Jag vet ganska väl vem jag är. Jag kan min egen historia och jag kan min släkts historia, på båda sidor. Jag vet vilka dialekter jag talar och kan konstatera att jag har rätt mycket identitet i mitt sätt att prata. Jag vet vem och vad jag identifierar mig som. Det är rätt skönt. Jag är tämligen grundad i mig själv. Det finns en skön styrka i att höra historien bakom mig, att se mina förfäder tillbaka genom seklerna. Det släktforskas på båda sidor, jag tror de är nere på någonstans kring 1200-tal på min fars sida och 1500-tal på min mors sida.

Under hösten körde SVT  "Allt för Sverige", om ett antal amerikaner som är svenskättligar, som kom till Sverige för att hitta sina rötter. De fick chansen att under lustiga former bekanta sig med Sverige men också lära sig om landet och deras egen historia. Jag hade inte tid att följa hela serien, men såg ett antal avsnitt. Det som var så slående var hur otroligt rörda och berörda de blev att att hitta sitt sammanhang, sina rötter och sin historia. SVT har kört lite andra program av liknande karaktär, både TV4 och TV3 har gjort program där man söker sina rötter. Samma sak där, de medverkande blir tagna av att få sitt sammanhang. Det går ju inte att komma ifrån att det är bra TV, få lämnas oberörda.

Jag har ett antal vänner som är adopterade eller som har kommit till Sverige som flyktingar. Alla har skapat sig ett bra liv här. De är väletablerade i samhället och har stora nätverk kring sig, både privat och professionellt. De mår bra och finns i ett sammanhang. Men när vi pratar om identitet och historia så kan det bli lite känsligt. En av mina adopterade vänner beskrev det för några år sedan som om hon var en snittblomma. Hon har den näring hon behöver, hon har sin bukett/sitt sammanhang kring sig, hon är inte själv på något vis. Hon kan leva, frodas och må rätt bra. Men hon har ingen rot, hon flyter runt och kan flyttas på, det finns ingenstans där hon är fast. Det var en intressant beskrivning och jag lära fråga mina vänner, både adopterade och flyktingar, om de kunde relatera till bilden. Vilket de alla kunde.

För även som flykting är du avkapad från rötterna, visst i många lägen har du familj eller släkt med dig när du flyr, men du har inte längre historien med dig. Du lever inte med den runt dig längre.

Jag har i många år funderat på om det inte vore värt att fixa en databas för släktskap. Alltså en statlig databas där man kan lägga in sin släkts historia. Via vår långa tradition av byråkrati i Sverige så har vi folkbokföringen, kyrkböckerna är inlagda i databaser, för de flesta av oss infödda svenskar går det att hitta sin historia. Det är hyfsat säkra uppgifter som finns där, men som alltid, ju längre bakåt i tiden, desto mindre att lita på. Fast det spelar ingen roll, för någonstans tar de säkra uppgifterna vid och det går att snirkla sig fram till en bild av sitt ursprung.

I min tänkta databas så fick man acceptera att uppgifterna inte var helt tillförlitliga. Om nån nu ville ändra på en historia, så låt det vara så då. Det finns så mycket släkt- och familjehemligheter, som folk tror måste bevaras, ingen idé att bråka om det. Detsamma har skett i våra kyrkböcker också, allt som står i dem är inte sant. Finns det alternativa historier om hur släkskapet sett ut, så får man väl lägga in fotnoter där de utsagorna redovisas. Det är inte jätteviktigt att allt är rätt från början, det kommer en punkt där det inte går att förändra verkligheten, då det kommer att bli en faktiskt beskrivning. Och jag tror att rätt många skulle nappa på idén om att få sitt ursprung kartlagt, uifrån att det handlar om att framtida generationer i Sverige ska kunna hitta sina förfädrer, även om de inte är svenskar i sitt ursprung.

Jag har själv fått berättat av vänner hur underbart det är att bara få höra datumet då de blev hittade på trappen till barnhemmet. Att få veta namnet på de som vårdade dem innan adoptionen, att få se huset eller platsen där barnhemmet låg.  Jag har hört andra vänner berätta om hur tråkigt det upplever att de aldrig frågade sina äldre bortgågna släktingar, om familjens historia. För det finns ju en historia innan flyktingar och adopterade landar här och jag anser att den är värd att bevara. 

