Jag får ibland känslan av att mängden smärta i en människas liv är hyggligt lika för de stora flertalet. Att det finns en viss mängd lidande som man bara måste ta sig igenom under en livstid. Det finns några som får det än jävligare än de flesta och så finns det ett fåtal som lever i ett ständigt lidande, där en bra dag tillhör ovanligheterna. I mitt resonemang utgår jag ifrån västvärlden. Hur det ser ut i övriga världen har jag bara medias bilder och inte någon egen erfarenhet att tala utifrån.

Det finns flera typer av lidande. Det finns till och med positivt lidande. Till det positiva lidandet räknas exempelvis att vara förälskad. Den där brännande längtan efter en människa, som också längtar efter mig. Önskan om att få vara nära dygnen i ända, att det inte finns nog med tid och utrymme för att umgås. Men den vanligaste formen av lidande är ändå den som gör illa och som är nedbrytande. Och varje människa lider på sitt vis, men själva företeelsen verkar vara allmänmänsklig.

Men sen finns ju de här människorna som bara glider fram på en våg av Milda genom livet. De som är vackra, har pengar, har de senaste prylarna, en god familj, de rätta kontakterna och så vidare och så vidare. De som allt går bra för. På ytan ser allt ut att vara frid och fröjd. När jag var kring 20 år kunde jag störa mig på dem. Lyckade och framgångsrika i alla sammanhang.

Fast verkligheten var oftast en annan. Utseende och pengar stämde ju, även prylar och gott anseende, men det fanns också mörka hemligheter. Saker som skulle hållas undan för omgivningen, oavsett priset, oavsett om familjen blev lidande. Fasaden var det viktigaste. För våld i närstående relationer, incest, missbruk, sjukdom och annat av livets svårigheter, struntar i fina adresser. De här företeelserna struntar i hur mycket pengar som finns och status som finns eller hur vacker någon är. Visst finns det de familjer som är lyckliga och som mår bra, men de flesta är som folk i gemen, de drabbas av livet med jämna mellanrum.

När jag ser tillbaka på hur det såg ut i årskullarna kring mig när jag växte upp, så är det bara några få som blivit så lyckade, som det förutspåddes att de skulle bli. För de andra kom livet liksom i vägen för dem. Som vuxen har jag fått det berättat av några hur det egentligen var, andras historier har jag fått höra på omvägar. Svårigheter och lidanden har de fått gå igenom, som de flesta andra. Vissa har klarat det andra har det gått sämre för. Jag menar verkligen inte att låta skadeglad på något vis och jag önskar inte att alla ska behöva gå igenom smärta och lidande. Slipper någon så är det dem väl unnt!

Jag kan väl inte säga att jag tillhör den exklusiva gruppen som gått odrabbad genom livet. Jag har väl haft min beskärda del, även om jag måste säga att det ändå varit ganska överkomligt. Jag har tagit mig igenom de högst normala kriser som tillhör mänsklig utveckling, haft gott stöd av föräldrar och vänner. Jag har varit förskonad från stora tragedier och svåra sjukdomar i min närmaste omgivning. Men jag har gått och väntat på att jag ska drabbas av någon riktig prövning. För det kommer ju, det vet jag. Jag har haft lite teorier om vad som kommer att hända, men ack så fel jag hade. Även här hade livet en lustig förmåga att ge sig på den mest oväntade delen av mitt liv, på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Jag vet att jag kommer att behöva uppleva all den smärta och all det lidande jag hitintills sluppit undan. Det kommer att dyka upp och det inom överskådlig framtid.

Och det enda jag kan hoppas på, när det väl kommer, är att jag har ett socialt nätverk runt mig. Ett nätverk som är villigt att ställa upp och finnas där för mig. Men inte ens det är säkert, jag får väl se om livet har fler överrakningar att bjuda på. Det jag med säkerhet vet är att jag inte har något annat alternativ är att gå igenom det. Det har jag lärt mig av de människor som rest sig upp och orkat leva vidare. Orkat skapa sig en värdig existens, oavsett vad som drabbat dem. För jag har även sett motsatsen, de som gör allt för att slippa lidandet och det är verkligen en väg jag inte vill gå. Hur mycket lättare den än verkar.

Fridens!

