Idag far jag en gammal känd väg, E 18 till Karlstad. Vägen har bivit mycket bättre men känns ändå välbekant och lite "hemma". Det är hyggligt kallt men strålande sol, det är ganska vackert. Om det inte vore så platt! Jag är på väg till Sunne, i tjänsten, det ska bli intressant att höra diskussionerna. Mycket är på gång att förändras där jag verkar, ska bli spännande. Tänkte ta det lungt och försöka varva ner.

Fridens!

Jag vill inte sova. Det är mörkt ute, det är stilla och lungt. Jag borde sova. Dagen är  lång imorron, jag borde lägga mig nyss. Jag trött och kommer att vara ännu mera trött om några timmar, när jag ska kliva upp. Men jag vill inte! 

Fridens!

Var på fest i lördags. Otroligt trevlig tillställning. Hittade en ny och riktigt mysig polare där, det finns stor chans att det där kan bli vänskap på lite längre sikt.

Nå, nu var det ju inte det jag skulle säga. Det var nåt om personen jag inte tänker bli så god vän med, i princip oavsett vad som händer. Säker kan man ju aldrig vara, men under rådande omständigheter och inom överskådlig framtid, så kommer jag nog att aktivt motverka det. Det här är faktist andra inlägget jag gnäller över dryga typer. Kommer nog fler vad det lider.

Nåväl, det var ju inte heller det jag skulle säga. I en konversation på typ fyra personer så får jag en fråga riktad till mig, eller egentligen två, men i samma andetag. Den/de här frågan är en grav förolämpning egentligen, jag vet det. Vid återberättandet för mina arbetskamrater idag, så bekänner flera att de skulle knäckas helt om de fick samma frågor. Kan hända att alkoholen gjorde sitt, men jag fann frågorna hysteriskt komiska. Det som känns ännu bättre var att jag lyckades klämma fram ett svar som fick personen i fråga, att tappa fattningen. He he. Jag lyckas dessutom hålla mig lugn och sansad när jag svarar, så personen i fråga tror jag är seriös. Jag kan välja att inte ta henne på allvar och jag kan välja att betrakta det hela som komik.

Okej, jag vann, men den här segern är inte värd ett skit. Egentligen.

Det hörs verkligen på intonation, röstläge och volym att detta var inte menat som en förolämpning. Hon är nog inte ens idag medveten om vad hon sa, även om hon inte var så förtvivlat onykter. Det handlar inte om det heller. För personen som klämmer ur sig det här, har en otroligt märklig tankeverksamhet, den kretsar helt kring henne. Jag har otroligt svårt att se henne i den typ av yrke hon utför, med den totala egocenteringen som kvinnan  uppenbarligen besitter. Under hela kvällen har samtal med henne på något märkligt vis alltid kommit in på henne. Och helst att man vid nån tidpunkt ska svara att hon visst är vacker fortfarande.

Det är vid den insikten som segern smakar beskt. Vad som sen gör saken etter värre, är att hon ägnar resten av tillfällena hon ser mig till att tala om att mitt svar inte är sant och att hon ska guida mig till bättre tankar, för ledarskap och livsvisdom är hennes kunskapsområde. Då är det bara tragik kvar.

För; ett ledarskap som innehåller en sån allvarlig bortseende från hur hon själv agerar, är inte ett ledarskap värt att ta på allvar. Ledarskap är en mantel du inte kan lägga ifrån dig mer än ytterst korta stunder. Och då bland väl utvalda individer. Tyvärr så visar hon hela kvällen att hon inte är det minsta grundad i det hon säger sig stå för. Det finns en hyfsad fasad, men bakom ekar det tomt och ödsligt. Jag kan inte annat än tycka synd om kraken.

Vad som sas? Det håller på att bli en urban legend just nu. Så skulle någon vilja veta, så är det till att maila mig.

Fridens!

Uppdrag Granskning på SVT drar på storsläggan angående en pedofils förehavanden i Sundsvall. För alla inblandade offer är händelsen en fullständig katastrof, inte tu tal om det! Den rättspsykiatriska klinik, där personen vårdades, är väl mest att klandra för att de försökte mörka sin inblandning i ärendet. Jag vet inte riktigt vart jag står i frågan om att dömda människor (oavsett brott) ska få flytta,  men det känns inte riktigt bra mot min etik-och moralkompass.

Rapport har i en uppföljning av programmet nu på morgonen, ett inslag om att SIFO frågat drygt 1400 st svenskar om de vill veta om det bor dömda pedofiler i bostadsområdet. 50% svarar ja.

