Det har gått en dryga månad sen de vedervärdiga dåden i Oslo. I söndags hölls det en stor minneshögtid för offren. Dagligen skrivs det om händelserna och jag gissar att det kommer att fortsätta ett bra tag framöver.

Jag skrev här och att det inte fanns, och finns, inga förmildrande omständigheter kring gärningsmannens handlade. Och att sätta epitet som " en galnings verk" och "vansinnesdåd" på händelserna, verkligen avskyr jag, det skrev jag om här. För börjar man prata om att det finns någon form av psykisk åkomma kring dessa dåd, så finns i det resonemanget en inbyggd förklaring och ursäkt för handlandet. Och det gör det sannerligen inte, anser jag! Det är också en inbjudan till att distansiera sig till gärningsmannen, att han inte ens skulle vara människa.

För det är som Tanja skriver i den här texten, i sin blogg:

"att alla så himla gärna vill att personer som gör nåt dumt ska vara ordentligt psykiskt störda, så man kan ha trevliga vattentäta skott mellan "de" och "vi som är normala och skulle aldrig"...

Jag ser gärningsmannen som människa och jag ser hans handlingar som ett utslag av ren ondska, nåt som verkar vara en tröstlöst allmänmänsklig handling, världen över.

Tanja Suhininas blogg är för övrigt väldigt bra, väl värd att kika på, du hittar den här!

Frid.

Svenska Dagbladet (SvD) har haft en artikelserie om döden. Gott initiativ på det hela taget, det går att läsa en av artiklarna här, resten av artiklarna finns som länkar kring denna artikeln.

För någon dag sen så hamnade jag i en diskussion om hur vida SvD ska släppa igenom vad som helst, som inte är vetenskapligt bevisat, i såna här artiklar. Jag kan förstå om det finns viss kritik kring att det berättas om att människor får visioner på dödsbädden, som innehåller deras döda släktingar. Eller att det berättas om att de fått varsel om nära förestående död och någon försöker göra vetenskap om det. Eller om sjuksköterskan som pratar om änglar. Inget av ovanstående är vetenskapligt bevisat, vilket är helt sant och riktigt.

Men icke desto mindre så är det väldigt betydelsefullt och otroligt viktigt att någon pratar om döden i det offentliga rummet.

Jag har inte ett naturvetenskapligt perspektiv när jag läser texten, jag är ju inte heller lärd inom det naturvetenskapliga, främst. Visst det finns med i utbildningen, men min utbildning har mer ett humanistiskt angreppssätt. Vilket gör att vi inte underkänner det som inte går att sätta mängd på, eller sätta mätbarhet på, kort och förenklat. Vi anser att det går att vara vetenskaplig, trots att man ser på nåt så ovetenskapligt och subjektivt som upplevelser. Väldigt lite kring döden är exakt vetenskap, oavsett vilket perspektiv man ser ur.

Nån kan tycka att det måste vara helt klart när någon är död. Men så är det inte. En människa som dött ska inte flyttas från avdelningen på ett sjukhus innan att fyra (4) timmar gått. För en flat linje på ett EKG betyder oftast bara att människans hjärta har slutat slå, eller att den här EKG-mätaren inte uppfattar aktivitet i hjärtat. Men alla kroppsliga processer avbryts inte bara för att hjärtat slutat slå. De processerna pågår i vanligaste fall inte heller speciellt länge efter att hjärtat slutat slå. Men det gör att det är inte vid en exakt tidpunkt som döden inträffar.

Varför är det här så viktigt då? Varför bryr jag mig över huvudtaget i att ens diskutera detta och dessutom blogga om det? Därför att det är så extremt viktigt med döden. Kalla mig pretto, vilket jag för övrigt skiter i, men döden angår var enda en som lever. Det är desstuom något som så sällan finns med i vardagen för de allra flesta i det här landet. Men när vi själva blir medvetna om vår dödlighet eller ställs inför andras döende och död, så brukar det resultera i rejäla känslostormar och att det blir svårt att hantera. Det skulle inte behöva vara så. I alla fall inte alla de negativa konsekvenser som följer med ett dödsfall.

