Svenska Dagbladet (SvD) har haft en artikelserie om döden. Gott initiativ på det hela taget, det går att läsa en av artiklarna här, resten av artiklarna finns som länkar kring denna artikeln.

För någon dag sen så hamnade jag i en diskussion om hur vida SvD ska släppa igenom vad som helst, som inte är vetenskapligt bevisat, i såna här artiklar. Jag kan förstå om det finns viss kritik kring att det berättas om att människor får visioner på dödsbädden, som innehåller deras döda släktingar. Eller att det berättas om att de fått varsel om nära förestående död och någon försöker göra vetenskap om det. Eller om sjuksköterskan som pratar om änglar. Inget av ovanstående är vetenskapligt bevisat, vilket är helt sant och riktigt.

Men icke desto mindre så är det väldigt betydelsefullt och otroligt viktigt att någon pratar om döden i det offentliga rummet.

Jag har inte ett naturvetenskapligt perspektiv när jag läser texten, jag är ju inte heller lärd inom det naturvetenskapliga, främst. Visst det finns med i utbildningen, men min utbildning har mer ett humanistiskt angreppssätt. Vilket gör att vi inte underkänner det som inte går att sätta mängd på, eller sätta mätbarhet på, kort och förenklat. Vi anser att det går att vara vetenskaplig, trots att man ser på nåt så ovetenskapligt och subjektivt som upplevelser. Väldigt lite kring döden är exakt vetenskap, oavsett vilket perspektiv man ser ur.

Nån kan tycka att det måste vara helt klart när någon är död. Men så är det inte. En människa som dött ska inte flyttas från avdelningen på ett sjukhus innan att fyra (4) timmar gått. För en flat linje på ett EKG betyder oftast bara att människans hjärta har slutat slå, eller att den här EKG-mätaren inte uppfattar aktivitet i hjärtat. Men alla kroppsliga processer avbryts inte bara för att hjärtat slutat slå. De processerna pågår i vanligaste fall inte heller speciellt länge efter att hjärtat slutat slå. Men det gör att det är inte vid en exakt tidpunkt som döden inträffar.

Varför är det här så viktigt då? Varför bryr jag mig över huvudtaget i att ens diskutera detta och dessutom blogga om det? Därför att det är så extremt viktigt med döden. Kalla mig pretto, vilket jag för övrigt skiter i, men döden angår var enda en som lever. Det är desstuom något som så sällan finns med i vardagen för de allra flesta i det här landet. Men när vi själva blir medvetna om vår dödlighet eller ställs inför andras döende och död, så brukar det resultera i rejäla känslostormar och att det blir svårt att hantera. Det skulle inte behöva vara så. I alla fall inte alla de negativa konsekvenser som följer med ett dödsfall.

I SvD:s artiklar var upplevelserna av vad som hände, det centrala. Den döendes och närståendes upplevelser. Döden sägs vara det ensammaste man kan gå igenom. Nja, skulle väl jag svara. Visst måste den som dör "gå själv", de levande kan inte vara med in i vad som kommer. Men det går att vara väldigt mycket med fram till det ögonblicket. Många har frågor om vad som kommer attt hända efter dödsögonblicket, jag kan bara svara för vad som händer med kroppen efteråt. Jag vet vad som är vanligt i alla fall, både i själva döendet och tiden efteråt. Min kunskap innefattar även att jag inte vet vad som händer för den som dör, när hjärtat slutat slå. Och jag vet också att det händer saker som skolmedicinen och medicinsk vetenskap, idag inte kan ge vettiga förklaringar på. Jag har inga vettiga förklaringar heller. Men jag skulle inte säga att det okulta/new age/med mera, kan ge några mer tillfredställande förklaringar till det som upplevs.

Jag har funnits vid så många dödsbäddar i mina dagar, att jag kan med säkerhet säga att det som pågår och upplevs, är värt att ta på blodigaste allvar. Detta utifrån att det sker, oavsett vad vetenskap och bättre vetande säger. Då är det väl bättre att föra upp frågan på dagordningen, låta det ventileras och börja söka efter vetenskapen. För det finns så mycket myter och vanföreställningar om vad döendet är och hur det upplevs. Och det ställer till så mycket elände för den som ska dö och dess närstående. Bättre att sätta igång samtalet och börja söka efter sanningen. Någonstans lär man ju börja.

För oss som många gånger varit med när livet tar slut, vet att behovet av tröst i de flesta fall, är väldigt stort. Vi kan bli bättre på att möta patienter och närståendes berättelser och upplevelser. Med mer kunskap kan vi på ett bättre sätt guida alla inblandade till ett lugnt och värdigt avslut.