Tror man kan få reda på sånt idag om man så vill. Skulle kunna gissa att man kan kolla Flashbacks forum (detta ställe för aparta existenser och åsikter), där brukar det mesta finnas publicerat. Men jag ställer mig frågan om det verkligen hjälper? Till vilken nytta skulle det vara att veta vilka brott mina grannar blivit dömda för? Och jag aser att det inte kommer att skydda speciellt många barn heller. Tror på helt andra vägar.

Prata om saken med barnen. Det finns inga "fula gubbar". Majoriteten av alla pedofiler har inte ett avvikande utseende. Var inte så naiv att tro att pedofili bara sker i nedgågna miljonprogramsområden, det sker i lika stor utsträckning på fina gatan i villaområdet. Det finns inga "vi och de", för de ser precis ut som oss. Och ett barn kan inte förväntas se skillnader som inte finns.

Det faller på föräldrarnas ansvar att prata med sina barn om vart på kroppen det är okej att någon tar på dem. Barn ska också lära sig att respektera andra barn och inte vara på och ta på andra barn heller. Och det spelar ingen roll om det är morfar, skolläkaren, fritidsledaren eller kompisens pappa som gör det. Det är inte okej och de får säga ifrån. Barnen ska veta att de kan komma och berätta om det inträffat situationer som de uppfattat som obehagliga, eller om det skett rena övergrepp.

Nåt annat som är ett klart riskbeteende från föräldrarna är detta eviga tvingande av barnen att kramas och pussas på uppmaning. Vad är det för tok?! "-Pussa farmor nu", "-Krama morbror nu". Det är att lära barnen att följa vuxnas uppmaningar, hur fel de än känns. Vilket ökar risken för att barnen inte kommer att kämpa emot om de hamnar i en övergreppssituation.

Lär barn att inte bli lätta offer. En pedofil vill inte ha ett motsträvigt barn, en del av poängen med övergrepp är maktutövande. Det är inte lika lätt att utöva makt på ett barn som skriker, bits, sparkas, slåss och rivs. Oljud drar åt sig uppmärksamheten också. Ju mer de kan kämpa emot, desto större chans är det att det går att säkerställa spår av förövaren, hudavskrap under naglarna och så vidare.

Med de tre barn jag har varit med och uppfostrat, så har vi försökt lära dem att se risker och att sätta gränser, samt att det är okej att kämpa så gott man kan.

Mänsklig ondska har alltid funnits och jag anser att den ska bekämpas i möjligaste mån. Men jag tror inte färgade kuvert eller listor på mina grannars dömda brott, kommer att minska antalet brott. Rapport tog också upp att det redan finns länder där pedofilers adresser finns publicerade, och inte sker det nå färre brott i de länderna för det. Om de är återfallsförbrytare, så måste man ju från samhällets sida se över vad mer man kan göra för att de inte ska återfalla. De som är dömda och har avtjänat sitt straff, ska enligt mig inte straffas igen.

Jag är nog mer rädd för alla som INTE är påkomna och lagförda. De jag vet finns där ute, men som jag inte ser och inte har en aning om var de befinner sig.

Fridens.

Fick höra av en väninna att hennes man varit otrogen. Det hade skett en endaste gång och med en främlig. Han hade trott att hans kärlek till henne skulle hålla honom ifrån att vara otrogen. Något naivt, är väl min tanke.

Att vara otrogen eller inte, väljer man. Att bara låta sig ledas med i en sexuell aktivitet, att bara låta det ske, är också att välja. Man valde ju att låta det ske. Alltså; ett "ickeval" är ändå ett val och medför ett ansvar. Fast det verkar inte vara den allmänna uppfattningen. Men jag anser det finns bara två saker man MÅSTE göra; det ena är att dö, det andra är att välja.

Samtidigt kan jag begripa att det är svårt i en parrelation att balansera kärlek och lust. De är beroende av två helt motsatta förutsättningar. Och mitt perspektiv i följande text rör bara parrelation. Kärlek är beroende av att vara nära, framför allt i känslorna. Att veta att det inte finns obehagliga överraskningar, dolda agendor, att känna personen och känna tillit. Just tilliten är avgörande för att kärlek ska vara stark i en parrelation. Att det är lungt och förutsägbart. På andra kanten finns lust som är beroende av att det finns distans, att det finns dolda (och trevliga) sidor kvar att utforska. Behagliga överraskningar och en glad nyfikenhet, ökar på lusten. Det finns en spänning mellan personerna som får det att slå gnistor om dem. Detta är en grov generalisering och förenkling, det finns naturligtvis undantag och variationer, men jag anser det ändå har bärning på de flesta parrelationer.

