Det kom en liten vänlig och försynt fråga på mailen, om jag inte kan samla allt jag skriver om döden i en egen kategori, för enkelhetens skull.

Visst kan jag det! Sätter igång med det på en gång!

Det kommer nog att kunna bli ett och annat till inlägg där, även framledes.

Fridens!

Men Hans Corell (tidigare undergeneralsekreterare för rättsliga frågor i FN); hur tror du det är möjligt att få nått vettigt besked kring hur den forna diktatorn i Libyen dog?

Frågan Hans ställer är om diktatorn dog av skottskador efter en reglerätt eldstrid eller om det var en avrättning efter han blivit tillfångatagen. Han vill ha en utredning som ger svar. Och han ser det som en markör på hur trovärdig övergångsregeringen i Libyen är.

Seriöst? I ett land som är fullständigt i ruiner, på alla plan. Där rättssäkerhet inte existerar. Vilken trovärdighet finns i den utredningen? Visst, gör gärna utredningen. Men den utredningen kommer mer att visa att lybierna kan utreda, än att vi kan vara säkra på att sanningen kommer fram.

Jag kan ställa upp på att även döden för en djupt hatad diktator ska vara klarlagd. Det är en mänsklig rättighet som ges i och med att man föds till människa. Så det grundläggande resonemangen håller jag med om. Men jag har svårt att se att en utredning skulle vara beviset på de styrandes trovärdighet. För jag kan gissa att rätt många gör anspråk på att ha varit den personen som sköt det dödande skottet. Oavsett om det var i regelrätt eldstrid eller som avrättning, oavsett om personen riskerar ett straff för sitt agerande eller inte.

Fridens!

Jag blir så våldsamt trött på den senaste reklamen om en produkt som påstår vara hygienisk. Ser att just den här produkten saluförs under flera olika namn, världen över. Denna gång är det tvål som kommer fram, utan att man ens behöver vidröra något. Den har nån sensor som duttar ut tvålen, som dessutom är bakteriedödande. Och den stora vinsten är att man inte behöver peta på nåt.  Ja men så väldans bra då, det är ju nåt jag verkligen inte behövde ha.

Det är så snyggt hur reklammakarna har fokuserat på att skrämmas över bakterier som kan samlas. Det är möjligt att det kanske är mycket bakterier, på just den ytan där man normalt trycker fram tvålen. Kanske ska ta ett prov på våra pumptvålar hemma och be vänner som är biomedicinska analytiker odla och se hur mycket som bor just där.
 

Men spelar det egentligen någon roll hur mycket bakterier som finns på stället man tycker fram tvålen? Är det inte så att själva syftet med att trycka fram tvål, är att man ska tvätta händerna? Och att i processen med att tvätta händerna så försvinner bakterierna? Även de som man får av att trycka fram tvålen. Ja, okej, kanske inte var enda en. Visst. Men de flesta. Och det krävs mer än en enda bakterie för att vi ska bli sjuka, det krävs mer än två stycken till och med.

Det trista är att reklmamkarna spelar på rädslan för att bli sjuk, trots att det tillhör livet. Jag såg  för några år sen en grov uppskattning om att människan genomlever bortåt 150.000 förskylningsvirus på en livstid. Jag ju starkt emot det där med bakteriedödande medel till höger och vänster, i vår vardag. Vi behöver bakterier också, vårt immunförsvar behöver få jobba. Dessutom har bakterier en god förmåga att överföra information mellan varandra. Blir bakterier resistenta mot ämnena som finns i den här typen av tvålar eller andra rengöringsprodukter, kommer de att kunna överföra informationen till andra bakterier. Och eftersom att de där små rackarna är väldas påhittiga, så  finns risken att de hittar på något som vi verkligen inte vill, på områden som vi kan ha svårt att förutse idag. Det är en onödig risk.

Jag har just klivit igenom en influensa med flera efterföljande infektioner, där jag tyvärr lära äta antibiotika. Visst, det hade varit trevligt att inte behöva bli sjuk, men jag hade inte varit så dålig på minst 10 år. Det var dags nu, jag behövde uppdateras. För nåt år sen var jag magsjuk, inte kul, men nödvändigt för att hålla igång mitt immunförsvar. Och visst håller jag rent och skurar, försöker se till att smittan inte sprids, men jag använder inte bakteriedödande mer än nödvändigt. Oftast är det spritlösningar som används, både för händer och för ytdesinfektion. Det räcker.