De bananflugor som just nu frodas här hemma, i vad som känns som stora svärmar, verkar vara mer än lovligt petiga. Röd saft med nån droppe diskmedel i gick jättebra att ta livet av sig i. Grön saft med någon droppe diskmedel i var inte alls lika rolig, knappt nån har valt att söka döden i glaset. Och ja, båda sorterna är med rikigt socker.

Den röda saften var dock BOBs och den gröna är Willys egna märke.

Snobbiga små skitar till bananflugor, för att bo i avloppen så är ni förvånande petiga!

Ofrid!

Vem minns kampen? Och vem ska berätta om den? För det har varit ett liv fyllt av kamp. Alltid denna kamp. Mot allt.

Det var inte självklart att hon skulle få läsa. Det behöver man inte för att bli en bra hemmafru. Vilket var moderns högsta dröm och tecken på framgång. Modern var för visso också hemmafru, inte fullt så lyckad, mannen hon gifte sig med var varm och vänlig, en god man. Men rik var han inte, så om de bara hade haft mer pengar, så hade de varit riktigt lyckade. De hade så de klarade sig och det fick duga. Men för dottern behövdes ingen student, det räckte med hushållsskola.

Hon jobbade hårt med studierna, trots att alla var emot det och tyckte hon gjorde det i onödan. Hon läste så pass att hon lära skaffa glasögon på grund av utmattning (”- kostnader blir det ju också, med sånt där läsande”), synen orkade inte mer. Men hon tog sin student, i tysthet, ingen fest och inga gratulationer (”- sånt hålls bara finfolk med”).

Hon träffar en man. Synd nog enligt hennes tillkommande släkt. Svärmor var känd som den elakaste jäntan i hela socken. Ingen begrep hur den elaka jäntan kunnat lägrats av en man och få barn, för hon var en elak jäntunge som vuxen också. Vår studentska fick vänliga men bestämda varningar om att lämna familjen hon var på väg in i, från folk runt om. De var ärligt oroade. Svägerskan var även hon ett hår av hin, alltid elak och egoistisk. Aldrig ett vänligt ord. Kampen om svärmoderns gillande pågick i över 30 år, hon fick den till slut, men så djupa sår det skapade. Så mycket sorg och skam det alstrade på vägen, så hårt det frätte på självkänslan.

Hon bytte ort att bo i. Kampen för att bli accepterad av en ny ort. En ort som håller hårt på att ingen får stick upp, ingen får utvecklas och att nya icke skola göra sig stora. Hon var smart nog att inte vara för bra, låta andra glänsa, sakta men säkert etablera sig på orten. Men hon bestämde sig tidigt för att orten inte skulle svälja hennes barn. Vi är matade med bröstmjölken om att vi är något, att vi kan något och att de som sätter begränsningar i våra liv, är vi själva.

Vartefter åren gick lade den ganska späda figuren på sig kilon. Så började kampen om kilona, en kamp för att få kontroll. Små portioner, inget äta alls och bantning efter diverse märkliga idéer. Med motsatt effekt förstås. Ständigt nya sätt, ständig späkning, aldrig duga till. Den kampen gavs aldrig upp, den fortsätter än idag. Lycklig över att hon blivit tunnare. Tyvärr betyder varje tappat kilo idag, en större risk för fortsatt ohälsa. Hon behöver vart enda kilo hon har för att orka möta framtiden. För varje kilo som försvinner gläds hon, trots att det lägger på fem år på hennes ålder. Det mest tragiska är att hon aldrig var så stor som hon trodde, hon var vacker som hon var.

Om det fanns något positivt i hennes kämpande, så var det i politiken. Där jobbade hon i många år för att förbättra samhället i stort och smått. Alltid på de svagas sida, alltid på att förbättra för de som bäst behövde. Alltid en kamp om människovärdet och värdighet. Hon vann respekt inom de områden hon verkade, nådde många framgångar. Hon fortsatte kampen ute i verkligheten; skaffade sig arbeten där hon stöttade flyktingar, utslagna och andra socialt utsatta. Hon han med en facklig vända också, gjorde ett mycket uppskattat jobb, var eftertraktad i stora delar av landet.

