Sveriges Television slår på stora trumman över en vårdskandal kring vårdföretaget Carema.  Hur mycket skandal är det egentligen?  Är inte det som sker ganska väntat? Vem trodde annat?

För den som vill fördjupa sig i frågan, kan man börja se och läsa här, här eller här.

Jag kan inte begripa hur politiker, intresseorganisationer och gemene man kan vara så otroligt naiva, att de tror att allt ska var perfekt bara för att vård och omsorg bedrivs i företagsform. Det verkar finnas någon form av föreställning om att bara det är ett företag så är det högre kvalitet på verksamheten som bedrivs. Sen struntar man i att företaget har krav om att prestera någon form av vinst. I dag finns inga vettiga regler kring hur vinsten ur vårdföretag ska hanteras. Våra nordiska grannar har i alla fall lyckats med regleringen kring skolföretagen, där vinsten ska gå tillbaka in i verksamheten. Det är möjligt att de även lyckats med vårdföretagens vinster, det vet jag faktiskt inte.

Enligt mig kan vårdföretag få gå med vinst, men då ska vinsten investeras i verksamheten. Vinsten ska inte hamna i ägarfickor.

Jag anser för det första att det är osmakligt att tjäna pengar på att vårda. Om verksamheten går runt och ger viss vinst som används till att utveckla verksamheten, det kan jag köpa. Men inte vinstkrav på 25% som går till ägarna. För det andra är mina skattepengar som hamnar i ägarnas fickor. Jag betalar inte skatt för att enskillda individer ska bli rika. Mina surt förvärvade kronor ska gå till vård, skola, vägar, vatten och annat som det är bättre att vi som samhälle löser gemensamt.

Men det som förvånar mig mest är upprördheten över att vinsten är viktigare, än att exempelvis ha rätt bemanning. Om det finns vinstkrav att uppnå, så kommer det att bestämma vilka resurser som finns i den dagliga vården. Sen spelar kommunernas okunskap kring upphandlingar en stor roll. I de anbud som läggs ut, ställs inte kraven så tydligt, att det framgår vad som måste finnas på exempelvis ett demensboende. Vissa kommuner är bättre än andra, men ingen är bra. Det kan ju verka läckert att lägga ut olika typer av boenden till upphandling och låta de olika aktörerna tävla om priset för att driva verksamheten. Lägst anbud vinner. Låga anbud innebär att man dragit ner på något, att det finns kostnader som man tagit bort. Därmed inte sagt att det som tidigare kostat, helt plötsligt är borta ur verksamheten. Den absolut största kostnaden i en verksamhetsbudget är personalen, alltså är det där som neddragningar ger störst effekt. 

Nu har Carema blivit "påkomna", hur ser det ut i de andra vårdföretagen? Är det någon som på fullt allvar tror att Attendo är bättre i det här fallet? Eller att någon av de andra vårdföretagen skulle lyckas hålla god kvalité med för låg bemanning?

Jag är nog ganska desillusionerad vid det här laget, jag har inte sett någon som lyckats bra i det långa loppet.

Utan frid.

Idag har jag blivit riktigt riktigt vred. På gränsen till att det var okontrollerbart, men jag minns allt som sades. Det är bra, men inte bra att det gick så långt. Det är så onödigt att råskälla på någon i flera minuter, det leder inte till något konstruktivt i alla fall. Men så blev det.

Jag är eldfängd, min aggression kan flamma upp på tiondelar av en sekund. Visst jag kan nog drälla nån sur kommentar kring mig, men det är är ganska lätträknade tillfällen. Oftast så har jag inte lust att lägga energi på att vara just sur. Inget blir bättre i all fall. Jag kan bli upprörd över saker och ting, då höjer jag rösten något och blir häftigare i mitt uttal av ord. De kommer hårdare, mer att fräsa ifrån, typ. Sånt går över rätt fort. Inget jag fäster större vikt vid. Sen kan jag då flamma upp i några sekunder, kanske upp till en minut och så är det över. Inget av ovanstående lämnar några större spänningar i min kropp, jag släpper ilskan fort, det går fort över. Och jag har kontroll över situationen hela vägen igenom, vet hur jag beter mig.

