Ännu mer funderingar som kommer ur åtalet mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är långt ifrån färdigtänkt kring det ämnet, även om rättegången snart är klar. Följande funderingar kommer från Dagens medicins referat av förhöret med sjuksköterskan och frågorna om dokumentationen. Det går att läsa här. Det är också triggat av att det rent generellt hörs förvånade röster över att det finns brister i dokumentationen i svensk vård och sjukvård, oavsett vem som är huvudman.

Jag upplever att det finns en väldigt naiv bild av hur vården fungerar idag. De finns nån form av utbredd uppfattning om att allt som sker inom vården, görs exakt som det är tänkt. I de flesta fall, ja, utan tvekan. Men alltid? Knappast. Det finns inte pengar, organisation och bemanning, för den vård som allmänheten tror existerar. Oavsett om allmänheten består av pensionärer, åklagare eller bagare. I rättegången så har det ifrågasats varför det inte finns dokumentation på gjorda åtgärder. Ett berättigad fråga, absolut, säger inget om det!

Det finns en fras som används tämligen frekvent inom vården, som lyder enligt följande: " det som inte är dokumenterat, har inte hänt". Den betyder att det inte spelar någon roll hur bra uttänkt saker är, har du inte skrivit ner dem, så har de inget värde. Principen gäller åt andra hållet också, så länge du inte dokumenterar, kan vad som helst ha hänt. Du kan bli anklagad för allt möjligt och har ingen möjlighet att försvara dig.  Patientdatalagen (2008:355), säger att varje åtgärd ska dokumenteras. Och det är varje anställds skyldighet att göra det, om de har dokumentationsansvar i sin befattning.
 

Jag skulle vilja träffa den person som aldrig missat att dokumentera åtgärder, observationer eller händelser. Jag tror inte den existerar alls. Helt ärligt. Varför? Därför att i valet mellan att göra praktisk nytta för patienten och att dokumentera, så går patienten i första hand. Alltid. Oavsett. Det är så professionerna är lärda. Det är så patienter och närstående förväntar sig att bli prioriterade. Och jisses ett sånt liv det skulle bli, om någon av de legitimerade yrkesgruppena skulle välja dokumentation över praktiskt patientarbete. Det skulle bli krig och den som anklagades, skulle bli avrättad offentligt. Tro inget annat.

Fel organisation och underbemanning, parat med den vårdsökandes och sammhällets krav på snabb och bra vård, är enligt mig stora delar av förklaringen. Det är egentligen ingen ursäkt för att underlåta att dokumentera. Men jag kan förstå varför det inträffar och jag vet att det kommer att hända igen.

Jag har inte något givet svar på hur det ska kunna gå att förbättra verkligheten på den här punkten. För alla åtgärder som skulle ha effekt, kostar pengar. Det kostar att se till att det finns täckt grundbemanning. Det kostar att ha effektiva system att dokumentera i. Det kostar att införskaffa enheter att dokumentera på, så folk inte behöver köa för att kunna dokumentera. Det finns inte den typen av pengar som ligger och skvalpar inom någon vårdform idag, offentlig eller privat. Jag vet att de som missar att dokumentera, går runt med en ständig känsla av otillräcklighet och skuld. Ingen vill bryta lagen, alla vet vad det är värt att något finns nedtecknat.

Frågan är om kraven ska anpassas till verkligheten. Eller om verkligheten ska anpassas till kraven.

Fridens.

Klockan är 04.30 när jag börjar skriva detta. Jag tycker om att vara vaken den här tiden på dygnet, om jag aldrig gått och lagt mig.

Jag fullständigt hatar att vakna den här tiden på dygnet. Det finns egentligen aldrig några riktigt bra och hållbara skäl till att kliva upp strax innan halv fem på morgonen. Det finns verkligen inte! Ändå är jag uppe nu och jag har varit uppe samma tid varje morgon, 6 dagar tillbaka.

