Hamnade i diskussion med en av mina vänner som finns inom beteendevetarområdet. Ämnet var hur vida det var bra om vetenskapen kommit på att många psykiska sjukdomar och missbruk beror på fel bandning av kemikalier i hjärnan. Diskussionen gick även över i om det var bra att vetenskapen sett att det finns genetisk predisponering för att vissa utvecklar missbruk. Det här är en vän som jag håller för klart intelligent, öppen och sund i sina tankar, normalt. Nu blev jag betänksam.

Min väns starkaste tes var att om vi säger att allt beror på genetik och på kemisk obalans, så försvinner ansvaret från individen själv att göra något åt det. Till råga på allt så skulle då genterapi och läkemedel kunna lösa allt och alla andra behandlingsmetoder vara onödiga.

Först trodde jag att vännen drev med mig, bara för att få igång diskussionen, jag blev snart varse att så inte var fallet. Vännen har ganska lång erfarenhet i branschen kring psykisk ohälsa och behandlingsmetodikerna som används, det är ingen dununge precis.

Belysande exempel var en alkoholist. Om det bara var gener och arv eller kemisk obalans som utlöst missbruket, så skulle individen kunna hävda att den blivit alkoholist av faktorer som personen i fråga inte kunnat kontrollera. (Vilket i och för sig inte är ovanligt, redan idag.) Och dessutom kunna avsäga sig sitt personliga ansvar för missbruket. Nä, säger jag, mitt personliga val finns alltid med.

 
I min värld så har vi ett gäng uppsättningar av gener som till viss del styr vad det blir av oss, dessutom så styr miljön runt oss vilka delar av de genetiska förutsättningarna som slår igenom. Vad som har störst påverkan av arv och miljö är i min yrkesutövning fullständigt ointressant. Faktum är att jag tycker det är våldsamt ointressant, så fort man konstaterat så är fallet. Då är det bara så, slutdiskuterat. Sen beror det ju på vilken individ jag har framför mig, hur jag ska agera för att hjälpa. Visst; att förstå orsakerna till varför något inträffat, underlättar alltid val av behandling och hjälper också individen att förstå sig själv och göra informerade val framledes. Men om arv eller miljö är en utlösande faktor, är i sammanhanget en skitsak.

 
Vad det gäller kemin så finns det redan strömningar som tycker att läkemedel räcker för att bota missbruk och psykisk ohälsa. Det är bara att titta på hur våra läkare agerar idag, de har otroligt lätt att skriva ut och höja doser av läkemedel som går in och förändrar kemiska sammansättningen i våra hjärnor. Sen får folk gå hem och bli friska, för de har ju fått läkemedel! (skarp sarkasm)

 
Så fungerar det inte. Både beroenden och psykisk ohälsa ger upphov till sociala problem. Båda tillstånden fräter sönder självkänsla och självförtroende, för att inte tala om att missbruk oftast ger rent fysiska skador, som inte går tillbaka vid stoppat intag. Att komma från trasiga förhållanden, att själv skapa trasiga relationer till andra och göra illa eventuella partners, arbetskamrater, vänner och barn, sliter på mentalt. Ska en sån människa någonsin orka lyfta sig ur situationen, behövs verkligen andra behandlingsmetoder än läkemedel. De måste få konkreta verktyg för att klara av en vardag och för att kunna hålla och hantera mellanmänskliga relationer.

 
I andra diskussioner med andra personer, har mycket tid lagts på var som kommer först; missbruk eller psykisk ohälsa. Alltså; mådde personen så psykiskt dåligt att den började självmedicinera med något som övergick till ett missbruk. Eller har missbruket givit såna situationer och såna skador att psykisk ohälsa uppstått. Jag skulle aldrig våga mig på att generalisera, där får jag nog se till individen jag har framför mig. Jag har sett exempel på båda varianterna, och jag anser även här att båda måste behandlas.

 
Jag kan tänka mig att frågan om arv eller miljö är tokintressant för de som har till arbete att klura ut snygga teorier om olika sakers tillstånds uppkomst. Jag kan också tänka mig att det extremintressant att kolla om tillförandet eller borttagandet av en kemisk komponent, förändrar folks beteenden eller känslor. Speciellt om man befinner sig i laboratoriemiljö.

Men för de som står mitt emot en trasig människa, så borde prio ett vara att nå fram till människan och förmedla hopp. Ett hopp om att det finns en väg ur den katastrof den befinner sig i, att det finns resurser även hos en trasig människa och att de två gemensamt ska hitta dem. Hitta vägen till att kunna ta ansvar för sina handlingar och leva det liv de vill leva.

 
För att underlätta en hårt krävande och mycket slitsam process, så kan läkemedel vara ett lindrande komplement. Men det kan aldrig vara den slutliga lösningen.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 06)

Det har gått snart en timme sen förmörkelsen satte igång, ljuset är förändrat, ser lite ut som solnedgång.

Jag tycker om skymning och gryning, när världen är lite matt i färgerna. Jag gillar även mörker. Bjärt ljus ger de flesta huvudvärk men på mig är det inte bara huvudvärk, mina ögon är på väg att sprängas. Jag har ofta mörkt på mitt kontor, mina arbetskamrater tycker jag sitter i en grotta. Och visst vet jag vad Arbetsmiljöverket tycker att ljussättningen bör vara när man ska arbeta, men jag tycker inte lika. Det värsta som finns är människors missriktade välvilja och deras iver att sätt ljus på min värld. Nu har i alla fall mina arbetskamrater givit upp och låter mig vara. Och jag trivs med mitt mörker.

Jag vet att många har det väldigt jobbigt nu under de mörka månaderna. Jag har full respekt och stor förståelse för de som lider, det blir ju ett mörker både bokstavligt och bildligt. Men jag är inte en av dem. Jag ser fram emot att mörkret ska lägra sig över vårt land, varje senhöst. För mig finns det en vaken vila i mörkret. Veckorna innan midvintersolståndet, då vi aldrig riktigt lämnar gryningen en molnig dag, är helt underbara. Då lyses ju i och för sig hela världen upp av adventsljus till höger och vänster, men det är ändå en dämpad beslysning.

Normalt älskar jag att vara vaken nattetid, att få vara ifred och göra vad jag vill i en stilla värld. Jag är som mest kreativ strax efter midnatt och några timmar framåt. Jag har inga bekymmer att sova i dagsljus och ljuden från en vaken värld. Jag har jobbat natt ett antal år, det passar mig verkligen. Tyvärr är det så låga tjänstgöringsgrader inom mitt verksamhetsområde, att jag blir utan pension om jag hade fortsatt.

Så jag segar mig upp om mornarna som de flesta andra och försöker ta mig igenom dagarna. Men får jag chansen så vänder jag gärna på dygnet.

Nu ska jag smita ut och kika på det sista av solförmörkelsen, får se om jag får några arbetskamrater med mig också!

Nå, stannar nog där för denna gång.

Var inte nöjd med förra stället som jag lagt upp bloggen på. Testar detta istället. Så här vid första anblicken så verkar denna typ av sida passa mig bättre.

Fler inlägg kommer.

Fridens!