Jag konstaterar att jag inte behöver ha någon 40-årskris. Inte med det liv jag lever.

Fridens.

Jag har fått en kram. Jag får såna rätt ofta, har ett lyxigt liv på så vis. Men den här är speciell.

När jag först träffade den här mannen så gillade jag honom instinktivt. Vi hade ett uppdrag att ställa iordning en plats under några timmar. Det blev riktigt bra, vi synkade och jag lyckades ställa hans förväntningar på mig, rejält på ända. Sånt är mycket roande.

Vi finns båda inom samma område men på olika nivåer och vitt skilda sakområden. Men jag har skäl att ha kontakt med honom med viss oregelbundenhet. Han är en sån som får saker att hända. Ber jag honom om något så får jag det utfört, jag har stor respekt för den mannen och önskar att jag kunde nå upp till hans standard.

Han fanns på min arbetsplats under några dagar, vi hade långa diskussioner om både jobb och till viss del även om våra privatliv. Vi har liknade humor och kan vara både riktigt raka och riktigt retsamma med varandra. Vi har en stabil grund att stå på, jag skulle aldrig skygga eller bortse från negativ kritik från honom. Skulle den komma, så vore den befogad. Det vet jag.

Med de flesta som jag har liknande kontakt med, så kommer kramandet efter ett tag. Man blir glad av att se personen, de kramarna är genuina och värmande. Med den här mannen är det handslag som gäller. Det har roat mig.

Så fram till i förra veckan då jag springer på honom på ett arrangemang. Eller det var han som såg mig och lagom högljutt började retas för att påkalla uppmärksamhet, till omgivningens förtjusning. Inget otrevligt eller besvärande, bara roligt. Efter lite meningsutbyte så lovade jag att kontakta honom för vidare diskussion, tänkte att mail vore lämpligt. Men några timmar senare så springer jag på honom och vi kan fixa de detaljer som ska klaras av. När vi ska skiljas så kramar han om mig, en riktigt varm, hård och nära kram. Den var helt underbar i all sin enkelhet.

Och den sitter kvar på min kropp och i mitt sinne på ett stillsamt glatt vis. Jag ler vid minnet.

Jag önskar så att fler får såna kramar, sånna som bara glittrar i minnet.

Fridens.

Det finns en mycket ung kvinna som kom in i mitt liv. Det är tillräcklig ålderskillnad på oss för att jag skulle kunna vara hennes mor, utan att det skulle väcka allt för mycket uppmärksamhet. Hon är en av de där goda människorna, fast hon vet inte om det. En av de där som inte bara vill förändra sin värld, utan också verkligen gör det. Hon är en god människa, även om hon själv tycker att hon är självisk och gör det goda bara för att få cred. Fast så är det inte.

Hon var riktigt ung när vi först lärde känna varandra, men det lyste om henne. Ögonen brann av en vilja att göra något och hon gav sig gladeligen ikast med de uppgifter hon kom över. Lyckades med allt hon företog sig, en ständig framgång. När jag pratade med henne så var det väldigt svårt att läsa av henne, svårt att veta vad hon egentligen tyckte om saker. Men hon lyssnade alltid uppmärksamt, det syndes att hon alltid processade vad jag sa.

Det fanns något mycket slutet kring henne. Min första tanke var att hon hade mycket stark integritet. Men ju mer jag lyssnade på henne och ju mer jag studerade henne,  fanns det något i hennes uppenbarelse som gjorde mig bekymrad. På riktigt bekymrad. Nåt gjorde henne osäker in i märgen, oavsett hur många segrar hon firade. Och de var många, var så säker.

Efter nåt år så hade vi lärt känna varandra rätt bra, jag visste vilken väg hon tänkte ta i livet och hon hade koll på läget. Efter en sommar utan kontakt så ringer hon och är på strålande humör. Berättar att allt har förändrats och hennes liv har tagit en helt annan vändning. Jag blev något förvånad men talade om att jag var glad för hennes skull. Vi talade vidare och jag fick en känsla av att något var så fel, så fruktansvärt fel, fast jag kunde inte höra vad. När vi ska avsluta samtalet är jag mycket tydlig på att hon alltid är välkommen att höra av sig, när som helst och att hon alltid kan komma till mig, vad som än händer.

Det tog tio dagar, sen ringer hon storgråtandes och berättar hur hela livet faller samman men att hon ändå har en livboj. Den finns en ung man i hennes liv, som tagit henne under sitt beskydd. Jag blev klart misstänksam, det lät inte bra på något håll. Kontakten med hennes familj är bruten, hon är mer eller mindre förskjuten. Inte helt vanligt att det händer i helsvenska familjer.