Tyvärr är det få som blir upphetsade av en trygg och stabil partner, äventyrerskan/äventyraren smäller högre. Vilket gör att det är så mycket lättare att halka in på en otrohet. Dock kvarstår alltid det personliga ansvaret för vad jag väljer att göra eller inte göra.

För egen del inbillar jag mig att jag och min bättre hälft har lite lättare att hantera det här, på grund av att vi ibland inte ses på flera dagar. Det finns en distans, det finns något att vara nyfiken ikring, på grund av att jag jobbar som jag gör. Jag försöker dessutom motverka, både min och min bättre hälfts nyfikenhet på andra, med att vi pratar om sånt här. Medvetenheten om att det fungerar så här i de flesta människor huvuden, kan hjälpa oss att göra bättre val eller i alla fall ta konsekvensen och ansvaret för våra handlingar.

Fridens!

Jag har nästan alltid min kamera med mig. Det är en liten kompakt historia som den bättre hälften gav mig i julklapp. Den är mer avancerad än de systemkameror, av prisat märke, som min far hade under 80-talet. Nästan i alla fall.

Jag använder kameran som anteckningsblock. Har alltid gjort. Jag vill spara så mycket jag kan av det jag upplever idag. Minnet är en lurig företeelse, allt för få bra saker kommer jag spontant ihåg, redan idag. Men med bilder så minns jag så mycket mer. Prisa gudarna för minneskort och externa hårddiskar, jag kan ta så mycket kort jag vill!!! Enda nackdelen är väl att jag sällan skickar några för att få som papperskopior.

Det finns ett irriterande faktum. Under mitt pendlande till jobbet ser jag dagligen, eller nästan dagligen i alla fall, vyer jag vill ta kort på. Tyvärr är det få ställen att stanna till på och infartstrafiken gör att det vore förenat med livsfara att stanna efter vägkanten. Men jag skulle så gärna vilja ta de där bilderna som numera bara sitter i mitt minne.

Jag är en big sucker för vyer och för motiv i extrem närbild. Vad gäller närbilder så är det skoj att ha blommor och insekter som motiv. Insekter är otroligt coola i närbild, det finns så mycket detaljer som man sällan ser. Men det är inte helt lätt att få dem på rätt plats.

Fotografering av vardagen är också ett sätt att säkra upp för framtiden. Demens verkar gå i släkten, så det lär väl dyka upp om jag får leva så länge. Tanken är att mina bilder från förr kanske kan hjälpa upp glimtar av ett ursprung och ett sammanhang, den dagen då kontakten med nutiden bryts. Med lite tur är det lång tid kvar innan det inträffar.

Fridens!

Nå. Varför vill jag inte skylta med vem jag är? Därför att jag normalt håller ganska hög profil inom ett visst område, eller en viss krets. Till viss del är det gamla meriter, annat är det jag har i min samtida gärning. Jag tror mitt namn är mer känt än ökänt, fast med sånt vet man aldrig så noga. Få är kapabla att vara raka nog i sin kommunikation, även fast de borde, om jag nu skulle göra bort mig. Eller ha gjort bort mig.

Jodå, jag finns på Facebook. Det kändes ju fräscht när jag gick med för några år sen, men nu har jag hamnat i bryderier kring vilka jag godkänner. Sist nu så vill svärfar bli vän, vad svara? Och förvisso så är det ett utmärkt verktyg för att hålla vänskaper igång. Jag har flyttat inom landet några gånger och det känns bra att att smidigt kunna hålla kontakter igång.

Nackdelen blir att jag har ögonen på mig, för många får reda på för mycket, om jag är så öppenhjärtlig som jag vill. Och det vill jag inte med de människorna. Jag vet att jag även här kommer att lämna markörer i texter som blir lätta att känna igen för de som känner mig i verkligheten. Och jag vet inte hur jag ska hantera om någon bekänner att de genomskådat mig. Men jag tänker inte berätta för någon runt mig att jag börjat blogga. Inte ens min bättre hälft kommer att få veta. Och jag hoppas att det kommer att ta tid för folk att hitta hit. Eller att de går förbi denna tråkiga blogg utan en endaste tanke på vem som ligger bakom.

Det finns ingen tilltänkt målgrupp för denna blogg. Det finns inga fans eller följare som jag vänder mig till. Inga listor eller toppar över bloggar som jag önskar ta mig in på, önskar inte ens gratissaker att recensera. Bara jag får en ventil för mig, bara för mig och ingen annan.

Om jag sen får någon som skulle vilja följa vad jag skriver, så må det väl vara hänt. Jag kommer inte att försöka skrämma iväg någon, det har jag inte tillräckligt med energi för att iddas göra.

Fridens!