Håll rent och städat, men gå inte till överdrifter. Tvätta händerna ordentligt innan man äter och efter lortig aktivitet. Det räcker, sjuk blir man i alla fall. Man lär inte klara sig undan ens med den där tvålen!

Fridens!

Det går bra så länge vardag är vardag. Det märks inte jättemycket om man håller sig lite på avstånd. Dock, händer det nåt oförutsett så trasslar det till det. Sånt som bryter rutin, är svårt att hantera för henne. Diagnosen har funnits i drygt ett år, i ett års tid har det funnits ett begrepp som hon och vi andra måste förhålla oss till.

Kraften är borta. Jag ser att hennes steg blir tyngre och tyngre. Tröttheten slår till för henne. Det finns olika sorters trötthet. Det finns trötthet som beror på för lite sömn. Annan trötthet som beror på bristande daglig rutin. Ytterligare en variant avtrötthet beror på glömda läkemedel eller glömda måltider. Tröttheten utifrån själva sjukdomen. Trötthet över situationen, att den ens uppstått, att den påverkar autonomi, att den påverkar sociala sammanhang. Tröttheten över att diagnosen tidigarelägger pensioneringen och förlusten av ett älskat arbete.

Det var sommar och jag var hemma på semestern. Jag såg att jordgubbslandet var sargat och orensat. Sorken har haft fest under snötäcket, de flesta av plantorna var borta, ogräset hade tagit över med full kraft. Vad spelar det för roll egentligen?

Det spelar en avgörande roll. Jordgubbslandet är drömmen om barnbarnen som själva plockar jordgubbar och äter dem med kall mjölk på sommarlovet. Det är också hennes egen lyx, att kunna gå ut och hämta solmogna jordgubbar, när hon vill. Det finns några få stackare till plantor som fortfarande producerar bär, men inte ens de sköts. Det finns inte kraft, hon väljer att inte se. Men vi ser, jag ser. Jag ser att hon håller på att släppa drömmen, låta den dö.

I linneskåpen har det väl aldrig varit snyggt egentligen, men det har funnits en viss grundordning. Det är bara kaos nu. De tyska handblåsta vinglasen, som alltid varit hennes älskade skatt, som hon själv burit vid alla flyttar. Bara för att hon inte skulle kunna anklaga någon annan om de gick sönder, hon skulle aldrig ha förlåtit någon annan. De står undanstoppade lite här och där. Värdelösa remmareglas står i det fina skåpet istället. Jag förvånas över att det är så hon gör, men det ger också en fingervisning om hur illa det egentligen är.

Fast det inte riktigt märks. Eller så gör det och jag väljer att inte se. Jag vet ärligt inte.

Körkortet är indraget. Hennes kloka läkare har sett vart åt det barkar. Även om hon idag klarar att köra bil, man är inte beroende av närminne vid bilkörning, så vet vi inte när andra förmågor tappas. Hon själv vill inte orsaka död eller lidande för andra, hon accepterar att lämna ifrån sig sin frihet. Men hon gör det med svår sorg, hon visar det inte, men jag vet. Det räcker med ett telefonsamtal för att jag ska höra vad som döljer sig bakom det vardagliga småpratandet.

När vi växte upp har det sällan krusiduller och tuttinutt i vårt hem. Rena linjer, lite stramt möblerat, inget krimskrams. När huset köptes blev det genast mer lulluligt, annan typ av gardiner, andra prydnadsföremål, drömmen om en naturnära oas mjukade upp hela hennes inställning till inredning. Många är de loppisrundor där hon plockat hem fynd efter fynd.

Hon har alltid gjort stilfulla arrangemang av delar i ett rum. En pedistal med ”rätt” saker på. Ett bord och ett par stolar med rätt duk och rätt prydnadsföremål, för att få rätt ombonade känsla. Jag ser att ställen i huset som normalt är mycket smakfullt arrangerade, inte riktigt är färdiggjorda. Eller att ”fel” saker står där, det smakfulla är borta.

Det är nära överbelamrat istället, eller avbytet mitt i, omflyttat utan tanke och plan. Det är svårt att se. Det är ju hon som lärt mig hur placeringen av en pryl kan ändra hela upplevelsen av ett ställe. Jag snyggar till, utefter de principer hon alltid haft, hon verkar inte se skillnad. Hon verkade vara nöjd innan och hon är nöjd nu. Men där märks det annalkande kaoset. Ofrånkomligt.

