Det är Allhelgonahelgen denna helg. Det är även helgen då det kommer att firas Halloween.

Denna vecka har jag hört väldigt mycket gnäll över att de båda firandena blandas ihop att vi inte får ha vår fridfulla Allhelgona ifred från det kommersiella Halloween. Personligen tycker jag att det är fel använd energi. Det finns nån idé om att vi ska få tänka på våra döda utan att störas av stöket kring eventuella fester förknippade med Halloween. Jag vänder skarpt emot flera saker i det här gnället, speciellt att det skulle vara nån jättelång tradition i Sverige med Allhelgonafirandet. Sånt har vi förvisso gjort så länge vi var katoliker, det har vi inte varit sen 1500-talet. Det var helgon som firades, inte vanliga anhöriga som gått bort. 

Det finns en "Alla själars dag" i katolicismen, i anslutning till Allhelgona, men den glömdes bort i och med att vi blev protestanter. Under Alla själars dag så firade vi anhöriga, men det var alltså så länge vi var katoliker i Sverige, det tar ända in på 1980-talet innan "Alla själars..." återinförs i svenska kyrkoåret och de flesta utanför kyrkliga kretsar har inte det minsta koll på detta. De nära som dött firade vi på julen fram till in på 1900-talet. Jag minns att i vår släkt var juldagen vigd åt lugnare tillvaro och åminne av de döda. När jag var liten fick jag höra att de döda hade egen högmässa på julaftonsmorron och att man verkligen inte fick gå in i en kyrka då.  Man kunde få träffa sina döda släktingar då, men man skulle bli sjuk som attan och att det fanns risk för att man själv skulle dö.

Men åter till dagens tanke. Jag tycker det är bra att vi har Allhelgonahelgen, trots att alla döda inte här helgon, det är ett bra tillfälle att minnas våra döda. Mörkret hjälper till att göra lite mer stäming och effekten med att lysa upp med ljus är kraftfull. Mörkret gör också att vi inte är så benägna att vara hyperaktiva och har så hysteriskt mycket att göra, det finns större chans att vårda våra minnen och vår saknad efter de som lämnat oss.

Om jag förstått det hela rätt så kom Halloween ("All hallows even"= alla helgons afton, katolicismen igen) med irländska invandrare till USA och blev kvar där och utvecklades. Och jag anser att det är suveränt med alla små spöken och häxor som kommit. Vi har alla behov av att lära oss att hantera det som skrämmer oss. Döden är ju något som skrämmer de flesta av oss (även om svensken är mer rädd för att tala inför andra, än för döden) och inte många gillar mörker. Alltså är det väl ett utmärkt tillfälle att närma oss det obehagliga med att ställa till med fest! Spana in Mexico; där snackar vi fest kring döden och de döda anhöriga. "De dödas dag" ligger också i början av november och är i två dagar, man har picknick vid graven, man dricker och äter gott på kyrkogården till minne av de döda. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt sätt, skulle gärna göra det själv, i alla fall en liten fika. Det är nog lite för kallt för en hel middag på kyrkogården. De fixar altare i hemmen och vördar de döda. Både vuxna och barn klär ut sig och springer runt och skrämms. Jag tycker det är riktigt sympatiskt och jag gissar att det gör att deras förhållande till döden inte blir så dramatiskt, det blir en del av livet.

Så faktiskt; jag anser inte att det föreligger någon krock mellan kulturer och att det ena skulle förta det andra. Jag tycker det är utmärkt att vi både minns våra döda närstående och att vi har fest för att bringa ljus i mörkret och göra det svåra hanterbart. Även om de flesta som hjälper sina barn att göra sig iordning, inte gör det med en medveten tanke om att barnet inte ska plågas av dödsångest framgent, så tror jag att det faktiskt hjälper till i det långa loppet. För 30 år sen så fanns döden inte i det offentliga rummet på samma sätt som idag, jag tycker det är en bra utvecklig. För vi behöver ha en närmare relation till döden, så att den inte skräms så väldigt.

Själv tänker jag köpa hem godis, skulle det komma ett gäng utklädda sötnosar och knacka på, så ska de naturligtvis få något för besväret. I år blir det ingen egen utklädning, utan en lugn helg, en helg som kommer att rymma ett besök på en minneslund. För att minnas de kära som fattas mig och för att på minna mig om hur gott det är att leva.

Frid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...