Kudos till SvD som vågar skriva om detta!

Fridens!

Vaskulär Demens.

Sjukdomen kallas ibland för ”blodkärlsdemens”. Skälet är att orsaken till demensen är att delar av hjärnans kärl har gått sönder och inte längre försörjer området med syre. Det leder till att hjärnvävnaden inte kan överleva. Den ”subkortikala” formen verkar vara vanligast. Skadorna blir i den vita hjärnsubstansen.

Skadorna kommer ganska direkt, den smyger sig inte på som till exempel Alzheimers. Det går oftast att säga vilken händelse som har givit de första skadorna. Det kan vara en operation, en rejäl infektion eller nedsatt allmäntillstånd. Skadorna blir värre stegvis, det kan alltså verka som om utvecklingen av sjukdomen stannat, för att det sen ska komma nya skador. Har man tur kan det gå flera år mellan stegen.

Hur sjukdomen visar sig, beror på var skadorna sitter i hjärnan. Vissa människor kan direkt få problem med att tala eller röra sig. Men oftast så behåller den drabbade ganska mycket av de intellektuella funktionerna till att börja med. Vart efter sjukdomen blir värre så kommer den drabbade att få problem med att kunna planera sin dag, att hålla ordning på var saker står i hemmet och att tänka i flera led.

Koncentrationsförmågan kommer att påverkas, förr eller senare, detsamma gäller minnet. Allt det här gör att människan upplevs som tankspridd och disträ till att börja med, innan det blir så illa att omgivningen ser att något verkligen är fel. Personen kommer också att få svårare och svårare att ta egna initiativ, andra måste uppmana och påminna att något ska göras. Att tänka kommer att gå långsammare och att växla mellan uppgifter eller samtalsämnen blir nästan omöjligt. Även det rent fysiska påverkas, det kan dyka upp stapplighet och svajig gång. Personen kan få problem med synen, typ att se dubbelt eller att delar av synfältet försvinner.

Den som drabbas av detta är oftast väldigt medveten om hur illa ställt det är, de märker allt som blir fel, men de har ingen förmåga att rätta till det. Ångest och depression är vanligt, men också bara att man har lättare att ta illa vid sig av saker som händer och som sägs. Saker man aldrig brytt sig i tidigare.

Det sker forskning på området, men hjärnan är en lurig liten sak, vetenskapen har inte mycket koll egentligen.

Diagnosen sätts med hjälp av olika formulär, tester och intervju av den som drabbats. Man gör även röntgen där man kikar på hur blodflödet i hjärnan ser ut. Den som drabbas förväntas leva i ungefär 8 år till, men det är väldigt olika. Det är inte bara Vaskulär Demens som påverkar när döden inträffas, om personen har andra sjukdomar påverkar också. Det är en kärlsjukdom, vilket gör att andra kärl i kroppen oftast också är sjuka. Vanligaste sättet som människor med Vaskulär Demens dör på, är av hjärtinfarkt. Det finns inga behandlingar som stoppar eller fördröjer sjukdomen. Man vet att vissa risker finns som kan ge Vaskulär Demens och just nu tycker vetenskapen att den bästa idén är att försöka åtgärda riskerna. Att se till att sjukdomen aldrig uppstår. 

Det är inte lätt att ta till sig det som står om diagnosen Vaskulär Demens. Att läsa om orsakerna och symtomen gör det så slutgiltigt. Det finns inget hopp. Det finns bara en väg att gå och det går inte längre att blunda för det som sker. Vi kan inte blunda, hur gärna vi än vill.

Källor:

Svenskt Demens Centrums hemsida: www.demenscentrum.se

Vårdalinstitutet, http://www.vardalinstitutet.net/document...df?objectId=7313

Svenska Dagblandet är ju knappast min hushållsblaska, så objektiv att den är värld att läsa, är den sällan. Jag kan tycka att journalistiska kvalitén är på gränsen till dålig, trots att den står sig väl mot andra tidningar. Dock smiter det emellan en och annan läsvärd artikel på debattsidan. Som denna, där miljöpartister menar att vetenskapliga medicinska behandlingsmetoder ska gå före alternativmedicinska behandlingar. Något som förs fram av vissa miljöpartister är att alternativmedicinen borde få komma in i värmen bland de etablerade skolmedicinska behandlingarna.

Jag är lärd inom skolmedicinen, även om det inte är mitt huvudområde. Jag har tillräcklig kännedom för att kunna medverka fullt ut i mina eventuella behandlingar.  Jag är den förste att ställa upp på att behandling ska ske utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Annat ihoptot ska inte skattefinansierad sjukvård hålla på med. Så långt om detta.

