Jag har då börjat kika på Twitter. Det är ju en spännande värld.

Har väl just börjat orientera mig i hur det hela fungerar, så jag begriper vekligen inte allt och kan än så länge inte nyttja mediet till fullo. Men det verkar ju lovande.

Det går ju att hålla sig uppdaterad kring allt, det går fullkomligen att knarka uppdateringar. Det är bara att lägga till lite folk eller organisationer som dräller tweets kring sig. Jag är mest inne på klokt folk och nyheter.

Men fast är jag. Det går att hitta så mycket spännande artiklar och material. Fort går det också.

Mina egna bidrag är väl ganska blygsamma än så länge, jag har inte heller tiden att bevaka allt, det får bli något inlägg med jämna mellanrum.

Fridens!

Vaskulär Demens.

Sjukdomen kallas ibland för ”blodkärlsdemens”. Skälet är att orsaken till demensen är att delar av hjärnans kärl har gått sönder och inte längre försörjer området med syre. Det leder till att hjärnvävnaden inte kan överleva. Den ”subkortikala” formen verkar vara vanligast. Skadorna blir i den vita hjärnsubstansen.

Skadorna kommer ganska direkt, den smyger sig inte på som till exempel Alzheimers. Det går oftast att säga vilken händelse som har givit de första skadorna. Det kan vara en operation, en rejäl infektion eller nedsatt allmäntillstånd. Skadorna blir värre stegvis, det kan alltså verka som om utvecklingen av sjukdomen stannat, för att det sen ska komma nya skador. Har man tur kan det gå flera år mellan stegen.

Hur sjukdomen visar sig, beror på var skadorna sitter i hjärnan. Vissa människor kan direkt få problem med att tala eller röra sig. Men oftast så behåller den drabbade ganska mycket av de intellektuella funktionerna till att börja med. Vart efter sjukdomen blir värre så kommer den drabbade att få problem med att kunna planera sin dag, att hålla ordning på var saker står i hemmet och att tänka i flera led.

Koncentrationsförmågan kommer att påverkas, förr eller senare, detsamma gäller minnet. Allt det här gör att människan upplevs som tankspridd och disträ till att börja med, innan det blir så illa att omgivningen ser att något verkligen är fel. Personen kommer också att få svårare och svårare att ta egna initiativ, andra måste uppmana och påminna att något ska göras. Att tänka kommer att gå långsammare och att växla mellan uppgifter eller samtalsämnen blir nästan omöjligt. Även det rent fysiska påverkas, det kan dyka upp stapplighet och svajig gång. Personen kan få problem med synen, typ att se dubbelt eller att delar av synfältet försvinner.

Den som drabbas av detta är oftast väldigt medveten om hur illa ställt det är, de märker allt som blir fel, men de har ingen förmåga att rätta till det. Ångest och depression är vanligt, men också bara att man har lättare att ta illa vid sig av saker som händer och som sägs. Saker man aldrig brytt sig i tidigare.

Det sker forskning på området, men hjärnan är en lurig liten sak, vetenskapen har inte mycket koll egentligen.

Diagnosen sätts med hjälp av olika formulär, tester och intervju av den som drabbats. Man gör även röntgen där man kikar på hur blodflödet i hjärnan ser ut. Den som drabbas förväntas leva i ungefär 8 år till, men det är väldigt olika. Det är inte bara Vaskulär Demens som påverkar när döden inträffas, om personen har andra sjukdomar påverkar också. Det är en kärlsjukdom, vilket gör att andra kärl i kroppen oftast också är sjuka. Vanligaste sättet som människor med Vaskulär Demens dör på, är av hjärtinfarkt. Det finns inga behandlingar som stoppar eller fördröjer sjukdomen. Man vet att vissa risker finns som kan ge Vaskulär Demens och just nu tycker vetenskapen att den bästa idén är att försöka åtgärda riskerna. Att se till att sjukdomen aldrig uppstår. 