I SvD:s artiklar var upplevelserna av vad som hände, det centrala. Den döendes och närståendes upplevelser. Döden sägs vara det ensammaste man kan gå igenom. Nja, skulle väl jag svara. Visst måste den som dör "gå själv", de levande kan inte vara med in i vad som kommer. Men det går att vara väldigt mycket med fram till det ögonblicket. Många har frågor om vad som kommer attt hända efter dödsögonblicket, jag kan bara svara för vad som händer med kroppen efteråt. Jag vet vad som är vanligt i alla fall, både i själva döendet och tiden efteråt. Min kunskap innefattar även att jag inte vet vad som händer för den som dör, när hjärtat slutat slå. Och jag vet också att det händer saker som skolmedicinen och medicinsk vetenskap, idag inte kan ge vettiga förklaringar på. Jag har inga vettiga förklaringar heller. Men jag skulle inte säga att det okulta/new age/med mera, kan ge några mer tillfredställande förklaringar till det som upplevs.

Jag har funnits vid så många dödsbäddar i mina dagar, att jag kan med säkerhet säga att det som pågår och upplevs, är värt att ta på blodigaste allvar. Detta utifrån att det sker, oavsett vad vetenskap och bättre vetande säger. Då är det väl bättre att föra upp frågan på dagordningen, låta det ventileras och börja söka efter vetenskapen. För det finns så mycket myter och vanföreställningar om vad döendet är och hur det upplevs. Och det ställer till så mycket elände för den som ska dö och dess närstående. Bättre att sätta igång samtalet och börja söka efter sanningen. Någonstans lär man ju börja.

För oss som många gånger varit med när livet tar slut, vet att behovet av tröst i de flesta fall, är väldigt stort. Vi kan bli bättre på att möta patienter och närståendes berättelser och upplevelser. Med mer kunskap kan vi på ett bättre sätt guida alla inblandade till ett lugnt och värdigt avslut.

Kudos till SvD som vågar skriva om detta!

Fridens!

Jag är vredgad över massmedia.

Må hända kan det tyckas att är det ett gravt slag i luften och något missriktat. Men media är rakt klappkassa på att rapportera från den här typen av händelser.  I flera fall benämns händelserna som ”illdåd”, ”vansinnesdåd”, ”en galnings verk” och en hel del annat. Benämningar som på flera sätt befriar gärningsmannen från ansvar.
Där det i orden finns nån sorts förklaring till att dåden utfördes. Glöm det, det finns ingen förklaring.

Men ilskan kring media rör också hur de glatt och villigt sprider gärningsmannens namn och idéer. För är det något han verkligen hoppas på så är det att bli känd. Han vill ju bli ihågkommen för dåden, det är ju liksom meningen, det är hans plan. Och media dansar så gärna efter den pipan. Till vilken nytta? Jag kommer aldrig att kalla honom för annat än gärningsmannen i Oslo, möjligen mördaren. Inte är det för allmänhetens nytta i alla fall, och inte ligger det i allmänhetens intresse att få reda på allt om gärningsmannen. Han förtjänar inte att bli känd, men media ser till att hans namn finns med överallt.

Nån slocknad stjärna har till och med kommit på att man kan använda hans initialer, troligen för att kunna twittra enklare. Men det spelar ingen roll, han omnämns ju ändå vid namn. Till min glädje ser jag att nån enstaka journalist tagit ställning i frågan. Under den vackra manifestationen på Sergels torg i fredags, så lät man konsekvent bli att nämna gärningsmannens namn. Något jag högaktar talarna för.

Och vad det gäller hans idéer så har jag hört det motiveras med att ”om allmänheten får se vad han skrivit så kommer de att ta avstånd från dåden” eller det lama försvaret ”där finns förklaringen till att dåden kunde inträffa”. Men seriöst; som om det någonsin skulle kunna finnas godtagbart skäl till att någon dödar med bomber och skjutvapen i fredstid? Vem tar inte avstånd från dåden, helt utan att veta något som helst skäl? Och de som inte tar avstånd, de hoppar väl jämfota av lycka över att se deras idéer spridas med vindens hastighet, de har aldrig själva kunna åstadkomma den täckningen geografiskt.

