Jag har sorg.

Jag måste skriva det igen; jag har sorg. (...så jag kanske begriper det...)

Eller jag är nog mitt i en reaktions- och bearbetningsfas av sorg. Jag är ganska övertygad om att så är fallet.

Jag har sorg, men känns inte vid den. Glömmer bort den. Gömmer den för alla, inklusive de människor jag älskar och borde berätta för. Känner inte att den påverkar mig, fast jag vet att den gör det, rent logiskt så vet jag. Men jag mörkar för min omgivning, fast mest för mig själv, antar jag.

När jag pratar med mina kära vänner och de frågar hur läget är, så svarar jag reflexmässigt; bra, helt okej. Och flinar. Låter glad. Låter så glad att jag tror på det själv. Jag får tvinga mig själv att berätta om min sorg, tala om att den finns och att jag nog kanske kan bli lite oberäknelig. Att jag kanske kan behöva höra av mig vid lite udda tidpunkter på dygnet. Jag får koncentera mig för att berätta om varför, hur och följderna av min sorg. Och när jag berättar om det så känns det inte som jag berättar om mig själv.

När jag är medveten om min sorg, så tänker jag att det bara är att skjuta upp axlarna och kasta sig in i den. Leva ut den till sista lilla förnimmelse av den är genomgången. Inte backa undan. Gå in i lidandet, möta det och ta det för vad det är. Jag blir medveten om min sorg när jag slappnar av. Alltså gör jag inte det nu, mer än strax innan jag ska sova. Eller när jag kör bil. Det är inte tillrådigt att köra bil i 110km/h och störtgråta. Tårar och bilkörning är ingen god kombo.

Men jag är inte den enda, i ens min värld, som har sorg. Flera runt mig har det, av diverse skäl. Jag har bekänt färg för några och med någon har jag kunnat prata om själva sorgen i sig. Denne har en helt egen process, mist lika sorgelig. Hen gör samma sak, gömmer och glömmer, hen skulle vilja bryta ihop våldsamt här och nu. För hen vet lika väl som jag att det inte går att komma undan. Men det går inte, det vill sig inte.

Och det finns nog någon mening med det också. Antagligen är vi inte betjänta av att uppleva vår sorg i dess fulla prakt ännu. Att orka bottna i sorgen. Antagligen har vi inte tillräckligt med distans ännu eller så upplever vi att vi inte har tillräckligt stabil mark att stå på än. Att det inte går att låta sig falla igenom fullständigt just nu. Inte än.

Men det kommer, processen är i full gång oavsett om vi vill det eller inte. Vi båda har insikten att det troligen inte kommer att vara slut på den akuta sorgen, bara för att vi tar oss igenom detta nu. Det kommer att bli fler akuta perioder längre fram. Men någonstans känns den extremt slitna gamla klyschan "var sak har sin tid" så sann. Det ger en liten, flämtande låga av hopp.

Frid.

Under några korta dagar. Mindre än 55 min bort. Kring 8.3 mil nära. Bra väg och bra väglag.

Det är retande nära. Nära så det kryper i kroppen. Skulle vilja veta. Få klarhet.

Men det är inte min tid nu. Vi får se om den kommer, någonsin.

Jag ställer mig tveksam.

Fridens.

Jag skulle kunna köpa en ny säng om dagen, när jag ser KungSängens reklam. Gillar den lugna atmosfären som förmedlas, inte mycket till skinande yta. Inte som när Hästens visar sin reklam. Här är känslan mer att verkliga människor gör verkliga sängar, som man kommer att sova underbart i. Bara för att alla är så omtänksamma när de gör själva sängen.

Har alltid tyckt om deras reklamsnuttar, gillar att de textar reklamen. Det finns ett gäng människor som inte fixar att höra vad som sägs, här har de chansen att ta till sig budskapet ändå. Nån har varit medveten, oavsett om bakomliggande skälet är vinstmaximering.

Sen ger VD:n Michael Viberg ger ett otroligt sympatiskt intryck. Så där lagom vanlig och trygg, lite humor emellanåt, verkar otroligt fackmannamässig. Har ingen uppfattning om hur han är som människa, må hända han är apgräslig, men han framstår inte som det.

Kudos till reklambyrån som har hittat rätta anslaget för produkten och företaget.

Och nej; jag tror inte att det är så här tuttinuttigt i verkligheten, det är väl ett företag som alla andra, med allt vad det innebär. Det är ju reklam.

Fridens!

I ett tidigare inlägg tänkte jag högt över en kram. Om hur otroligt mycket en kram kan betyda, oavsett givarens tanke och avsikt med kramen.

