Jag vill börja med att säga att jag inte accepterar mobbning eller kränkande särbehandling i någon form. Jag anser också att det ALDRIG är den utsattes fel att denne blir mobbad. Alla på en arbetsplats har ett ansvar för att det är bra arbetsmiljö, men arbetsledningen har ett mycket tyngre ansvar än de anställda. Och förekommer mobbning, så brukar ledningen på arbetsplaten också svikta.

Portalparagrafen i Arbetsmiljöverkets författningssamling, AFS 1993:17, säger följande:

Jag var på Du&Jobbets inspirationsdag "WorkingLife 2011" i veckan. Flera berörande och tankvärda föreläsningar på olika teman kring arbetsmiljö. Bland annat så körde Prevent  och Barbro Östling ett lysande föredrag om mobbning på arbetsplatser.

Själv har jag så svårt att begripa företeelsen och jag föraktar de som hänger sig åt mobbning. Alltså jag inser att även jag skulle kunna falla dit på att både vara förövare eller bli offer. För så är det för oss alla, det finns ingen som kan säga att den aldrig kommer att bli kränkt på arbetsplatsen, eller vara den som kränker. Vi är alla i riskzonen. Men oavsett det så kan jag inte förstå idén om att ge sig på någon kollektivt. Jag har varit med och hanterat tillräckligt med ärenden kring kränkande särbehandling, för att inse att det här är ett stort samhällsproblem. Det kostar gräsliga pengar rent samhällsekonomiskt, för att inte tala om vad det kostar i mänskligt lidande.

Det finns en stor underrapportering, som människa vill man inte erkänna inför sig själv ens, att man blivit utfryst ur arbetsgruppen. Än mindre göra det för arbetsledningen. Det finns mycket skam kopplat till detta och alla som blir utsatt börjar, förr eller senare, att tro att det är ens eget fel. Det tar lång tid innan 

kränkningar kommer fram i ljuset. Oftast har situationen hunnit bli ohållbar och outhärdlig. Idag finns ingen riktig statistik på varken hur många som blir mobbade, hur många som är sjukskrivna på grund av mobbning eller hur många som tar livet av sig på grund av samma skäl. Det uppskattas att 100-300 personer tar livet av sig, per år, på grund av att de är utsatta på sitt arbete. Att det inte är en säkrare siffra än så, kommer sig av att det står depression som diagnos. Sen kan man få höra, via exempelvis närstående, att personen varit deprimerad på grund av att den mobbades. Men det är inte vad som står som suicidorsak.

Prevent hade  i alla fall tittat lite närmare på vilka personer som vanligtvis blir mobbade. Det finns någon form av föreställning kring att det på något vis är svaga personer som blir mobbade. Att det skulle vara något fel på dem. Prevent hade hittat att bland annat att personer med följande egenskaper hade förhöjd risk:

Moralisk
Drivande
Kreativ
Ordningssam
Självständig

Men helt seriöst, är inte det där egenskaper som folk brukar hävda att de verkligen har och att det är en fördel? Det är ju så märkligt att de, faktiskt goda och eftersträvansvärda egenskaperna, kan trigga så kass reaktion hos arbetskamrater. Att de ska uppfattas som så hotfulla, att det blir skäl för att försöka förnedra en människa, en arbetskamrat? Jag begriper det inte!

Det finns fler identifierade riskfaktorer på en arbetsplats. Mobbning är vanligt där det är otydlig ledning, frånvarande chef, ständiga omorganiseringar/förändringar och monotona/enformiga arbetsuppgifter. Det finns fler identifierade risker, än de jag ränkar upp här. Att mobbning uppstår beror inte på en enskild orsak, det är flera samverkande faktorer som utlöser det hela.

I runda slängar uppskattas det att cirka 10% av en arbetsstyrka upplever att de är mobbade nån gång och i någon form. Det är vad som brukar komma fram i arbetsmiljöenkäter. Hur mycket är 10% på din arbetsplats? Vi är varandras arbetsmiljö, och vi har alla ett ansvar att se till att vi har en bra sådan. Det ansvaret accepterar vi när vi skriver på anställningsavtalet.

Många gånger så hör jag att man på arbetsplatsen säger att "bara den personen försvinner, så blir allt bra". Eller "det är bara med den här personen som det är problem", för att inte tala om " det fanns inga problem innan den här personen började här". Skitsnack! Rätt igenom förbannat skitsnack! Försvinner personen som är utsedd till syndabock, så blir nästa syndabock snart utsedd. De flesta vet att det är så det fungerar. Kanske är det därför man som arbetskamrat inte vågar stötta den som är utsatt. Man är rädd att bli nästa syndabock.

