Våren 1994 gick jag en längre utbildning. Under den utbildningen fick vi i uppgift att läsa Simon och Ekarna (hittas här och här), av Marianne Fredriksson, för att sen göra ett arbete om boken. Boken gavs ut 1985 och jag hade sett den tidigare men det hade inte varit läge att läsa den. Det var en fantastisk läsupplevelse. Hela boken skakade om mig på ett mycket positivt sätt. Marianne Fredrikssons böcker är i många stycken fantastiska, något år tidigare hade jag läst triologin Paradisets barn, där Kains bok (ingen av dem verkar gå att få tag på längre) var den som fullständigt betog mig.

Jag grät rätt mycket när jag läste boken, den är vackert och nära skriven. Jag vet att boken analyserats fram och åter kring vilka arketyper som framträder i boken, bland mycket annat. Så gjorde även vi i utbildningen, men den blev aldrig söndersmulad i analys för mig. Jag kan fortfarande läsa den med känslan nära mig. Mitt eget exemplar är för länge sen utlånat och jag kommer troligen aldrig att få se den igen. Det gör inte så mycket, upplevelsen sitter så djupt, alla karaktärerna i boken lever i mig. Speciellt Inga. Hon är en bifigur men har de vackraste passagerna i boken. Jag har idag läst om min favorit passage. Jag är lika berörd idag, som jag var för 18 år sedan. Upplevelsen är lika direkt och berörande som första gången.

Ur Simon och ekarna, Marianne Fredriksson:

//Så kom våren när spelmannen satt vid bäcken.

Det kunde ju inte vara sant, tänkte Inga efteråt, han måste ha sprungit fram hur hennes drömmar. Men den kvällen var han alldeles verklig, och nästa, och nästa ända fram till de vita midsommarnätterna, när han försvann.

Det var en ganska oansenlig bäck som hade lång väg att vandra genom skogarna och mycket besvär att ta sig fram mellan bergen för att nå sjön. I slutänden såg den ingen annan råd än att kasta sig utför de sista klipporna före sluttningen ner mot stranden.

Det blev inget dåligt vattenfall för att vara åstadkommet av en sådan liten bäck. Särskilt om vårarna hade den både kraft och munterhet. För Inga var fallet en glädje. Och en befrielse.

…

Och en kväll om våren fanns fiolspelaren där, satt där bara och såg på henne som om hon varit ett väsen ur en hednisk saga. Hon blev inte rädd, det var för overkligt. Hon gick bara rakt fram till honom, lade sig naken just som hon var med huvudet i hand knä, och han tog fram sin fiol och spelade för henne och det ena var inte mer underligt än det andra.

Musiken var vild och skön, just som den skulle.

…

De älskade, halva nätterna älskade de den våren och Inga förstod äntligen varför folk kunde ge upp allt, värdighet och välstånd för kärlekens skull. Hon hade aldrig anat vad kroppen kunde erfara, när den smektes så här av väl förfarna händer, aldrig heller förstått hur vacker en man kunde vara. Han var spensligt, fint byggd, men hans lem var styv och stor och hon kunde aldrig få nog av den. Inte heller av ögonen, som var svarta som skogstjärnen.

Han talade och rösten var full av ömhet. Men eftersom hon inte förstod orden måste han uttrycka sin känsla för undret och för henne med fiolen och han spelade henne varje kväll nästan galen av åtrå.

Efteråt kunde hon minnas att han varit mycket sorgens den sista kvällen och att hans fiol hade varit full av smärta. Så hon blev inte förvånad när han inte kom nästa kväll. Bara oändligt sorgsen.

Men hon sade sig att hon hela tiden vetat att det måste gå så, att det var en dröm och att sådana som hon förr eller senare måste vakna och göra sitt på jorden.//

Våren vid bäcken omnämns ett antal gånger i boken, i olika sammanhang, men inte som här. Texten ovan tar andan ur mig. Den är vackert skriven och det finns ett anslag av vemodighet och förundran i texen som jag gillar. Till viss del tror jag att jag läser in ett möte med Näcken i det hela, vilket säkert är författarens avsikt. Det här är ju det närmaste man skulle komma honom.

Simon och ekarna finns numera som spelfilm. Enligt alla jag mött som sett den, så är filmen fantastisk. Ingen har lämnat biografen oberörd. Men jag kommer inte att se den. Största skälet är att jag är så rädd om min upplevelse för 18 år sen. Jag vet redan hur alla ser ut och vilka röster de har, jag vill inte ha dem utbytta mot någon annans bilder. Men jag tycker definitivt att du som läser detta kan ta och trippa iväg och se den! Eller köpa/hyra den när den väl släpps på någon av de medierna.

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...