Så om nån nu läser det här och ser att de har möjlighet att förverkliga detta, var så god och sno idén. Se till att förverkliga det!

Fridens!

Förra året ondgjorde jag mig över medias drev mot personer i maktställning.

Jag vill bara förtydliga att visst ska saker granskas, inte tu tal om det, men det som media gör är inte mycket till granskning. Det verkar mest vara lite hetsjakt, bara för att de tycker att det är kul. Ett nytt alternativ har dessutom dykt upp den senaste veckan, att hålla igång en fråga för att man inte har bättre för sig. Jag gissar att det är för att media inte orkar ta reda på vad som hänt i världen i övrigt. Det är ju tokenkelt att snöa in på en fråga och köra sina egna eller andras repotage, i repris, i sin egen sändning. Kräver ingen större journalistisk gärning direkt.

Det som har hänt är ju då att Göran Hägglund i KD blev kvar, stort grattis till honom, Mats Odell blev av media framställd som både ond och ful. Håkan Juholt fick kliva av efter ett klassiskt drev, i kombination med att hans egen mun inte var tyst på rätt ställen. Men den sån mun behöver man inga fiender. Carl Bilt kom man ju inte speciellt långt med i vanlig ordning, han är ju utrikesminister fortfarande, så vitt jag vet.

Den senaste frågan som fått mig att avstå media i alla former är statsministerns uttalande om att vi kommer att behöva jobba till 75 år, innan pension. Det har präglat nyhetsflödet sen han först sa det. Alltså; jag har inget emot att vi diskuterar hur vi ska finansiera våra framtida pensioner och problematiken kring det. Men när det enda som kommer fram i nyhetsflödet är just det, då blir det bara en ickefråga för min del. Jag orkar inte höra samma sak tuggas om och spottas ut av olika personer.

Jag har nog varit lite naiv innan, men under förra året så har jag kommit fram till att journalistkåren är ganska lata och ganska enkelspåriga. Det finns lysande undantag, med all säkerhet, men de når ju inte ut. De drunknar i kakafonin som de lata journalisterna orsakar.

Fridens! 

Våren 1994 gick jag en längre utbildning. Under den utbildningen fick vi i uppgift att läsa Simon och Ekarna (hittas här och här), av Marianne Fredriksson, för att sen göra ett arbete om boken. Boken gavs ut 1985 och jag hade sett den tidigare men det hade inte varit läge att läsa den. Det var en fantastisk läsupplevelse. Hela boken skakade om mig på ett mycket positivt sätt. Marianne Fredrikssons böcker är i många stycken fantastiska, något år tidigare hade jag läst triologin Paradisets barn, där Kains bok (ingen av dem verkar gå att få tag på längre) var den som fullständigt betog mig.

Jag grät rätt mycket när jag läste boken, den är vackert och nära skriven. Jag vet att boken analyserats fram och åter kring vilka arketyper som framträder i boken, bland mycket annat. Så gjorde även vi i utbildningen, men den blev aldrig söndersmulad i analys för mig. Jag kan fortfarande läsa den med känslan nära mig. Mitt eget exemplar är för länge sen utlånat och jag kommer troligen aldrig att få se den igen. Det gör inte så mycket, upplevelsen sitter så djupt, alla karaktärerna i boken lever i mig. Speciellt Inga. Hon är en bifigur men har de vackraste passagerna i boken. Jag har idag läst om min favorit passage. Jag är lika berörd idag, som jag var för 18 år sedan. Upplevelsen är lika direkt och berörande som första gången.

Ur Simon och ekarna, Marianne Fredriksson:

//Så kom våren när spelmannen satt vid bäcken.

Det kunde ju inte vara sant, tänkte Inga efteråt, han måste ha sprungit fram hur hennes drömmar. Men den kvällen var han alldeles verklig, och nästa, och nästa ända fram till de vita midsommarnätterna, när han försvann.

Det var en ganska oansenlig bäck som hade lång väg att vandra genom skogarna och mycket besvär att ta sig fram mellan bergen för att nå sjön. I slutänden såg den ingen annan råd än att kasta sig utför de sista klipporna före sluttningen ner mot stranden.