Det är inte lätt att ta till sig det som står om diagnosen Vaskulär Demens. Att läsa om orsakerna och symtomen gör det så slutgiltigt. Det finns inget hopp. Det finns bara en väg att gå och det går inte längre att blunda för det som sker. Vi kan inte blunda, hur gärna vi än vill.

Källor:

Svenskt Demens Centrums hemsida: www.demenscentrum.se

Vårdalinstitutet, http://www.vardalinstitutet.net/document...df?objectId=7313

Jag har nyligen börjat lära känna en man via nätet. Personen ifråga bloggar och skriver väldigt bra. Jag har blivit ordentligt imponerad av hans texter. Jag har kommenterat texterna med jämna mellanrum. Men så var det ett inlägg som berörde mig lite djupare, så jag bara lära skicka ett meddelande privat.

Till min förvåning fick jag ett mycket trevligt och förvånande öppethjärtligt mail tillbaka. Sen har det rullat på i ett par månader med lite mailväxling. Samma goda kvalite på mailen som på bloggen, en fröjd att läsa.

Så en dag hinner han på mig på chatten som tillhör min mail, vi har samma mailleverantör. Vi börjar språka lite trevande och det är bara så mysigt. Vi fortsätter och jag märker nån form av kontakt, nåt som jag inte kan ta på men som känns otroligt behagligt. Han har humor och mycket djupa insikter om livet, vi har långa diskussioner om allt. Vilket är lite förvånande. Jag släpper sällan folk inpå mig. Det finns många som tycker att jag är en öppen människa, och det är jag, till en viss del. Jag är mycket noga med att skilja på personligt och privat. Men han tar sig smidigt och lättsamt in på områden som jag anser vara privata. Och det stör mig inte ens.

Jag får bekräftelse på ett sådant direkt sätt, som jag inte är van att få. Otroligt smickrande och väldigt vänligt. Det är inte obehagligt, bara ovant, vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Känner mig som en generad småjänta, vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men förtjust är jag och attraherad. Det känns lite som att bli indragen i ett magnetfält. Jag skulle vilja träffa den här personen. Jag skulle vilja sitta och prata med honom, höra hur han tänker, lyssna på vad han har att berätta. För han har mycket att berätta, nu är jag matad med små smulor av vad som finns i hans huvud, jag vill veta mer.

Och visst begriper jag att han är som alla andra, med både nackdelar och fördelar, det är ingen idealiserad bild jag har av honom. Han har villigt berättat om vissa nackdelar. Men det är just kanske det som gör honom så intressant, han står där som en helt vanlig människa, med förtjänster och tillkortakommanden.

Under nästan 14 dagar hade jag honom ständigt i tankarna och på andra sidan skärmen om kvällarna, på ett bra sätt, inte belastande. Vi var tämligen skötsamma på att hålla på anonymiteten, men efter hand så spelade det inte mycket roll heller. Det var rätt skönt att få en mer komplett bild av vem jag kommunicerade med. Jag kan ha svårt att göra om text till en verklig person, när det rör verkliga människor som jag möter på nätet. Jag fick ett namn som faktiskt inte låg långt från det jag önskade att han skulle heta, schysst sammanträffande!

Nu har vi haft uppehåll i nån vecka, bara ytterst minimal kontakt. Det har varit bra det också, jag har fått distans till relationen, rört mig ur det starkaste magnetfälten. Även om jag tänker på honom sundom, så är det inte lika intensivt som innan.

Jag hoppas han blir kvar i min värld, jag hoppas att vi kanske kommer att kunna träffas en dag. Men jag tror varken han eller jag har bråttomt dit. Blir det så blir det, annars inte.

Fridens!

Jag är vredgad över massmedia.

