Jag är inte så värst vidskeplig av mig, det är mest så där lite för husbehovs skull. En och annan tomte på loftet kan väl finnas, men det bjuder jag på!

Jag är uppvuxen med historier av olika slag om okyttet i markerna. Vätten som håller koll på gården känner väl många till och att man bör hålla sig väl med honom, så att det går bra för gården. Ångermanland har vittra, de lever brevid oss människor och ska inte störas. De kan ställa till med elände om de inte respekteras. Och vittra har inget att göra med de "vildvittror" som finns i Ronja Rövardotter, såna har jag aldrig hört talas om innan. Älvorna ser vi dansa med jämna mellanrum och skogsrået får oss vilse i skogen. Det fanns både troll och jättar i bergen runt mig, onda var de. I berget och gruvorna lever Gruvfrun, det är hon som äger alla ådrorna med brytningsvärd malm. Viktig att hålla sig god med, farfar visste mycket om henne, respekten var stor. Historierna har varit många och som barn spejade jag efter dem alla, de var mer verkliga i mitt liv, än vad tomten och spöken någonsin varit. De fanns där och man kunde se dem skymta till i ögonvrån, men de var aldrig kvar när jag vände blicken dit jag tyckte jag sett dem.

De historier som fascinerat mig mest är ändå de om Näcken. Näcken är den onde som drar ner barn och unga kvinnor i vattnet. Vatten är ju skoj för de flesta barn och jag är inget undantag, är fortfarande ett vattendjur utan mycket konkurrens. Det har ju funnits vatten och vattendrag där jag är uppvuxen och jag har alltid haft dragning till dem, oavsett årstid. Vilket ju naturligtvis gjorde framför allt mormor och farmor livrädda. I sin ångest över mitt något respektlösa förhållande till vatten, började de proppa mig full i historier om hur ond Näcken var. De såg inte annan råd än att försöka skrämma respektlösheten ur mig. Mitt minne är inte riktigt vad det borde på den här punkten, men det jag minns är ju att alla mötena med Näcken slutade i tragisk död, enligt mina omtänksamma släktingar. De var snabba att berätta ordrikt om barn och unga kvinnor som gått i sjöar och åar. De berättade glatt och villigt om alla de någonsin hört om som gått drunkningsdöden till mötes. Fast jag slog snart dövörat till just historierna om det där med döden, jag ville få dem att berätta om väsendet Näcken. Jag ville ju veta vem han var, var inte det minsta rädd för honom! Snarare tvärtom.     

Här har jag letat honom...

Ingen visste riktigt var han kom ifrån. Antingen var han utsänd av djävulen själv, för han var inte en skepad av djävulen, eller så hade han bara uppstått ur tomma intet. Jag fick aldrig nåt vettigt veta kring hans härkomst, surt nog. Han kunde ha fiol att locka offer till vattnet med, det var min mormors bild. Fiolspelare hade alltid med djävulen att göra. I farmors berättelser hade han aldrig fiol, det är släktens instrument, nåt att vara stolt över. Vi har fiolspelande riksspelmän på den sidan i släkten, sju generationer kan spela fiol, före mig. Jag kan inte, tragiskt nog, älskar stråkmusik. Sen var ju Näcken oklädd också, det var ju inte bra på nån släktsida, bara det var ju ett starkt tecken på hur hemskanes han var. Tror jag inte brydde mig i hur han var klädd alls, var nog mer fascinerad av att han inte frös i forsen. Jag visste mycket väl hur kall fors och å kunde vara, trots att det var varmt i luften. Tänk att kunna bada ovasett hur kallt det var!

                             ...för att inte tala om här...        

Första gången jag minns att jag sett Näcken, var i slutscenerna av filmen Äppelkriget (tillhör allmänbildningen att ha sett den, finns att köpa här eller här). Jag minns inte nåt av filmen innan, jag var för liten för att förstå, men där i slutet finns Näcken med fiol och allt! Jag måste nog ha haft nån form av obehaglig bild ändå, för jag minns hur lättad jag var över att se honom och att han var fin. Nu har jag ju sett filmen många många gånger sen dess och jag bara älskar slutscenterna där Näcken finns med. Älskar filmen i övrigt också, där flera av min oknytt finns gestaltade.

                                        ...här borde jag ha sett honom...

Det var med stor besvikelse jag förstod att Näcken inte fanns på riktigt, tomten var avslöjad sen många år då, kan väl ha varit kanske 9-10 år. Det var så surt, han hade varit så levande i min värld, jag hade smygit på honom många gånger utan att få ens det minsta skymt.  Och trots allt jag hörde om hur hemsk Näcken är så är det verkligen oknyttet jag absolut vill träffa. Än idag är idén om en man som sitter i vatten och spelar fiol otroligt lockande.

                                         
...men inte ens här stod han att finna.
Däremot så hälsade jag på de dansande älvorna.

Fridens!