Jag, som alla andra, möter med jämna mellanrum väldans besvärliga människor. Och så mycket beteendevetenskap och ledarskap sitter kvar i mitt huvud, att jag begriper vissa saker. Det ena är att jag faktiskt är helt och uteslutande ansvarig för min reaktion på dessa besvärliga människor. Det andra är att jag faktiskt kan göra något för att underlätta både deras tillvaro, för att inte tala om min egen, beroende på hur jag väljer att reagera. Det sista är att jag faktiskt vet att det alltid finns skäl till att folk beter sig som de gör.

...om jag vill...

Det finns ingen lag eller naturlag som säger att jag ska reagera på ett speciellt sätt, bara för att vissa saker sägs eller görs på ett visst vis. Det finns ett mönster i hur folk i gemen reagerar på vissa händelser, men det går att reagera på annat sätt också. Jag har förmånen att få se människor som väljer andra reaktionsmönster, såna som alltid klarar sig smidigt genom besvärliga möten, som håller sig till sakfrågorna och får oftast som de vill ändå. Jag är så våldsamt avis på dem. Jag vill vara sån, åtminstånde nästan jämt.

Men för det krävs att jag är medveten om vad jag gör, om vad som triggar mig och att jag har en plan för förändring. Jag måste vara beredd att lägga ner tid och engagemang.

Den jag först kommer att kunna öva på finns i min närhet, dagligen. Det är väl inte dagligen som personen uppvisar besvärligt beteende, eller jo det är det, men inte så att jag drabbas. Jag vet att jag triggas rejält av att personen ständigt verkar uppe i varv, alltid fräser ut frågor i anklagande tonfall (min tolkning, märk väl) och alltid ska ha omedelbar bekräftelse i dessa situationer. Personen har exempelvis inga problem att gå in och bryta ett samtal som pågår, oavsett samtalets karaktär. Min tanke kring detta är då att jag ska ändra mitt reaktionsmönster och inte låta mig triggas igång och svara lika illa tillbaka. För det är vad som oftast händer idag, tråkigt nog.

Och det är bara jag som kan ta ansvar för det samt förändra mig själv.

Det första jag ska försöka ändra på är att bli tyst/fortsätta vara tyst, när jag blir ansatt eller upplever att personen kommer stormade i fel sammanhang. Till detta finns två skäl; det ena är att jag inte ska kunna svara nåt elakt tillbaka och det andra är att jag ska koppla in huvudet och minnas vad jag vill göra. Det här kommer att bli det avgjort svåraste momentet att lyckas med.

Sen måste jag lyssna aktivt på vad personen behöver hjälp med. Det händer att jag missar att ta in det väsentliga, för att jag är blockerad av min reaktion. Och i ärlighetens namn; just vad det gäller den här personen, så är det sällan komplicerade saker som utbrotten rör sig kring. Skitsaker egentligen, därför så otroligt att jag ens lägger energi på att bli triggad.

När den aktuella frågan är avklarad, ska jag försöka höra efter hur personen har det och om jag kan göra något för att underlätta. Visst får jag vara beredd på att lägga om mitt eget schema, om nu personen vill ha min hjälp med något. Jag får ju vara beredd att rycka in helt enkelt, eller ta emot vad det nu är som kommer. Till att börja med så kommer jag nog att bli ignorerad på den här punkten. Inte för att personen inte vill ha min hjälp, utan för att personen inte tror att frågan ställs, hör den inte. Men förr eller senare kommer personen att uppfatta min fråga och kanske ta den på allvar. Då gäller det att jag svarar upp.

Vad får jag ut av det här då? Min förhoppning är att jag ska kunna hålla jämnare stämningsläge och vara effektivare. Bieffekter jag hoppas på är att personen i fråga taggar ner något och inte anlägger värsta tonläget för att få den hjälp den anser sig behöva. Med lite tur kan kanske mina andra kollegor också ändra mönster. För det behövs egentligen bara att en person förändras, så kan läget för hela gruppen förändras.

Vad det sen blir i verkligheten av detta, det får jag väl återkomma med.

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...