Må hända kan det tyckas att är det ett gravt slag i luften och något missriktat. Men media är rakt klappkassa på att rapportera från den här typen av händelser.  I flera fall benämns händelserna som ”illdåd”, ”vansinnesdåd”, ”en galnings verk” och en hel del annat. Benämningar som på flera sätt befriar gärningsmannen från ansvar.
Där det i orden finns nån sorts förklaring till att dåden utfördes. Glöm det, det finns ingen förklaring.

Men ilskan kring media rör också hur de glatt och villigt sprider gärningsmannens namn och idéer. För är det något han verkligen hoppas på så är det att bli känd. Han vill ju bli ihågkommen för dåden, det är ju liksom meningen, det är hans plan. Och media dansar så gärna efter den pipan. Till vilken nytta? Jag kommer aldrig att kalla honom för annat än gärningsmannen i Oslo, möjligen mördaren. Inte är det för allmänhetens nytta i alla fall, och inte ligger det i allmänhetens intresse att få reda på allt om gärningsmannen. Han förtjänar inte att bli känd, men media ser till att hans namn finns med överallt.

Nån slocknad stjärna har till och med kommit på att man kan använda hans initialer, troligen för att kunna twittra enklare. Men det spelar ingen roll, han omnämns ju ändå vid namn. Till min glädje ser jag att nån enstaka journalist tagit ställning i frågan. Under den vackra manifestationen på Sergels torg i fredags, så lät man konsekvent bli att nämna gärningsmannens namn. Något jag högaktar talarna för.

Och vad det gäller hans idéer så har jag hört det motiveras med att ”om allmänheten får se vad han skrivit så kommer de att ta avstånd från dåden” eller det lama försvaret ”där finns förklaringen till att dåden kunde inträffa”. Men seriöst; som om det någonsin skulle kunna finnas godtagbart skäl till att någon dödar med bomber och skjutvapen i fredstid? Vem tar inte avstånd från dåden, helt utan att veta något som helst skäl? Och de som inte tar avstånd, de hoppar väl jämfota av lycka över att se deras idéer spridas med vindens hastighet, de har aldrig själva kunna åstadkomma den täckningen geografiskt.

Om jag tar på mig mina cyniska glasögon så kan jag begripa rationellt att annonsfinansierad media vill ha många som läser. De tar jag inte heller på allvar, jag vet ju vilka bevekelsegrunder de har. Men jag blir rakt förbannad på public service-nyheterna som går i samma fällor. I Rapport och Aktuellts uppdrag ligger inte att maximera antalet tittare, men de beter sig så. Deras agerande är så urbota korkat gjort att det nog saknar motstycke.

Det finns ingen ”förklaring” till dessa dåd som någon kommer att förstå, inte utan att man sänker sig till gärningsmannens nivå. För oss hyfsat normala människor finns ingen förklaring. För det här är ren, oförvanskad och förkroppsligad ondska. Av någon anledning finns det ett motstånd hos den breda massan i att ens acceptera att ondska existerar. Men så är det, händelserna i Oslo går inte att omformulera till något annat än just ondska. Benämn saker vid dess rätta namn.

Med en önskan om frid.

För en vecka sedan gick jag till sängs efter en mycket trevlig dag på västkusten. Jag hade dessutom dragit upp min första makrill, någonsin. Jag hade noterat bombdåden i Oslo och var illa berörd över att 7 människor mist livet, att demokratins säte i Norge blivit angripet. Jag minns att jag tänkte att ”Nu djävlar är det allvar, det här kommer att få konsekvenser, konsekvenser som min hjärna inte kan överblicka. Helvete också!”

Vad jag missat i övrigt var händelserna på Utøya, uppvaknandet på lördagsmorgonen var i dubbel bemärkelse.

Det har gått en vecka sedan dåden i Oslo. Fortfarande orkar jag inte ta till mig allt som hänt. Jag läser ledare och rubriker, mer vill jag inte läsa. Förmår mig inte att läsa ögonvittnesskildringar. Blir illamående så snart jag ens läser rubriker om hur människor plågats. Jag förstår, jag förstår så det gör ont ända in i själen. Och just nu orkar jag inte ta in all smärta och sorg, skjuter insikten framför mig så gott jag bara kan. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha god empatisk förmåga, i det här fallet är det en väldig förbannelse.