Men jag är också den förste att medge att tron kan försätta berg, jag har sett det inträffa, både som placebo (jag upplever effekt av läkemedel utan verksam substans, för jag tror på det) och som nocebo (jag upplever ingen effekt trots verksam substans, för jag tror inte på det). Jag har hört människor i min omgivning vittnat om att mycket tvivelaktiga behandlingsmetoder haft stor framgång på dem. De upplever att de fått hälsan åter och att de är mer tillfreds med sina liv.

Där jag är skolad är hälsa mer än bara frånvaro av sjukdom. Hälsa definieras som sundhet, friskhet och välbefinnande. Målet är att patienten ska uppleva hälsa, oavsett kroniska sjukdomar, akuta sjukdomar, skador eller bestående men. En ständig utmaning men också att många gånger lyckas jag och min kollegor tämligen bra i att uppnå detta. Andra gånger misslyckas vi fatalt. Säga vad man vill om att många händer knappast utgör ett kvalitetsmått i sig själv, men är man fler på en arbetsplats ökar chansen till att ett bra jobb utförs. Speciellt om ledningen av verksamheten fungerar. Å andra sidan; tyvärr kan man leda en verksamhet hur utmärkt som helst, finns det inte tillräckligt med folk som kan utföra uppgifterna, så blir det bara strunt av verksamheten.

Nå, varför bryr jag mig i artikeln över huvudtaget? Därför att det finns något som alternativmedicinen är bra på, hur overksam behandlingen än är rent vetenskapligt; de tar ett helhetsgrepp om patienten. De ser en människa i sitt sammanhang och ser en hel människa. Det spelar ingen roll om det är humbug, båg och kvacksalveri; folk mår bättre när de går därifrån. För är det något skolmedicinen ständigt misslyckas med, gång efter annan, så är det att bekräfta de individer som söker vård.

Det har skett en ganska stor förändring i bemötandet av patienter ändå, det har ju varit värre, i kubik. Det är inte lika vanligt att patienter benämns som "benbrottet på rum 5", "hjärtinfarkten på 11:2" eller "gallan på 3:an". Men det vore att fara med osanning att säga att det är helt utrotat. Det är också vanligare att sjukvården försöker se vad den som besöker sjukvården har runt sig i fråga om livssituation, familj och jobb. Det har ju sent om sider gått upp för sjukvården att J. Donne var något viktigt på spåret när han sa "no man is an island" (känt och nedtecknat sen 1600-talet), vi finns alla i ett sammanhang. Men sjukvården är minst sagt urusel på att lungt ta sig tiden tillsammans med patienten och titta på det här sakerna. Något som verkar vara fullständigt inbyggt inom all alternativmedicin.

Sen kan jag bli lite småsur över skolmedicinens konsekventa svar om att alternativmedicinen bara är skräp för att allt inte är vetenskapligt bevisat. Tänk att det är inte ens hälften av alla metoder inom skolmedicinen som är vetenskapligt belagda. I början av 2000-talet uppskattade man att cirka 30% av de skolmedicinska behandlingarna var vetenskapligt genomgångna. Resten visste man inte exakt varför de fungerade, bara att de fungerade, alltså den beprövade erfarenheten. Jag tror att propotionaliteten kvarstår, fler behandlingar har kollats av vetenskapen samtidigt som det kommit väldigt många nya behandlingsmetoder. Det är synd att något avskrivs helt, bara för att man inte förstår det. Dock är det väldigt mänskligt.

Jag vill verkligen inte ha in reikihealing, homeopati eller ortomolekylär psykiatri (vad i hela friden det nu är) inom vår gemensamt finansierade sjukvård. Jag tycker att metoderna borde granskas medicinsk vetenskapligt, de metoder som inte funkar kommer förhoppningsvis att bli mindre populära. Men jag tycker också att man ska ta ett vetenskapligt antropologiskt och socialpsykologiskt grepp och kika på vad det är som gör att patienter upplever sig som så mycket mer i hälsa och balans, efter att ha genomgått alternativmedicinska behandlingar. Där tror jag att det kan finnas mycket att hämta för skolmedicinen, något som vi borde lära oss, på stört!

Fridens!

Hamnade i diskussion med en av mina vänner som finns inom beteendevetarområdet. Ämnet var hur vida det var bra om vetenskapen kommit på att många psykiska sjukdomar och missbruk beror på fel bandning av kemikalier i hjärnan. Diskussionen gick även över i om det var bra att vetenskapen sett att det finns genetisk predisponering för att vissa utvecklar missbruk. Det här är en vän som jag håller för klart intelligent, öppen och sund i sina tankar, normalt. Nu blev jag betänksam.

