Vårdföretagarna var ute i media och gnällde i veckan som gick, över att de får för låg ersättning från kommmunerna. Vad de tycker kan du läsa här. Det gäller de verksamheter där Lagen Om Valfrihet (LOV) tillämpas, alltså hemtjänst och jag tror även att ledsagning samt personlig assistans finns med där. Det ser nog lite olika ut bland kommunerna, vilka verksamheter det berör. Vårdföretagarna hävdar att deras medlemmar inte kan driva sina bolag på den ersättning som ges. De tror att kommunerna medvetet håller nere ersättningarna.

Nähä? Säger ni det?

Det är jag helt övertygad om att kommunerna gör. De vill inte betala ett rött litet extra öre, om det inte absolut är nödvändigt. Jag har insyn i rätt många kommuner, jag vet att när LOV:en införts, så har kommunena sett det som ett sätt att få ner skenande kostnader. Och tro inte att den kommunala utföraren får mer i ersättning. Samma elände där.

Det finns en god tanke i att låta människor välja vem som ska komma hem till dem och utföra arbetsuppgifter. Inte tu tal om det. Funkar det inte med en utföraren, så ska man kunna byta. Det är väl det önskvärda. Men funkar det rent praktiskt?

Kommunernas budget, har på det hela taget, inte ökat det senaste åren. I många fall har det blivit minskade skatteintäkter på grund av fler arbetslösa och sänkta skatter. Kommunens platser till olika former av insatser, typ äldreboende och korttidsplatser, har minskat. I alla lägen ska folk åter till hemmet och testa med hemtjänst, innan det kan bli aktuellt med ett särskillt boende på exempelvis demensboende. Gruppen äldre (=över 65) och äldre äldre (=över 85 år) har ökat markant de senaste åren. Det här är ett gigantiskt problem.

Och tyvärr ser jag inte någon vettig lösning heller. Att, som vår dimmiga finansminister, säga att de som jobbar inom kommunal verksamhet har för höga löner funkar inte heller. Ska det finnas kompetens inom verksamheterna, så måste man slanta upp för det. Oavsett om det är inom offentlig eller privat verksamhet. Alternativet är att strunta i allt vad kompetens, säkerhet och kvalitet heter. Då blir det att gå tillbaka till 1700-talets vård där de utan utbildning tar hand om de sjuka.

Det har varit väldigt lönsamt att verka inom kommuner. Det var på den tiden då det fanns pengar till allt. Körde man ekonomin i botten på en verksamhet, så fanns det alltid lite till att hämta.

Den tiden är förbi. Sen 15 år tillbaka.

Fridens!

Jag vill börja med att säga att jag inte accepterar mobbning eller kränkande särbehandling i någon form. Jag anser också att det ALDRIG är den utsattes fel att denne blir mobbad. Alla på en arbetsplats har ett ansvar för att det är bra arbetsmiljö, men arbetsledningen har ett mycket tyngre ansvar än de anställda. Och förekommer mobbning, så brukar ledningen på arbetsplaten också svikta.

Portalparagrafen i Arbetsmiljöverkets författningssamling, AFS 1993:17, säger följande:

Jag var på Du&Jobbets inspirationsdag "WorkingLife 2011" i veckan. Flera berörande och tankvärda föreläsningar på olika teman kring arbetsmiljö. Bland annat så körde Prevent  och Barbro Östling ett lysande föredrag om mobbning på arbetsplatser.

Själv har jag så svårt att begripa företeelsen och jag föraktar de som hänger sig åt mobbning. Alltså jag inser att även jag skulle kunna falla dit på att både vara förövare eller bli offer. För så är det för oss alla, det finns ingen som kan säga att den aldrig kommer att bli kränkt på arbetsplatsen, eller vara den som kränker. Vi är alla i riskzonen. Men oavsett det så kan jag inte förstå idén om att ge sig på någon kollektivt. Jag har varit med och hanterat tillräckligt med ärenden kring kränkande särbehandling, för att inse att det här är ett stort samhällsproblem. Det kostar gräsliga pengar rent samhällsekonomiskt, för att inte tala om vad det kostar i mänskligt lidande.

