För en tid sen så var jag på en familjesammankomst. Där fanns två personer som jag håller av speciellt mycket. De har varit med i mitt liv sen jag föddes. Vi har inte kontakt med varandra mer än nån gång per år. Men det är mycket viktiga människor för mig, otroligt viktiga och jag är inte helt säker på att de vet hur viktiga de är.

Jag hade i alla fall förmånen att sitta vid dem under middagen och kaffet. Vid kaffet pratade vi om det underbara kaffebrödet som serverades, både länge och uppskattande. Jag berättade om att min mormor gjorde något som hon kallade för weinerbröd, fast de kanske inte var riktigt weinerbröd. De var tokgoda! Mormor gjorde dem ofta och fick dem alltid perfekta. Mormor drabbades ju av vaskulär demens, precis som min mor, och min mor ångrade alltid att hon aldrig frågade mormor hur hon gjorde dem. Det grämde både min mormor och min mor. Jag vet att min bror och min mor letade igenom hela mormors receptsamling och hem, men det var för sent. Min mormor var väldigt ledsen över att hon inte längre kunde återge receptet och återkom ofta till att det var så förargeligt. Vi var ju helt övertygade om att receptet gått förlorat. Nå, det blev inte mer sagt om det, där och då. Vi skiljdes åt några timmar senare och jag hade redan då glömt bort att vi pratat om saken.

Fyra dagar senare ligger ett brev på hallgolvet, adresserat till mig. Ett vanligt brev, ett sånt man knappt får nu för tiden. När jag slår upp det så är det receptet på min mormors wienerbröd!!! De hade kommit ihåg konversationen och leta reda på receptet, som de själva hade, skrivit av det och skickat det till mig! Jag blev så lycklig att jag lära gråta en skvätt. Och  gesten säger något om hur underbara de här människorna är och jag kan nog aldrig uttrucka hur otroligt tacksam jag är över att de finns i mitt liv. Ringde min bror och berättade, han blev minst lika glad som mig, krävde direkt att få en kopia av receptet.

För det finns något tröstande, för att inte säga glädjerikt i att kunna föra recepten vidare. Att få göra samma rörelser som min mormor gjorde, att få känna samma smak som hon hade gjort. Såg inte långt där efter en dokumentär om kanadensiska indianer, som också bakade sina förfäders bröd. Kvinnan sa att det förenade henne med hennes förfäder på ett väldigt direkt  och konkret sätt.

Jag kan bara hålla med, jag förstår exakt vad hon menar med det. Exakt.

Fridens!

Jag har så svårt att se att erfarenhet inte värderas högre, både av dem som har erfarenheterna och de som saknar dem.

För några månader sedan så satt jag på en enklare intervju av en ung kvinna. Jag och en person som känner kvinnan sen tidigare hade några frågor som skulle klaras av med henne inför ett uppdrag, mer en ren formalitet. Bland annat så frågas det om hon har några erfarenheter av uppdraget, vilket hon svarar lite tvekande om. Jag vet att kvinnan har ett barn med speciella behov. Och någonting blir oerhört ledsen i mig, när jag hör att hon inte värderar sina egna direkta erfarenheter av det som efterfrågas. Hon om någon vet hur det är att märka att barnet inte kommer att kunna leva som de flesta andra barn, oron över att barnets behov inte kommer att kunna täckas av folk som inte känner barnet fullt. Sorgen över att barnet inte kommer att få samma möjligheter som merparten av andra barn. Hon vet.

Så jag stoppar "intervjun" och säger att "detta är lite okonventionellt, men jag kan inte låta bli att dela några tankar med dig, innan vi fortsätter".  Jag berättar kort vad jag vet att hon har varit igenom, hon nickar förvånat men igenkännande och håller med. Det jag avslutar med är att be henne uppvärdera sina erfarenheter, att se dem som något som hon har nytta av, inte som hinder. Bara de korta orden får henne att sitta rakare under den avslutande delen av intervjun. Min co-intervjuare öppnar först munnen när den unga kvinnan lämnat rummet. Han blev så tagen att han inte kunde fortsätta prata, han kände ju kvinnan sen innan och kände till hennes bakgrund, han hävdade att han aldrig kunnat ge den effektfulla återkopplingen. Han såg att det tog skruv. Nu är det min fasta övertygelse att han faktiskt skulle kunna ha gjort samma, jag var bara snabbare denna gång.

