Jag har fått en kram. Jag får såna rätt ofta, har ett lyxigt liv på så vis. Men den här är speciell.

När jag först träffade den här mannen så gillade jag honom instinktivt. Vi hade ett uppdrag att ställa iordning en plats under några timmar. Det blev riktigt bra, vi synkade och jag lyckades ställa hans förväntningar på mig, rejält på ända. Sånt är mycket roande.

Vi finns båda inom samma område men på olika nivåer och vitt skilda sakområden. Men jag har skäl att ha kontakt med honom med viss oregelbundenhet. Han är en sån som får saker att hända. Ber jag honom om något så får jag det utfört, jag har stor respekt för den mannen och önskar att jag kunde nå upp till hans standard.

Han fanns på min arbetsplats under några dagar, vi hade långa diskussioner om både jobb och till viss del även om våra privatliv. Vi har liknade humor och kan vara både riktigt raka och riktigt retsamma med varandra. Vi har en stabil grund att stå på, jag skulle aldrig skygga eller bortse från negativ kritik från honom. Skulle den komma, så vore den befogad. Det vet jag.

Med de flesta som jag har liknande kontakt med, så kommer kramandet efter ett tag. Man blir glad av att se personen, de kramarna är genuina och värmande. Med den här mannen är det handslag som gäller. Det har roat mig.

Så fram till i förra veckan då jag springer på honom på ett arrangemang. Eller det var han som såg mig och lagom högljutt började retas för att påkalla uppmärksamhet, till omgivningens förtjusning. Inget otrevligt eller besvärande, bara roligt. Efter lite meningsutbyte så lovade jag att kontakta honom för vidare diskussion, tänkte att mail vore lämpligt. Men några timmar senare så springer jag på honom och vi kan fixa de detaljer som ska klaras av. När vi ska skiljas så kramar han om mig, en riktigt varm, hård och nära kram. Den var helt underbar i all sin enkelhet.

Och den sitter kvar på min kropp och i mitt sinne på ett stillsamt glatt vis. Jag ler vid minnet.

Jag önskar så att fler får såna kramar, sånna som bara glittrar i minnet.

Fridens.

Det finns en mycket ung kvinna som kom in i mitt liv. Det är tillräcklig ålderskillnad på oss för att jag skulle kunna vara hennes mor, utan att det skulle väcka allt för mycket uppmärksamhet. Hon är en av de där goda människorna, fast hon vet inte om det. En av de där som inte bara vill förändra sin värld, utan också verkligen gör det. Hon är en god människa, även om hon själv tycker att hon är självisk och gör det goda bara för att få cred. Fast så är det inte.

Hon var riktigt ung när vi först lärde känna varandra, men det lyste om henne. Ögonen brann av en vilja att göra något och hon gav sig gladeligen ikast med de uppgifter hon kom över. Lyckades med allt hon företog sig, en ständig framgång. När jag pratade med henne så var det väldigt svårt att läsa av henne, svårt att veta vad hon egentligen tyckte om saker. Men hon lyssnade alltid uppmärksamt, det syndes att hon alltid processade vad jag sa.

Det fanns något mycket slutet kring henne. Min första tanke var att hon hade mycket stark integritet. Men ju mer jag lyssnade på henne och ju mer jag studerade henne,  fanns det något i hennes uppenbarelse som gjorde mig bekymrad. På riktigt bekymrad. Nåt gjorde henne osäker in i märgen, oavsett hur många segrar hon firade. Och de var många, var så säker.

Efter nåt år så hade vi lärt känna varandra rätt bra, jag visste vilken väg hon tänkte ta i livet och hon hade koll på läget. Efter en sommar utan kontakt så ringer hon och är på strålande humör. Berättar att allt har förändrats och hennes liv har tagit en helt annan vändning. Jag blev något förvånad men talade om att jag var glad för hennes skull. Vi talade vidare och jag fick en känsla av att något var så fel, så fruktansvärt fel, fast jag kunde inte höra vad. När vi ska avsluta samtalet är jag mycket tydlig på att hon alltid är välkommen att höra av sig, när som helst och att hon alltid kan komma till mig, vad som än händer.

Det tog tio dagar, sen ringer hon storgråtandes och berättar hur hela livet faller samman men att hon ändå har en livboj. Den finns en ung man i hennes liv, som tagit henne under sitt beskydd. Jag blev klart misstänksam, det lät inte bra på något håll. Kontakten med hennes familj är bruten, hon är mer eller mindre förskjuten. Inte helt vanligt att det händer i helsvenska familjer.

Den unga kvinnan och jag har mycket kontakt, mycket dramatiskt händer i hennes liv. Turligt nog visar sig den unge mannen vara en riktig klippa, omtänksam, generös och också en av de goda människorna. Det är en otroligt smärtsam revolt och frigörelse hon går igenom. Under den här tiden märker jag att ingen har berättat för henne om hur livet är. Hon tror så mycket som inte fungerar i vår värld. Och ändå är detta inte kopplat till religion eller livsstil. Hon har föreställningar om hur ett liv ska levas som är klart angränsande till psykisk åkomma. Ju mer historier som kommer fram i ljuset, desto sjukare framstår hennes familj. Det är en sann välsignelse att hon kom därifrån.