Det blev inget dåligt vattenfall för att vara åstadkommet av en sådan liten bäck. Särskilt om vårarna hade den både kraft och munterhet. För Inga var fallet en glädje. Och en befrielse.

…

Och en kväll om våren fanns fiolspelaren där, satt där bara och såg på henne som om hon varit ett väsen ur en hednisk saga. Hon blev inte rädd, det var för overkligt. Hon gick bara rakt fram till honom, lade sig naken just som hon var med huvudet i hand knä, och han tog fram sin fiol och spelade för henne och det ena var inte mer underligt än det andra.

Musiken var vild och skön, just som den skulle.

…

De älskade, halva nätterna älskade de den våren och Inga förstod äntligen varför folk kunde ge upp allt, värdighet och välstånd för kärlekens skull. Hon hade aldrig anat vad kroppen kunde erfara, när den smektes så här av väl förfarna händer, aldrig heller förstått hur vacker en man kunde vara. Han var spensligt, fint byggd, men hans lem var styv och stor och hon kunde aldrig få nog av den. Inte heller av ögonen, som var svarta som skogstjärnen.

Han talade och rösten var full av ömhet. Men eftersom hon inte förstod orden måste han uttrycka sin känsla för undret och för henne med fiolen och han spelade henne varje kväll nästan galen av åtrå.

Efteråt kunde hon minnas att han varit mycket sorgens den sista kvällen och att hans fiol hade varit full av smärta. Så hon blev inte förvånad när han inte kom nästa kväll. Bara oändligt sorgsen.

Men hon sade sig att hon hela tiden vetat att det måste gå så, att det var en dröm och att sådana som hon förr eller senare måste vakna och göra sitt på jorden.//

Våren vid bäcken omnämns ett antal gånger i boken, i olika sammanhang, men inte som här. Texten ovan tar andan ur mig. Den är vackert skriven och det finns ett anslag av vemodighet och förundran i texen som jag gillar. Till viss del tror jag att jag läser in ett möte med Näcken i det hela, vilket säkert är författarens avsikt. Det här är ju det närmaste man skulle komma honom.

Simon och ekarna finns numera som spelfilm. Enligt alla jag mött som sett den, så är filmen fantastisk. Ingen har lämnat biografen oberörd. Men jag kommer inte att se den. Största skälet är att jag är så rädd om min upplevelse för 18 år sen. Jag vet redan hur alla ser ut och vilka röster de har, jag vill inte ha dem utbytta mot någon annans bilder. Men jag tycker definitivt att du som läser detta kan ta och trippa iväg och se den! Eller köpa/hyra den när den väl släpps på någon av de medierna.

Fridens!

Jag är inte så värst vidskeplig av mig, det är mest så där lite för husbehovs skull. En och annan tomte på loftet kan väl finnas, men det bjuder jag på!

Jag är uppvuxen med historier av olika slag om okyttet i markerna. Vätten som håller koll på gården känner väl många till och att man bör hålla sig väl med honom, så att det går bra för gården. Ångermanland har vittra, de lever brevid oss människor och ska inte störas. De kan ställa till med elände om de inte respekteras. Och vittra har inget att göra med de "vildvittror" som finns i Ronja Rövardotter, såna har jag aldrig hört talas om innan. Älvorna ser vi dansa med jämna mellanrum och skogsrået får oss vilse i skogen. Det fanns både troll och jättar i bergen runt mig, onda var de. I berget och gruvorna lever Gruvfrun, det är hon som äger alla ådrorna med brytningsvärd malm. Viktig att hålla sig god med, farfar visste mycket om henne, respekten var stor. Historierna har varit många och som barn spejade jag efter dem alla, de var mer verkliga i mitt liv, än vad tomten och spöken någonsin varit. De fanns där och man kunde se dem skymta till i ögonvrån, men de var aldrig kvar när jag vände blicken dit jag tyckte jag sett dem.