En sak har under ett tag irriterat mig i en av de verksamheter jag befinner mig i. Inget stort, men det har helt saknat någon som helst logik och ingen har vetat varför en viss rutin sett ut som den gör. Jag är allergisk mot sånt! Så jag lära forska i frågan, vilka vänder jag mig till? Naturligtvis till de med mest erfarenhet och det tar inte lång stund innan jag har mitt svar. Jag kan dessutom snabbt konstatera att det går att förändra rutinen till det jag vill, utan att det påverkar något negativt. Vi andra saknade erfarenheten och kunde inte bedömma om det gick att förändra hur som helst.

Kikade in på Kajsa Karins blogg, där hade en kollega uppmuntrat henne att skriva om sitt liv. Jag kan bara hålla med! Helt och fullt! Hon har varit igenom mycket och har fortfarande en del att reda ut, men hon verkar ha skaffat en massa erfarenheter som andra kan ha stor nytta av att få del av. Erfarenheter som gjort henne till den hon är idag, som utan tvekan skulle kunna ge andra i liknande situationer hopp. Hon tvekar, vilket jag förstår av flera anledningar. Men nånstans i texten fångar jag en liten antydan av att hon tvekar kring att erfarenheterna skulle vara betydelsefulla för andra, än henne själv.

Jag har en liten teori om att när vi levde närmre varandra i generationer och byar, så överfördes livserfarenheter på ett helt annat sätt. Man såg vad familj, släkt, vänner och grannar tvingades gå igenom. Man var delaktig i varandras liv på ett annat sätt än idag, på både gott och ont. Enligt mina egna erfarenheter, självupplevt och vad jag sett jag sett hos andra, är delandet av upplevelser och kunskap till nytta för båda parter. Att få se att det går att ta sig igenom svårigheter, att det finns vägar att ta, fast det ser tvärmörkt ut. Och att dela med sig av sina tyngsta erfarenheter utgör ju också ett kvitto på att de erfarenheterna inte varit förgäves, de ger kraft åt fler än bara den som fått erfarenheterna. Detta gäller båda i privatlivet och i arbetslivet, det behövs äldre och erfarnare personer som delar med sig av vad de lärt genom livet.

Fridens!

Jag har vissa förebilder i mitt liv. Både människor som jag känner, eller har känt i verkligheten, alternativt kända människor som jag anser gjort något i mina ögon enastående. De är människor som påverkar mitt tankesätt, som får mig att fundera över vad jag tror på och håller för sant, som får mig att ändra vad jag tror på. Som inspirerar mig när jag själv känner att jag inte har den styrka jag vill eller behöver ha. Det finns inte jättemånga av den sorten, men de jag har, håller jag nära mitt hjärta.

Här om dagen upptäckte jag att en ny fantastisk människa börjat betyda något för mig. Att bara tänka på personen gör att min dag blir lite gladare, jag mår lite bättre. Livet blir lite lättare att leva. Personen i fråga är läkaren och professorn i internationell hälsa, Hans Rosling. En man med hysteriskt många järn i elden och som verkligen försöker förändra den värld vi lever i. En av de goda människorna, otroligt karismatisk och lättillgänglig.

Jag tror minsann jag är lite kär i honom!

Det är nästan inte någon idé att jag försöker berätta vem han är eller vad han gör. Det finns hur mycket som helst om honom på nätet, bara att googla hans namn. Men för att du ska förstå hur fantastiskt bra Hans är, så ber jag dig kika på nedanstående länkar. Ta dig tiden att göra det, inte allt på en gång kanske, men nån föreläsning här och där. De gånger du inte är på bra humör, har tråkigt, när du stött på motgångar eller bara behöver koppla av en liten stund. Det är värt var enda sekund!