Nåt händer i min kropp den här tiden på dygnet, även om jag inte vet vad. Något som påverkar den kraftiga förkylning jag dragits med sen 8 dagar tillbaka. 04.25-isch vaknar jag av att jag hostar järnet och sen är det stört omöjligt att somna om. Kliver upp för att inte störa bättre hälften allt för illa.

Tror inte jag varit så här kravlig på typ 15 år eller mer. Jag har inte något minne av att en förkylning tagit mer än max 5 dagar i sitt intensivaste skede. Det här verkar ju inte ha någon ände alls. Ständigt utflöde från lungor och ständigt utflöde från näsan, har inte minskat alls. Har dessutom tappat rösten, helt. Okej, jag kan viska (vilket man inte ska) 5 ord åt gången, sen funkar inte det heller. Det mest roliga är att min omgivning reflexmässigt viskar tillbaka till mig.

Jag har ett dygn på mig att bli frisk. Kommer att göra vad jag kan för att piggna till så jag kan jobba på måndag. Så roligt är det inte att vara hemma.

Fridens!

Annie Lööf blev i helgen vald till Centerns nya partiledare. 28 år gammal, det är rekord i att vara ung patiledare i Sverige. Hon kommer med största sannolikhet att bli vår yngsta regeringsmedlem genom tiderna. Stort grattis och ännu större lycka till!

För jag gissar att det på nyhetsredaktioner runt om i landet, just i detta nu, sitter ett gäng människor och bara funderar på hur de ska knäcka henne. Att hon som ung kvinna inte ska tro att hon är någon och de kommer att försöka hitta en massa skit om henne. Eller se till att hon gör bort sig våldsamt.

Jag har haft tillräckligt god insyn i hur nyhetsredaktioner bedrivs, för att veta att detta har hänt gång efter annan, under de senaste 20 åren. Och i flera fall har de lyckats. Detta gäller både för riksmedia och för lokalmedia.

Jag är inte ens det allra minsta Centerpartist, inte ett endaste nå. Men jag önskar inte ens min värsta fiende den granskning hon riskerar att få, de närmsta åren.

Jag hoppas så att Annie Lööf har folk kring sig som kan stötta henne och att hon aldrig behöver utstå ett mediedrev. Jag hoppas så att jag blir motbevisad i min oro, att jag har tokfel.

För den som vill läsa mer om den nya partiledaren, så går det att göra här.

Frid.

Igen denna rättegång mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mycket tankar är det och fler lär det komma att bli.

Dagens medicin rapporterar om rättegången här. Igår refererade de från utfrågningarna kring fyndet som gjort att det är misstanke om dråp, alltså den funna höga halten av tiopental. 2000 mikrogram tiopental per milliliter blod, ge och ta 500 mikrogram. Det är ingen liten mängd, som jag förstått det. Det är väldigt mycket stort, typ stort nog att ta ihjäl en mindre besättning möjlkkor, eller nåt. Man refererade till att när fångar avrättats med narkosmedlet, så har halten maxat på 370 mikrogram tiopental per milliliter blod.

Mina funderingar blir ju; att är det ens möjligt att kunna leva i flera minuter, typ de tio som framhållits, sen barnet fått sista sprutan? (Om det ens gavs någon.) 

Förutsatt att tiopental gavs i den omfattningen, att det skulle kunna ge provsvar på 2000 mikrogram per milliliter blod. Är det ens möjligt? Läser man om farmakodynamiken (hur ett läkemedel påverkar kroppen) för tiopental, så kommer sövningseffekten före 45 sekunder, på en normal dosering. Jag vet inte, för jag kan inte helt farmakodynamiken för substansen, men det låter som att en människa på nåt kilo borde avlida tämligen ögonblickligen vid sådan dosering.