De historier som fascinerat mig mest är ändå de om Näcken. Näcken är den onde som drar ner barn och unga kvinnor i vattnet. Vatten är ju skoj för de flesta barn och jag är inget undantag, är fortfarande ett vattendjur utan mycket konkurrens. Det har ju funnits vatten och vattendrag där jag är uppvuxen och jag har alltid haft dragning till dem, oavsett årstid. Vilket ju naturligtvis gjorde framför allt mormor och farmor livrädda. I sin ångest över mitt något respektlösa förhållande till vatten, började de proppa mig full i historier om hur ond Näcken var. De såg inte annan råd än att försöka skrämma respektlösheten ur mig. Mitt minne är inte riktigt vad det borde på den här punkten, men det jag minns är ju att alla mötena med Näcken slutade i tragisk död, enligt mina omtänksamma släktingar. De var snabba att berätta ordrikt om barn och unga kvinnor som gått i sjöar och åar. De berättade glatt och villigt om alla de någonsin hört om som gått drunkningsdöden till mötes. Fast jag slog snart dövörat till just historierna om det där med döden, jag ville få dem att berätta om väsendet Näcken. Jag ville ju veta vem han var, var inte det minsta rädd för honom! Snarare tvärtom.     

Här har jag letat honom...

Ingen visste riktigt var han kom ifrån. Antingen var han utsänd av djävulen själv, för han var inte en skepad av djävulen, eller så hade han bara uppstått ur tomma intet. Jag fick aldrig nåt vettigt veta kring hans härkomst, surt nog. Han kunde ha fiol att locka offer till vattnet med, det var min mormors bild. Fiolspelare hade alltid med djävulen att göra. I farmors berättelser hade han aldrig fiol, det är släktens instrument, nåt att vara stolt över. Vi har fiolspelande riksspelmän på den sidan i släkten, sju generationer kan spela fiol, före mig. Jag kan inte, tragiskt nog, älskar stråkmusik. Sen var ju Näcken oklädd också, det var ju inte bra på nån släktsida, bara det var ju ett starkt tecken på hur hemskanes han var. Tror jag inte brydde mig i hur han var klädd alls, var nog mer fascinerad av att han inte frös i forsen. Jag visste mycket väl hur kall fors och å kunde vara, trots att det var varmt i luften. Tänk att kunna bada ovasett hur kallt det var!

                             ...för att inte tala om här...        

Första gången jag minns att jag sett Näcken, var i slutscenerna av filmen Äppelkriget (tillhör allmänbildningen att ha sett den, finns att köpa här eller här). Jag minns inte nåt av filmen innan, jag var för liten för att förstå, men där i slutet finns Näcken med fiol och allt! Jag måste nog ha haft nån form av obehaglig bild ändå, för jag minns hur lättad jag var över att se honom och att han var fin. Nu har jag ju sett filmen många många gånger sen dess och jag bara älskar slutscenterna där Näcken finns med. Älskar filmen i övrigt också, där flera av min oknytt finns gestaltade.

                                        ...här borde jag ha sett honom...

Det var med stor besvikelse jag förstod att Näcken inte fanns på riktigt, tomten var avslöjad sen många år då, kan väl ha varit kanske 9-10 år. Det var så surt, han hade varit så levande i min värld, jag hade smygit på honom många gånger utan att få ens det minsta skymt.  Och trots allt jag hörde om hur hemsk Näcken är så är det verkligen oknyttet jag absolut vill träffa. Än idag är idén om en man som sitter i vatten och spelar fiol otroligt lockande.

                                         
...men inte ens här stod han att finna.
Däremot så hälsade jag på de dansande älvorna.

Fridens!

Så var jag tillbaka.

Valde att lägga ner temporärt, hade inget att säga och det sammanföll med en hektisk tid på jobbet. Det fanns ämnen att skriva om och tänkta tankar, men inget jag ville dela med mig av.

Ska väl försöka komma upp på linan och balansera vidare. Det är ju inte så att det saknas något att skriva om, verkligheten förefaller att bli mer absurd för var dag som går.

Fridens!

Det finns något otroligt rofyllt i att vakna upp till en värld omsluten av dimma.

Frid.

Då har det hänt igen, döden vandrar i min vardag, om än att han inte tagit någon med sig än.  En kär vän har blivit diagnostiserad med cancer. Hennes värld är förändrad för alltid.

