Jag har vissa förebilder i mitt liv. Både människor som jag känner, eller har känt i verkligheten, alternativt kända människor som jag anser gjort något i mina ögon enastående. De är människor som påverkar mitt tankesätt, som får mig att fundera över vad jag tror på och håller för sant, som får mig att ändra vad jag tror på. Som inspirerar mig när jag själv känner att jag inte har den styrka jag vill eller behöver ha. Det finns inte jättemånga av den sorten, men de jag har, håller jag nära mitt hjärta.

Här om dagen upptäckte jag att en ny fantastisk människa börjat betyda något för mig. Att bara tänka på personen gör att min dag blir lite gladare, jag mår lite bättre. Livet blir lite lättare att leva. Personen i fråga är läkaren och professorn i internationell hälsa, Hans Rosling. En man med hysteriskt många järn i elden och som verkligen försöker förändra den värld vi lever i. En av de goda människorna, otroligt karismatisk och lättillgänglig.

Jag tror minsann jag är lite kär i honom!

Det är nästan inte någon idé att jag försöker berätta vem han är eller vad han gör. Det finns hur mycket som helst om honom på nätet, bara att googla hans namn. Men för att du ska förstå hur fantastiskt bra Hans är, så ber jag dig kika på nedanstående länkar. Ta dig tiden att göra det, inte allt på en gång kanske, men nån föreläsning här och där. De gånger du inte är på bra humör, har tråkigt, när du stött på motgångar eller bara behöver koppla av en liten stund. Det är värt var enda sekund!

Gapminder.org är stiftelsen där Hans och hans crew genialiskt visar med "bubblor" att världen inte är riktigt som du kanske trodde.

TED-föreläsningarna är inte textade, de körs på engelska.

Hans föreläsning om hur världen har förändrats de senaste seklet. "u-land" är inte längre ett gångbart begrepp.

Hans föreläsning om fattigdom och göra det "omöjliga" möjligt. Han kör även svärdsslukning!

Hans föreläsning om HIV och att förändra synen på hur spridningen ska bekämpas.

Hans föreläser för  US State Department, en mix av föreläsningarna om förändringen i världen och HIV.

Hans föreläser om Asiens ekonomiska utveckling, denna föreläsning ger också en ny syn på de stora ekonomierna i Indien och Kina.

Hans föreläser om världen utan hans klassiska "bubblor", om hur världen har förändrats och tillväxten av världens befolkning kommer att förlöpa de närmsta årtiondena.

Hans föreläser om FNs millenniemål och att världen faktiskt blir bättre.

Hans föreläser om tvättmaskinen kan göra för världen och den energiutmaning världen står inför.

Hans var sommarpratare i P1 2005, här kan du höra hans program.

Här är SVTs dokumentär om Hans, skynda dig att se den, den finns bara på SVT Play fram till 3:e juni i år.

Min egen världsbild har förändrats kraftigt genom att kika på vad Hans har hittat i statistiken. Och jag håller fullständigt med om att det är våra egna föreställningar som påverkar vilka beslut vi tar som människor. Har vi då felaktiga föreställningar om hur läget är, då kommer vi ofelbart att ta felaktiga beslut. Det säger sig självt.

Fridens!

Zappade igenom kanalerna för ett tag sen och hittade en italiensk dokumentär om den hysteri som bröt ut 1984, när det hittades en stenskulptur, som alla trodde var efter den italienske konstnären Modigliani, men det visade sig senare att tre grabbar hade gjort den. I dokumentären pratar konstkritikern Marco Fagioli om fenomenet med att saker är värda mer när det är en känd källa, än om kontnären är anonym. Han dissar tanken om äkthet och ursprung fullständigt, anser det mer som romatiskt dravel, nåt som konstmarknaden ägnar sig åt för att fastställa ett värde. Att det som spelar roll är namnet och inte om något är bra eller inte.