I princip hela 2000-talet har varit präglat av kampen mot diverse sjukdomar och skador. Utmattningsdepression, ulcerös colit, diabetes typ 2, bältros x flera, bröstcancer, 6 månaders återhämtning efter operationsskada, lunginflammationer, sorkfeber, vanliga förkylningar, fallskador och flera saker jag inte längre minns. Sorkfebern höll på att formligen ta livet av henne, inte förrän långt efteråt förstod vi hur nära det varit. Var enda gång hon drabbas av en infektion slår den till med fullkraft, det är inte som för de flesta av oss andra.

För de flesta kamper hon har fört, så har hon sällan eller aldrig på upprättelse för alla elakheter och obetänksamma dumheter. Idag är kampen inriktad på att behålla värdighet och ha kvar så mycket som möjligt kvar av jaget. Det går trögt, kraften finns inte längre hos henne. Förmågan vacklar betänkligt. Den här kampen kommer vi andra att få ta över, jag hoppas innerligt att vi hanterar det och att vi klarar det.

Hon är värd det.

Frid.

Det har gått en dryga månad sen de vedervärdiga dåden i Oslo. I söndags hölls det en stor minneshögtid för offren. Dagligen skrivs det om händelserna och jag gissar att det kommer att fortsätta ett bra tag framöver.

Jag skrev här och att det inte fanns, och finns, inga förmildrande omständigheter kring gärningsmannens handlade. Och att sätta epitet som " en galnings verk" och "vansinnesdåd" på händelserna, verkligen avskyr jag, det skrev jag om här. För börjar man prata om att det finns någon form av psykisk åkomma kring dessa dåd, så finns i det resonemanget en inbyggd förklaring och ursäkt för handlandet. Och det gör det sannerligen inte, anser jag! Det är också en inbjudan till att distansiera sig till gärningsmannen, att han inte ens skulle vara människa.

För det är som Tanja skriver i den här texten, i sin blogg:

"att alla så himla gärna vill att personer som gör nåt dumt ska vara ordentligt psykiskt störda, så man kan ha trevliga vattentäta skott mellan "de" och "vi som är normala och skulle aldrig"...

Jag ser gärningsmannen som människa och jag ser hans handlingar som ett utslag av ren ondska, nåt som verkar vara en tröstlöst allmänmänsklig handling, världen över.

Tanja Suhininas blogg är för övrigt väldigt bra, väl värd att kika på, du hittar den här!

Frid.

Här om dagen mötte jag min mystiske bloggare, inte IRL, utan via Skype. Det ska väl tilläggas att han inte är speciellt mystisk längre. Det var han inte ens innan jag såg honom då. Men han är väl så spännande och intressant, det finns mycket vettigt i den karln. Han håller på att bli en riktigt god vän.

Det var ett hjärtligt och behagligt möte. Otroligt trevliga diskussioner med givande innehåll, även om det var på en ganska lättsam nivå. Inga djuplodande konversationer direkt. Och det hade jag inte förväntat mig heller. Jag gissar att det kan ta ett tag, Skype är ett ganska nytt medium för mig att kommunicera med en människa, som jag inte har en IRL-relation med innan. Mina "vanliga" vänner och släkt finns på Skype och vi kommunicerar där, men då bryr jag mig verkligen inte om nåt, de vet ju vem jag är i alla fall. Här blev det lite trevande, men mysigt.

Det var mycket trevligt att få se hur han använde mimik och gester, mycket behagligt att höra hans röst också. Att få höra hur han använde språket. Det var otroligt tillfredställande! Tiden verkligen upphörde att existera.

Så nu är han ännu lite mer verklig, eller rätt mycket verklig. Jag ser verkligen fram emot att få mötas igen över Skype.

Fridens!

Har sprungit på ett nytt begrepp idag; schemalagd egentid.

Men det är ju helt underbart! Tror aldrig jag har haft nåt sånt planerat, men jag ser verkligen nyttan av det. I det uppkomna fallet så bannades i princip all elektronisk kommunikation, inga mobiltelefoner, ingen chatt, inge nåt när andra ville ha kontakt. Otroligt sympatisk tanke.

Visst screenar jag mina inkommande samtal och mail till en viss gräns och faktiskt på regelbunden basis. Jag har inte behovet att alltid vara tillgänglig, alltid få veta vad som händer. Tänker ofta på den tid då man inte fick tag på folk när som helst, det gick lika bra det. Och det är inte mer än 10 år sedan som mobiltelefoner blev mer allmänt spridda.