Hon har alltid diskret kommenterat folk som haft för mycket prydnader framme, tyckt det varit synd att det blev så mycket. Det var inte vilsamt för ögonen och alla sakerna stal uppmärksamhet från varandra. Hon upplevde att det blev rörigt och ointressant. Hon kan göra det fortfarande, men missar då helt att se att hon är på väg till samma plats. Fullständigt omedveten.

Jag funderar över fenomenet. Ser hon inte, är hon inte längre kapabel att ta in ett helt rum? Saknar hon förmågan att se helheter? Bryr hon sig inte eller vill hon ha det så här nu? Eller är det så att när hon ser föremål som betyder något, så vill hon ha dem framme. Så att hon kan se på dem, att de kan utgöra hennes nycklar till minnen och vem hon är och har varit? Jag vet inte. Det börjar bli rätt uppenbart är att kaos råder, både inom henne och i den fysiska världen utanför. Hennes verktyg är borta. Kompassen saknas.

Jag kan bocka av symtom efter symtom, hon följer diagnoskriterierna exakt. Det ligger stilla, ingen progress i diagnosen. Fast det är inte väntat heller. Inte förrän nästa sjukdom som slår till, kommer vi att märka förändringarna. Vi vet inget om hur lång tid det kommer att ta innan hon inte längre klarar vardagen själv. Det går inte att förutsäga hur lång tid det dröjer innan hon glider från oss helt.

Det som ändå lyser upp hennes tillvaro är glädjen över hennes andra barnbarn, det kom en liten flicka till världen för ett tag sen. Hon vet om den lilla flickan, hon har varit där och fått njuta av barnet. Fått skaffat sig egna minnen. Minnen som hon kan berätta för mig, händelser och upplevelser som hon håller fast vid som om de vore juveler. Och för henne är de nog mer värda än alla juveler i världen. Det värmer mig mycket att hon har dessa minnen och jag hoppas att de hinner lagras.

Livet flyter på, min sorg börjar bli hanterbar. Jag börjar bottna i sorgen, än är det inte fast mark, men det är stadigare. Jag har slutat gråta hejdlöst och kan prata om det som händer. Vilket i och för sig är väntat, jag vet ju hur processen fungerar och kan konstatera att jag följer skolexemplet. Det jag hoppas att jag klarar, är att stödja resten av familjen och framför allt min älskade mamma. Hon behöver all stöd och all bekräftelse hon kan få. Hon har förtjänat det många gånger om.

Utan frid.

Det är en lättnadens suck som undslipper mig, när det är klart att det blir en friande dom i målet mot den dråpanklagade barnläkaren. Av flera skäl.

Det första är att åtalet vilat på ganska lösa gunder, sett till rimligheten i vad som använts som plattform för åtalet, provsvaret från Rättsmedicinalverket. Det är bra att barnläkaren inte blir fälld när det finns fog att misstänka klanterier hos de som kommit med provsvaren. Och även om rättegången i sig inte handlade om en läkares rätt att smärtstilla en döende patient, så hade en fällande dom fått negativa konsekvenser. Inte snack om saken.

Det finns en hel del annat som skulle behöva genomlysas och diskuteras. Exempelvis bemanningen på våra sjukhus, det är ett ständigt problem att det inte är tillräckligt bemannat. Det ska inte behöva uppstå kaos på våra sjukhus. Hur dokumentationen ska kunna flyta enkelt och bli gjord, är en annan fråga som behöver lyftas. Ett sammanhållet dokumentationssystem för hela Sverige kan vara en del. Idag har varje landsting sitt eget, vilket gör att det inte är lätthanterligt, då läkare är en grupp som flyttar på sig ofta. Sen är attityddiskussioner ett måste, alla som möter sjukvården, har rätten till ett bra bemötande. Ingen ska behöva känna sig kränkt när man söker vård.