Att kika på en Monet ska ge en strörre kick, än att kika på vad grannen lyckas fippla ihop. Oavsett om grannen har samma teknik, samma sätt att se på färger och ljus eller vad det nu kan vara som Monet hade. Att spela på en fiol ihoppetad av Antonio Stradivari, ska tydligen vara väldans fint. Dyrt som attan att anskaffa en sån fiol, troligen en dröm för varje seriös violinist. Och det är säkert en otrolig upplevelse att spela på en sån fiol. Och så kommer det nog alltid att vara, oavsett om token i skogen kan bygga en fiol av ännu bättre kvalité. Att Erik Mannerström lånat ut sitt namn till lite såser, gör faktiskt inte de såserna speciellt mycket bättre än Blå Bands pulversåser. Visst skiljer det, men SÅÅÅ förtvivlat mycket är det inte. Och jämför man Mannerströms bearnaisesås med exempelvis Lohmanders bearnaisesås, så är det hugget, som stucket. Det är mer en smaksak än verklig kvalitétsskillnad.

Så har det nog varit rätt länge genom seklerna och kommer så att vara framledes också. Uppfattas något att ha kvalité, så kommer fler att uttrycka sin uppskattning. Oavsett om det finns verkliga skillnader i kvalité eller inte. Oavsett om det är rent trams eller om det är undermåliga produkter som säljs under ett visst namn.

Det fick mig att börja fundera. Det är ju verkligen i ropet att ha ett varumärke, att skydda sitt varumärke och få det att framstå som en garant för de varor eller tjänster man tillhandahåller. Det finns liksom ett allmänt vetande att vissa varumärken eller namn står för något bra och för kvalité. I flera av de verksamheter och organisationer som jag befinner mig i, så kämpar man stenhårt med att skapa sig ett gott varumärke. Inhyrda konsuler och reklambyråer kommer med smarta förslag på typsnitt, färger och hur de ska kommunicera sitt "budskap". Att allt som kommer ur berörd organisation ska hålla sig inom grafiska profilen och vara granskat. Oavsett om det är bra eller inte, oavsett om tjänsten eller varan håller kvalitetsnivån.

Det är väl egentligen av godo att någon vill hålla hög svansföring och leverera något bra. Håller något inte den förväntade kvalitén så kommer organisationen att förlora på det. Men jag undrar ju i samma stund hur mycket bra som går om intet på grund av att det inte känns igen av alla, att någon aldrig hört talas om just den "leverantören" tidigare. Eller om det inte fins risk att bra saker tappas bort i organisationer som strikt håller på sitt varumärke och att det blir svårt att tänka nytt.

I dokumentären som jag nämnde i början, var det experter som investerade hela sin trovärdighet i att pojkarnas skulptur i själva verket var från den store konstnären. De ville så gärna att det verkligen var de försvunna skulpturerna som återfunnits. Experterna såg direkt att det var rätt och kunde ge långa utsagor på att allt var typiskt för Modigliani. Jag kan tycka synd om de experterna, att förblindas så av en önskan om att få vara med om en sådan händelse, att de tappar vett och sans. Men det är väl som jag länge misstänkt; vissa typer människor skulle kunna äta hudskit, om det vore tillräckligt snyggt inslaget och från rätt ställe.

Jag hoppas innerligt att jag inte är en av dem. Fast säker kan man aldrig vara...

Fridens!

Det finns ett litet ord som är på modet att diskutera just nu. Det lilla ordet är "HEN".

För ordet väcker inte bara debatt utan det verkar också göra folk provocerade långt bortom min förståelse. Eminenta Lady Dahmer propagerar oförtrutet på om användandet av ordet och hon stöter på dunderpatrull. Jag förstår att det finns något hotfullt med ordet, men jag fattar verkligen inte varför det är hotfullt. Jag tycker mest att det verkar tusan så behändigt!