Gapminder.org är stiftelsen där Hans och hans crew genialiskt visar med "bubblor" att världen inte är riktigt som du kanske trodde.

TED-föreläsningarna är inte textade, de körs på engelska.

Hans föreläsning om hur världen har förändrats de senaste seklet. "u-land" är inte längre ett gångbart begrepp.

Hans föreläsning om fattigdom och göra det "omöjliga" möjligt. Han kör även svärdsslukning!

Hans föreläsning om HIV och att förändra synen på hur spridningen ska bekämpas.

Hans föreläser för  US State Department, en mix av föreläsningarna om förändringen i världen och HIV.

Hans föreläser om Asiens ekonomiska utveckling, denna föreläsning ger också en ny syn på de stora ekonomierna i Indien och Kina.

Hans föreläser om världen utan hans klassiska "bubblor", om hur världen har förändrats och tillväxten av världens befolkning kommer att förlöpa de närmsta årtiondena.

Hans föreläser om FNs millenniemål och att världen faktiskt blir bättre.

Hans föreläser om tvättmaskinen kan göra för världen och den energiutmaning världen står inför.

Hans var sommarpratare i P1 2005, här kan du höra hans program.

Här är SVTs dokumentär om Hans, skynda dig att se den, den finns bara på SVT Play fram till 3:e juni i år.

Min egen världsbild har förändrats kraftigt genom att kika på vad Hans har hittat i statistiken. Och jag håller fullständigt med om att det är våra egna föreställningar som påverkar vilka beslut vi tar som människor. Har vi då felaktiga föreställningar om hur läget är, då kommer vi ofelbart att ta felaktiga beslut. Det säger sig självt.

Fridens!

Zappade igenom kanalerna för ett tag sen och hittade en italiensk dokumentär om den hysteri som bröt ut 1984, när det hittades en stenskulptur, som alla trodde var efter den italienske konstnären Modigliani, men det visade sig senare att tre grabbar hade gjort den. I dokumentären pratar konstkritikern Marco Fagioli om fenomenet med att saker är värda mer när det är en känd källa, än om kontnären är anonym. Han dissar tanken om äkthet och ursprung fullständigt, anser det mer som romatiskt dravel, nåt som konstmarknaden ägnar sig åt för att fastställa ett värde. Att det som spelar roll är namnet och inte om något är bra eller inte.

Att kika på en Monet ska ge en strörre kick, än att kika på vad grannen lyckas fippla ihop. Oavsett om grannen har samma teknik, samma sätt att se på färger och ljus eller vad det nu kan vara som Monet hade. Att spela på en fiol ihoppetad av Antonio Stradivari, ska tydligen vara väldans fint. Dyrt som attan att anskaffa en sån fiol, troligen en dröm för varje seriös violinist. Och det är säkert en otrolig upplevelse att spela på en sån fiol. Och så kommer det nog alltid att vara, oavsett om token i skogen kan bygga en fiol av ännu bättre kvalité. Att Erik Mannerström lånat ut sitt namn till lite såser, gör faktiskt inte de såserna speciellt mycket bättre än Blå Bands pulversåser. Visst skiljer det, men SÅÅÅ förtvivlat mycket är det inte. Och jämför man Mannerströms bearnaisesås med exempelvis Lohmanders bearnaisesås, så är det hugget, som stucket. Det är mer en smaksak än verklig kvalitétsskillnad.

Så har det nog varit rätt länge genom seklerna och kommer så att vara framledes också. Uppfattas något att ha kvalité, så kommer fler att uttrycka sin uppskattning. Oavsett om det finns verkliga skillnader i kvalité eller inte. Oavsett om det är rent trams eller om det är undermåliga produkter som säljs under ett visst namn.