Sen är jag ju helt övertygad om att Rättsmedicinalverket, RMV, har en hel del att fundera över vad det gäller deras rutiner kring att analysera. Deras analyser verkar brista rejält. Nu har två väldigt tveksamma provsvar, i fall med hög profil, valsat runt i media. I det här fallet så är ju frågan om provsvaret är rimligt, den största huvudbryn. Det finns frågor om varför inte ett andra prov togs för att kontrollera om samma mängd skulle dyka upp. Och vad jag förstår så har inte heller RMV varit ackrediterad på att ens utföra analysen av tiopental. Vilket är bekymmersamt i sig.

Nästa fall som undergräver deras trovärdighet som analyserande laboratorium, är ju Ingmar Bergmans släktskap med sin mor. Där det senare visade sig att det var RMVs egen teknikers DNA som kontaminerat provet. Du kan läsa om det här. Och jag blir genuint förvånad när jag läser detta. Jag tror inte jag uppfattar några andra yrkeskårer som så extremt "fyrkantiga" och korrekta, som de som jobbar på laboratorium. Vilket jag ser som en mycket stor fördel och verkligen uppskattar! Så när det kommer fram rena tabbar, får det mig att fundera på hur det egentligen står till med kulturen på RMV.

Det som kan göra mig lite missmodig i det här, det är att flickans familj antagligen inte är mer tröstade av rättegång och dom. Jag vet inte om de har fått något bättre svar på vad som hände. Jag hoppas ju på att de fått någon form av avslut, att de kan gå vidare.

Frid.

Jag är oroad över vad jag hör mumlas kring konsekvenserna av vad en fällande dom från rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus, skulle kunna bli. Det verkar finnas en oro kring att det inte ska gå att smärtlindra patienter i framtiden. Att läkarkåren inte ska våga ge adekvat smärtbehandling, framför allt i livets slutskede. De risker jag ser är att fler patienter kommer att bli underbehandlade.

Domslutet (meddelas 21:a oktober) kommer att bli prejudicerande, inget snack om saken, oavsett vad som blir beslutat. Frågan är hur mycket det kommer att ställa till, om det är en fällande dom.

Redan idag är många patienter som är underbehandlade vad det gäller

smärtlindring. Jag kan ju tycka att vi ändå är på 2010-talet. Nånstans borde de läkare som tror att patienter som är i livets slutskede, kommer att bli beroende, borde tänka både ett och två varv extra. Inte sjutton blir en cancersjuk människa, narkoman på två månader. De hinner inte utveckla ett beroende av substansen innan de avlider. En människa som har svår smärta, har inte rusupplevelsen av exempelvis morfin. Och det är ofrånkomligt att en patient kommer att behöva ha en högre dos, ju längre tiden går och ju mer sjukdomen påverkar omgivande organ och strukturer.

Och det här med undermålig smärtstillning är ju inte bara ett problem för terminalt sjuka (=obotligt och nära döden) patienter. Grejen är den att om en människa är ordentligt smärtstillad, så fungerar kroppen bättre. Akut smärta är en varningssignal på att något är fel och att det kräver nån form av åtgärd. Den akuta smärta uppstår när det sker vävnadssönderfall av något slag, påvisar fara för organ eller strukturer. Det sker en rad olika kemiska processer när celler går sönder och innehållet i cellen kommer i kontakt med lymfa eller blod. Vissa av de processerna utlöser smärtimpulser, andra svullnad i området, ytterligare några sätter igång läkningen och så vidare, och så vidare.

De nervfibrer som skickar smärtsignaler till hjärnan, är som oupptrampade stigar. De är ganska dåliga på att sända från början, men ju mer de används desto effektivare blir de. Ju längre tid smärtan får härja fritt, desto mer uppfattar vi smärtan. Den blir både större, svårare och mer ihållande, ju längre den lämnad utan åtgärd. Det mest korkade man kan göra är att inte ta smärtstillande förrän smärtan riktigt känns. Det tar mycket längre tid innan smärtan ger med sig och det kräver högre dos för att smärtan ska ge med sig. Det bästa är om smärtan aldrig riktigt får ta sig, att den aldrig får komma igång. Att det sker ett jämt intag över dygnet av smärtstillande medel.