Här har eminenta Andreas Papagiannis skrivit om själva uträkningen av dosen. Läs gärna resten av bloggen också! Med förbehåll för att jag inte kontrollräknat, och inte ämnar göra det, så är det ändå intressant. En av de första saker som jag lärt mig i yrket är att ifrågasätta om något är rimligt, om svaret är nej, så tarvar det åtgärder. Är det rimligt att få fram ett sånt svar från ett litet barn, när inte ens vuxna människor behöver det för att avlida? Jag måste säga att jag inte har koll på om det har tagits flera prov på blodet och om man gjort om analysen. Jag har inte sett något nämnt om det, men jag kan för all del ha missat det. Min tanke är att vid värden som inte är väntade eller ens rimliga, kollar man inte fler gånger då?

Tänk om det skulle visa sig att det är nåt i processen som inte stämmer, trots att allt är gjort rätt, enligt vad man känner till idag? Jag törs inte uttala mig om hur exakt vetenskapen är kring laboratorieanalyser, jag har inte den kunskapen. Den kanske är väldigt exakt. Det kanske går att dra stupsäkra slutsatser ur värdena, jag vet inte.

Det enda jag vet är att en sanning är bara en sanning tills den blivit motbevisad, falsifierad eller att förutsättningarna förändrats. Men min fråga kvarstår; är det ens rimligt att hitta så mycket av narkosmedlet?

Jag lär ju inte få svar på den frågan.

Frid.

Jag vet bättre än att bli irriterad, jag har mer kunskap om vad som händer än så. Jag har mer erfarenhet om vad som gäller, än så. Ändå händer det att jag inte klarar av att hålla tonläget under kontroll. Att frustrationen över det omöjliga men ändå slutgiltiga i situationen hörs och att hon märker den. Jag känner mig ond ända in i märgen. Hon blir så ledsen, jag känner det, känner hennes lidande rent fysiskt.

Det går bra att svara på samma fråga fem gånger under 20 minuter och jag kan göra det med samma förvåning som om jag hör den för första gången, alla fem gångerna. Jag kan berätta om samma sak flera dagar i rad, som om jag aldrig hört frågan innan. Jag mycket duktig på att ge olika, men vettig respons, när hon berättar samma sak för sjunde gången. Men det finns gånger då jag blir kärv och spetsig i tonen. Och hon har inte förtjänat det. Hon gör det inte! Och framför allt, det förbättrar inte en skit, snarare slår det undan benen på henne ännu mer.

Jag bor mer än 50 mil bort. Ett beslut som togs på 90-talet, nåt jag mer och mer ångrar idag. Hur ologiskt det än är. Jag kan inte finnas till hands i vardagen. Det gör ont. Jag kan inte hjälpa till som jag skulle vilja, jag skäms för det. Jag kan inte finnas nära och ge trygghet när hon lider, när förvirringen slår till eller när sorgen river sönder henne. Att bara hålla om henne, hon som hållit mig i sin famn så många gånger, hon som givit mig trygghet och lugn. Jag kan inte återgällda det. Det är så orättvist gentemot henne.

Jag vet att hon har flera läkemedel. Inget som är direkt livshotande, om hon inte får i sig det. Men om det blir långa uppehåll så försvinner poängen helt med att äta dem. Hon har fått apoteksdoser, påsar fyllda med läkemedel där det står tid och datum när påsarna ska öppnas och användas. Allt för att underlätta för henne själv, så hon själv kan se när hon ska ta dem. Men hon glömmer bort dem eller vill inte ta dem. Jag släpper det helt, jag kan inte se värdet med att ta upp det med henne. Hon vet mycket väl att hon borde och vet mycket väl att hon ska, men hon saknar förmågan att hålla reda på det. Det är en så grav kränkning av hennes integritet, av hennes jag, att ens behöva ha påsar med datum och tid. Det är också en sån genomgripande konkret markör på var hon är på väg. Jag gör bedömningen att det är bättre att inte ta diskussionen om det glömda, att istället enkelt påminna när jag kan. Tar med de glömda påsarna till apoteket för destruering. Jag blir illamående.

