Har sprungit på ett nytt begrepp idag; schemalagd egentid.

Men det är ju helt underbart! Tror aldrig jag har haft nåt sånt planerat, men jag ser verkligen nyttan av det. I det uppkomna fallet så bannades i princip all elektronisk kommunikation, inga mobiltelefoner, ingen chatt, inge nåt när andra ville ha kontakt. Otroligt sympatisk tanke.

Visst screenar jag mina inkommande samtal och mail till en viss gräns och faktiskt på regelbunden basis. Jag har inte behovet att alltid vara tillgänglig, alltid få veta vad som händer. Tänker ofta på den tid då man inte fick tag på folk när som helst, det gick lika bra det. Och det är inte mer än 10 år sedan som mobiltelefoner blev mer allmänt spridda.

Ju mer jag tänker på det så är nog mitt behov av egentid rätt stort. Inte bara egen tid iväg från kommunikation och pryttlar av alla de slag, jag behöver komma ifrån folk helt. Få vara ifred, få vara själv.

Det är nog det största behovet, men också det svåraste att vaska fram. Ännu svårare att försöka schemalägga. Och jag tänker att när jag liks ändå inte blir lämnad ifred, då kan jag lika gärna ha alla kommunikationspryttlar igång också. Det är ju ändå förstört, gör varken till eller ifrån.

Det är något för ofta som jag önskar att jag fortfarande bodde själv, något för ofta för att vara helt hälsosamt.

Fridens!

… först sa vi ”- hon har alltid varit sån”.

Alltid mycket i huvudet, alltid många järn i elden. Alltid en runda i bostaden för att leta reda på nycklar, plånbok, väska, almanacka och så vidare, när hon skulle ut. Många gånger något glömt, men aldrig någon fara på taket. Höll aldrig reda på när folk fyllde år, förutom närmsta familjen. Alltid svårt med orienteringen, hittade sällan tillbaka eller ens till något, utan hjälp. Men sån var hon, hennes hjärna har alltid varit någon annanstans, alltid. Lagomt och charmigt disträ. Hennes starka sida var alltid den sociala, inte den strukturerade.

… sen sa vi ”- det är stressen från jobbet”.

För det var ett stressigt jobb. Så hade det alltid varit. Hon gav allt på jobbet, laddade in långt mer än 40h arbetsvecka, i rena timmar. Laddade in mer än vad som kan anses som skäligt, rent känslomässigt. Detta även när det var mindre att göra på jobbet, så gav hon allt. Räddade situationer, redde ut situationer, hade handlingskraft när andra knappt förstått vad som inträffat. Att göra ett bra jobb var inte okej, man ska göra det bästa jobbet, alltid. Ständigt tillgänglig efter arbetstid, alltid tid för de som behövde. Vi förstod ju att kapaciteten skulle avta med åren. Så det var nog stressen från jobbet…

… så småning om sa vi ”- det är konsekvenserna från många års sjukdomar”.

Med åren kom sjukdomarna. Vissa tillstånd var kroniska och hade bara glidit med genom åren, hade inte stört eller gjort väsen av sig i nån större omfattning. Men åren var fortfarande bara vuxen medelålder, de var inte en gammal kvinnas år, men det var en gammal kvinnas sjukdomar som visade sig. Diagnoserna radade upp sig, andra mer relevanta än vissa. Under närmare tio års tid grasserade allt från cancer till omfattande virussjukdomar. Kroppen som reagerat på ett sätt i alla år, väljer plötsligt att ändra sig. Det sliter på, adderar till kraftdränaget som redan pågår. Vem skulle inte ha blivit trött? Vem skulle inte ha svårt med minnet stundom?

… i höstas sa den medicinska vetenskapen ”- det är hål i huvudet, vissa delar av hjärnan är avdödade, diagnosen är vaskulär demens”.

Vi hade inte sett. Vi hade inte insett. Inte velat inse. Vill nog inte inse nu heller. Men vi försöker förstå. Och vi ser skuggvärlden närma sig, hon ser skuggvärlden närma sig. Det skrämmer henne, hon såg sin mor försvinna in i skuggorna, hon vet vad som väntar. Det gör vi också.

