Jag har helt underbara arbetskamrater, de har alla underbar humor, tur det! I mitt jobb måste man ibland välja att se det komiska i saker som sker, annars går man under. Det som är skönt med mina arbetskamrater är att de har så olika typ av humor, det finns alltid någon som kan plocka upp det komiska i situationer. Som har förmågan att ta fram komiska vinklingar eller spinna vidare på saker, så att den negativa spänningen i en händelse blir mindre laddad och jag orkar vidare. Vi alla orkar vidare. Jag är mycket tacksam över min arbetsplats och jag försöker tala om det för dem så ofta jag kan.

Det finns ju lite olika typer av humor, det finns säkert de som doktorerat på det och fixat fina kategorier. Jag känner inte till dem och skulle inte ens använda dem, om jag kände till dem. Personligen har jag ganska svårt för humor som föds ur att någon riskerar att göra illa sig eller verkligen gör illa sig. Jag är inte heller speciellt trakterad av humor som är på någons bekostnad. Det är gränsfall att jag ser båda dessa varianter som humor egentligen.

Humor som bygger på missförstånd eller bara rent flams kan jag uppskatta ibland, men det är rätt humörberoende. Det finns gånger som det har varit roligt så jag varit på gränsen till att svimma. Mest beroende på att andningen varit fullständigt okontrollerad, men ändå. Det var fantastiskt roligt. Sen finns det människor som kan göra vilken liten historia som helst rolig. De utgår oftast från något de varit med om och kan berätta det på ett sånt sätt att garvet bara kommer. De blandar in en stor portion självdistans och bjuder på sig själva, det kan inte bli fel.

Sen finns det människor som är så lugna i sin framtoning, milda vänliga människor, som ofta visar upp kunnande och klokskap av stora mått. Ibland uppfattar jag dem som blyga, ibland som allvarliga. Men vilken humor de kan leverera! Jag får vara uppmärksam på dessa människor, för annars så missar jag deras fullständigt lysande betraktelser. Oftast kommer den helt oförhappandes, levererad med ett tämligen neutralt tonläge och jag måste tänka till minst en gång innan jag fattar hur skoj det som sas var. Mycket skickligt levererad ironi är vanlig bland de här människorna. Den humorn kräver uppmärksamhet och ett aktivt sinne. Fullständigt underbart! De här människorna är de som står och ler lite vänligt, när vi andra håller på att garva oss harmynta åt det som de just sagt.

Sen finns det de där människorna som har en medfödd talang att alltid hitta den där välbalanserade och oväntade kommentaren om nåt som sker. Som är kapabla att säga det där enkla men knivskarpa och förlösande roliga. Som hittar en ingång som är fullständigt överraskande, men där sprängkraften i humorn räknas i megton. Det får gärna vara lite torr humor och inte helt uppebart. Och det är inte alltid de vet hur otroligt roliga de är.

Människor med humor är mycket tilltalande, oavsett om de får mig att brista ut i asgarv eller bara le lite. I båda fallen erbjuder de mig några ögonblicks avslappning och oftast nåt som får min hjärna att vakna till. Det hjälper mig också i att inte bli bitter över saker som går mig emot. Det är nog både jag och min omgivning tacksamma över!

Fridens!

Idag har jag fått en fullständigt omotiverad kram. Nästan så att den bara ramlade dit. Kort och lite stel, den som kramade om mig och jag är liksom inte på "krambasis" med varandra i normalfallet.

Men så otroligt uppskattad den var och är! Den vände en halvdassig dag till en bra dag. Jag bär den med mig ännu.

Om folk bara kramades lite mera, så tror jag att världen skulle bli så otroligt mycket bättre. Förresten; jag är fullständigt övertygad om att världen skulle bli mycket bättre!

Fridens!

Jag vet ganska väl vem jag är. Jag kan min egen historia och jag kan min släkts historia, på båda sidor. Jag vet vilka dialekter jag talar och kan konstatera att jag har rätt mycket identitet i mitt sätt att prata. Jag vet vem och vad jag identifierar mig som. Det är rätt skönt. Jag är tämligen grundad i mig själv. Det finns en skön styrka i att höra historien bakom mig, att se mina förfäder tillbaka genom seklerna. Det släktforskas på båda sidor, jag tror de är nere på någonstans kring 1200-tal på min fars sida och 1500-tal på min mors sida.