Det fick mig att börja fundera. Det är ju verkligen i ropet att ha ett varumärke, att skydda sitt varumärke och få det att framstå som en garant för de varor eller tjänster man tillhandahåller. Det finns liksom ett allmänt vetande att vissa varumärken eller namn står för något bra och för kvalité. I flera av de verksamheter och organisationer som jag befinner mig i, så kämpar man stenhårt med att skapa sig ett gott varumärke. Inhyrda konsuler och reklambyråer kommer med smarta förslag på typsnitt, färger och hur de ska kommunicera sitt "budskap". Att allt som kommer ur berörd organisation ska hålla sig inom grafiska profilen och vara granskat. Oavsett om det är bra eller inte, oavsett om tjänsten eller varan håller kvalitetsnivån.

Det är väl egentligen av godo att någon vill hålla hög svansföring och leverera något bra. Håller något inte den förväntade kvalitén så kommer organisationen att förlora på det. Men jag undrar ju i samma stund hur mycket bra som går om intet på grund av att det inte känns igen av alla, att någon aldrig hört talas om just den "leverantören" tidigare. Eller om det inte fins risk att bra saker tappas bort i organisationer som strikt håller på sitt varumärke och att det blir svårt att tänka nytt.

I dokumentären som jag nämnde i början, var det experter som investerade hela sin trovärdighet i att pojkarnas skulptur i själva verket var från den store konstnären. De ville så gärna att det verkligen var de försvunna skulpturerna som återfunnits. Experterna såg direkt att det var rätt och kunde ge långa utsagor på att allt var typiskt för Modigliani. Jag kan tycka synd om de experterna, att förblindas så av en önskan om att få vara med om en sådan händelse, att de tappar vett och sans. Men det är väl som jag länge misstänkt; vissa typer människor skulle kunna äta hudskit, om det vore tillräckligt snyggt inslaget och från rätt ställe.

Jag hoppas innerligt att jag inte är en av dem. Fast säker kan man aldrig vara...

Fridens!

Det finns ett litet ord som är på modet att diskutera just nu. Det lilla ordet är "HEN".

För ordet väcker inte bara debatt utan det verkar också göra folk provocerade långt bortom min förståelse. Eminenta Lady Dahmer propagerar oförtrutet på om användandet av ordet och hon stöter på dunderpatrull. Jag förstår att det finns något hotfullt med ordet, men jag fattar verkligen inte varför det är hotfullt. Jag tycker mest att det verkar tusan så behändigt!

Hen verkar dra upp dammet från den något överhettade genusdiskussionen som pågår i samhället. Även den en fråga som jag har så otroligt svårt att förstå att skulle vara så otroligt hotfull. Det må vara en något hädande men jag anser att genusdebatten är lika onyanserad som debatten om vargjakten. Jag blir bara förbannad på båda sidor och lägger ner. Jag orkar inte engagera mig i den offentliga debatten alls, slår dövörat till när något av ämnena kommer upp. Dock är jag mycket tacksam för de som orkar ta debatten nyanserat.

Finska, meänkieli och samiska har redan hen som ord, de har tydligen inte haft nytta av att genusbestämma folk. Vilket jag kan tycka är rätt sympatiskt. Jag har haft turen att få träffa människor som är könsöverskridande på diverse olika vis. Allt i från transexuella och transvestiter till dragkings/-queens. För egen del skiter jag högaktningsfullt om någon är en kvinna eller man. Jag umgås med människor och personer som är intressanta. Och jag tycker att det är praktiskt att säga hen.

Här om veckan hade SVTs program Babel ordet "hen" som diskussionsämne. De som diskuterade var väl nästan positiva till ordet, men inte överdrivet entusiastiska. Dock berättades om en ungdomsbok av författaren Kristoffer Leandoer. Boken heter Namnsdagsflickan (finns att beställa här och här), i boken låter han läsaren bestämma könen på huvudpersonerna. Båda huvudpersonerna har könsneutrala namn och Åsa Ekströms illustrationer är också könsneutrala. Det går att tolka dem som man vill. Jag tycker det är fullständigt lysande! Den boken kommer jag att ge till unga i min närhet, för själva storyn verkade vara klart godkänd.