Det finns en stor underrapportering, som människa vill man inte erkänna inför sig själv ens, att man blivit utfryst ur arbetsgruppen. Än mindre göra det för arbetsledningen. Det finns mycket skam kopplat till detta och alla som blir utsatt börjar, förr eller senare, att tro att det är ens eget fel. Det tar lång tid innan 

kränkningar kommer fram i ljuset. Oftast har situationen hunnit bli ohållbar och outhärdlig. Idag finns ingen riktig statistik på varken hur många som blir mobbade, hur många som är sjukskrivna på grund av mobbning eller hur många som tar livet av sig på grund av samma skäl. Det uppskattas att 100-300 personer tar livet av sig, per år, på grund av att de är utsatta på sitt arbete. Att det inte är en säkrare siffra än så, kommer sig av att det står depression som diagnos. Sen kan man få höra, via exempelvis närstående, att personen varit deprimerad på grund av att den mobbades. Men det är inte vad som står som suicidorsak.

Prevent hade  i alla fall tittat lite närmare på vilka personer som vanligtvis blir mobbade. Det finns någon form av föreställning kring att det på något vis är svaga personer som blir mobbade. Att det skulle vara något fel på dem. Prevent hade hittat att bland annat att personer med följande egenskaper hade förhöjd risk:

Moralisk
Drivande
Kreativ
Ordningssam
Självständig

Men helt seriöst, är inte det där egenskaper som folk brukar hävda att de verkligen har och att det är en fördel? Det är ju så märkligt att de, faktiskt goda och eftersträvansvärda egenskaperna, kan trigga så kass reaktion hos arbetskamrater. Att de ska uppfattas som så hotfulla, att det blir skäl för att försöka förnedra en människa, en arbetskamrat? Jag begriper det inte!

Det finns fler identifierade riskfaktorer på en arbetsplats. Mobbning är vanligt där det är otydlig ledning, frånvarande chef, ständiga omorganiseringar/förändringar och monotona/enformiga arbetsuppgifter. Det finns fler identifierade risker, än de jag ränkar upp här. Att mobbning uppstår beror inte på en enskild orsak, det är flera samverkande faktorer som utlöser det hela.

I runda slängar uppskattas det att cirka 10% av en arbetsstyrka upplever att de är mobbade nån gång och i någon form. Det är vad som brukar komma fram i arbetsmiljöenkäter. Hur mycket är 10% på din arbetsplats? Vi är varandras arbetsmiljö, och vi har alla ett ansvar att se till att vi har en bra sådan. Det ansvaret accepterar vi när vi skriver på anställningsavtalet.

Många gånger så hör jag att man på arbetsplatsen säger att "bara den personen försvinner, så blir allt bra". Eller "det är bara med den här personen som det är problem", för att inte tala om " det fanns inga problem innan den här personen började här". Skitsnack! Rätt igenom förbannat skitsnack! Försvinner personen som är utsedd till syndabock, så blir nästa syndabock snart utsedd. De flesta vet att det är så det fungerar. Kanske är det därför man som arbetskamrat inte vågar stötta den som är utsatt. Man är rädd att bli nästa syndabock.

Det finns flera tokenkla, men otroligt effektiva saker, som jag som vanlig arbetskamrat kan göra för att förhindra mobbning. Om någon försöker få igång skitsnack kring en arbetskamrat, så räcker det med att säga att jag håller inte med. Man behöver inte ens motivera varför man inte håller med. Det räcker med att markera annan åsikt om personen. Vill man köra överkursen så lägger man till något positivt om den baktalade personen. Det kan vara att personen har bra kompetens,  ett gott bemötande, andra goda egenskaper eller likande. Det är inte svårare än så.

I Dagens Nyheter publicerades en artikelserie om mobbning, förra året. Den är mycket läsvärd. Du hittar artiklarna här: Artikel 1, Artikel 2, Artikel 3, Artikel 4 och  Artikel 5. Första artikeln har Pressens Opinionsnämnd klandrat för att ha brutit mot god publicistisk sed i samband med publiceringen. Tycker ni kan läsa det också. Länk finns i slutet av artikeln.