Men så finns min vrede. Den visar sig sällan numera. Jag har hyfsad kontroll på den, försöker låta bli att ge den fritt spelrum. Den är mer kraftfull, jag känner att jag skulle kunna välta hus på ända när den går igång. Den är icke önskvärd då jag har lätt att hamna i ett tillstånd där mitt medvetande, mer eller mindre, kopplas ifrån. Jag kan få minnesluckor när jag är som mest vredgad. När jag var ung kunde jag kasta föremål omkring mig, inte på folk, men i väggar eller i golvet. Jag har vid något tillfälle även klippt till folk så de åkt i backen (stora män de gånger det inträffat, jag kunde göra det pga att de inte var beredda att en brud skulle slå så hårt, annars har jag nog varit ihälslagen). Det är inget jag är stolt över och jag har jobbat genom åren på att aldrig hamna där igen. Att inte låta det gå så långt.

Jag har aldrig sett mig själv när jag blir så här genomvredgad, men jag kan minnas andras ansiktsuttryck när jag skäller, det ser aldrig bra ut. Det minsta jag kan säga är att de ser ut som deras liv är hotat, även om de inte alltid är livrädda. De som sett mig och sen berättat, talar om helt svarta ögon, iskall mörk och djup morrande röst med ett ansikte helt förvridet av hat och förakt. Jag skulle inte vilja se mig själv, skulle skämmas som ett djur.

Och tyvärr släppte jag fram odjuret idag. Det har föregåtts av att en person har snäst av mig, i princip dagligen, i snart en månads tid. Vid en giftig kommentar idag, egentligen inget att fästa sig vid, så blev det en gång för mycket. Och jag kan inte skylla på hunger, dålig sömn, PMS eller nåt annat heller.

Den som drabbades är en person som jag tycker bra om och som jag respekterar. Väl jag lugnat mig och reflekterat över det som inträffat, så har jag insett att det är något som inte stämmer med personen just nu. Jag känner inte igen beteendet hos personen alls. Visst har det hänt att personen varit giftig tidigare, sånt kan väl hända den bäste, sånt får man bara ta. Livet är inte så kul alla gånger, men inte en månad på raken. Dessutom gjorde personen såna logiska vurpor när den försökte försvara vad den sagt, det blev bara värre ju mer den öppnade munnen, att jag borde ha fattat att det inte kan vara rätt. Det hann komma så otroligt korkade saker innan personen tystnade. Sen mår inte jag heller bra av att blir så här vredgad, jag har fortfarande ett visst adrenalinpåslag, trots att det här hände på tidiga eftermiddagen.

Mina stora misslyckanden idag är att jag inte hann tygla humöret och att jag inte tvärt avbryter när jag märker att dumheterna ramlar ut. Jag begriper ju att personens kognitiva förmåga har brutit samman, det är bara kontraproduktivt att fortsätta. Tyvärr blev det istället bränsle till min vitglödgade vrede. Dessutom fick jag senare under dagen veta att fler varit utsatta för verbalt prickskytte från den här personen den senaste tiden, vilket bekräftar min bild av att något inte stämmer.

Jag känner mig orättvis mot personen, trots att jag tror att vissa människor måste man visa viss aggression, för att de ska förstå att det är allvar. Men det här gick till överdrift.

Jag vet bättre.

Utan frid.

Jag laggar i min tidsuppfattning. Jag är så efter, så otroligt efter.

Jag är i början av september mentalt. Jodå, jag vet att det är 1:a november, men det hjälps inte. Jag kan inte känslomässigt omsluta tanken på att det snart är jul och nyår. Jag har för mycket kvar att göra detta år, för att det bara ska vara åtta veckor kvar. Det får inte plats på de veckor som är kvar.

Jag ska inte gnälla, det är roliga saker, saker som jag själv valt att hugga tag i. Tyvärr har jag varit lite väl optimistisk, kanske.

Fridens!

Judis blogg är en ständig källa till nyttiga tankar, du kan läsa den här.

Här om dagen skrev hon om bekymret med att ha en personlig assistent som inte delar hennes grundvärderingar i livet. Hon beskrev ganska tydligt i vilket utsatt läge det är att inte känna sig trygg med någon, där denne någon är den som har hand om hela hennes tillvaro. Det berörde mig djupt.

Bland annat för att jag varit i den andra sitsen, gästen i någons hem. Den med ansvar för en annans välbefinnande och ibland också säkerhet. Att vara den som inte bara hjälper till med, utan också sköter personliga hygienen. Vara trygg och förmedla värme och förståelse, aldrig kränka eller förminska den jag har att stödja. Den som ska se till att det finns nyttig, och framför allt, god mat. Som ska se till att rätt läkemedel ges vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Den som ska hjälpa att finna en bekväm sovställning och se till att kudden är fluffad på rätt sätt. Och skratta verkligen inte åt det sista, hur reagerar du själv på en kudde som inte ligger rätt? Där nacken får fel vinkel och andningen försvåras? Du ändrar den antagligen. Om du kan. Annars blir det till att ligga kvar i fel ställning och vakna med nåt som liknar tandvärk i hela skulderpartiet.

