Det gick ju att få uppfattningen om att det stod för något bra, att jag inte behövde ha någon 40-årskris. Tur för mig.

Så är inte fallet, hur gärna jag än vill att det ska vara så.

Gårdagens inlägg kom ur frustration över sakernas tillstånd. Jag har tillräckligt mycket att krisa över ändå, om jag vill, en 40-årskris kommer inte att hinnas med.

40-årskrisen ska tydligen vara nån mellanstation där man gör en verklighetskoll på läget i ens liv. Populärt tema verkar vara att bli tonåring på nytt och göra allt det där som man inte gjorde när man var tonåring. Fast jag gjorde "ALLT" det där, när jag var tonåring känner att det var överreklamerat då och är det antagligen nu också. Även om det kanske är roligare nu eftersom jag har bättre ekonomi än för 20 år sedan.

På det hela taget har jag det bra, det vägskäl jag står vid, faller nog igenom. Jag har för övrigt tagit mig igenom den milda krisen utan stärre ansträngning, gick på nåt dygn. Så det finns inget mer att göra i den saken, inget att oroa sig för.

Förutom ovanstående, så bjuder ju livet på större eller mindre motgångar mellan varven. Just nu är det tillräckligt av de där små, förbannade och väldigt enerverande motgångarna. Det skulle nog kunna gå krisa ihop på riktigt om jag lade ihop dem, men just nu gör de också att jag inte har tid att 40-årskrisa. Jag kan inte, orkar inte och har inte lust.

Men det undantar inte mig från att tidvis stanna upp och förvånat tänka; tog det så här kort tid att leva nästan 40 år?

Fridens.

Jag konstaterar att jag inte behöver ha någon 40-årskris. Inte med det liv jag lever.

Fridens.

Jag har fått en kram. Jag får såna rätt ofta, har ett lyxigt liv på så vis. Men den här är speciell.

När jag först träffade den här mannen så gillade jag honom instinktivt. Vi hade ett uppdrag att ställa iordning en plats under några timmar. Det blev riktigt bra, vi synkade och jag lyckades ställa hans förväntningar på mig, rejält på ända. Sånt är mycket roande.

Vi finns båda inom samma område men på olika nivåer och vitt skilda sakområden. Men jag har skäl att ha kontakt med honom med viss oregelbundenhet. Han är en sån som får saker att hända. Ber jag honom om något så får jag det utfört, jag har stor respekt för den mannen och önskar att jag kunde nå upp till hans standard.

Han fanns på min arbetsplats under några dagar, vi hade långa diskussioner om både jobb och till viss del även om våra privatliv. Vi har liknade humor och kan vara både riktigt raka och riktigt retsamma med varandra. Vi har en stabil grund att stå på, jag skulle aldrig skygga eller bortse från negativ kritik från honom. Skulle den komma, så vore den befogad. Det vet jag.

Med de flesta som jag har liknande kontakt med, så kommer kramandet efter ett tag. Man blir glad av att se personen, de kramarna är genuina och värmande. Med den här mannen är det handslag som gäller. Det har roat mig.

Så fram till i förra veckan då jag springer på honom på ett arrangemang. Eller det var han som såg mig och lagom högljutt började retas för att påkalla uppmärksamhet, till omgivningens förtjusning. Inget otrevligt eller besvärande, bara roligt. Efter lite meningsutbyte så lovade jag att kontakta honom för vidare diskussion, tänkte att mail vore lämpligt. Men några timmar senare så springer jag på honom och vi kan fixa de detaljer som ska klaras av. När vi ska skiljas så kramar han om mig, en riktigt varm, hård och nära kram. Den var helt underbar i all sin enkelhet.

Och den sitter kvar på min kropp och i mitt sinne på ett stillsamt glatt vis. Jag ler vid minnet.

Jag önskar så att fler får såna kramar, sånna som bara glittrar i minnet.

Fridens.

Det finns en mycket ung kvinna som kom in i mitt liv. Det är tillräcklig ålderskillnad på oss för att jag skulle kunna vara hennes mor, utan att det skulle väcka allt för mycket uppmärksamhet. Hon är en av de där goda människorna, fast hon vet inte om det. En av de där som inte bara vill förändra sin värld, utan också verkligen gör det. Hon är en god människa, även om hon själv tycker att hon är självisk och gör det goda bara för att få cred. Fast så är det inte.

Hon var riktigt ung när vi först lärde känna varandra, men det lyste om henne. Ögonen brann av en vilja att göra något och hon gav sig gladeligen ikast med de uppgifter hon kom över. Lyckades med allt hon företog sig, en ständig framgång. När jag pratade med henne så var det väldigt svårt att läsa av henne, svårt att veta vad hon egentligen tyckte om saker. Men hon lyssnade alltid uppmärksamt, det syndes att hon alltid processade vad jag sa.

Det fanns något mycket slutet kring henne. Min första tanke var att hon hade mycket stark integritet. Men ju mer jag lyssnade på henne och ju mer jag studerade henne,  fanns det något i hennes uppenbarelse som gjorde mig bekymrad. På riktigt bekymrad. Nåt gjorde henne osäker in i märgen, oavsett hur många segrar hon firade. Och de var många, var så säker.