För den som bli mobbad:

• Det är aldrig ditt fel och du är inte ensam!
• Lita på din egen upplevelse!
• Berätta för någon du litar på, om vad du upplever. Du behöver få stöd. Välj gärna någon som inte har koppling till arbetsplatsen. Någon som kan se saker ur annat perspektiv.
• Någon på arbetsplatsen måste få reda på vad du upplever. Berätta för någon som du kan känna förtroende för. Det kan vara närmsta chef eller chefer en bit upp i organisationen, personalchefen, skyddsombudet, huvudskyddsombudet eller företagshälsovården. De har alla skyldighet att agera utifrån lag, om de får reda mobbning pågår.
• Dokumentera så mycket som möjligt av kränkningarna. Skriv tid, datum, situation, vem som gjorde vad ocn vem som sade vad. Det ger en bild av vad som sker och är lättare att hantera. Det blir också såvarare att vifta bort det som något litet problem eller missförstånd.
• Det ska skrivas en arbetsskadeanmälan på de fysiska eller mentala konsekvenser som mobbningen ger. Ta kontakt med skyddsombud eller huvudskyddsombud.

Föreningen STOPP, som du hittar här, kan du också få hjälp och stöttning av. De har lokalavdelningar i olika delar av landet. Nationella hjälplinjen finner du här, där kan du få hjälp i krissituationer och de kan slussa dig vidare för rätt hjälp.

Frid.

Har de senaste dagarna hunnit lacka ur på att för många inte har det minsta koll på vad en sjuksköterska är för något och vad de har för uppgifter. Jag begriper inte vad som är så svårt!

Att vara sjuksköterska är inte att vara nån "miniläkare" eller assistent till läkare.

Sjuksköterskor läser medicin, men har inte alls det som huvudämne.

Sjuksköterskeutbildningen är inte en gymnasieutbildning.

Sjuksköterskor har inte till uppgift att bota.

Sjuksköterskor läser på högskolor och universitet. De skaffar sig både en yrkeslegitimation och en akademisk titel. Sjuksköterskans kunskapsområde är vårdvetenskap/omvårdnad. Ämnet ligger inom humaniora. Det är ett helt eget kunskapsområde, med egenbestämmande över metod och utvärdering.

Kort kan man säga att nedanstående är vad en sjuksköterska ska göra. Detta är omvårdnadsteoretikern Virgina Henderson's teori. Det finns ett antal till omårdnadsteoretiker och teorier till, men Henderson är den som är mest konkret och enkel att fatta för oinvigda.

1. Att hjälpa patienten att andas
2. Att hjälpa patienten att äta och dricka
3. Att hjälpa patienten att uttömningar (elimination)
4. Att hjälpa patienten att inta lämplig kroppsställning
5. Att hjälpa patienten till sömn och vila
6. Att hjälpa patienten att välja lämpliga kläder
7. Att hjälpa patienten att hålla normal kroppstemperatur
8. Att hjälpa patienten att hålla sig välvårdad (skydda huden)
9. Att hjälpa patienten att skydda sig mot skador
10. Att hjälpa patienten att meddela sig och andra och att ge uttryck för sin känslor
       och önskemål
11. Att hjälpa patienten att utöva sin religion rätt/orätt
12. Att hjälpa patienten att utföra arbete eller skapande verksamhet
13. Att hjälpa patienten till förstörelse och avkoppling
14. Att hjälpa patienten att lära

Notera att det inte står någonstans att en sjuksköterska ska bota eller läka. För det är inte dennes uppgift. Sjuksköterskans uppgift är att i alla lägen finns med och stötta patienten att leva det liv patienten vill leva. Detta oavsett om det är bortfall av förmågor eller funktioner, patienten ska få stöttning i att hitta meningen i sitt liv. Och om liv inte är möjligt att upprätthålla, då ska patienten alltid få hjälp med att avsluta sitt liv stilla och värdigt, på det vis patienten själv vill avsluta sitt liv. 