Jag ser paniken, den finns där omaskerad i korta ögonblick, oftast när något blir fel. För någon kort sekund genomfars hennes gestalt av en avgrundsdjup fasa, innan hennes medvetna civiliserade jag kämpar upp masken av kontroll eller ignorerande. Så länge fasan går att skjuta undan, så länge kan illusionen om att det mesta är som vanligt, hållas. Men det är en bräcklig illusion, inte bara för henne, den är lika bräcklig för oss alla runt om.

Cancern hade ändå ett hopp, även när vi inte visste åt vilket håll den skulle gå. Antingen skulle hon bli bra eller så skulle hon dö. Om döden skulle bli alternativet, fanns en ände på lidandet och värdigheten skulle kunna upprätthållas skapligt under tiden. Hon skulle få vara med och vara deltagande ända fram. Nu finns inget sånt hopp. Hon kommer inte att vara med till slutet, hon kommer inte att kunna delta. Hennes kropp kommer att vara med och kanske delvis hennes medvetande också, men hon kommer inte att kunna förmedla sig så att vi förstår. Risken är dessutom stor att hon kommer att beröva sig själv på värdigheten och hon vet om det. Att hennes kropp och mun kommer att göra saker som hon aldrig skulle göra idag.

Det är inte min rädsla, det är inte min panik. Jag är gammal nog för att leva mitt eget liv, jag klarar det ganska bra. Jag har både förståelse, kunskap och erfarenhet inför vad hon kommer att genomgå. Även om det är belastande till viss del, så står jag ändå ohotad, jag är ju inte drabbad. Det är inte min hjärna som är trasig.

Men jag är så otroligt ledsen över att hon drabbats. Så förtvivlat ledsen över att just hon drabbats. Hon har inte förtjänat det. Hon har verkligen inte förtjänat det här.

Frid.

Livet har en förmåga att knäppa mig på näsan med jämna mellanrum. Så där mest för att påminna mig om att jag inte alls har någon som helst koll eller kontroll på mitt liv. Så även denna dag, runt 13.38

För nåt inlägg sen så upplyste jag om att jag stod vid ett vägskäl och antagligen skulle bli tvingad till att välja väg. Samtidigt insåg jag att obehaget med största sannolikhet skulle vara tämligen kortvarigt och så blev det. Åtminstånde ett tag.

Jag tog ett snabbt resonemang med mig själv och kunde lättad lägga det där bakom mig. Tyckte jag hade duckat problemet rätt bra och levde gott och nöjt fram till 13.38 idag.

Men nu står jag åter på exakt samma plats, försöker tänka igenom för- och nackdelar, försöker tänka mig in hur det eventuellt skulle kunna bli. Okej, det är mindre hjärtinfarktsaktigt denna gång, men det känns också som jag lägger energi på något som jag i slutänden kommer att snuvas på.

...för att livet kommer att knäppa mig på näsan igen...

Fridens.

Svenska Dagblandet är ju knappast min hushållsblaska, så objektiv att den är värld att läsa, är den sällan. Jag kan tycka att journalistiska kvalitén är på gränsen till dålig, trots att den står sig väl mot andra tidningar. Dock smiter det emellan en och annan läsvärd artikel på debattsidan. Som denna, där miljöpartister menar att vetenskapliga medicinska behandlingsmetoder ska gå före alternativmedicinska behandlingar. Något som förs fram av vissa miljöpartister är att alternativmedicinen borde få komma in i värmen bland de etablerade skolmedicinska behandlingarna.

Jag är lärd inom skolmedicinen, även om det inte är mitt huvudområde. Jag har tillräcklig kännedom för att kunna medverka fullt ut i mina eventuella behandlingar.  Jag är den förste att ställa upp på att behandling ska ske utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Annat ihoptot ska inte skattefinansierad sjukvård hålla på med. Så långt om detta.

Men jag är också den förste att medge att tron kan försätta berg, jag har sett det inträffa, både som placebo (jag upplever effekt av läkemedel utan verksam substans, för jag tror på det) och som nocebo (jag upplever ingen effekt trots verksam substans, för jag tror inte på det). Jag har hört människor i min omgivning vittnat om att mycket tvivelaktiga behandlingsmetoder haft stor framgång på dem. De upplever att de fått hälsan åter och att de är mer tillfreds med sina liv.