Den unga kvinnan och jag har mycket kontakt, mycket dramatiskt händer i hennes liv. Turligt nog visar sig den unge mannen vara en riktig klippa, omtänksam, generös och också en av de goda människorna. Det är en otroligt smärtsam revolt och frigörelse hon går igenom. Under den här tiden märker jag att ingen har berättat för henne om hur livet är. Hon tror så mycket som inte fungerar i vår värld. Och ändå är detta inte kopplat till religion eller livsstil. Hon har föreställningar om hur ett liv ska levas som är klart angränsande till psykisk åkomma. Ju mer historier som kommer fram i ljuset, desto sjukare framstår hennes familj. Det är en sann välsignelse att hon kom därifrån.

Eftersom jag från början sett det goda, så har jag aldrig tvekat en sekund på att finnas där, när det behövts. Oavsett tiden på dygnet, även om jag inte funnits på samma plats som henne i världen. Hon har haft stående inbjudan till alla årets högtider i vår familj och alla firanden vi haft. Hon har blivit en del av vår familj. En människa som hon går inte att överge, det finns inte i min värld. Timmarna i telefonen har blivit många och långa, men de har varit värda varenda öre och var enda sekund. Vart efter åren har passerat, så har hon fått stabilare mark under sina fötter.

Idag lever hon ett gott liv. Hon gör det hon vill göra och hon gör det på sina villkor. Hon lever sitt liv och hon håller på att bli sig själv. Det är så underbart att se och höra. Jag håller fortfarande tummarna för henne och försöker finnas till hands när jag behövs. Men jag behövs inte lika mycket längre, eller mer för andra saker än det som varit innan. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en klart lysande stjärna inom sitt område, hon kommer att lyckas.

Hon har ofta frågat var för jag bryr mig och hur hon ska kunna återgälda mig. Jag gör det för att hon är värd det och hon ska inte ge något tillbaka till mig. Min förhoppning är att hon själv kan sträcka ut en hand åt någon, den dagen hon själv är kapabel att hjälpa och ser att någon behöver henne.

Fridens.

Jag står just nu i en mindre kris. En positiv sådan, men likväl en kris. Befinner mig mitt i stormens öga nu, så det är bedrägligt lugnt. Det finns inget jag kan göra nu, avgörandet på vad som händer i det närmaste, ligger inte i mina händer.

Där jag befinner mig idag har jag det bra. Jag är självstyrande, fri att göra hur jag vill, bara jag gör som jag ska och det jag ska. Vilket jag numera har rutin på, så det flyter på bra. Jag åtnjuter enorm cred, jag är specialist på det jag gör, jag är känd i mina kretsar. Jag får som jag vill, jag är snabb på att hitta lösningar, folk är nöjda med det jag gör. Folk gör som jag säger, jag får förtroenden och kan jobba aktivt med det jag vill. Jag har dessutom fått ett upprag som är en riktig utmaning och som ställer krav på mig. Det finns stora förväntningar, som jag är helt övertygad om att jag inte bara kan uppfylla utan även överträffa. Hela min situation ser stabil ut, för överskådlig framtid i alla fall.

Men så kommer en orm i paradiset. En lockelse som först inte ser så anmärkningsvärd ut. På ett ställe som jag aldrig tänkt på tidigare. Nyfikenheten tar överhanden och jag kastas in i en kraftig tornado av känslor, överväganden och ren kris. Jag kommer att få börja bygga på nytt, börja helt om med helt nya människor och på helt ny mark. Att kasta sig ut. Att få prova om jag duger till, på en position som jag tror är som hand i handske för mig. Men som kommer att kräva mist ett par års ordentlig ansträngning.

Är jag beredd att prova? Är jag beredd att göra andra besvikna? Vill jag lämna över vad jag gör idag? Är jag beredd att lämna det folk som ger mig så mycket uppskattning? Lämna en epok i mitt liv? Lämna ett liv som firad stjärna och gå till att vara ingen. Är jag kapabel?

Jag vet inte. Och där jag är idag, rent känslomässigt, så spelar det ingen roll. Jag försöker förbereda mig för prövningarna och bedömningarna. I övrigt så släpper jag tankarna och låter allt bero. Jag vet att jag måste tänka igenom allt, jag vet att jag ska känna som det blåser rätt igenom mig och att allt inom mig möbleras om. Jag är så gammal att jag känner igen vad som händer och inte oroar mig för reaktionerna. Det är okej, jag överlever. Men fan så påfrestande det är! Vill skippa läget fram till avgörandet.

Det blir bra, vad jag än väljer, dock är det ett helvete att komma fram till vad jag ska välja. Men det löser sig.

Fridens!

För någon dag sen var det en brittisk populärvetenskaplig dokumentär, eller vad man ska kalla det, om våra hjärnor. Jag såg mest slutet.