Efter nåt år så hade vi lärt känna varandra rätt bra, jag visste vilken väg hon tänkte ta i livet och hon hade koll på läget. Efter en sommar utan kontakt så ringer hon och är på strålande humör. Berättar att allt har förändrats och hennes liv har tagit en helt annan vändning. Jag blev något förvånad men talade om att jag var glad för hennes skull. Vi talade vidare och jag fick en känsla av att något var så fel, så fruktansvärt fel, fast jag kunde inte höra vad. När vi ska avsluta samtalet är jag mycket tydlig på att hon alltid är välkommen att höra av sig, när som helst och att hon alltid kan komma till mig, vad som än händer.

Det tog tio dagar, sen ringer hon storgråtandes och berättar hur hela livet faller samman men att hon ändå har en livboj. Den finns en ung man i hennes liv, som tagit henne under sitt beskydd. Jag blev klart misstänksam, det lät inte bra på något håll. Kontakten med hennes familj är bruten, hon är mer eller mindre förskjuten. Inte helt vanligt att det händer i helsvenska familjer.

Den unga kvinnan och jag har mycket kontakt, mycket dramatiskt händer i hennes liv. Turligt nog visar sig den unge mannen vara en riktig klippa, omtänksam, generös och också en av de goda människorna. Det är en otroligt smärtsam revolt och frigörelse hon går igenom. Under den här tiden märker jag att ingen har berättat för henne om hur livet är. Hon tror så mycket som inte fungerar i vår värld. Och ändå är detta inte kopplat till religion eller livsstil. Hon har föreställningar om hur ett liv ska levas som är klart angränsande till psykisk åkomma. Ju mer historier som kommer fram i ljuset, desto sjukare framstår hennes familj. Det är en sann välsignelse att hon kom därifrån.

Eftersom jag från början sett det goda, så har jag aldrig tvekat en sekund på att finnas där, när det behövts. Oavsett tiden på dygnet, även om jag inte funnits på samma plats som henne i världen. Hon har haft stående inbjudan till alla årets högtider i vår familj och alla firanden vi haft. Hon har blivit en del av vår familj. En människa som hon går inte att överge, det finns inte i min värld. Timmarna i telefonen har blivit många och långa, men de har varit värda varenda öre och var enda sekund. Vart efter åren har passerat, så har hon fått stabilare mark under sina fötter.

Idag lever hon ett gott liv. Hon gör det hon vill göra och hon gör det på sina villkor. Hon lever sitt liv och hon håller på att bli sig själv. Det är så underbart att se och höra. Jag håller fortfarande tummarna för henne och försöker finnas till hands när jag behövs. Men jag behövs inte lika mycket längre, eller mer för andra saker än det som varit innan. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en klart lysande stjärna inom sitt område, hon kommer att lyckas.

Hon har ofta frågat var för jag bryr mig och hur hon ska kunna återgälda mig. Jag gör det för att hon är värd det och hon ska inte ge något tillbaka till mig. Min förhoppning är att hon själv kan sträcka ut en hand åt någon, den dagen hon själv är kapabel att hjälpa och ser att någon behöver henne.

Fridens.

Jag står just nu i en mindre kris. En positiv sådan, men likväl en kris. Befinner mig mitt i stormens öga nu, så det är bedrägligt lugnt. Det finns inget jag kan göra nu, avgörandet på vad som händer i det närmaste, ligger inte i mina händer.

Där jag befinner mig idag har jag det bra. Jag är självstyrande, fri att göra hur jag vill, bara jag gör som jag ska och det jag ska. Vilket jag numera har rutin på, så det flyter på bra. Jag åtnjuter enorm cred, jag är specialist på det jag gör, jag är känd i mina kretsar. Jag får som jag vill, jag är snabb på att hitta lösningar, folk är nöjda med det jag gör. Folk gör som jag säger, jag får förtroenden och kan jobba aktivt med det jag vill. Jag har dessutom fått ett upprag som är en riktig utmaning och som ställer krav på mig. Det finns stora förväntningar, som jag är helt övertygad om att jag inte bara kan uppfylla utan även överträffa. Hela min situation ser stabil ut, för överskådlig framtid i alla fall.

Men så kommer en orm i paradiset. En lockelse som först inte ser så anmärkningsvärd ut. På ett ställe som jag aldrig tänkt på tidigare. Nyfikenheten tar överhanden och jag kastas in i en kraftig tornado av känslor, överväganden och ren kris. Jag kommer att få börja bygga på nytt, börja helt om med helt nya människor och på helt ny mark. Att kasta sig ut. Att få prova om jag duger till, på en position som jag tror är som hand i handske för mig. Men som kommer att kräva mist ett par års ordentlig ansträngning.

Är jag beredd att prova? Är jag beredd att göra andra besvikna? Vill jag lämna över vad jag gör idag? Är jag beredd att lämna det folk som ger mig så mycket uppskattning? Lämna en epok i mitt liv? Lämna ett liv som firad stjärna och gå till att vara ingen. Är jag kapabel?

Jag vet inte. Och där jag är idag, rent känslomässigt, så spelar det ingen roll. Jag försöker förbereda mig för prövningarna och bedömningarna. I övrigt så släpper jag tankarna och låter allt bero. Jag vet att jag måste tänka igenom allt, jag vet att jag ska känna som det blåser rätt igenom mig och att allt inom mig möbleras om. Jag är så gammal att jag känner igen vad som händer och inte oroar mig för reaktionerna. Det är okej, jag överlever. Men fan så påfrestande det är! Vill skippa läget fram till avgörandet.

Det blir bra, vad jag än väljer, dock är det ett helvete att komma fram till vad jag ska välja. Men det löser sig.

Fridens!