Läkare har har att följa typ: "Bota, om inte bot finns, så ska läkaren lindra, om läkaren inte kan lindra, ska denne trösta". Men läkarna kan ju få sitta där och trösta bäst de orkar. Så gör inte en sjuksköterska. Hen ska tillsammans med patienten klura ut hur patienten ska kunna leva ett bra liv, oavsett vad som hänt.

Det som gör mig rakt förbannad är att många beslutsfattare och chefer inte har en aning om detta, trots att de har sjuksköterskor anställda. Det är pinsamt! Jag blir förbannad, för om de inte vet vad de ska ha en sjuksköterska till, så är det förlorade pengar. En samhällsekonomisk förlust. Det är också en patientsäkerhetsrisk när sjuksköterskor inte gör det som de är utbildade till.

Mer kan jag inte göra just nu för att öka medvetenheten i frågan. Synd att det ens ska behövas.

Fridens!

Alltså det här med döden. Igen.

Vill bara tala om på en gång att jag anser att folk har rätt att dö. Det är okej att folk dör rent generellt. Det är inte förbjudet att dö. (sen kan jag också tycka att vissa dödar är ohyggliga och djupt orättvisa)

Jag blir så otroligt trött på folk som tycker att livet är värt att bevara under vilka omständigheter som helst. Och nu snackar jag inte nåt ofött liv eller så. Jag snackar om vuxna, fullt tillräkneliga människor, som i frånvaro av mental sjukdom eller tillstånd, gör bedömningen att det här inte är ett meningsfullt liv och vill avsluta det.

Jag följer Judis blogg om hennes kamp med att leva med ALS. Läs gärna hennes blogg här. Jag läste följande inlägg för nån dag sen och började fundera på vad jag har mött för attityder kring döden och viljan att leva vidare eller inte.

Och påfallande ofta så tycker folk att det ska räddas och upprätthållas liv, till höger och vänster. Det spelar ingen roll vilket livet, bara personen ifråga överlever. Om sen personen upplever sitt liv mer eller mindre meningslöst, det verkar oväsentligt. Vilket jag absolut inte förstår! Jag har inte mött en enda människa som varit glad över att leva ett meningslöst liv. Inte en enda som känner att livet är bra när det tappat mening. Snarare tvärtom, varje männsika vill att deras liv ska ha en mening, att det ska gå att se att det denne gör spelar roll. Att hen spelar roll för sin omgivning och att livet fylls med innehåll som känns meningsfullt. Och vad Judi får för svar, när hon ifrågasätter livet när meningen upphört, gör mig både illamående och riktigt förbannad.

Jag kan förstå närstående som är så lyckliga över att de hann fram till en levande människa, oavsett hur svårt skadad människan är. Och visst är det klart trivsammare att ta farväl av en människa som man upplever är levande och att man som närstående ofta vill vara med i dödsögonblicket. Jag är lika själv, klart jag inte vill att mina nära ska gå ensamma.

Men jag är klart, fullt och fast övertygad om att en mentalt stabil, vuxen människa är kapabel att säga stopp och välja att avsluta sitt liv. Märk väl att jag inte är för att djupt deprimerade, som stundom inte ser någon mening alls med livet, ska få hjälp med att dö. Inte heller personer som blivit svårt skadade och därigenom fått våldsamt förändrad livsföring, ska få hjälp med att avsluta sitt liv. Det är inte de jag åsyftar alls.

De jag vill ska få bestämma att de ska få avsluta sina liv, är de som har svåra kroniska eller livshotande tillstånd, där orken att kämpa vidare lämnat dem. Där de inte längre upplever värdighet eller mening. Där räddning inte finns att få, där döden kommer att inträffa inom överskådlig framtid. Det måste arbetas fram riktlinjer hur detta ska gå till och det ska inte kunna gå attt få marginaleffekter. Varje individ ska få en bedömning utifrån sina omstädigheter och bedömningen ska alltid ha fokus på vad som är humant.