Dessutom måste man många gånger smärtastilla både den del av hjärnan som tar emot signalen (centralt) och tolkar den, samt den del av kroppen som har det skadade området (perifiert). Vid stora skador ges smärtstillande som verkar centralt och ett som verkar perifiert. Vanligtvis ges en spruta Ketogan (=morfin) och sen någon form av perifiert verkande ämne, mestadels Alvedon. Dock brukar verkan av Alvedon ge med sig fortare än verkan av Ketogan, patienten kan uppleva stark smärta. Detta trots att hjärnans smärtcentra egentligen inte kan tolka smärtan fullt ut. Det har hänt ett antal gånger att patienter fnyser åt de två Alvedon som de får mot smärta efter exemepelvis ett komplicerat benbrott. De tror inte att vanlig Alvedon kan hjälpa, och det skulle det inte göra, om det inte vore för kombinationen med Ketoganet. Få vardagliga saker är så tillfredtällande, som att se en patient slappna av när smärtstillande medlen börjar verka.

En rätt smärtstillad kropp vilar effektivare, den andas bättre och syresätter sig bättre. Den är avslappnad och utsätts inte för värre stress, än den som redan finns på grund av skada eller sjukdom. Det gör att kroppens energi kan användas till att läka eller stabilisera tillståndet för patienten. En rätt smärtstillad patienten som är på väg mot sin död, har mindre ångest och kan fokusera på viktigare ting än att genomlida smärtan. Jag anser att det är en mänsklig rättighet att få lämna jordelivet lugnt och stilla, i frid utan smärta och ångest. Vi har fortfarande långt kvar innan alla får den möjligheten.

Jag hoppas innerligt att inget i domen kommer att få sjukvården att införa sämre regler kring hur patienter ska smärtstillas.

Frid.

Helt uppenbart ser jag mig inte alltid för, när jag sparar en liten tanke. Därav att saker som inte är färdiga blir publicerade. Inte så smart.

Men jag sätter det på kontot "mänskliga jag". Ni som sett inlägget, vet vad ni har att se fram emot. Eller nåt.

Fridens!

Vårdföretagarna var ute i media och gnällde i veckan som gick, över att de får för låg ersättning från kommmunerna. Vad de tycker kan du läsa här. Det gäller de verksamheter där Lagen Om Valfrihet (LOV) tillämpas, alltså hemtjänst och jag tror även att ledsagning samt personlig assistans finns med där. Det ser nog lite olika ut bland kommunerna, vilka verksamheter det berör. Vårdföretagarna hävdar att deras medlemmar inte kan driva sina bolag på den ersättning som ges. De tror att kommunerna medvetet håller nere ersättningarna.

Nähä? Säger ni det?

Det är jag helt övertygad om att kommunerna gör. De vill inte betala ett rött litet extra öre, om det inte absolut är nödvändigt. Jag har insyn i rätt många kommuner, jag vet att när LOV:en införts, så har kommunena sett det som ett sätt att få ner skenande kostnader. Och tro inte att den kommunala utföraren får mer i ersättning. Samma elände där.

Det finns en god tanke i att låta människor välja vem som ska komma hem till dem och utföra arbetsuppgifter. Inte tu tal om det. Funkar det inte med en utföraren, så ska man kunna byta. Det är väl det önskvärda. Men funkar det rent praktiskt?

Kommunernas budget, har på det hela taget, inte ökat det senaste åren. I många fall har det blivit minskade skatteintäkter på grund av fler arbetslösa och sänkta skatter. Kommunens platser till olika former av insatser, typ äldreboende och korttidsplatser, har minskat. I alla lägen ska folk åter till hemmet och testa med hemtjänst, innan det kan bli aktuellt med ett särskillt boende på exempelvis demensboende. Gruppen äldre (=över 65) och äldre äldre (=över 85 år) har ökat markant de senaste åren. Det här är ett gigantiskt problem.

Och tyvärr ser jag inte någon vettig lösning heller. Att, som vår dimmiga finansminister, säga att de som jobbar inom kommunal verksamhet har för höga löner funkar inte heller. Ska det finnas kompetens inom verksamheterna, så måste man slanta upp för det. Oavsett om det är inom offentlig eller privat verksamhet. Alternativet är att strunta i allt vad kompetens, säkerhet och kvalitet heter. Då blir det att gå tillbaka till 1700-talets vård där de utan utbildning tar hand om de sjuka.

Det har varit väldigt lönsamt att verka inom kommuner. Det var på den tiden då det fanns pengar till allt. Körde man ekonomin i botten på en verksamhet, så fanns det alltid lite till att hämta.

Den tiden är förbi. Sen 15 år tillbaka.

Fridens!