Det finns flera tokenkla, men otroligt effektiva saker, som jag som vanlig arbetskamrat kan göra för att förhindra mobbning. Om någon försöker få igång skitsnack kring en arbetskamrat, så räcker det med att säga att jag håller inte med. Man behöver inte ens motivera varför man inte håller med. Det räcker med att markera annan åsikt om personen. Vill man köra överkursen så lägger man till något positivt om den baktalade personen. Det kan vara att personen har bra kompetens,  ett gott bemötande, andra goda egenskaper eller likande. Det är inte svårare än så.

I Dagens Nyheter publicerades en artikelserie om mobbning, förra året. Den är mycket läsvärd. Du hittar artiklarna här: Artikel 1, Artikel 2, Artikel 3, Artikel 4 och  Artikel 5. Första artikeln har Pressens Opinionsnämnd klandrat för att ha brutit mot god publicistisk sed i samband med publiceringen. Tycker ni kan läsa det också. Länk finns i slutet av artikeln.

För den som bli mobbad:

• Det är aldrig ditt fel och du är inte ensam!
• Lita på din egen upplevelse!
• Berätta för någon du litar på, om vad du upplever. Du behöver få stöd. Välj gärna någon som inte har koppling till arbetsplatsen. Någon som kan se saker ur annat perspektiv.
• Någon på arbetsplatsen måste få reda på vad du upplever. Berätta för någon som du kan känna förtroende för. Det kan vara närmsta chef eller chefer en bit upp i organisationen, personalchefen, skyddsombudet, huvudskyddsombudet eller företagshälsovården. De har alla skyldighet att agera utifrån lag, om de får reda mobbning pågår.
• Dokumentera så mycket som möjligt av kränkningarna. Skriv tid, datum, situation, vem som gjorde vad ocn vem som sade vad. Det ger en bild av vad som sker och är lättare att hantera. Det blir också såvarare att vifta bort det som något litet problem eller missförstånd.
• Det ska skrivas en arbetsskadeanmälan på de fysiska eller mentala konsekvenser som mobbningen ger. Ta kontakt med skyddsombud eller huvudskyddsombud.

Föreningen STOPP, som du hittar här, kan du också få hjälp och stöttning av. De har lokalavdelningar i olika delar av landet. Nationella hjälplinjen finner du här, där kan du få hjälp i krissituationer och de kan slussa dig vidare för rätt hjälp.

Frid.

Har de senaste dagarna hunnit lacka ur på att för många inte har det minsta koll på vad en sjuksköterska är för något och vad de har för uppgifter. Jag begriper inte vad som är så svårt!

Att vara sjuksköterska är inte att vara nån "miniläkare" eller assistent till läkare.

Sjuksköterskor läser medicin, men har inte alls det som huvudämne.

Sjuksköterskeutbildningen är inte en gymnasieutbildning.

Sjuksköterskor har inte till uppgift att bota.

Sjuksköterskor läser på högskolor och universitet. De skaffar sig både en yrkeslegitimation och en akademisk titel. Sjuksköterskans kunskapsområde är vårdvetenskap/omvårdnad. Ämnet ligger inom humaniora. Det är ett helt eget kunskapsområde, med egenbestämmande över metod och utvärdering.

Kort kan man säga att nedanstående är vad en sjuksköterska ska göra. Detta är omvårdnadsteoretikern Virgina Henderson's teori. Det finns ett antal till omårdnadsteoretiker och teorier till, men Henderson är den som är mest konkret och enkel att fatta för oinvigda.

1. Att hjälpa patienten att andas
2. Att hjälpa patienten att äta och dricka
3. Att hjälpa patienten att uttömningar (elimination)
4. Att hjälpa patienten att inta lämplig kroppsställning
5. Att hjälpa patienten till sömn och vila
6. Att hjälpa patienten att välja lämpliga kläder
7. Att hjälpa patienten att hålla normal kroppstemperatur
8. Att hjälpa patienten att hålla sig välvårdad (skydda huden)
9. Att hjälpa patienten att skydda sig mot skador
10. Att hjälpa patienten att meddela sig och andra och att ge uttryck för sin känslor
       och önskemål
11. Att hjälpa patienten att utöva sin religion rätt/orätt
12. Att hjälpa patienten att utföra arbete eller skapande verksamhet
13. Att hjälpa patienten till förstörelse och avkoppling
14. Att hjälpa patienten att lära

Notera att det inte står någonstans att en sjuksköterska ska bota eller läka. För det är inte dennes uppgift. Sjuksköterskans uppgift är att i alla lägen finns med och stötta patienten att leva det liv patienten vill leva. Detta oavsett om det är bortfall av förmågor eller funktioner, patienten ska få stöttning i att hitta meningen i sitt liv. Och om liv inte är möjligt att upprätthålla, då ska patienten alltid få hjälp med att avsluta sitt liv stilla och värdigt, på det vis patienten själv vill avsluta sitt liv. 