Hen verkar dra upp dammet från den något överhettade genusdiskussionen som pågår i samhället. Även den en fråga som jag har så otroligt svårt att förstå att skulle vara så otroligt hotfull. Det må vara en något hädande men jag anser att genusdebatten är lika onyanserad som debatten om vargjakten. Jag blir bara förbannad på båda sidor och lägger ner. Jag orkar inte engagera mig i den offentliga debatten alls, slår dövörat till när något av ämnena kommer upp. Dock är jag mycket tacksam för de som orkar ta debatten nyanserat.

Finska, meänkieli och samiska har redan hen som ord, de har tydligen inte haft nytta av att genusbestämma folk. Vilket jag kan tycka är rätt sympatiskt. Jag har haft turen att få träffa människor som är könsöverskridande på diverse olika vis. Allt i från transexuella och transvestiter till dragkings/-queens. För egen del skiter jag högaktningsfullt om någon är en kvinna eller man. Jag umgås med människor och personer som är intressanta. Och jag tycker att det är praktiskt att säga hen.

Här om veckan hade SVTs program Babel ordet "hen" som diskussionsämne. De som diskuterade var väl nästan positiva till ordet, men inte överdrivet entusiastiska. Dock berättades om en ungdomsbok av författaren Kristoffer Leandoer. Boken heter Namnsdagsflickan (finns att beställa här och här), i boken låter han läsaren bestämma könen på huvudpersonerna. Båda huvudpersonerna har könsneutrala namn och Åsa Ekströms illustrationer är också könsneutrala. Det går att tolka dem som man vill. Jag tycker det är fullständigt lysande! Den boken kommer jag att ge till unga i min närhet, för själva storyn verkade vara klart godkänd.

Jag har redan använt hen i mina texter här, jag kommer nog att fortsätta göra det lite då och då. Jag är inte helt bekväm i användandet av ordet, än. Men jag jobbar på det. Jag tycker det finns en befrielse (märkligt nog) i att slippa könsbestämma folk, det känns bra att strunta i det. Jag ser fram emot den dagen då jag i tanke, tal och skrift fixar att använda hen obehindrat.

Som en skänk från ovan såg jag följande lilla underbara bild idag. Jag önskar så att jag visste vem som skrivit detta och jag önskar så att jag visste vem som tagit bilden. Båda förtjänar cred! Me like!

  Fullständigt underbar!

Fridens!

Det finns ett gäng som kallar sig The Lonely Island. De är en avknoppning av Saturday Night Live, det vill säga fullständigt galna. The Lonely Island gör musik och skriver galna texter. De får dessutom hyfsade kändisar att ställa upp på deras dårskap, att vara med och sjunga eller delta i deras videos.

Jag tycker det är otroligt roligt och min respekt för dessa etablerade kändisar, ökar faktiskt. Det visar att de har självdistans nog för att delta i något som driver våldsamt med dem själva. Eller att de vågar gå utanför givna ramar, sånt som i vissa kretsar skulle anses som förkastligt.

Michael Bolton var en smörsångare i popgenren på 80-talet, mycket ballader och tuttinutt. Han ansågs vara hyfsat pretentiös och klart larvig. Smäktande röst, lite för läcker för sitt eget bästa, långt hår hade han också.

Så här lät han 1989, han är bara "för mycket".

Men något har hänt under de år som gått sen dess. Förra året dök detta upp, korthårig och otroligt mycket roligare!

  Michael Bolton, 2011

The Lonely Island och Michael Bolton gör låten "Jack Sparrow" ihop 2011, bilden ovanför är hämtad från videon. Jag tycker den är fullstädigt lysande, garvade så jag grät när jag såg den första gången och tycker fortfarande att den är otroligt rolig att se. Tala om självdistans! Länkar även texten, då den är rätt skoj.

The Lonely Island och Michael Bolton, Jack Sparrow, 2011.

Texten till Jack Sparrow.