Jag är övertygad om att det inte finns något som kan förklara eller ursäkta det som inträffat. Det spelar ingen roll om mannen har haft en dålig barndom eller har varit mobbad hela sin skolgång. Och visst finns det diagnoser som omfattar så kallhamrat mördande, men det är ju knappast under förvirring som han utför dessa vedervärdiga handlingar. Jag köper inte heller om det finns någon form av droger med i bilden, det är ett medvetet val att stoppa i sig droger eller låta bli. Han väljer att skona vissa, det finns ett medvetet utförande i själva handlingen. Han har medvetenhet i den här världen, han vet vad han gör.

Och det finns de som väljer att hänskjuta dådet till ett hårdnande klimat i samhället, jag anser inte det acceptabelt och det duger inte som bortförklaring eller ursäkt. Även jag lever i samma samhällsklimat och jag kommer inte att löpa amok med skjutvapen och bomber. Vi har alla stort ansvar i att motverka främlingsfientlighet. För oss vanliga människor räcker det med att våga stå för våra åsikter, i vardagen. Det bästa är att man sällan behöver utveckla sina åsikter, att bara tala om att man inte håller med, är nog.

Jag kan dessutom få ett mindre bryt på alla naiva, eller rakt korkade om man så vill, vanliga människor. Är man ful/mindre bildskön, då passar man bättre som gärningsman. Jag har flera gånger hört konversationer som rör att gärningsmannen är för snygg för att vara gärningsman. Eller att han ser för normal ut. Ser man tillräckligt normal ut, så är det tydligen en garant för att man är en god människa. Jodå, jag vet mycket väl att vi människor som grupp oftast tar avstånd från det som avviker från gruppen som helhet. Att det är ett vanligt beteende hos människan. Det är möjligt att det hade bäring på oss som art, när vi levde i små klaner utan att vara bofasta. Men nu är det 2011 och jag anser att vi borde ha kommit längre i vårt sätt att tolka vår omvärld, men icke då. Tyvärr har jag inte gått in i diskussionen och sagt åt dem att ta reson. Jag har fått gå där ifrån innan jag örfilat upp dem och läst lusen av dem. Knappast ett vinnande koncept, inte värt att riskera åtal.

Jag har varit på en manifestation till minne för offren, till stöd för de som finns kvar och som markering för att jag inte skräms av högerextremister. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara på Sergels torg idag, fick följa manifestationen via TV. Men mitt hjärta var där.

Och jag lovar att jag kommer inte att tystas, jag kommer inte att skrämmas och jag kommer aldrig att ge upp kampen mot högerextremism och ondska. Jag kommer att fortsätta min kamp för demokrati, frihet och alla människors lika värde. På mitt vis. Det är löftet jag ger till de som aldrig fick kramas en gång till, till de som fortfarande hör skotten ringa i öronen och till de som nu måste kämpa sig tillbaka till något som ska likna en vardag.

Mitt hopp om frid går till dem.

… först sa vi ”- hon har alltid varit sån”.

Alltid mycket i huvudet, alltid många järn i elden. Alltid en runda i bostaden för att leta reda på nycklar, plånbok, väska, almanacka och så vidare, när hon skulle ut. Många gånger något glömt, men aldrig någon fara på taket. Höll aldrig reda på när folk fyllde år, förutom närmsta familjen. Alltid svårt med orienteringen, hittade sällan tillbaka eller ens till något, utan hjälp. Men sån var hon, hennes hjärna har alltid varit någon annanstans, alltid. Lagomt och charmigt disträ. Hennes starka sida var alltid den sociala, inte den strukturerade.