(…ett inlägg där författarinnan gör ett seriöst försök att lära sig länka…)

Jag följer Lady Dahmers blogg med stort intresse. För det mesta är det strålande inlägg med knivskarpa iakttagelser och slutsatser. En fröjd att läsa!

Här om dagen så hade hon ett inlägg om vissa föräldrars idé om att se till att barnen uppfyller föräldrarnas önskan om vilket liv barnen ska leva. Du kan läsa inlägget här. Jag har inte kunnat släppa ämnet, det har malt på under det senaste dygnet.

Jag blir både förbannad och beklämd av att läsa den förälderns åsikter, som handlar om att de håller på att fixa ett NHL-proffs av ett av sina barn. Jag är nära nog allergisk mot föräldrar som styr sina barn med järnnävar. Oavsett om det handlar om framtida karriärval, sexuella preferenser, partnerval, bostadsort eller vad det nu hända må vara.

Jag har inga biologiska barn, så det är möjligt att jag inte kan förstå hur det känns för ”riktiga” föräldrar. Men jag har varit mycket djupt och nära involverad i tre barns uppväxt, de har funnits i de relationer jag haft. Två av dem är idag vuxna, med gott resultat. Jag har också sett på nära håll vad som händer när föräldrar styr för mycket.

Det första jag har att säga är att man inte äger sina barn. Man har dem till låns under en period av deras liv. Som förälder så har man till uppgift att förbereda barnen för ett liv på egen hand. Att guida barnen till att hantera ett vardagligt liv med allt vad det innebär, så kul är inte livet alla gånger, de måste få kunskap och handlingsalternativ.

Att som förälder bestämma sig för att detta barn ska bli ekonom på Handelsbanken, skådespelare på Dramaten eller forskande läkare på KI, och sen jobba för att det blir så, är inget annat än hjärntvätt. Det är elakt och egoistiskt gjort. Och med vilken rätt görs det? Som människa och förälder har man ett liv, inte två eller flera. Det liv man fått, får man nog se till att leva efter bästa förmåga. Eventuella drömmar om ett annat liv får man se till att förverkliga eller låta bli. Och låter man bli så är det så. Det går inte att pracka på nästa generation sina egna drömmar, det kommer att sluta i en katastrof.

Vanlig enkel utvecklingspsykologi ger vid handen att ett barn, förr eller senare, kommer att frigöra sig från de som har hand om barnet. Min erfarenhet säger att det stämmer. Hur revolten och frigörelsen ser ut är otroligt olika. Där det ser ut att ha gått bäst, är där föräldrarna lyckats anpassa sig till barnets behov för stunden och agerat som stabila vuxna bör göra. Lugnt, sansat och sakligt, helt utan skuldbeläggande eller elakheter. Jag bara funderar på vad som kommer att hända med familjen när de upptäcker att barnet vill bli trädgårdsmästare? Och fram för allt; vad händer med barnet?

Jag säger inte att man ska släppa barnet fritt att göra vad barnet vill, helt utan styrning eller kontroll. Självklart ska man som förälder diskutera med barnet om vad den vill göra och hur den ska ta sig dit. Enligt mig har föräldrarskapet till uppgift att finnas där och stötta på vägen till barnets mål, så gott det går. Att kunna inspirera när barnet stöter på motgångar, att ge styrka och trygghet när något blir fel.

För barn kommer att misslyckas med vad de tar sig för, förr eller senare. Det ingår i konceptet växa upp, att allt inte är en enda lång autobahn till att bli vuxen. Då behövs föräldrar för att guida till lärdom och se nya handlingsalternativ. Och de dagar då livet känns uruselt, då krävs det att ens arbete är något man vill gå till av hela sitt hjärta, inte är något som mamma valde att jag ska göra.

Det värsta är att det går snabbt och utmärkt att hitta märkliga idéer hos föräldrar, gå in på forumet Familjeliv, det verkar ju vara högborgen för troll i trådar. Det kan inte finnas så mycket folk med så aparta idéer om familjeliv och barnuppfostran, i verkligheten. Jag har, ska det öppet erkännas, bara scannat av det mesta. Jag har inte djupläst varje tråd, men det får mig att förstå att vissa barn har det fan inte lätt här i livet. Bara att kika på följande tråd, även om den inte handlar om just barnuppfostran. Nu väljer jag att tolka den som sund sarkasm och läser den med ett leende.

Å andra sidan är det väl bra att de vågar ge uttryck för sina märkliga idéer, så att de kan få mothugg av vettigt folk. Det är bara i diskussioner med andra som vår världsbild har möjlighet att förändras i grunden. Fast det är ett helt annat inlägg.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 07)