Var åter i såna sammanhang där samme man kunde dyka upp, det var inget givet att han verkligen skulle vara där. Mitt i ett arbete så bränner flera fotoblixtar av och där står han med kameran i högsta hugg. Blir glad bara av att se honom.

Kunde studera honom under tiden han rörde sig i rummet, det är nåt speciellt med den mannen. Ser att han nickar och hejar på andra han känner i rummet. Nå, jag lära ju koncentrera mig på min uppgift och gjorde det hyfsat. Känner plötsligt att jag är betraktad, vrider på huvudet och möter hans blick. Ser till min förvåning hur han skiner upp i ett så varmt leende, han ser så glad ut. Vi nickar åt varandra och jag återgår till det jag ska göra.

Minuten senare känner jag en hand på axeln som ger två lätta klämningar och hans röst som säger "hej, hej". Jag hinner upp med min hand och peta till honom innan han tar bort handen.

En liten enkel gest, gjort i förbifarten. Inget märkvärdigt alls, över på ett ögonblick. Men ändå så kraftfullt.

Vi hade inte tid att hälsa innan han skulle gå. Men han höll sig så att jag kunde se honom och jag hann se (skitjobbigt att hålla koll utan att tokglo) att ingen, varken före eller efter mig, fick någon beröring på axeln, faktiskt ingen beröring alls.

Jag kan fan inte låta bli att vara nöjd över det, jag kan inte låta bli att bli glad när jag tänker på det. Oavsett hur vänlig och omenande beröringen än var, från hans sida sett, så var jag den enda. Den enda av ett gäng personer där han känner mig minst.

Jag är skitnöjd!

Fridens!

Vill nu någon läsa vad jag skrev om honom innan, så går det att göra här.

Rent generellt så är min ståndpunkt att jag är beredd att betala lite till och inte handla så ofta, om jag vet att jag får det jag vill ha och att jag blir nöjd med vad jag köpt.

En indikator på kvalité kan vara pris. Det är relativt vanligt att ett högre pris också gör att vara eller tjänst har högre kvalité. Men det är inte alltid så. Och jag blir lika irriterad varje gång det inträffar.

Denna gång rör det sig om nåt så trivialt som nagellack. Ingen vara som egentligen behövs, går bra att leva ett helt liv utan nagellack. Men jag kan tycka det är lite kul med just nagellack. Om jag är nöjd med något på min kropp så är det naglarna, skryter sällan om något med mig själv. Men naglarna kan jag skryta passionerat om.

De är vackra och lättskötta, ju mindre energi jag lägger på dem, desto hållbarare och tilltalande blir de. Jag har viss grundunderhåll av dem, de hålls rena, klipps ner om de går sönder. Filas när de är superkorta och kanske nång gång till om hörn uppstår. Klipper naglarna på omgivande fingrar, så att de ska vara jämnlånga med den nagel som gick sönder.

Jag väljer nagellack efter längd på naglarna, lite diskretare nagellack om de är korta, roligare färger om de har klädsam längd. Vill att de nagellack jag använder ska vara lättapplicerade, torka hyggligt snabbt och vara stabila mot slitage. Jag har hittat ett par lacksorter som är värda pengarna och som bara kostar lite drygt en hundring.

Här om veckan missar jag att lägga i nagellack när jag far på resa, tänker att det går väl att fixa till det, det finns ju affärer dit jag ska. Går och kikar på nagellack och hittar en bra färg, mot en halvstaftig kostnad så hoppas jag på att det ska bli snyggt och lättarbetat.

Trots att jag inte ens har underlack så torkar lager två dåligt, det är svårt att applicera lager två och det slits av på mindre än ett dygn. Dessutom täcker det inte speciellt bra ens på lager två så det ser ut som en 10-åring applicerat det. Ojämt och taffligt.

Det mest dumma jag gjorde var att inte köpa nagellacksborttagning, så jag hade kunnat ta bort eländet. Nu fick jag vackert gå där med gräsligt fula naglar. Långt värre än om jag låtit bli att måla dem alls.

Fridens!

Jag har en längre tid retat mig på stafettläkare och andra typer av inhyrningsläkare. Jag har i många år retat mig på det allmänna daltandet med läkarkåren generellt. För daltas gör det, både till höger och vänster.

Jag kan börja med att säga att det finns många läkare jag hyser stor respekt för, det gör det, så länge det gäller deras professionella gärning. Det finns ett gäng, både såna jag träffat och såna jag inte träffat, som jag även hyser stor respekt för som människor, på grund av att de är just såna läkare som gör en god gärning i allt de gör. Dessa finns, på riktigt.