Två andra projekt som The Lonely Island gjort, finner jag också fantastiskt underhållande. Dock varnas känsliga läsare, det förekommer explicit material i båda. Det första är med Akon och du kan se den här, den andra är med Justin Timberlake och du kan se den här. Texterna får du leta reda på själv, men de är typ halva behållningen.

Fridens!

Det framförs idéer om att ungdomar bara ska ha 75% av lägsta lönen inom ett yrke under första anställningsåret. Det genomförs på några platser i landet.

Men helt seriöst; vad fan tänker de som ivrar förslaget med? Tänker de alls?

Det ivrarna hoppas på är att det ska leda till fler unga som får jobb inom exempelvis kommunerna. Precis som sänkt resturangmoms skulle ge unga jobb inom resturangbranschen. Det verkar floppa fett. Detsamma gissar jag att den här idén kommer att göra också. Tror ju inte att det kommer att skapas fler jobb på det här sättet. Kommunerna ser möjligtvis ett läge där de kan spara lite till i budgeten. Unga kostar i dag inte speciellt mycket för arbetsgivare att anställa, i jämförelse med en 40-åring. Att en utbildad undersköterska ska ställa sig och jobba för 75% av lönen, enbart på grund av ålder, jag tror det inte kommer att funka.

Och sen då? Ska de som har "ungdomslöner" också få betala enbart 75% av hemförsäkrigen, bussbiljetterna, matvarorna och så vidare? Skulle ju inte tro det. Så är det ju inte för de som är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa. Det är nog svårt att få livet att gå runt som ung, redan idag. Jag har otroligt svårt att se att det här förslaget skulle göra någon större skillnad. Gissar mer att det kommer att bli starten på fortsatt lönedumpning.

Sen har vi ju det faktumet att i Sverige har vi kommit överrens om att det är arbetsmarknadens parter som fastställer lönenivåerna på arbetsmarknaden. Inte politiker med tvivelaktiga motiv och dolda agendor.

Och faktiskt så finns det exempel med mer konstruktiva lösningar. Inom IF Metalls "Ramavtal för yrkesintroduktion" har de och ABB Karlskrona, samt några fler företag i området, skapat ett projekt för att få unga i jobb och bra arbetstagare till företagen. Där unga får utbildning och upplärning i ett yrke, för att sen få anställning på företaget. Under utbildningen fick ungdomarna lägre löner, efter avslutad utbildning och introduktion så gick de in på avtalsmässiga löner. Den som vill läsa mer kan kika här. Ett läge där båda parter vinner, borde vara det mest önskvärda.

Glädjande nog ska det provas på fler ställen i landet.

Fridens!

Nämner man ämnet historia så suckar de flesta av genuin uttråkning. Jag förstår dem på ett sätt. På ett annat kan jag tycka mycket synd om dem. Att förstå historia gör att det är möjligt att förstå vem man själv är, hur samhället fungerar, man slipper upprepa misstag och det kan ge nya idéer.

Jag har så svårt att begripa varför många som håller på med historia, envisas med att göra ämnet så förbenat tråkigt. Vad är poängen med det? Och när jag pratar om historia så är inte att kunna rabbla årtal för stora krig eller att kunna räkna upp landets kungar, som räknas. Ärligt talat; jag skiter i vilket. Det som är intressant att veta är ju att förstå hur de levde, hur var villkoren för livet då? Vad åt man? Vad var dagens sanning då? Finns det saker vi gör idag, som härstammar ur händelsen som skedde då? Som ren fakta kring samhället som det var, kan man nämna kungar och krig, men det är inte helt nödvändigt. Det är i alla fall inte det som ska ta mest plats, enligt mig.

