns en befrielse (märkligt nog) i att slippa könsbestämma folk, det känns bra att strunta i det. Jag ser fram emot den dagen då jag i tanke, tal och skrift fixar att använda hen obehindrat.

Som en skänk från ovan såg jag följande lilla underbara bild idag. Jag önskar så att jag visste vem som skrivit detta och jag önskar så att jag visste vem som tagit bilden. Båda förtjänar cred! Me like!

  Fullständigt underbar!

Fridens!

Det finns ett gäng som kallar sig The Lonely Island. De är en avknoppning av Saturday Night Live, det vill säga fullständigt galna. The Lonely Island gör musik och skriver galna texter. De får dessutom hyfsade kändisar att ställa upp på deras dårskap, att vara med och sjunga eller delta i deras videos.

Jag tycker det är otroligt roligt och min respekt för dessa etablerade kändisar, ökar faktiskt. Det visar att de har självdistans nog för att delta i något som driver våldsamt med dem själva. Eller att de vågar gå utanför givna ramar, sånt som i vissa kretsar skulle anses som förkastligt.

Michael Bolton var en smörsångare i popgenren på 80-talet, mycket ballader och tuttinutt. Han ansågs vara hyfsat pretentiös och klart larvig. Smäktande röst, lite för läcker för sitt eget bästa, långt hår hade han också.

Så här lät han 1989, han är bara "för mycket".

Men något har hänt under de år som gått sen dess. Förra året dök detta upp, korthårig och otroligt mycket roligare!

  Michael Bolton, 2011

The Lonely Island och Michael Bolton gör låten "Jack Sparrow" ihop 2011, bilden ovanför är hämtad från videon. Jag tycker den är fullstädigt lysande, garvade så jag grät när jag såg den första gången och tycker fortfarande att den är otroligt rolig att se. Tala om självdistans! Länkar även texten, då den är rätt skoj.

The Lonely Island och Michael Bolton, Jack Sparrow, 2011.

Texten till Jack Sparrow.

Två andra projekt som The Lonely Island gjort, finner jag också fantastiskt underhållande. Dock varnas känsliga läsare, det förekommer explicit material i båda. Det första är med Akon och du kan se den här, den andra är med Justin Timberlake och du kan se den här. Texterna får du leta reda på själv, men de är typ halva behållningen.

Fridens!

Det finns en regissör som jag älskar förbehållslöst; Tim Burton (du kan läsa lite här också).

Första gången jag fick kläm på karln var i filmen Beetlejuice (1988). Jag älskade filmen omedelbart och gör det fortfarande. Filmen är så underbart skruvad och Michael Keaton gör en schysst rolltolkning av spöket Beetlejuice, som är minst lika skruvad. Under åren har jag njutit av Burtons produktioner. Jag är mest förtjust i hans filmer som har animationer.  Dit hör The Nightmare Before Christmas (1993) som är mest rolig och Corpse Bride (2005) är otroligt fin och varm film. Mars Attacks! (1996) och Kalle och Chokladfabriken (2005) samt Alice i underlandet (2010) är ju vanliga spelfilmer men jag gillar verkligen hur utflippad Burton kan vara, utan att det går över styr och blir osmakligt.

Men det finns en liten film som jag verkligen tycker allra mest om. Den är söt och makaber på samma gång. Den är otroligt rolig på ett ganska absurt och lågmält vis. För rätt många år sedan visade en vän den mest underbara lilla animerade film som Tim Burton gjort; Vincent (1982). Mår bra var enda gång jag ser denna lilla film!

 Vincent Malloy, 7 år 

Det är en lagomt galen liten historia om lille Vincent och hur han tänker kring sin omvärld. Historien berättas av Vincent Price (det går att läsa mer om honom här), som med sin ödesmättade röst och avmätta engelska får historien att bli fantastiskt rolig. Kan se denna korta lilla film hur många gånger som helst, lika road var enda gång!

Här kan du se den lilla filmen, mycket nöje!

Fridens!

Det framförs idéer om att ungdomar bara ska ha 75% av lägsta lönen inom ett yrke under första anställningsåret. Det genomförs på några platser i landet.

Men helt seriöst; vad fan tänker de som ivrar förslaget med? Tänker de alls?