Men jag är starkt kritisk till läkare som jobbar dygn i sträck, för att sen åka iväg på den lediga tid de skrapat ihop och dränera finanserna i andra landsting. Jag anser att läkare ska börja jobba på schema som alla andra inom vården. Detta för att de inte ska kunna ha sina toklånga arbetspass som kan sträcka sig över flera dygn. Jag tycker det är märkligt att en profession som har sån kunskap om hur människan fungerar, på fullt allvar tycker att det är okej att att arbeta dygnen igenom, med nån timmes sömn här och där. Det är inte det minsta trevligt att möta en läkare som just blivit väckt. Det är inte kul att försöka få empati av en läkare som är inne på sin 32:a arbetade timme i sträck. Är det nån som blir förvånad över att det ständigt sker felbehandlingar och feldiagnostiseringar?

Jag är det inte.

Och skälet till att läkare kan jobba flera dygn i sträck och att de kan vara stafettläkare, är att det finns för få läkare i Sverige. Det är alltid akut läkarbrist. Men det ser läkarna till att själv skapa. Läkarna har mäktiga professionsorganisationer, de är med och bestämmer hur många utbildningsplatser som ska finnas varje år på läkarlinjen. Motiveringen till att hålla nere antalet platser är att kreti och pleti inte ska få komma in. Det ska ju vara god kvalite på de läkare som ska utbildas, gott virke. Ja, just det. Men det utbildas ett antal klappträn som saknar förmåga till social interaktion varje år, men höga betyg hade de. När började gymnasiebetyg säga något om sociala färdigheter? Eller ens att kunna ta till sig medicinsk kunnande? Bra betyg säger mest att nån läst på till olika prov.

Dessutom bevisade tandläkarlinjen på ett av universiteten i Sverige, att goda betyg i gymnasiet är inte på något sätt avgörande för vilka som får bra betyg på universitet. Om jag inte missminner mig så gjorde Högskoleverket en praktmiss för några år sedan och tog in alla som inte hade tillräckliga betyg, på just tandläkarlinjen. De tog högen med icke antagna och talade om att de var antagna. Nu är det så i Sverige att har du blivit antagen till en utbildning, så har du rätten att gå, oavsett om du är kvalificerad eller inte. Tror inte de reglerna ändrats sen det här hände nån gång kring millennieskiftet .

Högskoleverket och universitet talade mycket tyst om detta, de ville ju inte gå ut med att de tagit in en massa klåpare på utbildningen. De höll dem i en klass, så att det inte skulle märkas för andra tandläkarstudenter att dessa inte skulle hålla måttet. Det som hände var att dessa usla stackare, som inte ansågs vara tillräckligt kvalificerade, gick igenom utbildningen med högre snittbetyg och färre omtentor än någon klass tidigare gjort. Så det där med att hålla utbildningen med få platser, för att hålla hög kvalite på de som blir utbildade, är skitsnack. Och jag gissar att det inte skulle bli så mycket sämre med kvaliten om fler togs in. Det kan ju till och med bli så att det blir bättre. Chansen är ju att fler med sociala färdigheter kommer in. Att såna som förstår sin begränsning som människa och tar ansvar även för samhällsekonomin, blir utbildade.

Som patient är man i underläge, från början till slut. Det spelar ingen roll vad lagar och riktlinjer säger, patienten har otroligt svårt att hävda sin rätt och vara delaktiga i sin behandling. Är det dessutom så att man som patient är mycket orolig eller har svår smärta, så skiter man i vem som bryr sig och hur den beter sig. Man har inte lyxen att gnälla över sånt, man är glad över att någon bryr sig och vill lyssna på en. Om så bra för tre minuter.

Det leder mig då tillbaka till gisslet med stafettläkare. Förutom att stafettläkarna dränerar de flesta landsting på pengar, så blir sällan patienter lyckliga av dem heller. För oss som på sin höjd drabbas av en akut och okomplicerad infektion, där vi max behöver antibiotika, så gör de inte mycket skada. Men för de som har flera diagnoser som kräver behandlingsuppföljning, gör de flesta stafettläkare bara skada. Då menar jag inte att de alltid felbehandlar eller ställer till det så. Här handlar det mer om att patienten tvingas att berätta allt från början (vilket är helt onödigt för det finns journaler på alla vårdcentraler, läkare kan läsa), varje gång det kommer en ny läkare.