… sen sa vi ”- det är stressen från jobbet”.

För det var ett stressigt jobb. Så hade det alltid varit. Hon gav allt på jobbet, laddade in långt mer än 40h arbetsvecka, i rena timmar. Laddade in mer än vad som kan anses som skäligt, rent känslomässigt. Detta även när det var mindre att göra på jobbet, så gav hon allt. Räddade situationer, redde ut situationer, hade handlingskraft när andra knappt förstått vad som inträffat. Att göra ett bra jobb var inte okej, man ska göra det bästa jobbet, alltid. Ständigt tillgänglig efter arbetstid, alltid tid för de som behövde. Vi förstod ju att kapaciteten skulle avta med åren. Så det var nog stressen från jobbet…

… så småning om sa vi ”- det är konsekvenserna från många års sjukdomar”.

Med åren kom sjukdomarna. Vissa tillstånd var kroniska och hade bara glidit med genom åren, hade inte stört eller gjort väsen av sig i nån större omfattning. Men åren var fortfarande bara vuxen medelålder, de var inte en gammal kvinnas år, men det var en gammal kvinnas sjukdomar som visade sig. Diagnoserna radade upp sig, andra mer relevanta än vissa. Under närmare tio års tid grasserade allt från cancer till omfattande virussjukdomar. Kroppen som reagerat på ett sätt i alla år, väljer plötsligt att ändra sig. Det sliter på, adderar till kraftdränaget som redan pågår. Vem skulle inte ha blivit trött? Vem skulle inte ha svårt med minnet stundom?

… i höstas sa den medicinska vetenskapen ”- det är hål i huvudet, vissa delar av hjärnan är avdödade, diagnosen är vaskulär demens”.

Vi hade inte sett. Vi hade inte insett. Inte velat inse. Vill nog inte inse nu heller. Men vi försöker förstå. Och vi ser skuggvärlden närma sig, hon ser skuggvärlden närma sig. Det skrämmer henne, hon såg sin mor försvinna in i skuggorna, hon vet vad som väntar. Det gör vi också.

Jag ser paniken, den finns där omaskerad i korta ögonblick, oftast när något blir fel. För någon kort sekund genomfars hennes gestalt av en avgrundsdjup fasa, innan hennes medvetna civiliserade jag kämpar upp masken av kontroll eller ignorerande. Så länge fasan går att skjuta undan, så länge kan illusionen om att det mesta är som vanligt, hållas. Men det är en bräcklig illusion, inte bara för henne, den är lika bräcklig för oss alla runt om.

Cancern hade ändå ett hopp, även när vi inte visste åt vilket håll den skulle gå. Antingen skulle hon bli bra eller så skulle hon dö. Om döden skulle bli alternativet, fanns en ände på lidandet och värdigheten skulle kunna upprätthållas skapligt under tiden. Hon skulle få vara med och vara deltagande ända fram. Nu finns inget sånt hopp. Hon kommer inte att vara med till slutet, hon kommer inte att kunna delta. Hennes kropp kommer att vara med och kanske delvis hennes medvetande också, men hon kommer inte att kunna förmedla sig så att vi förstår. Risken är dessutom stor att hon kommer att beröva sig själv på värdigheten och hon vet om det. Att hennes kropp och mun kommer att göra saker som hon aldrig skulle göra idag.

Det är inte min rädsla, det är inte min panik. Jag är gammal nog för att leva mitt eget liv, jag klarar det ganska bra. Jag har både förståelse, kunskap och erfarenhet inför vad hon kommer att genomgå. Även om det är belastande till viss del, så står jag ändå ohotad, jag är ju inte drabbad. Det är inte min hjärna som är trasig.

Men jag är så otroligt ledsen över att hon drabbats. Så förtvivlat ledsen över att just hon drabbats. Hon har inte förtjänat det. Hon har verkligen inte förtjänat det här.

Frid.