Läkare har har att följa typ: "Bota, om inte bot finns, så ska läkaren lindra, om läkaren inte kan lindra, ska denne trösta". Men läkarna kan ju få sitta där och trösta bäst de orkar. Så gör inte en sjuksköterska. Hen ska tillsammans med patienten klura ut hur patienten ska kunna leva ett bra liv, oavsett vad som hänt.

Det som gör mig rakt förbannad är att många beslutsfattare och chefer inte har en aning om detta, trots att de har sjuksköterskor anställda. Det är pinsamt! Jag blir förbannad, för om de inte vet vad de ska ha en sjuksköterska till, så är det förlorade pengar. En samhällsekonomisk förlust. Det är också en patientsäkerhetsrisk när sjuksköterskor inte gör det som de är utbildade till.

Mer kan jag inte göra just nu för att öka medvetenheten i frågan. Synd att det ens ska behövas.

Fridens!

Alltså det här med döden. Igen.

Vill bara tala om på en gång att jag anser att folk har rätt att dö. Det är okej att folk dör rent generellt. Det är inte förbjudet att dö. (sen kan jag också tycka att vissa dödar är ohyggliga och djupt orättvisa)

Jag blir så otroligt trött på folk som tycker att livet är värt att bevara under vilka omständigheter som helst. Och nu snackar jag inte nåt ofött liv eller så. Jag snackar om vuxna, fullt tillräkneliga människor, som i frånvaro av mental sjukdom eller tillstånd, gör bedömningen att det här inte är ett meningsfullt liv och vill avsluta det.

Jag följer Judis blogg om hennes kamp med att leva med ALS. Läs gärna hennes blogg här. Jag läste följande inlägg för nån dag sen och började fundera på vad jag har mött för attityder kring döden och viljan att leva vidare eller inte.

Och påfallande ofta så tycker folk att det ska räddas och upprätthållas liv, till höger och vänster. Det spelar ingen roll vilket livet, bara personen ifråga överlever. Om sen personen upplever sitt liv mer eller mindre meningslöst, det verkar oväsentligt. Vilket jag absolut inte förstår! Jag har inte mött en enda människa som varit glad över att leva ett meningslöst liv. Inte en enda som känner att livet är bra när det tappat mening. Snarare tvärtom, varje männsika vill att deras liv ska ha en mening, att det ska gå att se att det denne gör spelar roll. Att hen spelar roll för sin omgivning och att livet fylls med innehåll som känns meningsfullt. Och vad Judi får för svar, när hon ifrågasätter livet när meningen upphört, gör mig både illamående och riktigt förbannad.

Jag kan förstå närstående som är så lyckliga över att de hann fram till en levande människa, oavsett hur svårt skadad människan är. Och visst är det klart trivsammare att ta farväl av en människa som man upplever är levande och att man som närstående ofta vill vara med i dödsögonblicket. Jag är lika själv, klart jag inte vill att mina nära ska gå ensamma.

Men jag är klart, fullt och fast övertygad om att en mentalt stabil, vuxen människa är kapabel att säga stopp och välja att avsluta sitt liv. Märk väl att jag inte är för att djupt deprimerade, som stundom inte ser någon mening alls med livet, ska få hjälp med att dö. Inte heller personer som blivit svårt skadade och därigenom fått våldsamt förändrad livsföring, ska få hjälp med att avsluta sitt liv. Det är inte de jag åsyftar alls.

De jag vill ska få bestämma att de ska få avsluta sina liv, är de som har svåra kroniska eller livshotande tillstånd, där orken att kämpa vidare lämnat dem. Där de inte längre upplever värdighet eller mening. Där räddning inte finns att få, där döden kommer att inträffa inom överskådlig framtid. Det måste arbetas fram riktlinjer hur detta ska gå till och det ska inte kunna gå attt få marginaleffekter. Varje individ ska få en bedömning utifrån sina omstädigheter och bedömningen ska alltid ha fokus på vad som är humant.

För egen del vill jag bli bortkopplad från allt livsuppehållande, väl det är kostaterat att jag inte kommer att ens kunna vara skuggan av mitt forna jag. För då vill inte jag leva, då får det vara nog. Jag har dessutom haft ett så otroligt bra liv fram till dags dato. Dör jag så har jag levt ett långt liv och fått varit med om saker som få haft möjlighet till. Och jag har haft många stunder av riktigt intensiv lycka och otroligt nära gemenskap. Få förunnat. Visst, jag vet att jag troligen kommer att försöka kämpa för mitt liv, om jag drabbas av livshotande skada eller sjukdom. Men det finns en gräns för hur lång och kostsam den kampen får vara. Tror jag i alla fall.

Frid.

Jag kikade in hos Lady Dahmer och såg att det var skrivet om hur man talar, du kan läsa här om du vill. De efterföljande kommentarerna fick mig att fundera lite över hur jag använder mitt språk.