Det ivrarna hoppas på är att det ska leda till fler unga som får jobb inom exempelvis kommunerna. Precis som sänkt resturangmoms skulle ge unga jobb inom resturangbranschen. Det verkar floppa fett. Detsamma gissar jag att den här idén kommer att göra också. Tror ju inte att det kommer att skapas fler jobb på det här sättet. Kommunerna ser möjligtvis ett läge där de kan spara lite till i budgeten. Unga kostar i dag inte speciellt mycket för arbetsgivare att anställa, i jämförelse med en 40-åring. Att en utbildad undersköterska ska ställa sig och jobba för 75% av lönen, enbart på grund av ålder, jag tror det inte kommer att funka.

Och sen då? Ska de som har "ungdomslöner" också få betala enbart 75% av hemförsäkrigen, bussbiljetterna, matvarorna och så vidare? Skulle ju inte tro det. Så är det ju inte för de som är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa. Det är nog svårt att få livet att gå runt som ung, redan idag. Jag har otroligt svårt att se att det här förslaget skulle göra någon större skillnad. Gissar mer att det kommer att bli starten på fortsatt lönedumpning.

Sen har vi ju det faktumet att i Sverige har vi kommit överrens om att det är arbetsmarknadens parter som fastställer lönenivåerna på arbetsmarknaden. Inte politiker med tvivelaktiga motiv och dolda agendor.

Och faktiskt så finns det exempel med mer konstruktiva lösningar. Inom IF Metalls "Ramavtal för yrkesintroduktion" har de och ABB Karlskrona, samt några fler företag i området, skapat ett projekt för att få unga i jobb och bra arbetstagare till företagen. Där unga får utbildning och upplärning i ett yrke, för att sen få anställning på företaget. Under utbildningen fick ungdomarna lägre löner, efter avslutad utbildning och introduktion så gick de in på avtalsmässiga löner. Den som vill läsa mer kan kika här. Ett läge där båda parter vinner, borde vara det mest önskvärda.

Glädjande nog ska det provas på fler ställen i landet.

Fridens!

Just nu går en reklam om att sälja sitt guld.

Scenen är en middag på en mysig resturang och ett par, där mannen plockar fram ett etui med en guldring och ställer på bordet. Det är som upplagt för ett frieri och det är väl vad vi som ser, ska förvänta oss att det blir. Då öppnar mannen munnen och säger: "Vad tror du jag skulle få för den här?"  Det vill säga att mannen ämnar sälja ringen till bolaget som figurerar i reklamen, inte att fria till kvinnan.

Den reklamen var okej första gången jag såg den, drog på smilbandet lite så där.

Men numera önskar jag att kvinnan på andra sidan bordet skulle svara: "En stor fet smäll!" alternativt att hon ger honom en stor fel smäll. Det skulle kännas bra.

Tyvärr lär det ju inte hända.

Fridens!

Jag har varit på lunch här om dagen med en mycket kär vän. Det var otroligt länge sen jag såg honom sist, han har försökt få till en lunch sen innan jul, men det har inte gått. Men äntligen kunde vi båda träffas och käka. Själva lunchen förlöper väl, den här mannen har en humor som är på gränsen till galen. Han har en förmåga att spinna vidare på saker som sägs, tills de fullständigt förlorar kontakten med vett och sans. Under denna lunch har jag vid fler än fem tillfällen fått bita mig i handen för att inte lägga ut riktiga asgarv. Jag har fnissat så jag har riskerat att kvävas. Men jag har också fått berättat vad som hänt i mitt liv och fått höra vad som händer i hans liv.

Och medans vi sitter där så känner jag hur erbarmligt mycket jag saknat honom. Han har fattats mig så ohyggligt mycket, jag visste bara inte om det.

Och tyvärr är det så med jämna mellanrum. Jag har flera vänner som jag tycker otroligt mycket om, men som försvinner i allt det här som kallas vardag. Vänner som gör mitt liv så otroligt mycket enklare att leva, som ger mig kraft att gå vidare när livet inte är helt mycket nedförsbacke. Och de gör det i vardagen, jag menar inte de där dramatiskta tillfällena då livet fullständigt ställts på ända. Utan just i den vardagen, där de här vännerna tenderar att försvinna, drunka bland alla mina måsten. När jag väl möter dem igen så drabbas jag av upplevelsen av hur mycket de saknas och hur viktiga de egentligen är i mitt liv. Och jag blir lika förbannad på mig själv över hur lång tid jag låter det gå mellan gångerna vi ses. Varje gång. För jag lär ju inse att det mest beror på mig och jag är mycket tacksam över att de här människorna inte överger mig. De fortsätter vara trogna vänner i alla fall.

Jag är förvånansvärt lyckligt lottad i det här fallet och jag vet om det. Tack alla ni som finns där ute och som stannar vid min sida. Så värdefulla ni är!

Fridens!