Hon har fått gått över till insulinsprutor, under mycket lång tid har det räckt med tabletter för hennes del, längre än vad de flesta klarar sig utan sprutor. Men nu var det nödvändigt. Fast jag vet inte om hon tar dem. Jag tror inte det. Och jag låter bli att påminna henne av flera skäl. Ett är att om jag frågar och hon blir osäker, så kan hon få för sig att ta en spruta igen, och sen faller blodsockret till farligt låga nivåer. Vilket gör att hon verkligen inte minns att äta heller. När jag är där så ser jag naturligtvis till att hon tar dem, men när jag är hemma ser jag för stora risker för att påminna.

För hon äter inte nåt gärna. Hon är fortfarande glad för vart enda litet kilo som hon uppfattar att hon tappat. Argumentet med att det inte gör något om hon är lite överviktig, hon behöver det för att ha kraften att leva de år hon har kvar, de biter absolut inte. Spontant svarar hon alltid att hon har ätit, fast hon inte har det. Det syns när hon inte ätit, det märks på henne, men hon själv förstår det inte längre. Hon tar hellre en Treo för att döva huvudvärken och lägger sig en stund, än att äta något. Är jag där kan jag lägga mig i, på telefon är det omöjligt. Det är inte ens säkert att hon minns vad jag sagt, även om det är det sista jag säger innan vi lägger på.

Jag har flera gånger mentalt tagit farväl av henne, jag insåg redan på 90-talet att hennes livsföring skulle sluta med en förtidig död. Men jag gissade att det skulle vara nåt annat fysiskt som tog henne ifrån oss. Jag har många gånger tänkt flyktigt att det kanske skulle vara en förklädd välsignelse om hon fick avsluta sitt liv. Tanken har aldrig varit riktigt menad. Nu är den det, nu vill jag verkligen att det ska gå fort, att
det inte ska ta bortåt åtta år till innan hon för ro. Och jag menar det från det innersta av mitt hjärta.

För min egen del så får hennes kropp gå och tomta på, vid nåt demensboende. Visst det blir väl inte skitkul det heller, men så länge hon är totalt borta, så må det väl vara hänt. Och jag gissar att hon kommer att finnas kvar länge efter att hennes jag är försvunnet. Men jag vill inte att hon ska behöva uppleva hur hon förändras, jag vill inte att hon ska behöva vara rädd, behöva skämmas för vad hon gör när hon inte längre har kontrollen. Jag önskar henne den massiva hjärtinfarkt som är tämligen vanlig hos de som är drabbade av Vaskulär demens. På riktigt.

Jag ringer inte hem. Den ångesten river mig lika illa som allt annat i detta. Jag vill inte få bekräftelsen på hur det är ställt. Vill inte höra försämringen, vill inte ta emot hennes oro och ängslan. Det är så korkat gjort av mig, så det finns inget slut på dumheterna. I och för sig så har vi aldrig haft den där täta telefonkontakten som vissa har. Det har kunnat gå flera veckor mellan gångerna, vi har haft såna liv. Men det är en djävligt lam ursäkt idag, den funkar inte inför mig själv ens. Jag kan inte lägga ansvaret på någon annan än mig själv.

Jag ser saker jag borde göra hemma, men det blir bara nån form av falsk fernissa, som om det skulle dölja vad som är på gång. För det gör det inte. Det går inte.

Sorgen som vi försöker hantera, är densamma som för obotlig cancer. Jag försöker gå in i mitt lidande kring detta, bottna i det och ta mig igenom. Jag har viss övning. Jag har dessutom lyxen att kunna sätta på mig professionella glasögon och försöka utvärdera det som händer. Gömma mig bakom och hålla distansen med fakta. Men i slutänden så är jag bara som vilken närstående som helst. Tårarna strömmar okontrollerat när jag skriver detta, det gör så ont att se allt. Få allt på pränt, sorterat och klart. Jag är så ledsen för hennes skull och det parat med mina mänskliga tillkortakommanden gör att jag stundom fräts sönder.

Det känns som jag är en dotter från helvetet. Och jag blir både förbannand och frustrerad av att jag inte gör vad jag borde och vad jag kan. Och det är så förbaskade själviskt att sitta och ömka mig själv, det är fan inte jag som lider egentligen. Inte nu och inte ännu. Det är min älskade mor som är i behov av stöd. Och jag fixar inte.