Jag har ett helt eget språk. Det är förvisso svenska som är mitt första språk, men jag sätter min personliga prägel på språket. Det gör i och för sig de flesta, jag är knappast unik på det viset. Man lägger till och tar bort vissa delar ur det officiella språket, gör det till sitt eget. Hur man talar och vilka ord man använder är ju djupt kopplat till våra identiteter. Det går att signalera hur mycket som helst, beroende på vilket sätt man väljer att använda språket på.

I mitt vardagsspråk har jag egna ord och böjningar, jag har minst två dialekters ord inblandande, jag har dessutom flera olika språkliga nivåer igång. Jag levde tidigare med en svensklärare (ja, det heter så), när vi träffades hade han ganska skoj åt mitt sätt att prata. Han retades lite lagomt och språkpolisade lite till och ifrån. Men vart efter han började komma djupare in i utbildningen, så ändrades hans sätt kring mitt språk. Han började verkligen lyssna på hur jag talade, ja han lyssnade även på vad som sas. Dock frågade han ofta varför jag uttryckte mig som jag gjorde, vad dialektorden betydde och lite allmänt kring hur jag tänkte.

Mot slutet av utbildningen och magisternivån så lära jag fråga vad som hänt, eftersom att kommentarerna numera helt uteblev. Han berättade att han talat att med flera av sina lärare om mitt språk och att de sagt åt honom att lyssna och njuta. Att det tydligen var lite ovanligt att använda språket som jag gjorde och fortfarande gör. Han hade själv förstått att han inte längre kunde korrigera min svenska, för ju mer han lärde sig, desto mer insåg han att reglerna aldrig är helt givna.

Varje människa har sitt eget språk och har rätten att få uttrycka sig efter bästa förmåga. Så länge andra begriper vad det är som menas, finns inte något skäl att bry sig i vardagen. Det man däremot bör vara medveten om är att det finns platser och tillfällen då ett tråkigt korrekt språk utan dialekt eller liknande är det rätta. Men hur ofta händer det? I mitt jobb måste jag vid vissa tillfällen hålla koll på inte bara språklig korrekthet och nivå, utan även satsmelodier och liknande, det får inte finns utrymme för egna tolkningar hos mottagaren.

Jag språkpolisar aldrig i tal eller i informella textsammanhang. Inte heller i officiella texter, om det inte begärs av mig, då är jag skoningslös. Men som sagt; i tal finner jag inte någon mening i att korrigera min omgivning, om det verkligen inte är fullständigt galet. För det viktiga är inte exaktheten i språket, det viktiga är om jag förstår budskapet eller inte. Sen kan det reta livet ur mig att någon fixat fel betydelse på ord. Att inte veta skillnaden mellan ”nyttja” och ”utnyttja”, får mig att rysa. Eller blanda ihop betydelsen på ”motivation” och ”motivering”, kan få min hjärna att krulla sig.  Där riskerar budskapet att bli fel eller omöjligt att förstå. Men trots att jag får bryt, så försöker jag snyggt visa på korrekt betydelse, utan att vara plump eller elak. Varför jag gör det, har Linnea beskrivit väldigt bra här. Jag håller med henne till fullo! Läs gärna hennes språkblogg här, den är kanonbra!

På viss regelbunden basis har jag kontakt med en person som inte behärskar svenska alls, denne har ett ytterst begränsat ordomfång. På gränsen till att det täcker att klara av den mest basala kommunikationen på vardagsnivå. Nu är personen villig att jobba med gester, tonläge, mimik samt till och med mindre charader för att klara kommunikationen. Det underlättar. I talade ord begriper jag inte mycket, men jag tror jag för det mesta fixar att greppa ett sammanhang. Den här personen har ett extremt tålamod i att försöka förmedla, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa tålamod i att försöka förstå. Kommunikation är ju så otroligt mycket mer än bara orden och blir det otroligt tydligt att allt inte behöver sägas med ord.

Jag älskar dock att lyssna, och tjuvlyssna, när olika språk talas. Jag behöver inte begripa ett ord av vad som sägs. Det är vackert ändå. Men undantag från tyskan. Men annars så har jag inte hört nåt annat språk som inte fungerar i mina öron. Jag älskar att vara på platser och i sammanhang där det talas många språk samtidigt. Det blir aldrig rörigt i mitt huvud, jag blir inte trött av surret. Älskar att höra hur orden uttalas, hur intonationen låter, hur de som talar varierar röstläget, hastigheten och känslan som förmedlas. Jag tycker också om att se språk, kan vara helt uppslukad om jag får syn på en konversation på teckenspråk. Det är så otroligt häftigt!