Det är en lyx att kunna sköta sig själv, att klara av att leva ett självständigt liv, där man själv bestämmer om man vill plantera om blommorna en lördagsnatt. Där jag kan laga maten själv och krydda upp den som jag vill ha den. Eller bara att kunna gå och pinka när jag känner för det, utan att behöva ha hjälp av någon annan som ska vara med och dona med allt. Att slippa behöva göra avkall på sin integritet.

Man vet inte hur man reagerar på att bli av med sin autonomi, förräns man hamnar där. Idag kan jag tänka att livet inte kommer att vara värt att leva, om jag skulle hamna i en sån situation. Det är också en lyx att kunna tänka så. För min erfarenhet säger mig att det inte alltid är mitt val om jag vill leva eller dö. Om jag väl hamnar i en sån situation, så kan min vilja att leva vidare, göra att jag väljer att underkasta mig allt stök. När jag var yngre tänkte jag att "om jag hamnar i en typ av situation, då ska jag minsann göra så här!" Idag vet jag att valet inte är lika lätt, jag vet att livet inte tar slut för att jag hamnar i en viss typ av läge. Som yngre var jag helt övertygad om att vissa cancerformer, skulle göra att jag inte ens tänkte kämpa för överlevnad och att jag skulle livet av mig innan det gick för långt. Jag är inte så säker på den punkten idag. Det finns en klar möjlighet i att min nyfikenhet kommer att hålla liv i mig untill the bitter end och att jag kommer att dö förbannad över att jag inte fick en dag till.

Bli hur det vill med detta, oavsett så är jag mycket ödmjuk inför de människor som måste lita på andra människor för att klara vardagen.

Fridens!

Njuter järnet av att vi är tillbaka i svensk normaltid!!!

Det är så underbart att få igen den förlorade timmen. Jag märker den verkligen. Bara 20 minuter gör min morron bättre, en hel timme är underbar. Det gör att jag orkar ännu mer. Så skönt.

Och jodå, jag vet mycket väl varför vi har sommartid. Men det spelar ingen roll, jag är laggad i minst tre veckor på våren. Det trasslar till det förgräsligt mycket, mer än vad som är accaptabelt.

Nu får gärna mörkret och snön komma på allvar.

Fridens!

Idag har en patient rätten till sina journaler. Det är krav på att det som skrivs i journaler ska vara begripligt för fler, än de som skrivit i journalen. Det går alltid att begära ut sin egen journal för att läsa vad som blivit skrivet i den. Man har även rätten att få hjälp med förklaring av vad som står i texten. För även om kravet om begriplighet finns, så är det inte alla gånger som det uppfylls.

Jag har många gånger sett att patienter inte haft en aning om vad som sades, efter ett vanligt okomplicerat läkarbesök på en vårdcentral. Än värre i samtal inom slutenvården, typ inför operationer eller efter att besked om svår sjukdom givits. Att något viktigt har blivit sagt, det vet patienten. De kan också återge om vissa utbrytna fakta, men de har oftast svårt att redogöra för det i ett sammanhang eller dra slutsatser av det som blivit sagt. Nästan som att ha legobitar men inte fixa att sammanfoga dem till ett hus eller en bil.

Kort sagt kan man säga att för att göra fakta eller information till min egen kunskap, så måste jag först dela isär faktan och fundera på vad varje del betyder och sen foga ihop det till en ny helhet. Den här processen tar allt ifrån sekunder till till flera månader, ibland år, beroende på hur ny och komplicerad informationen är. Det är sedan länge känd vetenskap att en stressad människa har svårt att ta emot information och fakta. Vissa delar av möjligheten att minnas är helt eller delvis blockerad av stressen. Och är det dessutom information om saker man inte känner till sedan innan, att man saknar erfarenhet och förkunskap, då är risken stor att knappt nåt blir kvar i minnet. Eller att de mindre viktiga delarna, som man känner igen, är de man bäst kommer ihåg.