En av mina äldsta och närmaste vänner ligger just nu inne på sjukhus för att få diagnos på en massa symtom. Det verkar inte vara något livshotande men det kan gott och väl vara något kroniskt. Det är på gränsen till att vara lika illa det. Åtminstånde för henne.

Jag har nått den där åldern när jämngamla åker på sjukdomar som förändrar livet och där våra föräldrar börjar skralta till sig. Både vänner och föräldragenerationen börjar dessutom att avlida i större omfattning, och mer lär det bli. Visst har det varit människor som gått bort tidigare, men det har varit nån enstaka. Men nu börjar det märkas att vi kommit upp oss i åren.

Jag tänker på min väninnan som ligger själv på sjukhuset. Det är få ställen i världen där man kan känna sig så liten och ensam. Där sorgen och smärtan kan växa obehindrat. Jag har sett det så många gånger och försökt finnas där för att lindra så gott det gick.  För all smärta kan inte lindras och all ensamhet kan inte fyllas. Hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.

Jag kan känna en oro inför framtiden. Det kommer att bli svårt med de avsked som väntar. Det kommer att vara tufft att hantera de diagnoser som antagligen dyker upp inom en ganska snar framtid. Både mina egna och andras.

Det jag vet i detta fallet är att min väninna antagligen kommer att resa sig från en här erfarenheten med mer kunskap än tidigare. Hon är en överlevare.

Fridens.

Lyckades zappa mig in på Dr.Phil Gillar inte hans program speciellt mycket. Han kan vara rätt vidrig med jämna mellanrum och ser verkligen till att köra alla härskartekniker, om han inte gillar något. Typ Islam. På 90-talet när han var med och gästade Oprah (vilken också är ganska gräslig) så var han något mer ödmjuk. Nå, det var inte honom jag skulle prata om.

I dagens sända program gästades han av en organisation som jobbar med att uppmuntra folk att vara vardagshjältar. Riktiga hjältar som gör saker för andra utan att tjäna på det själva. Organisationen hävdade att folk blir idag kallade hjältar av väligt märkliga skäl. Exempelvis är man en hjälte om man är väldigt duktig på någon idrott och vinner mycket, vilket organisationen inte höll med om. Det finns en liten svensk sida om hjältar också, men den verkar inte vara så utvecklad än.

Jag försökte komma på vad jag har för definition av en hjälte. Nån knivskarp tanke finns inte. Men jag tycker inte läkare, bandmän, poliser eller ambulanspersonal är hjältar. Det ingår i deras profession att utföra de uppdrag de får inom tjänsten. Det där med idrottsmän håller jag helt med, vet inte vad de gör för att förbättra världen. Så där spontant hittar jag inte en enda hjälte.

Vid några tillfällen i mitt liv har goda vänner, oberoende av varandra, beklagat sig över min självständighet. De har ungefärligt frågat; "När har din partner chansen att få vara hjälten i ditt liv?" eller "Får din partner vara hjälte i ditt liv, någonsin?". Det har varit varianter på temat, men ordalydelsen har varit i de regionerna. Och faktiskt så har jag inget svar att ge på den punkten. Inte ens när jag tänker efter. Det skulle vara min bättre hälft då, men jag tror ingen annan skulle anse hans gärningar som hjälteaktiga, trots att jag tycker det.

Inom en av organisationerna jag verkar, pratar man om att de anställda är vardagshjältar. För att de går till jobbet? Visst; det kräver alltid något extra att jobba med människor, men även för de här grupperna gäller samma som för blåljuspersonalen, de förväntas göra vad de gör. Och kom inte och snacka om att höja status till "vardagshjältar", istället för att ge en skälig lön.

Visst uppskattar jag de människor som tar stora risker för andras skull, både till vardags och i katastrofer. Men jag tänker nog inte på dem som hjältar. Jag är kanske för cynisk och desillusionerad för att se hjältarna som finns runt mig. Jag vet inte.

Fridens.