Min väns starkaste tes var att om vi säger att allt beror på genetik och på kemisk obalans, så försvinner ansvaret från individen själv att göra något åt det. Till råga på allt så skulle då genterapi och läkemedel kunna lösa allt och alla andra behandlingsmetoder vara onödiga.

Först trodde jag att vännen drev med mig, bara för att få igång diskussionen, jag blev snart varse att så inte var fallet. Vännen har ganska lång erfarenhet i branschen kring psykisk ohälsa och behandlingsmetodikerna som används, det är ingen dununge precis.

Belysande exempel var en alkoholist. Om det bara var gener och arv eller kemisk obalans som utlöst missbruket, så skulle individen kunna hävda att den blivit alkoholist av faktorer som personen i fråga inte kunnat kontrollera. (Vilket i och för sig inte är ovanligt, redan idag.) Och dessutom kunna avsäga sig sitt personliga ansvar för missbruket. Nä, säger jag, mitt personliga val finns alltid med.

 
I min värld så har vi ett gäng uppsättningar av gener som till viss del styr vad det blir av oss, dessutom så styr miljön runt oss vilka delar av de genetiska förutsättningarna som slår igenom. Vad som har störst påverkan av arv och miljö är i min yrkesutövning fullständigt ointressant. Faktum är att jag tycker det är våldsamt ointressant, så fort man konstaterat så är fallet. Då är det bara så, slutdiskuterat. Sen beror det ju på vilken individ jag har framför mig, hur jag ska agera för att hjälpa. Visst; att förstå orsakerna till varför något inträffat, underlättar alltid val av behandling och hjälper också individen att förstå sig själv och göra informerade val framledes. Men om arv eller miljö är en utlösande faktor, är i sammanhanget en skitsak.

 
Vad det gäller kemin så finns det redan strömningar som tycker att läkemedel räcker för att bota missbruk och psykisk ohälsa. Det är bara att titta på hur våra läkare agerar idag, de har otroligt lätt att skriva ut och höja doser av läkemedel som går in och förändrar kemiska sammansättningen i våra hjärnor. Sen får folk gå hem och bli friska, för de har ju fått läkemedel! (skarp sarkasm)

 
Så fungerar det inte. Både beroenden och psykisk ohälsa ger upphov till sociala problem. Båda tillstånden fräter sönder självkänsla och självförtroende, för att inte tala om att missbruk oftast ger rent fysiska skador, som inte går tillbaka vid stoppat intag. Att komma från trasiga förhållanden, att själv skapa trasiga relationer till andra och göra illa eventuella partners, arbetskamrater, vänner och barn, sliter på mentalt. Ska en sån människa någonsin orka lyfta sig ur situationen, behövs verkligen andra behandlingsmetoder än läkemedel. De måste få konkreta verktyg för att klara av en vardag och för att kunna hålla och hantera mellanmänskliga relationer.

 
I andra diskussioner med andra personer, har mycket tid lagts på var som kommer först; missbruk eller psykisk ohälsa. Alltså; mådde personen så psykiskt dåligt att den började självmedicinera med något som övergick till ett missbruk. Eller har missbruket givit såna situationer och såna skador att psykisk ohälsa uppstått. Jag skulle aldrig våga mig på att generalisera, där får jag nog se till individen jag har framför mig. Jag har sett exempel på båda varianterna, och jag anser även här att båda måste behandlas.

 
Jag kan tänka mig att frågan om arv eller miljö är tokintressant för de som har till arbete att klura ut snygga teorier om olika sakers tillstånds uppkomst. Jag kan också tänka mig att det extremintressant att kolla om tillförandet eller borttagandet av en kemisk komponent, förändrar folks beteenden eller känslor. Speciellt om man befinner sig i laboratoriemiljö.

Men för de som står mitt emot en trasig människa, så borde prio ett vara att nå fram till människan och förmedla hopp. Ett hopp om att det finns en väg ur den katastrof den befinner sig i, att det finns resurser även hos en trasig människa och att de två gemensamt ska hitta dem. Hitta vägen till att kunna ta ansvar för sina handlingar och leva det liv de vill leva.

 
För att underlätta en hårt krävande och mycket slitsam process, så kan läkemedel vara ett lindrande komplement. Men det kan aldrig vara den slutliga lösningen.

Fridens!

(Tidigare publicerat 2011 01 06)