Patienten tvingas försöka lita på läkaren och försöka upparbeta förtroende för läkaren omgående. Och trots att patienten har sin långa utläggning om vad som hänt, så är påfallande ofta svaret att stafettläkaren inte kan göra något, patienten får vänta till ordinarie läkare kommer tillbaka. Det finns många vittnesmål från besvikna och oroliga patienter som kommer med fullt rimliga behov/krav, som stafettläkaren aningen struntar i eller inte kan hantera. Vad var nyttan med ett sådant besök? Vad är samhällsnyttan med det här systemet? Och fram för allt, var är patientnyttan?

Det finns ingen självsanering inom branschen, så inget kommer att hända förrän någon utomstående säger stopp. Det finns inget eget intresse inom läkarkåren, de tjänar mycket på att hålla systemet igång. Det här är något som våra politiker måste ta tag i, de är ytterst ansvariga för landstingets ekonomi, de är ytterst avsvariga för den vård som bedrivs.

Jag är inte intresserad av att mina skattepengar går åt till annat är god vård.

Ofredlig.

För nån dag sedan hade jag ett samtal med en kär vän om vad man tar med sig från sina föräldrar. I det här fallet var det med fruktan i rösten, min vän ville verkligen inte bli som en av föräldrarna och ansåg att risken var överhängande. Vännen tyckte att denne såg tecken hos sig själv om att gå samma väg som föräldern.

Det klassiska exemplet på vad man omedvetet och oreflekterat tar med sig från sina föräldrar, är kvinnan som börjar fundera över varför hon alltid gör fyrkantig stek. Att hon alltid begär samma vikt i affären, sen skär köttet till en fyrkant innan tillagning och att formen aldrig stämmer med hennes grytor. Hon minns att modern gjorde detsamma och frågar henne varför. Modern vet inte riktigt heller men kommer på att visa den lilla fyrkantiga gryta som hon ärvt av sin mamma. Mormor hade inte större gryta, köttet fick bara ha en viss vikt och det måste i alla fall putsas fyklantigt innan det fick plats i grytan. Mamman till kvinnan hade ärvt grytan och tyckte det var lätt och behändigt att fortsätta använda den.

Under min uppväxt har min mamma alltid sagt att jag inte ska göra vissa saker, som hon kände att hon måste göra, för att vara min mormor och min framor till lags. En vanlig uppmaning var "Kommer jag dragande med det här, säg ifrån!". Hon ville inte överföra beteenden som hon upptäckt var mindre goda till oss barn, men hade inte förmågan att bryta det hon själv stod i.

Jag hade en ganska omfattande frigörelse från mina föräldrar. Det var väl lite revolt också, men jag hann inte ställa till med mycket dumheter. Utan mina tidiga tonår handlade mer om att särskilja mig från dem, att jag hårt markerade att det där kommer jag aldrig att ta med mig in i vuxenvärlden. Min kritik var omfattande, detsamma gällde mitt ifrågasättande. Fick jag inte de svar jag ville ha, vilket var ganska ofta, så valde jag en annan väg än vad mina förändrar tagit. Ibland bara mest för att. Mina föräldrar var kloka nog att förstå vad som skedde, de gjorde ett otroligt bra jobb som föräldrar under den här perioden. Den var ju som mest intensiv när jag var 14-15 år gammal, vid 17 hade jag rasat av mig och blivit min egen.

För något år sen ringer min mor upp med full panik i rösten. Hon ber om ursäkt för all skit hon enventuellt överfört till mig, som hon i sin tur fått från hennes mor. Alla dumma tankar och beteenden som är nedärvda från kvinna till kvinna. Min mor hade läst en bok om hur man som mor dyvlar på sina döttrar en massa korkade beteenden. Jag kunde lugna min mor något. Inte bara utifrån att påminna om min tonårsperiod, utan också från utbildningen jag gått, där vi tagit upp just denna fråga. Vi hade ett bra samtal om roller och vad som ärvs. Vi kom fram till att det farliga är ju inte det vi ser och kan värdera, eventuellt revoltera emot. Det verkligt farliga är allt som slinker emellan helt oreflekterat. Där vi bara fortsätter upprepa samma misstag, utan att ens märka det.

Ifallet med vännen kunde vi resonera oss fram till att det säkert inte var någon risk att denne blev som föräldern. Medvetenheten om problemet fanns ju och det gör ju att vännen har alternativet att välja väg. Det finns inget som säger att denne måste agera på samma sätt, om den inte vill det.