För egen del vill jag bli bortkopplad från allt livsuppehållande, väl det är kostaterat att jag inte kommer att ens kunna vara skuggan av mitt forna jag. För då vill inte jag leva, då får det vara nog. Jag har dessutom haft ett så otroligt bra liv fram till dags dato. Dör jag så har jag levt ett långt liv och fått varit med om saker som få haft möjlighet till. Och jag har haft många stunder av riktigt intensiv lycka och otroligt nära gemenskap. Få förunnat. Visst, jag vet att jag troligen kommer att försöka kämpa för mitt liv, om jag drabbas av livshotande skada eller sjukdom. Men det finns en gräns för hur lång och kostsam den kampen får vara. Tror jag i alla fall.

Frid.

Jag kikade in hos Lady Dahmer och såg att det var skrivet om hur man talar, du kan läsa här om du vill. De efterföljande kommentarerna fick mig att fundera lite över hur jag använder mitt språk.

Jag har ett helt eget språk. Det är förvisso svenska som är mitt första språk, men jag sätter min personliga prägel på språket. Det gör i och för sig de flesta, jag är knappast unik på det viset. Man lägger till och tar bort vissa delar ur det officiella språket, gör det till sitt eget. Hur man talar och vilka ord man använder är ju djupt kopplat till våra identiteter. Det går att signalera hur mycket som helst, beroende på vilket sätt man väljer att använda språket på.

I mitt vardagsspråk har jag egna ord och böjningar, jag har minst två dialekters ord inblandande, jag har dessutom flera olika språkliga nivåer igång. Jag levde tidigare med en svensklärare (ja, det heter så), när vi träffades hade han ganska skoj åt mitt sätt att prata. Han retades lite lagomt och språkpolisade lite till och ifrån. Men vart efter han började komma djupare in i utbildningen, så ändrades hans sätt kring mitt språk. Han började verkligen lyssna på hur jag talade, ja han lyssnade även på vad som sas. Dock frågade han ofta varför jag uttryckte mig som jag gjorde, vad dialektorden betydde och lite allmänt kring hur jag tänkte.

Mot slutet av utbildningen och magisternivån så lära jag fråga vad som hänt, eftersom att kommentarerna numera helt uteblev. Han berättade att han talat att med flera av sina lärare om mitt språk och att de sagt åt honom att lyssna och njuta. Att det tydligen var lite ovanligt att använda språket som jag gjorde och fortfarande gör. Han hade själv förstått att han inte längre kunde korrigera min svenska, för ju mer han lärde sig, desto mer insåg han att reglerna aldrig är helt givna.

Varje människa har sitt eget språk och har rätten att få uttrycka sig efter bästa förmåga. Så länge andra begriper vad det är som menas, finns inte något skäl att bry sig i vardagen. Det man däremot bör vara medveten om är att det finns platser och tillfällen då ett tråkigt korrekt språk utan dialekt eller liknande är det rätta. Men hur ofta händer det? I mitt jobb måste jag vid vissa tillfällen hålla koll på inte bara språklig korrekthet och nivå, utan även satsmelodier och liknande, det får inte finns utrymme för egna tolkningar hos mottagaren.

Jag språkpolisar aldrig i tal eller i informella textsammanhang. Inte heller i officiella texter, om det inte begärs av mig, då är jag skoningslös. Men som sagt; i tal finner jag inte någon mening i att korrigera min omgivning, om det verkligen inte är fullständigt galet. För det viktiga är inte exaktheten i språket, det viktiga är om jag förstår budskapet eller inte. Sen kan det reta livet ur mig att någon fixat fel betydelse på ord. Att inte veta skillnaden mellan ”nyttja” och ”utnyttja”, får mig att rysa. Eller blanda ihop betydelsen på ”motivation” och ”motivering”, kan få min hjärna att krulla sig.  Där riskerar budskapet att bli fel eller omöjligt att förstå. Men trots att jag får bryt, så försöker jag snyggt visa på korrekt betydelse, utan att vara plump eller elak. Varför jag gör det, har Linnea beskrivit väldigt bra här. Jag håller med henne till fullo! Läs gärna hennes språkblogg här, den är kanonbra!