Där jag är skolad är hälsa mer än bara frånvaro av sjukdom. Hälsa definieras som sundhet, friskhet och välbefinnande. Målet är att patienten ska uppleva hälsa, oavsett kroniska sjukdomar, akuta sjukdomar, skador eller bestående men. En ständig utmaning men också att många gånger lyckas jag och min kollegor tämligen bra i att uppnå detta. Andra gånger misslyckas vi fatalt. Säga vad man vill om att många händer knappast utgör ett kvalitetsmått i sig själv, men är man fler på en arbetsplats ökar chansen till att ett bra jobb utförs. Speciellt om ledningen av verksamheten fungerar. Å andra sidan; tyvärr kan man leda en verksamhet hur utmärkt som helst, finns det inte tillräckligt med folk som kan utföra uppgifterna, så blir det bara strunt av verksamheten.

Nå, varför bryr jag mig i artikeln över huvudtaget? Därför att det finns något som alternativmedicinen är bra på, hur overksam behandlingen än är rent vetenskapligt; de tar ett helhetsgrepp om patienten. De ser en människa i sitt sammanhang och ser en hel människa. Det spelar ingen roll om det är humbug, båg och kvacksalveri; folk mår bättre när de går därifrån. För är det något skolmedicinen ständigt misslyckas med, gång efter annan, så är det att bekräfta de individer som söker vård.

Det har skett en ganska stor förändring i bemötandet av patienter ändå, det har ju varit värre, i kubik. Det är inte lika vanligt att patienter benämns som "benbrottet på rum 5", "hjärtinfarkten på 11:2" eller "gallan på 3:an". Men det vore att fara med osanning att säga att det är helt utrotat. Det är också vanligare att sjukvården försöker se vad den som besöker sjukvården har runt sig i fråga om livssituation, familj och jobb. Det har ju sent om sider gått upp för sjukvården att J. Donne var något viktigt på spåret när han sa "no man is an island" (känt och nedtecknat sen 1600-talet), vi finns alla i ett sammanhang. Men sjukvården är minst sagt urusel på att lungt ta sig tiden tillsammans med patienten och titta på det här sakerna. Något som verkar vara fullständigt inbyggt inom all alternativmedicin.

Sen kan jag bli lite småsur över skolmedicinens konsekventa svar om att alternativmedicinen bara är skräp för att allt inte är vetenskapligt bevisat. Tänk att det är inte ens hälften av alla metoder inom skolmedicinen som är vetenskapligt belagda. I början av 2000-talet uppskattade man att cirka 30% av de skolmedicinska behandlingarna var vetenskapligt genomgångna. Resten visste man inte exakt varför de fungerade, bara att de fungerade, alltså den beprövade erfarenheten. Jag tror att propotionaliteten kvarstår, fler behandlingar har kollats av vetenskapen samtidigt som det kommit väldigt många nya behandlingsmetoder. Det är synd att något avskrivs helt, bara för att man inte förstår det. Dock är det väldigt mänskligt.

Jag vill verkligen inte ha in reikihealing, homeopati eller ortomolekylär psykiatri (vad i hela friden det nu är) inom vår gemensamt finansierade sjukvård. Jag tycker att metoderna borde granskas medicinsk vetenskapligt, de metoder som inte funkar kommer förhoppningsvis att bli mindre populära. Men jag tycker också att man ska ta ett vetenskapligt antropologiskt och socialpsykologiskt grepp och kika på vad det är som gör att patienter upplever sig som så mycket mer i hälsa och balans, efter att ha genomgått alternativmedicinska behandlingar. Där tror jag att det kan finnas mycket att hämta för skolmedicinen, något som vi borde lära oss, på stört!

Fridens!

Var till tantdoktorn idag, inte världens roligaste sysselsättning, men ett akut måste. Ingen fara på taket, vilket jag redan visste, jag mår bra. Har haft samma åkomma för några år sen, ofarligt men måste åtgärdas.

Jag har en förvärvad misstänksamhet mot alla läkare, manliga läkare är speciellt utsatta. Mina krav är höga. Dessutom har jag en irrationell misstänksamhet mot manliga gynekologer, är inte så glad på kvinnliga heller, föredrar oftast barnmorskor. Nå, i det här fallet så krävdes en gynekolog och till min initiala besvikelse så var det en man.

Men glad kan jag konstatera att den här var faktiskt något att ha. Inte speciellt gammal, min ålder +/- 5 år, trygg och resonabel. Med lågmäld humor dessutom. Såna växer inte på träd, det är ju i princip ohört att såna ens existerar. Eftersom att jag troligen kommer att få uppsöka stället igen, så känns det ju betryggande att det faktiskt finns en vettig person att fråga efter.