Det är först under 1900-talet som det börjar finnas levnadsberättelsen kring helt vanliga människor. Innan dess så är det mest olika prominenta personer som har dokumenterade liv. Stora delar av befolkningens liv och leverne är liksom bortglömt, inte fint nog att föra vidre. Det finns en och annan, där man kan få ta del av helt ordinära människors liv. Brev eller dagböcker där det går att lägga ett pussel om personens liv och få fingervisningar om hur samhället såg ut då. Och det är ju där som historien blir intressant för mig som individ, när jag kan jämföra mitt liv med någon som levde på 1600-talet. När jag förstår den personen och vilka val, eller brist på val, den hade i sitt liv. Eller ännu hellre får reda på vilka drömmar den personen bar på. Då blir det levande och intressant, bättre än vilken roman som helst!

Jag har haft förmånen att få var en lite längre tid i Rom, Italien. Vi bodde innanför stadsmurarna, där bara kryllar det av historia, hela tiden. Helt fantastiskt! Om politikens vagga sägs ligga i Grekland, så brukar man säga att administrationens/byråkratins vagga ligger i Rom. Det finns väldigt mycket nedtecknat om allt, både viktigt och ovidkommande. Vi rantade ju naturligtvis Roms sevärdheter upp och ner. Det är ju så mäktigt att se. Men det som hela tiden fanns väldigt närvarande i mitt sinne, var en våldsam frustration över att jag inte fick vara med och se hur det verkligen var då. Jag hade velat varit där och hört dem tala, sett hur byggnaderna såg ut när de var hela. Känt dofterna (stanken?), upplevt alla ljuden och sett hur de alla såg ut. Jag hade velat vara med.

Samma upplevelse av frustration har jag när jag går igenom gamla frabrikslokaler eller hyttor. Med min fars släkthistoria så är gruvindustrin väldigt levande i mig. Jag älskar att besöka gamla gruvfält, kan gå i timtal och bara uppleva platserna. Ett favoritställe är Klackberg (du kan läsa mer här ) utanför Norberg i norra Västmanland. Om det inte framgår av den omfattande länkningen i förra meningen, så tycker jag att stället är värt att besöka. Såna platser är levande för mig i ganska hög grad, jag kan föreställa mig hyfsat hur det såg ut och vilka ljud som hördes. Och jag kan sätta dessa platser i ett sammanhang i historien. Jag kan förstå lite av villkoren som människorna som fanns där, levde under, vilken typ av liv de levde. Jag kan dessutom se hur dessa platser och verksamheter har påverkat historien fram till idag samt se hur utveckligen gick till fram till dags dato. Jag kan känna tillhörighet och gemenskap med människorna som fanns där för mer än hundra år sedan. Delar av mina rötter finns där, även om det inte helt stämmer geografiskt.

  Laven vid Storgruvan, uppförd över Centralschaktet 1881. Laven är byggd i slaggsten, vilket är väldigt ovanligt.
Klackbergs gruvfält, Norberg

Det är så historia ska framställas och förevisas enligt mig. Så borde historialektioner fungera, att länka samman det som var, med det som är idag. Att skapa förståelse och med lite tur väcka idéer för framtiden.

Fridens!

Förra året ondgjorde jag mig över medias drev mot personer i maktställning.

Jag vill bara förtydliga att visst ska saker granskas, inte tu tal om det, men det som media gör är inte mycket till granskning. Det verkar mest vara lite hetsjakt, bara för att de tycker att det är kul. Ett nytt alternativ har dessutom dykt upp den senaste veckan, att hålla igång en fråga för att man inte har bättre för sig. Jag gissar att det är för att media inte orkar ta reda på vad som hänt i världen i övrigt. Det är ju tokenkelt att snöa in på en fråga och köra sina egna eller andras repotage, i repris, i sin egen sändning. Kräver ingen större journalistisk gärning direkt.

Det som har hänt är ju då att Göran Hägglund i KD blev kvar, stort grattis till honom, Mats Odell blev av media framställd som både ond och ful. Håkan Juholt fick kliva av efter ett klassiskt drev, i kombination med att hans egen mun inte var tyst på rätt ställen. Men den sån mun behöver man inga fiender. Carl Bilt kom man ju inte speciellt långt med i vanlig ordning, han är ju utrikesminister fortfarande, så vitt jag vet.