Eftersom jag från början sett det goda, så har jag aldrig tvekat en sekund på att finnas där, när det behövts. Oavsett tiden på dygnet, även om jag inte funnits på samma plats som henne i världen. Hon har haft stående inbjudan till alla årets högtider i vår familj och alla firanden vi haft. Hon har blivit en del av vår familj. En människa som hon går inte att överge, det finns inte i min värld. Timmarna i telefonen har blivit många och långa, men de har varit värda varenda öre och var enda sekund. Vart efter åren har passerat, så har hon fått stabilare mark under sina fötter.

Idag lever hon ett gott liv. Hon gör det hon vill göra och hon gör det på sina villkor. Hon lever sitt liv och hon håller på att bli sig själv. Det är så underbart att se och höra. Jag håller fortfarande tummarna för henne och försöker finnas till hands när jag behövs. Men jag behövs inte lika mycket längre, eller mer för andra saker än det som varit innan. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en klart lysande stjärna inom sitt område, hon kommer att lyckas.

Hon har ofta frågat var för jag bryr mig och hur hon ska kunna återgälda mig. Jag gör det för att hon är värd det och hon ska inte ge något tillbaka till mig. Min förhoppning är att hon själv kan sträcka ut en hand åt någon, den dagen hon själv är kapabel att hjälpa och ser att någon behöver henne.

Fridens.

Jag vill inte sova. Det är mörkt ute, det är stilla och lungt. Jag borde sova. Dagen är  lång imorron, jag borde lägga mig nyss. Jag trött och kommer att vara ännu mera trött om några timmar, när jag ska kliva upp. Men jag vill inte! 

Fridens!

Jag har nästan alltid min kamera med mig. Det är en liten kompakt historia som den bättre hälften gav mig i julklapp. Den är mer avancerad än de systemkameror, av prisat märke, som min far hade under 80-talet. Nästan i alla fall.

Jag använder kameran som anteckningsblock. Har alltid gjort. Jag vill spara så mycket jag kan av det jag upplever idag. Minnet är en lurig företeelse, allt för få bra saker kommer jag spontant ihåg, redan idag. Men med bilder så minns jag så mycket mer. Prisa gudarna för minneskort och externa hårddiskar, jag kan ta så mycket kort jag vill!!! Enda nackdelen är väl att jag sällan skickar några för att få som papperskopior.

Det finns ett irriterande faktum. Under mitt pendlande till jobbet ser jag dagligen, eller nästan dagligen i alla fall, vyer jag vill ta kort på. Tyvärr är det få ställen att stanna till på och infartstrafiken gör att det vore förenat med livsfara att stanna efter vägkanten. Men jag skulle så gärna vilja ta de där bilderna som numera bara sitter i mitt minne.

Jag är en big sucker för vyer och för motiv i extrem närbild. Vad gäller närbilder så är det skoj att ha blommor och insekter som motiv. Insekter är otroligt coola i närbild, det finns så mycket detaljer som man sällan ser. Men det är inte helt lätt att få dem på rätt plats.

Fotografering av vardagen är också ett sätt att säkra upp för framtiden. Demens verkar gå i släkten, så det lär väl dyka upp om jag får leva så länge. Tanken är att mina bilder från förr kanske kan hjälpa upp glimtar av ett ursprung och ett sammanhang, den dagen då kontakten med nutiden bryts. Med lite tur är det lång tid kvar innan det inträffar.

Fridens!

Det har gått snart en timme sen förmörkelsen satte igång, ljuset är förändrat, ser lite ut som solnedgång.

Jag tycker om skymning och gryning, när världen är lite matt i färgerna. Jag gillar även mörker. Bjärt ljus ger de flesta huvudvärk men på mig är det inte bara huvudvärk, mina ögon är på väg att sprängas. Jag har ofta mörkt på mitt kontor, mina arbetskamrater tycker jag sitter i en grotta. Och visst vet jag vad Arbetsmiljöverket tycker att ljussättningen bör vara när man ska arbeta, men jag tycker inte lika. Det värsta som finns är människors missriktade välvilja och deras iver att sätt ljus på min värld. Nu har i alla fall mina arbetskamrater givit upp och låter mig vara. Och jag trivs med mitt mörker.

Jag vet att många har det väldigt jobbigt nu under de mörka månaderna. Jag har full respekt och stor förståelse för de som lider, det blir ju ett mörker både bokstavligt och bildligt. Men jag är inte en av dem. Jag ser fram emot att mörkret ska lägra sig över vårt land, varje senhöst. För mig finns det en vaken vila i mörkret. Veckorna innan midvintersolståndet, då vi aldrig riktigt lämnar gryningen en molnig dag, är helt underbara. Då lyses ju i och för sig hela världen upp av adventsljus till höger och vänster, men det är ändå en dämpad beslysning.

Normalt älskar jag att vara vaken nattetid, att få vara ifred och göra vad jag vill i en stilla värld. Jag är som mest kreativ strax efter midnatt och några timmar framåt. Jag har inga bekymmer att sova i dagsljus och ljuden från en vaken värld. Jag har jobbat natt ett antal år, det passar mig verkligen. Tyvärr är det så låga tjänstgöringsgrader inom mitt verksamhetsområde, att jag blir utan pension om jag hade fortsatt.

Så jag segar mig upp om mornarna som de flesta andra och försöker ta mig igenom dagarna. Men får jag chansen så vänder jag gärna på dygnet.

Nu ska jag smita ut och kika på det sista av solförmörkelsen, får se om jag får några arbetskamrater med mig också!

Nå, stannar nog där för denna gång.