Om jag tar på mig mina cyniska glasögon så kan jag begripa rationellt att annonsfinansierad media vill ha många som läser. De tar jag inte heller på allvar, jag vet ju vilka bevekelsegrunder de har. Men jag blir rakt förbannad på public service-nyheterna som går i samma fällor. I Rapport och Aktuellts uppdrag ligger inte att maximera antalet tittare, men de beter sig så. Deras agerande är så urbota korkat gjort att det nog saknar motstycke.

Det finns ingen ”förklaring” till dessa dåd som någon kommer att förstå, inte utan att man sänker sig till gärningsmannens nivå. För oss hyfsat normala människor finns ingen förklaring. För det här är ren, oförvanskad och förkroppsligad ondska. Av någon anledning finns det ett motstånd hos den breda massan i att ens acceptera att ondska existerar. Men så är det, händelserna i Oslo går inte att omformulera till något annat än just ondska. Benämn saker vid dess rätta namn.

Med en önskan om frid.

För en vecka sedan gick jag till sängs efter en mycket trevlig dag på västkusten. Jag hade dessutom dragit upp min första makrill, någonsin. Jag hade noterat bombdåden i Oslo och var illa berörd över att 7 människor mist livet, att demokratins säte i Norge blivit angripet. Jag minns att jag tänkte att ”Nu djävlar är det allvar, det här kommer att få konsekvenser, konsekvenser som min hjärna inte kan överblicka. Helvete också!”

Vad jag missat i övrigt var händelserna på Utøya, uppvaknandet på lördagsmorgonen var i dubbel bemärkelse.

Det har gått en vecka sedan dåden i Oslo. Fortfarande orkar jag inte ta till mig allt som hänt. Jag läser ledare och rubriker, mer vill jag inte läsa. Förmår mig inte att läsa ögonvittnesskildringar. Blir illamående så snart jag ens läser rubriker om hur människor plågats. Jag förstår, jag förstår så det gör ont ända in i själen. Och just nu orkar jag inte ta in all smärta och sorg, skjuter insikten framför mig så gott jag bara kan. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha god empatisk förmåga, i det här fallet är det en väldig förbannelse.

Jag är övertygad om att det inte finns något som kan förklara eller ursäkta det som inträffat. Det spelar ingen roll om mannen har haft en dålig barndom eller har varit mobbad hela sin skolgång. Och visst finns det diagnoser som omfattar så kallhamrat mördande, men det är ju knappast under förvirring som han utför dessa vedervärdiga handlingar. Jag köper inte heller om det finns någon form av droger med i bilden, det är ett medvetet val att stoppa i sig droger eller låta bli. Han väljer att skona vissa, det finns ett medvetet utförande i själva handlingen. Han har medvetenhet i den här världen, han vet vad han gör.

Och det finns de som väljer att hänskjuta dådet till ett hårdnande klimat i samhället, jag anser inte det acceptabelt och det duger inte som bortförklaring eller ursäkt. Även jag lever i samma samhällsklimat och jag kommer inte att löpa amok med skjutvapen och bomber. Vi har alla stort ansvar i att motverka främlingsfientlighet. För oss vanliga människor räcker det med att våga stå för våra åsikter, i vardagen. Det bästa är att man sällan behöver utveckla sina åsikter, att bara tala om att man inte håller med, är nog.