Jag har redan använt hen i mina texter här, jag kommer nog att fortsätta göra det lite då och då. Jag är inte helt bekväm i användandet av ordet, än. Men jag jobbar på det. Jag tycker det finns en befrielse (märkligt nog) i att slippa könsbestämma folk, det känns bra att strunta i det. Jag ser fram emot den dagen då jag i tanke, tal och skrift fixar att använda hen obehindrat.

Som en skänk från ovan såg jag följande lilla underbara bild idag. Jag önskar så att jag visste vem som skrivit detta och jag önskar så att jag visste vem som tagit bilden. Båda förtjänar cred! Me like!

  Fullständigt underbar!

Fridens!

Det finns ett gäng som kallar sig The Lonely Island. De är en avknoppning av Saturday Night Live, det vill säga fullständigt galna. The Lonely Island gör musik och skriver galna texter. De får dessutom hyfsade kändisar att ställa upp på deras dårskap, att vara med och sjunga eller delta i deras videos.

Jag tycker det är otroligt roligt och min respekt för dessa etablerade kändisar, ökar faktiskt. Det visar att de har självdistans nog för att delta i något som driver våldsamt med dem själva. Eller att de vågar gå utanför givna ramar, sånt som i vissa kretsar skulle anses som förkastligt.

Michael Bolton var en smörsångare i popgenren på 80-talet, mycket ballader och tuttinutt. Han ansågs vara hyfsat pretentiös och klart larvig. Smäktande röst, lite för läcker för sitt eget bästa, långt hår hade han också.

Så här lät han 1989, han är bara "för mycket".

Men något har hänt under de år som gått sen dess. Förra året dök detta upp, korthårig och otroligt mycket roligare!

  Michael Bolton, 2011

The Lonely Island och Michael Bolton gör låten "Jack Sparrow" ihop 2011, bilden ovanför är hämtad från videon. Jag tycker den är fullstädigt lysande, garvade så jag grät när jag såg den första gången och tycker fortfarande att den är otroligt rolig att se. Tala om självdistans! Länkar även texten, då den är rätt skoj.

The Lonely Island och Michael Bolton, Jack Sparrow, 2011.

Texten till Jack Sparrow.

Två andra projekt som The Lonely Island gjort, finner jag också fantastiskt underhållande. Dock varnas känsliga läsare, det förekommer explicit material i båda. Det första är med Akon och du kan se den här, den andra är med Justin Timberlake och du kan se den här. Texterna får du leta reda på själv, men de är typ halva behållningen.

Fridens!

Jag har varit på lunch här om dagen med en mycket kär vän. Det var otroligt länge sen jag såg honom sist, han har försökt få till en lunch sen innan jul, men det har inte gått. Men äntligen kunde vi båda träffas och käka. Själva lunchen förlöper väl, den här mannen har en humor som är på gränsen till galen. Han har en förmåga att spinna vidare på saker som sägs, tills de fullständigt förlorar kontakten med vett och sans. Under denna lunch har jag vid fler än fem tillfällen fått bita mig i handen för att inte lägga ut riktiga asgarv. Jag har fnissat så jag har riskerat att kvävas. Men jag har också fått berättat vad som hänt i mitt liv och fått höra vad som händer i hans liv.

Och medans vi sitter där så känner jag hur erbarmligt mycket jag saknat honom. Han har fattats mig så ohyggligt mycket, jag visste bara inte om det.