Ju mer jag tänker på det så är nog mitt behov av egentid rätt stort. Inte bara egen tid iväg från kommunikation och pryttlar av alla de slag, jag behöver komma ifrån folk helt. Få vara ifred, få vara själv.

Det är nog det största behovet, men också det svåraste att vaska fram. Ännu svårare att försöka schemalägga. Och jag tänker att när jag liks ändå inte blir lämnad ifred, då kan jag lika gärna ha alla kommunikationspryttlar igång också. Det är ju ändå förstört, gör varken till eller ifrån.

Det är något för ofta som jag önskar att jag fortfarande bodde själv, något för ofta för att vara helt hälsosamt.

Fridens!

Svenska Dagbladet (SvD) har haft en artikelserie om döden. Gott initiativ på det hela taget, det går att läsa en av artiklarna här, resten av artiklarna finns som länkar kring denna artikeln.

För någon dag sen så hamnade jag i en diskussion om hur vida SvD ska släppa igenom vad som helst, som inte är vetenskapligt bevisat, i såna här artiklar. Jag kan förstå om det finns viss kritik kring att det berättas om att människor får visioner på dödsbädden, som innehåller deras döda släktingar. Eller att det berättas om att de fått varsel om nära förestående död och någon försöker göra vetenskap om det. Eller om sjuksköterskan som pratar om änglar. Inget av ovanstående är vetenskapligt bevisat, vilket är helt sant och riktigt.

Men icke desto mindre så är det väldigt betydelsefullt och otroligt viktigt att någon pratar om döden i det offentliga rummet.

Jag har inte ett naturvetenskapligt perspektiv när jag läser texten, jag är ju inte heller lärd inom det naturvetenskapliga, främst. Visst det finns med i utbildningen, men min utbildning har mer ett humanistiskt angreppssätt. Vilket gör att vi inte underkänner det som inte går att sätta mängd på, eller sätta mätbarhet på, kort och förenklat. Vi anser att det går att vara vetenskaplig, trots att man ser på nåt så ovetenskapligt och subjektivt som upplevelser. Väldigt lite kring döden är exakt vetenskap, oavsett vilket perspektiv man ser ur.

Nån kan tycka att det måste vara helt klart när någon är död. Men så är det inte. En människa som dött ska inte flyttas från avdelningen på ett sjukhus innan att fyra (4) timmar gått. För en flat linje på ett EKG betyder oftast bara att människans hjärta har slutat slå, eller att den här EKG-mätaren inte uppfattar aktivitet i hjärtat. Men alla kroppsliga processer avbryts inte bara för att hjärtat slutat slå. De processerna pågår i vanligaste fall inte heller speciellt länge efter att hjärtat slutat slå. Men det gör att det är inte vid en exakt tidpunkt som döden inträffar.

Varför är det här så viktigt då? Varför bryr jag mig över huvudtaget i att ens diskutera detta och dessutom blogga om det? Därför att det är så extremt viktigt med döden. Kalla mig pretto, vilket jag för övrigt skiter i, men döden angår var enda en som lever. Det är desstuom något som så sällan finns med i vardagen för de allra flesta i det här landet. Men när vi själva blir medvetna om vår dödlighet eller ställs inför andras döende och död, så brukar det resultera i rejäla känslostormar och att det blir svårt att hantera. Det skulle inte behöva vara så. I alla fall inte alla de negativa konsekvenser som följer med ett dödsfall.

I SvD:s artiklar var upplevelserna av vad som hände, det centrala. Den döendes och närståendes upplevelser. Döden sägs vara det ensammaste man kan gå igenom. Nja, skulle väl jag svara. Visst måste den som dör "gå själv", de levande kan inte vara med in i vad som kommer. Men det går att vara väldigt mycket med fram till det ögonblicket. Många har frågor om vad som kommer attt hända efter dödsögonblicket, jag kan bara svara för vad som händer med kroppen efteråt. Jag vet vad som är vanligt i alla fall, både i själva döendet och tiden efteråt. Min kunskap innefattar även att jag inte vet vad som händer för den som dör, när hjärtat slutat slå. Och jag vet också att det händer saker som skolmedicinen och medicinsk vetenskap, idag inte kan ge vettiga förklaringar på. Jag har inga vettiga förklaringar heller. Men jag skulle inte säga att det okulta/new age/med mera, kan ge några mer tillfredställande förklaringar till det som upplevs.