Och jag gillar att folk har dialekter. Jag växlar själv mellan tre olika och kan nästan härma en fjärde. Fast jag kan dem inte ordagrant, jag lever inte längre i dem. Där jag befinner mig idag pratar jag väldigt slätstruket, alltså det hörs att jag kommer från annat ställe än där jag bor och verkar. Inget snack om saken, jag släpper ju inte "sången" i min dialekt. Men jag kan inte använda dialektorden på samma sätt, folk begriper inte mig, det blir ineffektivt. Ibland vräker jag dock på och skiter i vilket, aningen begrip de eller så görne de int. Dessutom hittar jag på egna ord och egna böjningar på ord, om jag vill. Dessa har min omgivning klart lättare att förstå, än de rena dialektorden.

Språk kan användas för att komma nära människor man aldrig tidigare träffat. Men det kan även användas för att stänga ute människor. I min värld är budskapet viktigare än vad som sägs i rena ord.

Fridens!

Såg hos Kemimannen att det fanns en liten utmaning om musik, min lista är ju inte ens i närheten av hans klass, du läser hans lista här. Men jag gör mig ett litet försök.

1. Din favoritlåt: Kan nog snabbt räkna upp fyra riktiga favoriter. Men måste jag välja så är det Enjoy the silence, Depeche Mode. Den funkar alltid. Har inte hittat ett sammanhang eller humör där den inte skulle funka.

2. Din hatlåt: Vem orkar hata musik? Alltså rent generellt så är dansbandsmusik inget jag uppskattar. Men jag dör inte. Kan dock tycka det blir förtjusande skoj med nödrim och sirapssöta strofer. Gillar inte heller jazz där fyra musiker spelar fyra olika låtar samtidigt, har svårt att höra harmonierna i det disharmoniska. Men jag hatar det inte. Sen kan jag ogilla sång och musik, men tycka otroligt mycket om budskapen i texterna, Dylan torskar ju på det. Dylan tolkas alltid bäst av andra! Det jag har svårt att stå ut med är flickor med tunna små röster, som sjunger om hur otroligt ensamma de är och den enda vän de har är gitarren de står och kramar. Fast det blir ju en hel genre och jag hatar dem inte heller, bara äckelryser när jag hör dem. Jo, faktiskt, kom på nåt jag hatar; alla som gör covers på Depeche Mode-låtar, med undantag från Johnny Cashs cover på Personal Jesus.

3. En låt som gör dig glad: Spirit in the sky, både orginalet med Norman Greenbaum och covern med Dotctor & the Medics, är ju otroligt medryckande. Lagomt hädande, så där. What a wonderful world, Lois Armstrong är ju bara helt underbar. Den blir jag också väldigt lätt till sinnes av. Delar av Lars Vegas Trios verk kan ju få mig att garva mig harmynt, riktigt glad alltså.

4. En låt som gör dig ledsen: Stay, Shakespeare's Sister. Dagarna efter den släpptes så hamnade en vän i koma, klart påverkan blev extremt påtaglig. Vännen kom ur koman efter nån vecka och blev sedemera helt återställd. Men den har kommit tillbaka som låt när jag varit förtvivlat ledsen över att jag förlorat någon. En extem gråtlåt. Får den ibland i huvudet på jobbet, när det varit ledsamma dödar. Fast det handlar ju också om vad man menar med ledsen. Den låt som senast rörde mig till tårar var Kathy's Song (Victoria Mix By VNV Nation), Apoptygma Berzerk. Fast det var ju inte för att jag var ledsen.

5. En låt som påminner dig om någon: Halo, Beyonce. Ja, jag vet, den är ju så extremt packad med alla knep som en "5 i 2"-dans ska ha. Den är ju vidrig i sin uppbyggnad, hela arrangemanget manipulerar våldsamt. Men det spelar ingen roll, jag älskar den! Låten är musiken till en villkorslös kärlek som finns mellan mig och en nära vän. Det är liksom han.

6. En låt som påminner dig om ett ställe: Highland, One more Time. Ja, ja, ja, du kan sluta garva nu. Ingen minns den och den som gör det rodnar. Men de få gånger jag hör den så tänker jag på mitt älskade Höga Kusten.

7. En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle: 2009 var jag och en av mina närmsta väninnor och såg Depeche Mode på Parken i Köpenhamn.  Vi hade perfekta platser, vi såg hela arenan och såg rätt ner på scenen. Konserten var fantastiskt och fjärde låten var Walking in my shoes. När den drog igång steg jublet, i princip hela arenan reste sig upp, började dansa och sjunga med. Sen fortsätter det så resten av konserten. Fullständigt makalöst! Köpte liveinspelningen från konserten och det hörs verkligen när det här händer. Hela det dygnet var otroligt häftigt, det hann hända en hel del.