Det här börjar bli rätt gammal kunskap inom exempelvis sjukvården, alla vet om det. Men jag upplever att ingen eller väldigt få tänker på detta i mötet med patienten. Det är lite som om att bara jag lämnat ifrån min den information jag har, så har jag inte längre något ansvar. Resten är upp till patienten. Ungefär som om det patientens fel att den inte fattar eller minns vad som sagts. De flesta inom vård och sjukvård vet att det inte ska gå till så, att det inte är rätt. Ändå medverkar de till att resultatet blir så här, utan att tänka sig för. Resultatet blir rädda och osäkra patienter som inte förstår vad som händer och som inte kan följa behandlingsanvisningar. Patienter som gör fel och för värrar sina tillstånd eller som inte kan hålla koll på vad som är viktigt att rapportera till de som har hand om behandlingen. Och ingen skuld kan läggas på patienten i dessa fall.

Jag har många gånger tänkt att det skulle ha varit så mycket bättre om patienten fått med sig kortare anteckningar från mötet, anteckningar om det väsentliga som det talades om. Något de kan gå tillbaka till och läsa i efterhand. Och då menar jag inte att patienten själv antecknat eller att de haft någon med sig som antecknat. Alla har inte den möjligheten. Utan något kortare referat av samtalet som ägt rum eller nåt sånt. Från sjukvården till patienten.

Det finns redan idag dataprogram som känner av talade ord och lägger in dem som text. Så vitt jag förstår så är det en bit kvar innan programmet kan identifiera alla ord, att det är rätt hög frekvens av felidentifiering. som läget är nu. Men det lär ju rimligtvis ske utveckling inom det området också. Det måste kunna gå att få ett system med inspelning av dialogen, som sen görs om till text som patienten kan ta med sig direkt från mötet.

Ett problem som skulle kunna dyka upp är integritetsfrågan. Vad händer med den data som bildas ur dialogen? Ska den förstöras efter utskrift eller sparas i exempelvis journalen? Skulle andra kunna gå in och "hacka" eventuell ljudfil?

Nu lär det ju vara fler än jag som tänkt den här tanken. Jag lär inte vara den första. Har du som läser detta möjlighet att sno något ur det jag skrivit här ovanför, för att kunna utveckla något vettigt, gör det. Gör gärna det! Väl bekomme! Känner du någon som skulle kunna göra verklighet av detta, tvinga dem att läsa detta är du snäll. För det här behövs verkligen.

Jag räknar med att det lär ta tid innan någon gör verklighet av mina önskningar, även om jag hoppas att det kommer så småningom. Men hamnar jag själv i klinisk situation med patient, där det sker information av något slag, så kommer jag redan nu att erbjuda papper och penna samt be dem anteckna. Och har de inte möjlighet, så får jag försöka anteckna det mest nödvändiga själv och sen ge till patienten.

Fridens!

Om man ska hävda att man är seriös som yrkesgrupp, att man är viktigt för samhället, om det man gör spelar roll. Då räcker det inte med att låta staten sätta ”legitimerad” framför yrkestiteln. Ska man framstå som seriös i sina strävanden, så måste man också förstå att det kräver­­ att man uppfyller vissa kvalitetskrav. Ett sådant är att det finns en strukturerad väg där brukare av tjänster, som tillhandahålls av legitimerade yrkesgrupper, kan framföra eventuella klagomål. Det ska inte vara något märkligt i sig.

Jag höll på att tappa både hakan och morgonteet (klarade teet men inte hakan), när Östnytt har ett reportage om Lärarförbundet i Linköping som blivit oroade över att kommunens utbildningsnämnd skickat ut en liten informationsskrift om hur man går till väga när man vill anmäla skolans verksamhet till skolinspektionen. Allt enligt nya skollagen. Kvinnorna som uttalade sig i reportaget tyckte att det fanns risk att lärare skulle känna sig granskade, kontrollerade. Jag tror till och med att ordet övertramp förekom. Det var inte ordagrant sagt så, men det var andemeningen jag uppfattade. De tyckte att kommunen uppmanade föräldrarna att anmäla händelser och att det var helt obefogat. En av dem ansåg att om man har något att anmärka på vad det gäller utbildning eller omhändertagande av barnen, så ska man prata med de som det hela berörde. Och visst är det att föredra, om det går att lösa det den vägen. Så är det inte alltid. Inslaget finns att se här.