Jag gillar när mina fördomar fullständigt smulas sönder, om så bara rörande en person!

Fridens!

Det här är en mer utvecklad tanke, än den kommentar jag lämnade på ett blogginlägg. Kände att jag inte var klar med med resonemanget där, därav att delar av samma text återfinns här.

Kikade in på Lady Dahmers utmärkta blogg. Hon är helt underbar och jag uppskattar allt hon skriver, även om jag inte håller med om allt. Ser definitivt henne som en av de goda krafterna i samhället. Den utmärkta bloggen hittar du här. Men jag antar att du redan läst den.

Nå. Idag hade hon skrivit om att någon kommenterar hennes blogg med att bloggläsarna hade rätten att uttrycka sin besvikelse på Ladyn, om den nu fanns. Jag säger bara; men va fan... Jag tror jag tappar hoppet om mänskligheten.

Visst; det går att uttrycka sin besvikelse, visst gör det. Men i vilket syfte? Personligen är jag hysteriskt allergisk mot frasen "jag blir så besviken på dig". Mitt enda svar är att personen får nog ta ansvar för sin egen reaktion och upplevelse. Det är inte mitt problem, inte ens en dag när jag är välvilligt inställd.

För livet är fullt av besvikelser till höger och vänster, ständigt och jämt. Besvikelser hör ihop med mina egna förväntningar, notera orden MINA EGNA. Då är jag personligt ansvarig för dessa förväntningar och kan inte dyvla dem på andra. Oftast är uttryck av besvikelser som är direkt riktade mot person, ett sätt att kontrollera en person, få den att anpassa sig till min vilja. Morsor är experter på att använda sin besvikelse på barn. I mina ögon klart angränsande till psykisk misshandel. Jag är otroligt tacksam över att min egen mor aldrig försökt nåt dylikt.

För hur i hela fridens dagar ska jag kunna försvara mig mot nåt sånt? Uppenbart är det nån som fått för sig att de kan få dig bekedligare med att ge dig lite dåligt samvete över något och få dig att tvivla på dig själv. Det är svårt, anklagelsen går förbi det mesta av rationellt tänkande och landar där skuld och skam bor. Det är obehagligt att vara orsaken till någon annans dåliga mående, ännu värre om de ska bli besviken mitt i alltihopa. Det är ju ogörligt att ha ett vettigt samtal om vad som upplevs som fel, när utgångspunkten är besvikelse.

Det finns egentligen inte ett endaste vettingt skäl till att fästa sig vid andra människors besvikelse. Oavsett var du än befinner dig i livet, anser jag att du ska vara väldigt försiktig med att gå med på den stigen. Det räcker med att bekräfta att du förstår att personen har en annan uppfattning om det inträffade, än vad du har. Att börja ändra sitt beteende på grund av en persons besvikelse, är ett vanligt men inte så speciellt sunt beteende. Jag kan tänka mig gånger då det är befogat, men de är ytterst få och det rör relationer i den närmsta kretsen; barn, vänner och familj. Men även där ska det ske noga genomtänkt.

Resonemanget kan låta känslokallt, det medges. Men frågan kvarstår; vems liv ska du leva? Lev ditt liv som du vill, tyck som du vill, ändra åsikt när du känner för det. Det är ditt liv och du är inte satt på jorden för att göra andra nöjda.

Fridens!

Jag springer inte omkring deppig och krisar dagarna igenom, att få logistiken i livet att fungera tar ju sitt. Istället lägger jag ner tid på att vara väldigt medveten om vädret och årstiden, det bara blir så, det är inget jag medvetet "utövar". Dessutom kikar jag på lite tecken i omgivningen, sånt som mest kan beskrivas som skrock eller i bästa fall myter.

Det är inte för att jag på något vis behöver vara medveten om vädret, mitt liv och leverne påverkas väldigt lite av väder. Min pendlig kan påverkas av halka och snöfall, men det är väl också det enda som på något vis motiverar mitt lätt överdrivna årstids- och väderintresse. Det finns över huvudtaget inget som motiverar mitt årstids- och väderminne. För jag har sånt också. Tidigare var jag noga med att notera i kalendern vad som hände, det är jag inte längre.