8. En låt som du kan hela texten till: Spirit in the sky. Otippat. Den har ju gått på var enda fest som var mellan 1988 och 1995, något mindre frekvent sen dess. Men den används ju fortfarande, vid rätt tillfällen. Svårt att inte lära sig texten. Faktiskt den enda låt jag någonsin kan tänka mig att sjunga karaoke till.

9. En låt som du kan dansa till: Vad räknas som dans? Styrdans? Folkdans? Bara digga med lite? Tryckare? Sätt på nåt hyfsat taktfast i up tempo och jag kommer att börja röra på mig. Gillar det mesta som skulle kunna benämnas som massproducerat kommersiellt trams, om det är för att röja på ett dansgolv. Jag kan tänka mig dansa till rätt mycket. Men jag gillar verkligen att röra på mig till Knock on wood, Amii Stewart. Dansa tryckare gör jag gärna till The power of love, Jennifer Rush. Wienervals till Fångarnas kör ur Verdis, i övrigt ganska kassa, opera Nebucanezzar. Men just Fångarnas kör är fin som attan, otroligt vacker!

10. En låt som får dig att somna: Sweet Lullaby, Deep Forest. Det mesta av Enigma kan jag också somna gott till.

11. En låt av ditt favoritband: Men alltså..? Bara en? Shake the disease, Depeche Mode. Varsågod...

12. En låt av ett band du hatar: Men så var det där med att hata igen, orka bry sig? Jag har blivit gammal och blasé. Men jag vill inte höra Knockin' on heavens door med B. Dylan. Den är dålig så det gör ont i livet. Funkar otroligt bättre med The Alarm, då är den till och med underbar. Anser inte att fler har gjort nån cover på den. Vad Gun's & Roses gjorde, räknas inte.

13. En låt som är guilty pleasure: Vad sägs om hela 80-talets samlade produktion i genren eurobeat/hi-NRG? Speciellt Stock, Aitken & Watermans verk är väl lagomt skämmiga att gilla. Åtminstånde än så länge. Bananaramas cover på Venus är riktigt bra, fast det bör ingen få veta.

14. En låt som ingen tror att du skulle älska: Hm... Thunderstruck, AC/DC ...kanske. Eller Pour som sugar on me, Def Leppard är ju en klar favorit, som jag inte tror att så många skulle kunna gissa. Annars finns det nog en och annan som skulle höja på ögonbrynen åt min förtjusning över Son of a preacher man, Dusty Springfield. Sen tror jag att det är flera som skulle tycka det var lite märkligt att de visste att jag lyssnat på Marilyn Manson och Type 0 Negative, med behållning. Manson i orginal och inte när han gör covers.

15. En låt som beskriver dig: Waiting for the nigth, Depeche Mode. Njuter alltid av mörker. Älskar att vara vaken om nätterna, riktigt njuter av det, om jag valt att vara vaken. Annars funkar även Born this way, Lady Ga Ga. Faktiskt den enda låt med den bruden som jag tycker när något att ha. Men jag är lite sån "ta det eller gå", tänker inte skämmas det minsta för den jag är!

16. En låt som du brukade älska men nu hatar: Finns inte. Visst en viss överdosering av en låt kan göra att jag inte vill lyssna på ett tag. Men får det gå en stund så gillar jag ju den, när jag väl hör den igen. Kan inte lyssna sönder en låt så. Eftersom jag förknippar låtar med folk, upplevelser, ställen och liknande så skulle det vara möjligt att den känslomässiga kopplingen till en låt, skulle göra att jag inte skulle kunna lyssna på den mer. Rent teoretiskt. Det har inte inträffat än. Så: pass!

17. En låt som du ofta hör på radio: Lyssnar inte på radio, det blir liksom inte av.  Men de få gånger jag kommit i kontakt med en radio, så har det påfallande ofta spelats nåt av September, sen förra sommaren. Inte mig emot.

18. En låt som du önskar att du fick höra på radio: Tainted Love, Soft Cell är en schysst cover som de kunde spela oftare på radion.

19. En låt från din favoritplatta: Jag är ju så fatalt enkelspårig där. Alla favvoplattor är ju av Depeche Mode. Borde nog söka för det. Vilken av dem som är favvoplattan är ju lite flytande. Music for the masses är ju tokbra och då är det Never let me down again som gäller!

20. En låt du lyssnar på när du är arg: Jaaaa... det beror ju så på var jag lackat ur över. Your history, Shakespears sister åker ju på när jag är sint på partner eller om jag/vi gjort slut. Brain damage, Pink Floyd är suvve när frustrationen över nåt är på väg att rinna över. Dèsenchantee, Mylene Farmer åker på när jag åker dit på att hänga läpp över tillståndet i världen, gärna liveversionen från Bercy.

21. En låt du lyssnar på när du är lycklig: Alive and kicking, Simple Minds passar bra humör. Barcelona med Freddie Mercury och Montserrat Caballe är ju underbar med sina stora svulstiga gester i arrangemanget.