Den senaste frågan som fått mig att avstå media i alla former är statsministerns uttalande om att vi kommer att behöva jobba till 75 år, innan pension. Det har präglat nyhetsflödet sen han först sa det. Alltså; jag har inget emot att vi diskuterar hur vi ska finansiera våra framtida pensioner och problematiken kring det. Men när det enda som kommer fram i nyhetsflödet är just det, då blir det bara en ickefråga för min del. Jag orkar inte höra samma sak tuggas om och spottas ut av olika personer.

Jag har nog varit lite naiv innan, men under förra året så har jag kommit fram till att journalistkåren är ganska lata och ganska enkelspåriga. Det finns lysande undantag, med all säkerhet, men de når ju inte ut. De drunknar i kakafonin som de lata journalisterna orsakar.

Fridens! 

Flera landsting har förbjudit all bilddokumentation och fler lär följa. Man vill inte att patienter eller närstående ska dokumentera det som händer i vården. De är rädda för att det ska bli granskningar av vad som sägs och vad som gjorts. Jag kan se att det finns ett arbetsmiljöproblem som seglar upp och som måste hanteras.  Jag är fortfarande för idén att varje informationstillfälle inom sjukvård och omsorg, borde dokumenteras, för att patienten ska ha något att gå tillbaka till och stödja minnet med. Men jag har svårt at se att ett förbud skulle göra något bättre.

Jag är inte helt klar över vad som skulle hända om någon filmar i smyg. Kan kameran bli omhändertagen? Vem gör det? Avdelningschefen? Kan man förbjuda den som filmar att komma till vårdinrättningen igen? Vad händer?

Alltså; jag skulle nog inte heller bli så glad om nån drog fram en kamera och börja filma/fota mig i en kritisk situation. Jag vill ju kunna koncentrera mig på patienten. Jag skulle absolut inte bli så glad om jag sen hamnade på YouTube. Fast det handlar mest om att jag inte har någon lust att se mig själv på bild, mer än att det handlar om vad jag gör på bild. Men samtidigt så kanske jag lär vänja mig med tanken. Och jag är tyvärr rätt övertygad om att antalet anmälningar om kränkningar i vården skulle minska drastiskt, om allt filmades på regelbunden bas. Både för att människan har en förmåga att skärpa till sig, när den vet att någon ser och för att det alltid skulle kunna gå tillbaka och se vad som verkligen hände. Jag är inte främmande för tanken att bli filmad, men det behövs en nyanserad diskussion om hur det ska gå till och vem som ska få se. Det är ju inte bara yrkesutövaren det handlar om, patientens integritet nåste också tas i beaktande.

Istället för att förbjuda ljud och bildupptagning, så kanske vården behöver ta sig en funderare kring hur man ska förhålla sig till den nya tekniken. IT-policys som författades för två år sedan, är redan idag hopplöst ute. De har inte ens med begreppet smartphone. Tekniken finns där redan, förbud lär inte stoppa mer än möjligen "slentrianfilmande", de som verkligen vill filma kommer att göra det ändå. Samtidigt kan jag tycka att det finns en märklig teknikfientlighet inom sjukvård och omsorg. Det finns massor i den nya tekniken som skulle kunna vara till nytta för patienter och brukare, om det användes på rätt sätt. Och sjukvården är ju generellt sett snabba på att ta till sig nya rön kring olika tekniker för behandlingar, varför inte detta?

Vi har bara sett början, det är få som idag förstår vad framtiden kommer att bära med sig på tekniksidan. Det är lika konstruktivt att förbjuda bilddokumentation i vården, som det var att lägga en riskdagsmotion om att förbjuda parabolantenner, i början av 90-talet. Det kommer inte att leda någon vart.

Fridens!