I mars sa i princip var enda människa att det aldrig skulle bli vår och om den kom så skulle den vara extremt försenad. Vilket jag inte trodde ett skit på. Varför vet jag inte, jag har inga vetenskapliga belägg och inga konkreta bevis på att om snön ligger länge så går våren över fort. Men erfarenheten från senvintern våren 2010, sa att snön försvinner fort och det blir grönt strax efteråt. För så var det då. Och i år gick det ännu snabbare. Jag tror Mälaren sköljde kring 12:e april, 16:e april slog häggens blad ut, 19:e såg jag första musöronen på björken. Idag är det den 12:e maj häggen har blommat i en vecka och nu blommar syrenen också. Det är en vår i rekordhastighet och det är för varmt.

Och då menar jag inte för varm för att vara bekväm, jag älskar värme, men för varm för att vi ska få en fin sommar. Jag har en liten teori om det där, högst ovetenskaplig sådan, men ändå en teori. Förra året hade en hyggligt kall och regning vår, det blev varm sommar. 2008 hade en underbar vår, sommarvärme i slutet av april och hela maj, sommaren var hyggligt kall och eländig. Typ 14 dagar med riktigt värme. Jag har flera exempel från år där våren varit usel, sommaren varm och exempel där våren varit varm och sommaren regnat bort. Dock finns inget minne om att det varit kallt både vår och sommar, eller det motsatta med varmt både vår och sommar. Kan ju hoppas på att jag blir motbevisad i år, det får gärna fortsätta att vara varmt ända in i oktober.

Fast då har vi problemet med att ekens löv slog ut innan askens löv slog ut. Det är inte bra enligt min farmor: "Ek före ask, då blir det plask, ask före ek, då blir det stek". Vet inte om det är allmän myt eller nåt från Bondepraktikan. Förra året stämde bra, asken slog ut en vecka innan eken.

Annat jag tittar på är var skatorna sätter sina bon. Högt upp eller långt ut på grenar ska betyda varm sommar, också enligt min farmor. I år sitter boet oskyddat högt upp i en tall. Men jag är inte så säker på att det stämmer, 2008 byggdes oskyddade bon och våren var ju tokvarm, men sommaren regnade bort. Det kan vara så att de bygger för vårvädret. Hur de nu får reda på hur det ska bli...

För mig är det, eller har blivit, viktigt när växlingarna sker i våra årstider. Lika viktigt är det att känna hur vädret är just nu och hur det ser ut att bli under de närmsta timmarna. Jag blir inte påverkad i humöret av väder i någon större utsträckning, som vissa blir. Kan vara på riktigt bra humör när regnet vräker ner och det blåser snålt. Men jag vill vara med och se, känna att det händer saker runt mig.  Vara medveten om att det sker förändringar, ta tiden att stanna till och bara uppleva.

Fridens!

Det gick ju att få uppfattningen om att det stod för något bra, att jag inte behövde ha någon 40-årskris. Tur för mig.

Så är inte fallet, hur gärna jag än vill att det ska vara så.

Gårdagens inlägg kom ur frustration över sakernas tillstånd. Jag har tillräckligt mycket att krisa över ändå, om jag vill, en 40-årskris kommer inte att hinnas med.

40-årskrisen ska tydligen vara nån mellanstation där man gör en verklighetskoll på läget i ens liv. Populärt tema verkar vara att bli tonåring på nytt och göra allt det där som man inte gjorde när man var tonåring. Fast jag gjorde "ALLT" det där, när jag var tonåring känner att det var överreklamerat då och är det antagligen nu också. Även om det kanske är roligare nu eftersom jag har bättre ekonomi än för 20 år sedan.

På det hela taget har jag det bra, det vägskäl jag står vid, faller nog igenom. Jag har för övrigt tagit mig igenom den milda krisen utan stärre ansträngning, gick på nåt dygn. Så det finns inget mer att göra i den saken, inget att oroa sig för.

Förutom ovanstående, så bjuder ju livet på större eller mindre motgångar mellan varven. Just nu är det tillräckligt av de där små, förbannade och väldigt enerverande motgångarna. Det skulle nog kunna gå krisa ihop på riktigt om jag lade ihop dem, men just nu gör de också att jag inte har tid att 40-årskrisa. Jag kan inte, orkar inte och har inte lust.

Men det undantar inte mig från att tidvis stanna upp och förvånat tänka; tog det så här kort tid att leva nästan 40 år?

Fridens.