Och tyvärr är det så med jämna mellanrum. Jag har flera vänner som jag tycker otroligt mycket om, men som försvinner i allt det här som kallas vardag. Vänner som gör mitt liv så otroligt mycket enklare att leva, som ger mig kraft att gå vidare när livet inte är helt mycket nedförsbacke. Och de gör det i vardagen, jag menar inte de där dramatiskta tillfällena då livet fullständigt ställts på ända. Utan just i den vardagen, där de här vännerna tenderar att försvinna, drunka bland alla mina måsten. När jag väl möter dem igen så drabbas jag av upplevelsen av hur mycket de saknas och hur viktiga de egentligen är i mitt liv. Och jag blir lika förbannad på mig själv över hur lång tid jag låter det gå mellan gångerna vi ses. Varje gång. För jag lär ju inse att det mest beror på mig och jag är mycket tacksam över att de här människorna inte överger mig. De fortsätter vara trogna vänner i alla fall.

Jag är förvånansvärt lyckligt lottad i det här fallet och jag vet om det. Tack alla ni som finns där ute och som stannar vid min sida. Så värdefulla ni är!

Fridens!

Jag har helt underbara arbetskamrater, de har alla underbar humor, tur det! I mitt jobb måste man ibland välja att se det komiska i saker som sker, annars går man under. Det som är skönt med mina arbetskamrater är att de har så olika typ av humor, det finns alltid någon som kan plocka upp det komiska i situationer. Som har förmågan att ta fram komiska vinklingar eller spinna vidare på saker, så att den negativa spänningen i en händelse blir mindre laddad och jag orkar vidare. Vi alla orkar vidare. Jag är mycket tacksam över min arbetsplats och jag försöker tala om det för dem så ofta jag kan.

Det finns ju lite olika typer av humor, det finns säkert de som doktorerat på det och fixat fina kategorier. Jag känner inte till dem och skulle inte ens använda dem, om jag kände till dem. Personligen har jag ganska svårt för humor som föds ur att någon riskerar att göra illa sig eller verkligen gör illa sig. Jag är inte heller speciellt trakterad av humor som är på någons bekostnad. Det är gränsfall att jag ser båda dessa varianter som humor egentligen.

Humor som bygger på missförstånd eller bara rent flams kan jag uppskatta ibland, men det är rätt humörberoende. Det finns gånger som det har varit roligt så jag varit på gränsen till att svimma. Mest beroende på att andningen varit fullständigt okontrollerad, men ändå. Det var fantastiskt roligt. Sen finns det människor som kan göra vilken liten historia som helst rolig. De utgår oftast från något de varit med om och kan berätta det på ett sånt sätt att garvet bara kommer. De blandar in en stor portion självdistans och bjuder på sig själva, det kan inte bli fel.

Sen finns det människor som är så lugna i sin framtoning, milda vänliga människor, som ofta visar upp kunnande och klokskap av stora mått. Ibland uppfattar jag dem som blyga, ibland som allvarliga. Men vilken humor de kan leverera! Jag får vara uppmärksam på dessa människor, för annars så missar jag deras fullständigt lysande betraktelser. Oftast kommer den helt oförhappandes, levererad med ett tämligen neutralt tonläge och jag måste tänka till minst en gång innan jag fattar hur skoj det som sas var. Mycket skickligt levererad ironi är vanlig bland de här människorna. Den humorn kräver uppmärksamhet och ett aktivt sinne. Fullständigt underbart! De här människorna är de som står och ler lite vänligt, när vi andra håller på att garva oss harmynta åt det som de just sagt.

Sen finns det de där människorna som har en medfödd talang att alltid hitta den där välbalanserade och oväntade kommentaren om nåt som sker. Som är kapabla att säga det där enkla men knivskarpa och förlösande roliga. Som hittar en ingång som är fullständigt överraskande, men där sprängkraften i humorn räknas i megton. Det får gärna vara lite torr humor och inte helt uppebart. Och det är inte alltid de vet hur otroligt roliga de är.

Människor med humor är mycket tilltalande, oavsett om de får mig att brista ut i asgarv eller bara le lite. I båda fallen erbjuder de mig några ögonblicks avslappning och oftast nåt som får min hjärna att vakna till. Det hjälper mig också i att inte bli bitter över saker som går mig emot. Det är nog både jag och min omgivning tacksamma över!

Fridens!