Utan frid.

Jag menar inte på nåt vis att vara otacksam eller gnällig, absolut inte! Men läskigt är det.

När jag började skriva här, så var det mest bara för att "hänga av" mig lite allt möjligt, sånt som jag inte hade nånstans att göra av. Efterhand så har jag ju märkt att det här med bloggandet är ett fantastiskt verktyg för att reda ut mitt huvud och vad som finns där i. Jag får klart för mig vad jag tycker och jag kan se samband på ett klart tydligare vis. Nu när det finns lite inlägg att kika på så ser jag att jag får ordning på mina argument och har lite retorikövning. Nåt jag har nytta av i mitt jobb.

Utseendet på den här bloggen har jag lämnat där hän, efter att ha fått ordning på det mest basala. Jag har liksom inte tittat på vad man kan göra eller vad som ens finns i funktionsväg, på denna blogg. Har varit, och är, fortfarande tämligen onyfiken på det. Jag kör ingen PR för bloggen, lämnar inte url:en nånstans, hintar inte offentligt om att det finns en blogg kopplat till nick:et.

Jag skriver för mig själv i först hand. Att nån annan ska läsa är mer sekundärt, inte ens nödvändigt. Kan sen nån ha nytta av vad jag skriver, så är det över all förväntan. Nåt jag inte ens riktigt kan tro på.

Helt nyligen så fick jag veta att en livs levande, fysisk person läser denna blogg ibland (Stort tack för det!). Och visst har jag misstänkt att nån stackare lyckats snubbla in och kanske läst lite här och där, men jag har inte haft det bekräftat. När jag får det bekräftat, så håller jag på att svimma. Det är nästan sant. Jag kunde ha gjort det, om jag vore lite vekare lagd. Men jag har återhämtat mig från den chocken och tänkt att jag kör vidare, oavsett.

Tills idag, när jag sitter och slökikar lite på bloggen och ser av en händelse att det finns en knapp som heter "Statistik", så jag lära trycka på den. Det borde stå nån form av varning på sånt där, för där står det angivet hur många som varit in på sidan. Jag har väl haft både hjärnblödning och hjärtinfarkt sen jag såg att närmare 20 pers landat på sidan under ett dygn. Men helt seriöst? Här?

Nu vet jag ju också att det knappast är närmare 20 pers som läst i bloggen, no way! Men jag gissar att det är en och annan som kanske kikat lite på den.

Och det är lite läskigt. För jag har nog inte fattat på riktigt att folk kan komma att läsa det jag skriver. Men det börjar så sakta gå upp för mig.

Och till er, som till äventyrs läser detta: Tack så mycket för att ni tar er tiden!

Fridens!

Det finns knappt nån i min bransch som inte följer vad som händer i rättegången kring barnläkaren från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har fortfarande inte nåt att säga i fallet som sådant. Men jag har läst referat från rättegången på några ställen.

Det som slår mig är att upprinnelsen till alltihopa är nåt som är att likna vid, milt uttryckt, dåligt bemötande. Vad har de gjort och sagt egentligen, de där i personalen? Och i begreppet personal så räknar jag även in läkarkåren. Och vad hade hänt om föräldrarna till flickan, upplevt sig tagna på allvar? Om de upplevt att dottern var ordentligt omhändertagen och att de upplevt att de var delaktiga i vården? Hade händelserna efter flickans död haft en annan gång?

När jag utbildade mig så var en av de saker som våra utbildare framhärdade som mest svårt, så var det ett gott bemötande. Att sätta katetrar, hitta in i vener, göra rätt spädningar och dokumentera, var skitsaker som bara handlade om handlag och övning. Inget annat. Och de hade rätt. De hade så extremt rätt.