Jag har funnits vid så många dödsbäddar i mina dagar, att jag kan med säkerhet säga att det som pågår och upplevs, är värt att ta på blodigaste allvar. Detta utifrån att det sker, oavsett vad vetenskap och bättre vetande säger. Då är det väl bättre att föra upp frågan på dagordningen, låta det ventileras och börja söka efter vetenskapen. För det finns så mycket myter och vanföreställningar om vad döendet är och hur det upplevs. Och det ställer till så mycket elände för den som ska dö och dess närstående. Bättre att sätta igång samtalet och börja söka efter sanningen. Någonstans lär man ju börja.

För oss som många gånger varit med när livet tar slut, vet att behovet av tröst i de flesta fall, är väldigt stort. Vi kan bli bättre på att möta patienter och närståendes berättelser och upplevelser. Med mer kunskap kan vi på ett bättre sätt guida alla inblandade till ett lugnt och värdigt avslut.

Kudos till SvD som vågar skriva om detta!

Fridens!

Jag är inte född och uppväxt på stället jag kallar hemma. Men det är enda stället där jag verkligen är hemma, till själ och hjärta, där jag har hela min identitet. Där jag är hel. Det stället där jag bor är inte hemma, det är där mitt boende finns, men inte mitt hjärta. Mitt hjärta är kvar i Ångermanland, bland berg och hav.

När jag bodde där uppe trodde jag aldrig för mitt liv att jag skulle sakna snö och ordentlig kyla. Nu har ju Mälardalen varit ordentligt inbäddat i snötäcke under de två senaste vintrarna.  Jag har njutit järnet. Jag har varit så lycklig över var enda snöflinga och var enda riktig kallgrad. Riktiga kallgrader är under minus 9, det är då det slutar vara fuktiga vindar och den torra kylan kommer. Oftast i alla fall. Och vintern har varit lång, det är också bra. Det var inte många veckor mellan det att snön försvann och det blev lövsprickning, sånt uppskattar jag!

Denna sommar har jag haft förmånen att vara hemma i Ångermanland under de vita nätterna som är kring halvårsskiftet. När det aldrig blir mörkt nån gång under dygnet. Vi har inte midnattssol hos oss, men solen är borta som max 4,5h och det spelar ingen roll för den går inte speciellt långt ner. Enda gången det blir riktig mörkt är vid regn.

Jag älskar de här nätterna och vill verkligen inte gå och lägga mig. Jag är nattuggla fast det är beckmörkt ute, det blir inte bättre av ljuset. Och när jag lägger mig vill jag inte dra ner persiennerna, jag vill sova i ljuset. Jag vill vakna av att solen strålar på mig. Mitt flickrum har ett av fönstren åt öster, solen kikar in strax efter fem på morgonen, men är inte så intensiv då.

Vi har förmånen att bo högt, det gör att vi har några utkiksplatser att gå till, typ 400m bort. Att gå dit och sätta sig och titta ut över världen en vanlig dag, är en lisa för själen. Att se de många bergen och det massiva vattnet, båda ser ut att vara oändliga, gör att själen lyfter. Men att göra detsamma en vit natt är magiskt! Flera gånger har vi gått ut på någon av utkikarna efter att midsommarfirandet är över. Bara bytt om till bekväma skor och traskat iväg med våra vinglas. Den ro som uppstår i hela ens existens är obeskrivlig. Att ta en promenad längs alla stigar som viltet trampat upp, njuta av en stilla värld, gör att tröttheten aldrig når mig. Jag blir bubblande lycklig.

Det finns en tjusning i de där mörka, varma och täta nätterna som finns i södra Sverige också. De är läckra på sitt vis. Och en bit in i juli så är de där vita nätterna borta, mörkret kommer ikapp det som är i Mälardalen, ganska fort.

Men det är nåt speciellt att inte behöva tända inomhusbelysningen alls på flera veckor.

Jag längtar hem.

Fridens.