Visst i situationer där man inte hinner reflektera över sina reaktioner och därmed inte hinner välja väg, då finns risken att man upprepar beteendet. Men kan man innan vara medveten risksituationer och efteråt tänka igenom vad som inträffade, så finns chansen att välja annan väg nästa gång. Att bli uppmärksam på sitt eget känsloläge, slå ihjäl impulsen att agera och istället koppla in de högre funktionerna i hjärnan. Oftast räcker det med att man stannar upp situationen i några korta ögonblick, för att slippa agera mot sin vilja. Men det kräver övning.

Bästa vaccinationen mot dumhet är medvetenhet och att ge sig själv chansen att välja.

Fridens!

Eminenta Tanja har skapat denna utmaning kallad Vecka 6, för ett tag sen. Jag valde att låta bli att anta utmaningen veckan som gick, men fick en del tankar kring ämnet ändå.

Att sova med någon anses tydligen vara en mycket intim handling. Alltså bara sovandet, man behöver inte göra något av sexuell natur för att vara intima i den situationen. Sömnen gör oss sårbara, vi är inte medvetna om världen runt om oss, vi har ingen kontroll över våra kroppsfunktioner. Vem som helst kan säga att vad som helst hänt och det går inte att säga emot. Om båda sover så är det ju inget större problem, då är ju den andra inte heller medveten om vad som händer och sker.

Hos mig väcker en sovande människa oftast en väldig ömhet och förundran. Jag tycker om att se andra sova. Höra deras lugna, jämna andetag. Se hur avslappnade och rofyllda de är. Men jag blir även starkt medveten om hur oskyddade de är och det väcker mina skyddsinstinkter, viljan att vaka över människan. Låta denne få fortsätta ha sin ro, inte störa och att se till att inget stör den som sover. Likadant reagerar jag på människor som vaknar upp, nyvakna människor är vackra och lika oskyddade. Det finns något sällsamt över dem. Jag är inte förtjust i att väcka andra, men måste jag, så gör jag det så försiktigt jag bara kan.

Vad jag vet om min egen sömn (enligt tidigare och nuvarande partners, tack så mycket!) så kan jag vara allt annat än rofylld. Förutom att normala kroppsfunktioner fungerar, så har jag en förmåga att snarka. Jag är mycket tacksam om någon väcker mig och berättar att jag gör det. Så jag har chans att vända på mig. Jag talar i sömnen med jämna mellanrum. Klart och tydligt, långa dialoger med någon som figurerar i min dröm. Det har i vissa fall varit möjligt att jag även haft en fullständigt vettig dialog med någon som varit vaken. Vilket gjort att den jag talat med, trott att jag varit vaken. Vilket har lett till förvirring senare, då jag inte ens vet om att vi pratat.

Jag rör mig mycket, är som en liten torktumlare, kan vakna med huvudet i fotänden. Eller instoppat i påslakanet (hyggligt bekvämt), även örngottet har jag knölat in huvudet i (klart obekvämt). Jag går i sömnen. Inte ofta, men det händer.  Lämnar sängkläder över hela boendeytan. Det är så jag (och andra) märker att jag varit ute och rört på mig under natten. Jag har aldrig öppnat dörrar eller lås, så jag tror inte det finns risk för att jag traskar ut ur lägenhet eller hus. Konstateras kan att allt detta lett till otroliga muntrationer hos mina partners, men det bjuder jag på!

Jag har aldrig upplevt själva sovandet som en sån där intim sak, man sover, end of story. Jag har inte problem med närhet i vaket/påklätt tillstånd och i mitt fall har jag det inte heller som sovande/avklädd. Är man inbjuden som gäst i min säng, så har man också tillträde till mig fysiskt, för närhet eller för sex. Det finns med i hela idén om sova ihop, i min värld är personen "godkänd" för båda aktiviteterna, även om det inte alltid är uttalat. 

I annat fall sover berörd person på soffan eller i gästrummet.

Mitt förhållande till andras sovande får mig dock att tveka på att väcka någon, om jag skulle känna att sexlusten faller på. Även om jag vet att det är uppskattat, riktigt uppskattat. Och att jag själv verkligen uppskattar att bli väckt för sex. Få saker är så ljuvligt som att få vakna till under, som smek och närhet. Min kropp fullständigt älskar det, ingen tvekan om gensvaret där. Att älska på kvällen, är överskattat som attan, efter nån timmes sömn blir allt sex bättre.

För min del är stunden innan man somnar tillsammans, den underbaraste tidpunkten på dagen, oavsett vem jag sover med. Jag kan längta efter den en hel dag. Jag har dessutom förmånen att få somna brevid den bättre hälften i stort sett varje kväll, väl medveten om hur lyckligt lottad jag är.

Fridens!