Jag kan dessutom få ett mindre bryt på alla naiva, eller rakt korkade om man så vill, vanliga människor. Är man ful/mindre bildskön, då passar man bättre som gärningsman. Jag har flera gånger hört konversationer som rör att gärningsmannen är för snygg för att vara gärningsman. Eller att han ser för normal ut. Ser man tillräckligt normal ut, så är det tydligen en garant för att man är en god människa. Jodå, jag vet mycket väl att vi människor som grupp oftast tar avstånd från det som avviker från gruppen som helhet. Att det är ett vanligt beteende hos människan. Det är möjligt att det hade bäring på oss som art, när vi levde i små klaner utan att vara bofasta. Men nu är det 2011 och jag anser att vi borde ha kommit längre i vårt sätt att tolka vår omvärld, men icke då. Tyvärr har jag inte gått in i diskussionen och sagt åt dem att ta reson. Jag har fått gå där ifrån innan jag örfilat upp dem och läst lusen av dem. Knappast ett vinnande koncept, inte värt att riskera åtal.

Jag har varit på en manifestation till minne för offren, till stöd för de som finns kvar och som markering för att jag inte skräms av högerextremister. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara på Sergels torg idag, fick följa manifestationen via TV. Men mitt hjärta var där.

Och jag lovar att jag kommer inte att tystas, jag kommer inte att skrämmas och jag kommer aldrig att ge upp kampen mot högerextremism och ondska. Jag kommer att fortsätta min kamp för demokrati, frihet och alla människors lika värde. På mitt vis. Det är löftet jag ger till de som aldrig fick kramas en gång till, till de som fortfarande hör skotten ringa i öronen och till de som nu måste kämpa sig tillbaka till något som ska likna en vardag.

Mitt hopp om frid går till dem.

En av mina äldsta och närmaste vänner ligger just nu inne på sjukhus för att få diagnos på en massa symtom. Det verkar inte vara något livshotande men det kan gott och väl vara något kroniskt. Det är på gränsen till att vara lika illa det. Åtminstånde för henne.

Jag har nått den där åldern när jämngamla åker på sjukdomar som förändrar livet och där våra föräldrar börjar skralta till sig. Både vänner och föräldragenerationen börjar dessutom att avlida i större omfattning, och mer lär det bli. Visst har det varit människor som gått bort tidigare, men det har varit nån enstaka. Men nu börjar det märkas att vi kommit upp oss i åren.

Jag tänker på min väninnan som ligger själv på sjukhuset. Det är få ställen i världen där man kan känna sig så liten och ensam. Där sorgen och smärtan kan växa obehindrat. Jag har sett det så många gånger och försökt finnas där för att lindra så gott det gick.  För all smärta kan inte lindras och all ensamhet kan inte fyllas. Hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.

Jag kan känna en oro inför framtiden. Det kommer att bli svårt med de avsked som väntar. Det kommer att vara tufft att hantera de diagnoser som antagligen dyker upp inom en ganska snar framtid. Både mina egna och andras.

Det jag vet i detta fallet är att min väninna antagligen kommer att resa sig från en här erfarenheten med mer kunskap än tidigare. Hon är en överlevare.

Fridens.

Svenska Dagblandet är ju knappast min hushållsblaska, så objektiv att den är värld att läsa, är den sällan. Jag kan tycka att journalistiska kvalitén är på gränsen till dålig, trots att den står sig väl mot andra tidningar. Dock smiter det emellan en och annan läsvärd artikel på debattsidan. Som denna, där miljöpartister menar att vetenskapliga medicinska behandlingsmetoder ska gå före alternativmedicinska behandlingar. Något som förs fram av vissa miljöpartister är att alternativmedicinen borde få komma in i värmen bland de etablerade skolmedicinska behandlingarna.

Jag är lärd inom skolmedicinen, även om det inte är mitt huvudområde. Jag har tillräcklig kännedom för att kunna medverka fullt ut i mina eventuella behandlingar.  Jag är den förste att ställa upp på att behandling ska ske utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Annat ihoptot ska inte skattefinansierad sjukvård hålla på med. Så långt om detta.

Men jag är också den förste att medge att tron kan försätta berg, jag har sett det inträffa, både som placebo (jag upplever effekt av läkemedel utan verksam substans, för jag tror på det) och som nocebo (jag upplever ingen effekt trots verksam substans, för jag tror inte på det). Jag har hört människor i min omgivning vittnat om att mycket tvivelaktiga behandlingsmetoder haft stor framgång på dem. De upplever att de fått hälsan åter och att de är mer tillfreds med sina liv.