Där hävdade speakerrösten att små barn utforskar sin värld vetenskapligt; de testar en tes och utvärderar resultatet av testet, för att sen ändra sitt beteende efter vad testet gav för resultat.

Ungefär så här; undrar om kloss nr 2 kan ställas ovanpå kloss nr 1, så här långt till höger. Nej, det gick inte, kloss nr 2 ramlade ner. Då provar jag att ställa kloss nr 2 mitt ovanpå kloss nr 1, titta, det gick mycket bättre. Alltså ställer vi klossarna mitt ovanpå den föregående.

Det som störde mig var att ordalydelsen och sättet som detta presenterades på, gjorde att det lät som något extremt häpnadsväckande och otroligt. Att verkligen barn kring 1 år kan vara vetenskapliga!? Hör och häpna!

Min teori är nog att på grund av att vår hjärna redan kring 1 års ålder har det sättet att lösa problem med, så har vi ett systematiserat ett sätt att undersöka vår värld på. Något som vi senare har kunnat göra till vetenskap.

Personligen tycker jag att det är mer spännande att hjärnan kan få oss att tro att vi är glada, bara för att mungiporna är i ett visst läge, oavsett skälet till att de hamnade i läget. Stoppa en penna i munnen på tvären och tryck den bakåt, så att mungiporna hamnar lite bakåt uppåt, efterliknande ett leende. Håll kvar så i en halv minut och notera att ditt stämningsläge blir positivare. Går ännu fortare om du gör det framför en spegel.

Märkligt att ett så sofistikerat system som nervsystemet är, inte kan skilja på verklighet och fake. Inte ens när det ser att det är fake.

Fridens!

Den 20:e januari hade jag åsikter om den pedofildebatt som var aktuell då. I dag kan jag inte låta bli att nämna några ord om det som händer kring Patrik Sjöbergs berättelse.

Återigen står Sverige chockat över att någon förgripit sig på barn, denna gången rör det sig om folk med hög profil i samhället, som har blivit drabbade. Pedofili har aldrig varit inkomstberoende, det är väl snarare så att ju mer inkomst någon har, desto lättare är det att sköta saken snyggt. Väletablerade personer i samhället undantas från misstanke per automatik och har bättre medel för att utöva makt, så att det går att dölja vad som hänt.

Incest sker i de mest välbärgade hemmen, pedofili i de finaste kretsarna. Precis som på andra ställen i samhället. Det som är nytt nu är att platsen för brottet är inom idrotten. Må hända är det cyniskt av mig; men hur är det möjligt att man kan vara så naiv att man tror att idrotten är en del av samhället, som är förskonad från detta?

Många tränare gör fantastiska insatser för barn- och ungdomsidrotten. De lägger ner sitt liv och sin själ i att jobba ideellt. De hjälper barn och unga att tro på sig själv och att hitta sin identitet. De lär ut hur man hanterar besvikelser i livet och hur man kan jobba för att nå sina drömmar.

Men pedofiler håller sig där det finns barn, de följer barnen. Och att försöka komma åt detta är lättare sagt än gjort. Det är bra att det kommer fram att saker som händer inom idrotten också, för det här är varken det första eller det sista som hänt. Idrottsrörelsen har ett stort jobb att ta tag i, de måste tröska igenom diskussionerna om detta. Visa att det inte är okej och något som inte accepteras, göra det svårt för de som letar lätta offer.

Mina varmaste tankar går till Patrik Sjöberg och alla andra drabbade. Jag är så otroligt ledsen över att de blev drabbade.

Fridens.

Det blev inte det lättaste här i världen. Inte för att jag hade trott att det skulle bli det, men så här illa var det nog inte tänkt att bli. Det tog lång tid att hitta utrymme för att skriva av mig lite.

Inte för att jag tror att det är någon större skara som väntat på ett nytt inlägg.

Det har hänt mycket i mitt liv. Tiden att sätta sig ned och reflektera över sakernas tillstånd har varit starkt begränsad. På både gott och ont. Det goda är att jag funnits nära mina vänner i verkligheten. Tagit del av deras liv, fått förmånen att stötta upp och finnas till. Det mindre goda är att jag inte varit själv på väldigt länge. Jag har saknat distansen och den självvalda isoleringen.

Men det ser ut att kunna bli bättre på den fronten.

Fridens!

Det har nästan alltid funnits män i mitt liv som jag har en väldigt nära relation med, men som inte innehåller sex. Jag har inte koll på vilka krafter och mekanismer som verkar i de relationerna, men de brukar vara väldigt givande.