Det känns inte helt bra. Svårt att inte tänka på allt elände som hon kommer att tvingas gå igenom. Känner vanmakt i massor. Jag kan inte göra mycket, bara se till att tala om att jag kommer att finnas här. Jag står stadigt kvar, telefonen på dygent runt, om det skulle bli nödvändigt att prata.

Vi har pratat en sväng nu på kvällen. Läkaren hade gått på och berättat allt som ska hända närmsta året. Jag vet inte om det är så smart. Hon hade uppfattat en del och kunde återge det, men det har ju inte sjunkit in vad detta innebär. Hon var på hyfsat bra humör och kände sig stark. Att hennes liv är hotat, har hon inte förstått. Det är bra. Det finns ingen mening med att förstå allt på en gång.

Vi vet inget om prognosen än, bara att det just nu är alla förutsättningar för att det ska gå bra. Men även om det går bra, så är det fem år till innan man friskförklaras från sjukdomen. Fem år med en laddad pistol mot tinningen, dygnet runt. Fem år där varje kontrollbesök ger upphov till mängder av oro över att det kanske denna gång ska hittas spridning av cancern. Men dit är det långt, det är annat som ska göras innan.

Jag själv tar inte ut nåt i förskott, varken glädje eller sorg. Jag avvaktar och försöker bemästra frustrationen.

Frid.

Flera landsting har förbjudit all bilddokumentation och fler lär följa. Man vill inte att patienter eller närstående ska dokumentera det som händer i vården. De är rädda för att det ska bli granskningar av vad som sägs och vad som gjorts. Jag kan se att det finns ett arbetsmiljöproblem som seglar upp och som måste hanteras.  Jag är fortfarande för idén att varje informationstillfälle inom sjukvård och omsorg, borde dokumenteras, för att patienten ska ha något att gå tillbaka till och stödja minnet med. Men jag har svårt at se att ett förbud skulle göra något bättre.

Jag är inte helt klar över vad som skulle hända om någon filmar i smyg. Kan kameran bli omhändertagen? Vem gör det? Avdelningschefen? Kan man förbjuda den som filmar att komma till vårdinrättningen igen? Vad händer?

Alltså; jag skulle nog inte heller bli så glad om nån drog fram en kamera och börja filma/fota mig i en kritisk situation. Jag vill ju kunna koncentrera mig på patienten. Jag skulle absolut inte bli så glad om jag sen hamnade på YouTube. Fast det handlar mest om att jag inte har någon lust att se mig själv på bild, mer än att det handlar om vad jag gör på bild. Men samtidigt så kanske jag lär vänja mig med tanken. Och jag är tyvärr rätt övertygad om att antalet anmälningar om kränkningar i vården skulle minska drastiskt, om allt filmades på regelbunden bas. Både för att människan har en förmåga att skärpa till sig, när den vet att någon ser och för att det alltid skulle kunna gå tillbaka och se vad som verkligen hände. Jag är inte främmande för tanken att bli filmad, men det behövs en nyanserad diskussion om hur det ska gå till och vem som ska få se. Det är ju inte bara yrkesutövaren det handlar om, patientens integritet nåste också tas i beaktande.

Istället för att förbjuda ljud och bildupptagning, så kanske vården behöver ta sig en funderare kring hur man ska förhålla sig till den nya tekniken. IT-policys som författades för två år sedan, är redan idag hopplöst ute. De har inte ens med begreppet smartphone. Tekniken finns där redan, förbud lär inte stoppa mer än möjligen "slentrianfilmande", de som verkligen vill filma kommer att göra det ändå. Samtidigt kan jag tycka att det finns en märklig teknikfientlighet inom sjukvård och omsorg. Det finns massor i den nya tekniken som skulle kunna vara till nytta för patienter och brukare, om det användes på rätt sätt. Och sjukvården är ju generellt sett snabba på att ta till sig nya rön kring olika tekniker för behandlingar, varför inte detta?

Vi har bara sett början, det är få som idag förstår vad framtiden kommer att bära med sig på tekniksidan. Det är lika konstruktivt att förbjuda bilddokumentation i vården, som det var att lägga en riskdagsmotion om att förbjuda parabolantenner, i början av 90-talet. Det kommer inte att leda någon vart.

Fridens!