Där jag är skolad är hälsa mer än bara frånvaro av sjukdom. Hälsa definieras som sundhet, friskhet och välbefinnande. Målet är att patienten ska uppleva hälsa, oavsett kroniska sjukdomar, akuta sjukdomar, skador eller bestående men. En ständig utmaning men också att många gånger lyckas jag och min kollegor tämligen bra i att uppnå detta. Andra gånger misslyckas vi fatalt. Säga vad man vill om att många händer knappast utgör ett kvalitetsmått i sig själv, men är man fler på en arbetsplats ökar chansen till att ett bra jobb utförs. Speciellt om ledningen av verksamheten fungerar. Å andra sidan; tyvärr kan man leda en verksamhet hur utmärkt som helst, finns det inte tillräckligt med folk som kan utföra uppgifterna, så blir det bara strunt av verksamheten.

Nå, varför bryr jag mig i artikeln över huvudtaget? Därför att det finns något som alternativmedicinen är bra på, hur overksam behandlingen än är rent vetenskapligt; de tar ett helhetsgrepp om patienten. De ser en människa i sitt sammanhang och ser en hel människa. Det spelar ingen roll om det är humbug, båg och kvacksalveri; folk mår bättre när de går därifrån. För är det något skolmedicinen ständigt misslyckas med, gång efter annan, så är det att bekräfta de individer som söker vård.

Det har skett en ganska stor förändring i bemötandet av patienter ändå, det har ju varit värre, i kubik. Det är inte lika vanligt att patienter benämns som "benbrottet på rum 5", "hjärtinfarkten på 11:2" eller "gallan på 3:an". Men det vore att fara med osanning att säga att det är helt utrotat. Det är också vanligare att sjukvården försöker se vad den som besöker sjukvården har runt sig i fråga om livssituation, familj och jobb. Det har ju sent om sider gått upp för sjukvården att J. Donne var något viktigt på spåret när han sa "no man is an island" (känt och nedtecknat sen 1600-talet), vi finns alla i ett sammanhang. Men sjukvården är minst sagt urusel på att lungt ta sig tiden tillsammans med patienten och titta på det här sakerna. Något som verkar vara fullständigt inbyggt inom all alternativmedicin.

Sen kan jag bli lite småsur över skolmedicinens konsekventa svar om att alternativmedicinen bara är skräp för att allt inte är vetenskapligt bevisat. Tänk att det är inte ens hälften av alla metoder inom skolmedicinen som är vetenskapligt belagda. I början av 2000-talet uppskattade man att cirka 30% av de skolmedicinska behandlingarna var vetenskapligt genomgångna. Resten visste man inte exakt varför de fungerade, bara att de fungerade, alltså den beprövade erfarenheten. Jag tror att propotionaliteten kvarstår, fler behandlingar har kollats av vetenskapen samtidigt som det kommit väldigt många nya behandlingsmetoder. Det är synd att något avskrivs helt, bara för att man inte förstår det. Dock är det väldigt mänskligt.

Jag vill verkligen inte ha in reikihealing, homeopati eller ortomolekylär psykiatri (vad i hela friden det nu är) inom vår gemensamt finansierade sjukvård. Jag tycker att metoderna borde granskas medicinsk vetenskapligt, de metoder som inte funkar kommer förhoppningsvis att bli mindre populära. Men jag tycker också att man ska ta ett vetenskapligt antropologiskt och socialpsykologiskt grepp och kika på vad det är som gör att patienter upplever sig som så mycket mer i hälsa och balans, efter att ha genomgått alternativmedicinska behandlingar. Där tror jag att det kan finnas mycket att hämta för skolmedicinen, något som vi borde lära oss, på stört!

Fridens!

Var till tantdoktorn idag, inte världens roligaste sysselsättning, men ett akut måste. Ingen fara på taket, vilket jag redan visste, jag mår bra. Har haft samma åkomma för några år sen, ofarligt men måste åtgärdas.