22. En låt du lyssnar på när du är ledsen: Riktigt dåliga dagar så kan Anxiety, Black Eyed Peas höras ett eller ett par varv. Dock är det väldigt sällan.  Så där lagomt kärleksolyckligt ledsen så blir det Bleeding love, Leona Lewis.  Och har det verkligen tagit slut så är Nothing Compares 2 U, Sinéad O'Connor den absolut bästa gråtlåten. Även No More I Love You's, Annie Lennox funkar vid olycka i relationer, behöver inte vara att det tagit slut.

23. En låt du vill ha på ditt bröllop: Det är redan avklarat sen förra året. Fick ha Fångarnas kör som bröllopsvals. Inte helt okontroversiellt beslut bland de vänner som fick reda på det innan, framför allt invände de mot titeln ( ja, de kan inget om opera). Sen är det ju lite riskabelt, ja. Det är ju inte säkert att det här äktenskapet håller livet ut, även om jag hoppas det innerligt. Men jag tror att jag kommer att fortsätta älska den, oavsett vad som händer. Tror att det kallas "stycke" och inte låt.

24. En låt du vill ha på din begravning: Märk ur vår skugga, Imperiet, naturligtvis. Sen skulle jag vilja bryta av det hela men nåt tvärt oväntat. Det ska fan inte vara allt för förutsägbart! Skulle jag dö idag så har jag haft en ruskigt bra liv, inget liv som ska sörjas mer än nödvändigt. Så det lär ju bara bli nåt helt oväntat, Raise Your Glass, P!nk ligger bra till där. Tyvärr tror jag att nån kommer att byta ut det, så det blir nåt mer blödigt och sorgesamt. Det riskerar till och med att bli nåt religiöst dravel. Då ska jag försöka spöka, om jag kan.

25. En låt som får dig att skratta: Träffsäker sjungen satir kan få mig att fullständigt bryta ihop, Rallygänget har lyckats ett par gånger. Rent generellt "spoofs" på känd musik är kul. (Heter det spoofs för musik också? Eller bara för film?). Vilket i alla fall gör att ”Weird Al” Yankovic är en favorit. Annars så är  Lova att va'snäll mot Ann-Kristin, Lars Vegas Trio, bara för underbar! En god väns mor heter så, vilket gör det hela jättekul. Michael B. Tretow är ju också en ständig källa till glädje. Hans låt "Det var bättre förr" får mig att fnissa nöjt i alla fall.

26. En låt du kan spela på instrument: Pass! (Kan gneta "Fjäril vingad" på fiol med extrem anstängning, mest bara för att det är kul, tror inte nån skulle känna igen den.) I övrigt är jag nog hänvisad åt triangel, kam, maraccas eller kazoo.

27. En låt du skulle vilja kunna spela på instrument: Nej, men verkligen inte! Pass! (det finns gränser för dumhet, även i helvetet)

28. En låt som får dig att känna dig skyldig: Men helt seriöst? "Känna mig skyldig"? Vad betyder det? Jag tror inte jag har någon sådan koppling till musik alls. Har funderat i flera dagar på den här, men kommer inte på nåt. Om musik inte har ett vettigt syfte, så lyssnar jag nog inte på den musiken. Och att känna sig skyldig är inte ett vettigt syfte enligt mig.

29. En låt från din barndom: Absolut tidigaste musikminnena är av Spotniks (pappas favvisar) eller nåt stycke av James Last med orkester (mammas favvis). Första egna albumet var ABBAs Arrival och den låt som fastnade bäst var Money, Money, Money.

30. Din favoritlåt från den här tiden förra året: Mja... hm... Den första låt jag tänker på är Hang With Me, Robyn. Sen lyssnade jag rätt mycket på musik av en vän, som spelat in ett antal låtar under pseudonymen Krasse Flodström. Även Cat People (Putting Out Fire), David Bowie vill jag dra mig till minnes att jag lyssnade på under hösten 2010. Det är en sån låt som bara är kvar i mitt liv och som jag med jämna mellanrum lyssnar rätt intensivt på.

Fridens!

Det gör mig väldigt illa berörd när demokratiska länder, tar till odemokratiska medel för att försöka upprätthålla demokratin. Jag tycker inte om det, skitsamma hur naiv jag än må vara.  Är det verkligen rätta vägen? Finns det nån sån?

För ett tag sen förbjöds en organisation i Tyskland, på grund av att den ansågs vara ett hot mot samhället och att den bryter mot landets konstitution.  Det går att läsa mer här. Jag kan inte Tysklands konstitution, jag vet inte vilken del myndigheterna åberopar ur den, för att kunna göra den här åtgärden. 