När jag vill har jag alltid varit väldigt god vän med båda könen, det är ju människan som är intressant, inte om det är en han eller hon. Vad det gäller kvinnor är jag oftast nära vän med mina raka motsatser. Är det inte utseendemässigt så är det personligheten som skiljer. Det kan jag utan att tveka begripa, en till lika som mig, är inte så intressant. Jag lär mig mer av någon som inte har mitt tankesätt. Vad det gäller utsidan så har jag oftast väldigt tilltalande väninnor. Det är objektivt betraktat, tro inget annat, de är bildsköna. Och bildskön är inget man kan anklaga mig för att vara, dock är det knappast ett beklagande.

Vad det gäller vänrelationer med män så är det en fördel att inte vara skitsnygg. Jag är inte "farlig", jag utgör inte något hot, vare sig mot mannen i fråga eller mot en eventuell partner. I de flesta fallen kan kvinnan ifråga direkt avfärda eventuellt intresse för mig, från hennes man, och vi får ha relationen ifred.

Det hävdas med jämna mellanrum att män och kvinnor inte kan vara bara vänner, att relationen i nåt stycke kommer att sluta med sex. Icke säger jag, det handlar bara om vilja och inget annat. Visst; jag kan gott erkänna att jag glatt och villigt skulle kunna ha sex med alla av mina manliga vänner. De är alla underbara nog att duga som partners, inte snack om saken. Men jag vill inte. Och i de flesta fall gissar jag att de inte heller vill. Skälet är att det finns partners som som inte förtjänar att bli bedragna. Sen uppstår inte otroheter ut tomma intet heller, det krävs en rad aktiva val för att man ska hamna i säng med en annan människa. Jag väljer att ta det ansvaret, att aktivt välja bort situationer som skulle kunna leda till sex.

Sen måste jag ju medge att det genom åren också inträffat att det blivit sex. Men helst utan att någon kan bli sårad. Det kan vara nog så svårt att inte dras till en man som släpper i mig förbehållslöst i sitt huvud. Och en vänskap behöver verkligen inte bli knepig bara för att man haft sex, det handlar också om att välja. Och att stå för sina handlingar, ta ansvar för dem och placera dem i rätt sammanhang.

Jag har flera gånger försökt att rensa ut de manliga vännerna, eller i alla fall dra ner på kontakten. Det är inte så uppskattat i alla sammanhang, att ha många män runt sig, speciellt om man befinner sig i kvinnodominerade miljöer. Tänker ibland att jag inte ska skaffa fler, det får räcka med de som finns. Fast rätt vad det är så snubblar jag över någon ny som väcker min nyfikenhet. Om någon försvinner ut i perferin, så brukar det strax komma någon som fyller ut platsen. Vilket jag är mycket tacksam för.

Nå vad har jag min män till då, om jag inte har dem för sex? För att få andra perspektiv naturligtvis. Och de är inte heller så benägna att prata om sina eventuella barn, inte ens under värsta småbarnsåren. För de gör mina väninnor, de är stundom så uppfyllda av sina barn att man skulle kunna tro att de är fysiskt ihopsmälta. Och misstolka mig inte; det är inget fel på det, så fungerar tydligen moderskap och det är okej. Jag har lärt mig otroligt mycket om hur det är att vara mamma, trots att jag själv inte är eller kommer att bli biologisk mor åt någon. Men tråkigt att lyssna på i längden, även om jag vet att det blir bättre med tiden.

För drygt ett år sen mötte jag min senaste manliga vän. Det var ett fantastiskt dygn, ett sånt man bara kan fantisera om. Är iväg på en tillställning som varar över ett dygn. Trodde inte att jag skulle känna en käft, men det visar sig att det dyker upp ett mindre gäng där jag känner en person rätt väl. Det gör att jag får gratisbiljett till resten av den lilla gruppen. Vid middagen lär jag känna de andra i gruppen. Med där finns en man som är något år äldre, läcker som attan, charmig som få och bara helt underbar. Jag håller lite distans och koncenterar mig på de andra i gruppen. Efter en mycket trevlig middag så splittras den stora gruppen upp och jag går och gör lite ärenden.

När jag senare springer på den mindre gruppen som jag ätit middag med, så kommer den tokcharmige mannen fram och sen har jag hans odelade uppmärksamhet resten av dygnet. Det var helt underbart att träffa en främling som visar sig vara så härlig och som bara bekräftar mig till 200%, utan att stöta på mig. Han fanns vid min sida och var en fantastisk gentleman. Vi har behållit kontakten och jag har haft ett riktigt roligt år med honom. Alla borde få ha en sån som han i sitt liv, det är en riktig lyx!

Så jag kommer nog att behålla mina män i mitt liv, de hehövs. Var enda en av dem, alla på sitt vis. Och med lite tur kommer det att dyka upp nya bekantskaper som så småningom blir goda vänner.

Fridens!