Jag har en förvärvad misstänksamhet mot alla läkare, manliga läkare är speciellt utsatta. Mina krav är höga. Dessutom har jag en irrationell misstänksamhet mot manliga gynekologer, är inte så glad på kvinnliga heller, föredrar oftast barnmorskor. Nå, i det här fallet så krävdes en gynekolog och till min initiala besvikelse så var det en man.

Men glad kan jag konstatera att den här var faktiskt något att ha. Inte speciellt gammal, min ålder +/- 5 år, trygg och resonabel. Med lågmäld humor dessutom. Såna växer inte på träd, det är ju i princip ohört att såna ens existerar. Eftersom att jag troligen kommer att få uppsöka stället igen, så känns det ju betryggande att det faktiskt finns en vettig person att fråga efter.

Jag gillar när mina fördomar fullständigt smulas sönder, om så bara rörande en person!

Fridens!

Det här är en mer utvecklad tanke, än den kommentar jag lämnade på ett blogginlägg. Kände att jag inte var klar med med resonemanget där, därav att delar av samma text återfinns här.

Kikade in på Lady Dahmers utmärkta blogg. Hon är helt underbar och jag uppskattar allt hon skriver, även om jag inte håller med om allt. Ser definitivt henne som en av de goda krafterna i samhället. Den utmärkta bloggen hittar du här. Men jag antar att du redan läst den.

Nå. Idag hade hon skrivit om att någon kommenterar hennes blogg med att bloggläsarna hade rätten att uttrycka sin besvikelse på Ladyn, om den nu fanns. Jag säger bara; men va fan... Jag tror jag tappar hoppet om mänskligheten.

Visst; det går att uttrycka sin besvikelse, visst gör det. Men i vilket syfte? Personligen är jag hysteriskt allergisk mot frasen "jag blir så besviken på dig". Mitt enda svar är att personen får nog ta ansvar för sin egen reaktion och upplevelse. Det är inte mitt problem, inte ens en dag när jag är välvilligt inställd.

För livet är fullt av besvikelser till höger och vänster, ständigt och jämt. Besvikelser hör ihop med mina egna förväntningar, notera orden MINA EGNA. Då är jag personligt ansvarig för dessa förväntningar och kan inte dyvla dem på andra. Oftast är uttryck av besvikelser som är direkt riktade mot person, ett sätt att kontrollera en person, få den att anpassa sig till min vilja. Morsor är experter på att använda sin besvikelse på barn. I mina ögon klart angränsande till psykisk misshandel. Jag är otroligt tacksam över att min egen mor aldrig försökt nåt dylikt.

För hur i hela fridens dagar ska jag kunna försvara mig mot nåt sånt? Uppenbart är det nån som fått för sig att de kan få dig bekedligare med att ge dig lite dåligt samvete över något och få dig att tvivla på dig själv. Det är svårt, anklagelsen går förbi det mesta av rationellt tänkande och landar där skuld och skam bor. Det är obehagligt att vara orsaken till någon annans dåliga mående, ännu värre om de ska bli besviken mitt i alltihopa. Det är ju ogörligt att ha ett vettigt samtal om vad som upplevs som fel, när utgångspunkten är besvikelse.

Det finns egentligen inte ett endaste vettingt skäl till att fästa sig vid andra människors besvikelse. Oavsett var du än befinner dig i livet, anser jag att du ska vara väldigt försiktig med att gå med på den stigen. Det räcker med att bekräfta att du förstår att personen har en annan uppfattning om det inträffade, än vad du har. Att börja ändra sitt beteende på grund av en persons besvikelse, är ett vanligt men inte så speciellt sunt beteende. Jag kan tänka mig gånger då det är befogat, men de är ytterst få och det rör relationer i den närmsta kretsen; barn, vänner och familj. Men även där ska det ske noga genomtänkt.

Resonemanget kan låta känslokallt, det medges. Men frågan kvarstår; vems liv ska du leva? Lev ditt liv som du vill, tyck som du vill, ändra åsikt när du känner för det. Det är ditt liv och du är inte satt på jorden för att göra andra nöjda.

Fridens!