En av Sveriges fyra grundlagar är Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, i vardagligt tal kallad Regeringsformen. Den innehåller ett kapitel om grundläggande fri- och rättigheter, där föreningsfriheten finns uppräknad. 1 och 2 §§ i kapitel 2, anger ganska starkt vad som är okej eller inte, vad det gäller kring föreningar. Kort sagt så är det okej att vara med i en förening, oavsett vilken, likväl som det är okej att stå utanför. Det står inget om vilken typ av föreningar det rör eller om det finns några begränsningar alls. Alltså gör det inte det heller. Att förbjuda en förening i Sverige är inte okej enligt lag.

2008 gick Svenska FN-förbundet ut med den allt annat än lysade idén att Sverige ska förbjuda rasistiska, högerextrema och/eller nazistiska organisationer. Detta med hänvisning till FN-konventionen om etnisk diskriminering och som en del i en större strategi mot intoleransens utbredning. Jag höll på att smälla av, på riktigt. Här står en del av "de goda krafterna" och talar om att vissa åsikter inte passar. Att det är okej att inskränka vissa av grundlagarna, för vissa medborgare på grund av åsikt. Kan det någonsin vara okej?

Men det är ingen lätt fråga för det. Jag kan vackla rejält i frågan och verkligen måste tänka till ett par extra gånger. Jag kan se vad i ett förbud som kanske skulle kännas som en vinst. Åtminstånde kortsiktigt. Men i det långa loppet så anser jag att det aldrig går att vinna över dessa mörka krafter med deras egna medel. 

Fridens! 

Delar av texten är publicerad redan 2008.

Jag har väl varit något naiv angående internet och dessa användande. Ja och jodå, vet mycket väl att dumheter sprids här. Inte mycket till nyhet. Jag vet att diverse märkliga tankar och åsikter presenteras. Men det är en sak att veta, en helt annat att få det bekräftat. Att sitta och läsa vad jag anser vara, rättshaveri, lögner, rena dumheter, konspirationsteorier, idioti, löst dravlande och så vidare. Jag säger inte att jag är chockad på nåt vis, men det får liksom fäste på annat sätt. Det blir mer påtagligt.

Jag tänker inte länka till nåt av de märkligheter/dumheter jag läst, jag vill inte ge extra uppmärksamhet åt det hela. Jag ställer upp på yttrandefrihet till hundra procent, de här tankarna har rätten att existera, kommer inte kräva att de ska tas bort. Men jag tänker inte medverka till att de sprids, lika lite som jag medverkar till att exempelvis religion sprids. Dessutom känns det som att stå och tjuvlyssna på andra människors inte fullt så mentalt stabila sidor. Som att spionera på ett psykotiskt skov, en grav neuros eller liknande. Det känns inte okej att sprida.

Tänker på rättshaveristen som så gärna vill ha rätt och få upprättelse. Som känner sig kränkt och missförstådd in i märgen. Att ständigt uppleva sig motarbetad och som om alla myndighetsutövande personer har slutit sig samman för att knäcka mig som individ, lär vara en katastrof. Inte underligt att den hittar en ventil i exempelvis bloggande eller att sätta upp hemsidor, för att få ut sitt budskap. Visst förstår jag det. Och kan det lindra lidandet, om än så för ett kort tag, så må det vara hänt. Men i flera fall är det verkligen att titta rätt in i djup personlig tragik. Jag kan inte låta bli och fundera på hur det ser kring dessa människor, rent socialt.
 

Vetenskaper av alla de slag har inte svar på allt som människan har behov att få förklarat. Den mänskliga naturen är våldsamt nyfiken, kreativ, har behovet av att skapa begriplighet och för det mesta otroligt otålig. Varför inte snickra ihop nåt eget? En egen liten förklaringsmodell på hur vi kommit till och vad vi gör här. Min egna uppfattning är att människan skapade den kristna guden och inte tvärtom. Alla andra religioner och gudar har kommit till på samma vis. Jag är tråkigt övertygad och säker på den punkten, bland annat utifrån den mänskliga nödvändigheten av en relation till det som ibland kallas "abstrakt andra". En klok person sa att om de stora världsreligionerna prestenterades idag, så skulle folk vara väldigt skeptiska till dem. Att acceptansen av dem idag, handlar om att vi är vana att se kristendom, hinduism och så vidare. Jag kan hålla med om det.

Men jösses såna idéer som florerar. Ibland funderar jag om det verkligen är någon som tycker så på riktigt eller om det bara är troll som är framme. Om vissa sidor faktiskt bara finns för att provocera. Fast det är väldigt mycket tid och energi nedlagt för att bara retas. Kanske är det inte så mycket att göra åt det. Kanske bara konstatera att den breda massan skulle vara klok nog och antagligen skulle avfärda idéerna, om de såg dem. Eller att de aldrig kommer att ens se den här typen av idéer.

Men att bara låta det stå oemotsagt känns inte helt bra heller.

Fridens!