Det är inte lätt att vara trevlig när man inte fått suttit en gång sen 07.00 Inget fika, ingen lunch, inte gått på toa, blivit utskälld av rädd närstående, blivit utskälld av frustrerad patient, blivit utskälld av korkad läkare, försöker hålla extra koll på patient som sviktar betänkligt i allmäntillståndet, akuten ringer och kräver enskillt rum för moribund patient som är på väg upp för att avsluta sitt liv, datasystemet laggar så att dokumentation är nästan omöjligt, röntgen har ringt och krävt ner patient nu om det ska bli av nån röntgen i år och klockan är strax efter 14.30 Jodå, jag har haft exakt såna dagar, inte bara en heller.  Det krävs ett smärre under av behärskning om alla som jag kommunicerar med då, ska få ett bra bemötande.

Exemplet ovan är inte vardagsmat, men det sker för frekvent för att det ska kunna kallas god och säker vård. Alla inblandade professioner accepterar att det är så här, sliter livet ur sig för att patienten ska stå opåverkad av att det inte fungerar på det stora hela. Och jag hör samma historier från privat vård som finandieras med offentliga medel, som hos offentlig vård. Det är lika illa hos båda utförarna.

Under utbildningen så fick vi också lära oss att kring 85% av de ärenden som nådde Socialstyrelsen, dåvarande Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt landstingets patientnämnd, handlade om att någon upplevt sig kränkt i mötet med vården. Anmälningarna handlade mest om arrogant inställning, nedvärderande tilltal, förnedrande kommentarer, elakheter, ovilja till förståelse, snäsigt tonfall, nonchalans, förlöjligande och upplevd godtycklighet. Saker som folk hänger sig åt under stress och dåligt ledarskap. Och jag säger inte att det är en ursäkt, väl medveten om mina egna tillkortakommanden, men det är en väldigt bra förklaring.

Man skulle kunna tro att det patienter och närstående skulle klaga på är det medicinska. Behandlingar, misstag, skador, bestående men efter behandlingar eller liknande. Visst finns sådana anmälningar också men de ligger tillsammans med andra typer av andra anmälningar på de sista 15%. Det är viktigare med ett uppriktigt förlåt, än att allt blev rätt från början. Det är viktigare att bli sedd som
människa, än att få läkemedel, för de flesta som klagar på vården.

Jag tror det finns fler lärdomar att dra ur den här historien med barnläkaren, fler än bara de rent medicinska. Nånstans måste det bli ett stopp på att det är acceptabelt att gå ständigt underbemannade, vården måste organiseras säkert. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har alla rätt att vara delaktiga i vården av sig själv, på den nivå som är möjlig. Enligt lag har alla rätten att bli bra bemötta. Vidare säger författningen Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården att varje vårdgivare måste ha ett sätt att ta hand om fel som begås och se till att organisationen lär sig av det som blir fel.

Våra kära politiker, som är ytterst ansvriga för vården som bedrivs, måste prioritera verksamheter som har med direkt handhavande av människors liv, hälsa och utveckling. Men det räcker inte bara med att det är rätt bemannat, vi som jobbar inom hälso- och sjukvården måste vara självkritiska. Hur jobbigt det än är att erkänna att man inte är felfri, så är det nödvändigt, både inför oss själva och att kunna erkänna det inför patienter och deras närstående. Och vi borde inte bli livrädda när någon vill granska oss, inte reagera med ryggmärgen och gå i försvar, vi borde se det som ett tillfälle att lära sig. Att se det som en del i att göra vården säkrare och bättre.

För den som behöver klaga på vården eller anmäla vård, så finns information och blankett här.

Är du känner dig kränkt av sjukvården eller osäker på vart du ska vända dig med din anmälan, kan du kontakta Patientnämnden i ditt län eller din region, kontaktuppgifter hittar du här. De har till uppgift att hjälpa dig.

Behöver du anmäla klagomål på kommunal vård eller omsorg, LSS, SIS eller socialtjänsten, så finner du information om vad som ska anmälas och hur man går till väga här. Det går också att ringa kommunens växel och fråga efter tjänstemannen som jobbar med Lex Sarah-anmälningar.

Frid.