På viss regelbunden basis har jag kontakt med en person som inte behärskar svenska alls, denne har ett ytterst begränsat ordomfång. På gränsen till att det täcker att klara av den mest basala kommunikationen på vardagsnivå. Nu är personen villig att jobba med gester, tonläge, mimik samt till och med mindre charader för att klara kommunikationen. Det underlättar. I talade ord begriper jag inte mycket, men jag tror jag för det mesta fixar att greppa ett sammanhang. Den här personen har ett extremt tålamod i att försöka förmedla, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa tålamod i att försöka förstå. Kommunikation är ju så otroligt mycket mer än bara orden och blir det otroligt tydligt att allt inte behöver sägas med ord.

Jag älskar dock att lyssna, och tjuvlyssna, när olika språk talas. Jag behöver inte begripa ett ord av vad som sägs. Det är vackert ändå. Men undantag från tyskan. Men annars så har jag inte hört nåt annat språk som inte fungerar i mina öron. Jag älskar att vara på platser och i sammanhang där det talas många språk samtidigt. Det blir aldrig rörigt i mitt huvud, jag blir inte trött av surret. Älskar att höra hur orden uttalas, hur intonationen låter, hur de som talar varierar röstläget, hastigheten och känslan som förmedlas. Jag tycker också om att se språk, kan vara helt uppslukad om jag får syn på en konversation på teckenspråk. Det är så otroligt häftigt!

Och jag gillar att folk har dialekter. Jag växlar själv mellan tre olika och kan nästan härma en fjärde. Fast jag kan dem inte ordagrant, jag lever inte längre i dem. Där jag befinner mig idag pratar jag väldigt slätstruket, alltså det hörs att jag kommer från annat ställe än där jag bor och verkar. Inget snack om saken, jag släpper ju inte "sången" i min dialekt. Men jag kan inte använda dialektorden på samma sätt, folk begriper inte mig, det blir ineffektivt. Ibland vräker jag dock på och skiter i vilket, aningen begrip de eller så görne de int. Dessutom hittar jag på egna ord och egna böjningar på ord, om jag vill. Dessa har min omgivning klart lättare att förstå, än de rena dialektorden.

Språk kan användas för att komma nära människor man aldrig tidigare träffat. Men det kan även användas för att stänga ute människor. I min värld är budskapet viktigare än vad som sägs i rena ord.

Fridens!

Det gör mig väldigt illa berörd när demokratiska länder, tar till odemokratiska medel för att försöka upprätthålla demokratin. Jag tycker inte om det, skitsamma hur naiv jag än må vara.  Är det verkligen rätta vägen? Finns det nån sån?

För ett tag sen förbjöds en organisation i Tyskland, på grund av att den ansågs vara ett hot mot samhället och att den bryter mot landets konstitution.  Det går att läsa mer här. Jag kan inte Tysklands konstitution, jag vet inte vilken del myndigheterna åberopar ur den, för att kunna göra den här åtgärden. 

En av Sveriges fyra grundlagar är Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, i vardagligt tal kallad Regeringsformen. Den innehåller ett kapitel om grundläggande fri- och rättigheter, där föreningsfriheten finns uppräknad. 1 och 2 §§ i kapitel 2, anger ganska starkt vad som är okej eller inte, vad det gäller kring föreningar. Kort sagt så är det okej att vara med i en förening, oavsett vilken, likväl som det är okej att stå utanför. Det står inget om vilken typ av föreningar det rör eller om det finns några begränsningar alls. Alltså gör det inte det heller. Att förbjuda en förening i Sverige är inte okej enligt lag.

2008 gick Svenska FN-förbundet ut med den allt annat än lysade idén att Sverige ska förbjuda rasistiska, högerextrema och/eller nazistiska organisationer. Detta med hänvisning till FN-konventionen om etnisk diskriminering och som en del i en större strategi mot intoleransens utbredning. Jag höll på att smälla av, på riktigt. Här står en del av "de goda krafterna" och talar om att vissa åsikter inte passar. Att det är okej att inskränka vissa av grundlagarna, för vissa medborgare på grund av åsikt. Kan det någonsin vara okej?