Jag kan gissa att det är ovana att vara utsatta för granskning som får fram de här reaktionerna, om jag är snäll. För jag tycker att det borde finnas en kunskap om att kvalitetssäkringssystem (drygt ord) är en av grundpelarna i att kunna göra ett professionellt jobb. Man måste alltid vara beredd att diskutera vad man har för sig, alltid fundera över om vi gör rätt saker på rätt sätt och ta emot kritik när det finns sådan. Jag har ju också märkt genom åren att inte allt för få lärare tenderar till att se klassrummen som kungadömen. Att det inte är acceptabelt att någon kommer och ifrågasätter vad som händer när dörren stängs. Skolans värld har varit väldigt sluten, det har blivit bättre, men det är en lång väg kvar innan det går att prata om öppenhet.

Det handlar inte om hur mycket energi man laddar in i sitt jobb, det ska ju vara kvalitet i det som lärs ut. Eller att man ska vara snäll som lärare. Jag vill ju inte tro att någon medvetet vill göra ett kasst jobb eller är medvetet elaka mot sina elever. Och kom igen; lärarna har just blivit legitimerade, det är bara för dem att acceptera att de kommer att bli granskade. Det hör till. Yrkesgruppen har en hel del att leva upp till numera. Tyvärr gissar jag att det inte är bara de som uttalade sig nu, som kommer att få ett kallt uppvaknande. Med att höja anseende och försöka ändra samhällets syn på ett yrke, kräver också att man skärper till sig.

Välkommen till verkligheten.

Fridens!

Jag tänker inte kommentera Juholtaffären som sådant, det finns så många andra som gjort det. Men jag tycker mig se en tydlig tendens i dessa drev som blåst förbi de senaste åren.

Det måste vara skitskoj att vara den som bestämmer svensk politik. Att göra det från insidan, fast man inte ens är närvarande eller medlem i nåt parti.  Att ha makten att sätta partiernas egna processer och interna agendor helt ur spel. Att näringslivet inte ens har en chans att styra våra politiker, det finns andra som snott den arenan numera. Det är möjligt att näringslivet gör som de vill ändå, det är ju knappast nån som hinner hålla koll på dem i dagsläget.

För att nämna några politiker som media avsatt: Mona Sahlin, Sven-Ove Littorin och Maud Olofsson. Lars Ohly är det tyst om just nu. Kampanj pågår mot Göran Högglund och  sen var det ju även Håkan Juholt. Jag måste ju erskänna att det är med illa dold förtjusning som jag ser att Socialdemokraternas partistyrelse, valde att behålla Juholt. Inte för att det som hänt är ogjort, det är något som kommer att påverka Socialdemokraterna för överskådlig framtid. Utan mest för att de inte ville gå medias ärenden. Sen kan Juholt få gå om ett år, vad vet jag, men då är det kanske inte på grund av att media samfällt kräver det.

När nåt gräsligt komms på om våra folkvalda, så är media de som avslöjar, anmäler, gör förundersökning, beslutar om åtal samt fäller personen i fråga. Speciellt om det gäller någon som verkar på riksplanet. Media ringer runt till de olika lokala organisationerna i landet och pratar med dem. De lokala partiföreträdarna blir så till sig av att riksmedia hör av sig, att de svarar vad som helst. Bara de blir citerade i riksmedia! Det är jättepopulärt att kräva avgångar till höger och vänster om man är lokal partiföreträdare, oavsett partitillhörighet.

Och ja, jag vet att det alltid finns lokala företrädare som inte gillar den som är partiledare, eller förbundsledare i annan organisation för den delen. De som var emot redan vid valet av personen från första början, de kan jag förstå. Värre är det med gnällgökarna som ändrar åsikt bara för att media vill det. Det borde gå att se igenom spelet, medieavsatta rikspolitiker börjar ju radas upp på långa pärlband. Det är ju inget nytt direkt.

Jag har inget stalltips på vem som torskar dit nästan gång. Annie Lööw sitter nog säkert ett tag till. Fredrik Reinfeldt kommer Expressen att skydda till varje pris, vilket de redan tidigare gjort, så han har nog inget att frukta. Carl Bildt är så elak med alla journalister, så honom vågar ingen gå på. Det är nog rätt många som gått hem till redaktionen och gråtit en skvätt efter att ha försökt intervjua karln. Även om jag ogillar honom skarpt, så måste jag ju beundra hans sätt att fullständigt pulverisera alla journalister som ens antyder till att komma med det ifrågasättande.

Så jag låter det vara osagt. Men att det kommer, det är lika säkert som amen i kyrkan. Ha bara lite tålamod!

Fridens