Men det är ingen lätt fråga för det. Jag kan vackla rejält i frågan och verkligen måste tänka till ett par extra gånger. Jag kan se vad i ett förbud som kanske skulle kännas som en vinst. Åtminstånde kortsiktigt. Men i det långa loppet så anser jag att det aldrig går att vinna över dessa mörka krafter med deras egna medel. 

Fridens! 

Delar av texten är publicerad redan 2008.

Ännu mer funderingar som kommer ur åtalet mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är långt ifrån färdigtänkt kring det ämnet, även om rättegången snart är klar. Följande funderingar kommer från Dagens medicins referat av förhöret med sjuksköterskan och frågorna om dokumentationen. Det går att läsa här. Det är också triggat av att det rent generellt hörs förvånade röster över att det finns brister i dokumentationen i svensk vård och sjukvård, oavsett vem som är huvudman.

Jag upplever att det finns en väldigt naiv bild av hur vården fungerar idag. De finns nån form av utbredd uppfattning om att allt som sker inom vården, görs exakt som det är tänkt. I de flesta fall, ja, utan tvekan. Men alltid? Knappast. Det finns inte pengar, organisation och bemanning, för den vård som allmänheten tror existerar. Oavsett om allmänheten består av pensionärer, åklagare eller bagare. I rättegången så har det ifrågasats varför det inte finns dokumentation på gjorda åtgärder. Ett berättigad fråga, absolut, säger inget om det!

Det finns en fras som används tämligen frekvent inom vården, som lyder enligt följande: " det som inte är dokumenterat, har inte hänt". Den betyder att det inte spelar någon roll hur bra uttänkt saker är, har du inte skrivit ner dem, så har de inget värde. Principen gäller åt andra hållet också, så länge du inte dokumenterar, kan vad som helst ha hänt. Du kan bli anklagad för allt möjligt och har ingen möjlighet att försvara dig.  Patientdatalagen (2008:355), säger att varje åtgärd ska dokumenteras. Och det är varje anställds skyldighet att göra det, om de har dokumentationsansvar i sin befattning.
 

Jag skulle vilja träffa den person som aldrig missat att dokumentera åtgärder, observationer eller händelser. Jag tror inte den existerar alls. Helt ärligt. Varför? Därför att i valet mellan att göra praktisk nytta för patienten och att dokumentera, så går patienten i första hand. Alltid. Oavsett. Det är så professionerna är lärda. Det är så patienter och närstående förväntar sig att bli prioriterade. Och jisses ett sånt liv det skulle bli, om någon av de legitimerade yrkesgruppena skulle välja dokumentation över praktiskt patientarbete. Det skulle bli krig och den som anklagades, skulle bli avrättad offentligt. Tro inget annat.

Fel organisation och underbemanning, parat med den vårdsökandes och sammhällets krav på snabb och bra vård, är enligt mig stora delar av förklaringen. Det är egentligen ingen ursäkt för att underlåta att dokumentera. Men jag kan förstå varför det inträffar och jag vet att det kommer att hända igen.

Jag har inte något givet svar på hur det ska kunna gå att förbättra verkligheten på den här punkten. För alla åtgärder som skulle ha effekt, kostar pengar. Det kostar att se till att det finns täckt grundbemanning. Det kostar att ha effektiva system att dokumentera i. Det kostar att införskaffa enheter att dokumentera på, så folk inte behöver köa för att kunna dokumentera. Det finns inte den typen av pengar som ligger och skvalpar inom någon vårdform idag, offentlig eller privat. Jag vet att de som missar att dokumentera, går runt med en ständig känsla av otillräcklighet och skuld. Ingen vill bryta lagen, alla vet vad det är värt att något finns nedtecknat.

Frågan är om kraven ska anpassas till verkligheten. Eller om verkligheten ska anpassas till kraven.

Fridens.