Under hösten körde SVT  "Allt för Sverige", om ett antal amerikaner som är svenskättligar, som kom till Sverige för att hitta sina rötter. De fick chansen att under lustiga former bekanta sig med Sverige men också lära sig om landet och deras egen historia. Jag hade inte tid att följa hela serien, men såg ett antal avsnitt. Det som var så slående var hur otroligt rörda och berörda de blev att att hitta sitt sammanhang, sina rötter och sin historia. SVT har kört lite andra program av liknande karaktär, både TV4 och TV3 har gjort program där man söker sina rötter. Samma sak där, de medverkande blir tagna av att få sitt sammanhang. Det går ju inte att komma ifrån att det är bra TV, få lämnas oberörda.

Jag har ett antal vänner som är adopterade eller som har kommit till Sverige som flyktingar. Alla har skapat sig ett bra liv här. De är väletablerade i samhället och har stora nätverk kring sig, både privat och professionellt. De mår bra och finns i ett sammanhang. Men när vi pratar om identitet och historia så kan det bli lite känsligt. En av mina adopterade vänner beskrev det för några år sedan som om hon var en snittblomma. Hon har den näring hon behöver, hon har sin bukett/sitt sammanhang kring sig, hon är inte själv på något vis. Hon kan leva, frodas och må rätt bra. Men hon har ingen rot, hon flyter runt och kan flyttas på, det finns ingenstans där hon är fast. Det var en intressant beskrivning och jag lära fråga mina vänner, både adopterade och flyktingar, om de kunde relatera till bilden. Vilket de alla kunde.

För även som flykting är du avkapad från rötterna, visst i många lägen har du familj eller släkt med dig när du flyr, men du har inte längre historien med dig. Du lever inte med den runt dig längre.

Jag har i många år funderat på om det inte vore värt att fixa en databas för släktskap. Alltså en statlig databas där man kan lägga in sin släkts historia. Via vår långa tradition av byråkrati i Sverige så har vi folkbokföringen, kyrkböckerna är inlagda i databaser, för de flesta av oss infödda svenskar går det att hitta sin historia. Det är hyfsat säkra uppgifter som finns där, men som alltid, ju längre bakåt i tiden, desto mindre att lita på. Fast det spelar ingen roll, för någonstans tar de säkra uppgifterna vid och det går att snirkla sig fram till en bild av sitt ursprung.

I min tänkta databas så fick man acceptera att uppgifterna inte var helt tillförlitliga. Om nån nu ville ändra på en historia, så låt det vara så då. Det finns så mycket släkt- och familjehemligheter, som folk tror måste bevaras, ingen idé att bråka om det. Detsamma har skett i våra kyrkböcker också, allt som står i dem är inte sant. Finns det alternativa historier om hur släkskapet sett ut, så får man väl lägga in fotnoter där de utsagorna redovisas. Det är inte jätteviktigt att allt är rätt från början, det kommer en punkt där det inte går att förändra verkligheten, då det kommer att bli en faktiskt beskrivning. Och jag tror att rätt många skulle nappa på idén om att få sitt ursprung kartlagt, uifrån att det handlar om att framtida generationer i Sverige ska kunna hitta sina förfädrer, även om de inte är svenskar i sitt ursprung.

Jag har själv fått berättat av vänner hur underbart det är att bara få höra datumet då de blev hittade på trappen till barnhemmet. Att få veta namnet på de som vårdade dem innan adoptionen, att få se huset eller platsen där barnhemmet låg.  Jag har hört andra vänner berätta om hur tråkigt det upplever att de aldrig frågade sina äldre bortgågna släktingar, om familjens historia. För det finns ju en historia innan flyktingar och adopterade landar här och jag anser att den är värd att bevara. 

Så om nån nu läser det här och ser att de har möjlighet att förverkliga detta, var så god och sno idén. Se till att förverkliga det!

Fridens!

Judis blogg är en ständig källa till nyttiga tankar, du kan läsa den här.

Här om dagen skrev hon om bekymret med att ha en personlig assistent som inte delar hennes grundvärderingar i livet. Hon beskrev ganska tydligt i vilket utsatt läge det är att inte känna sig trygg med någon, där denne någon är den som har hand om hela hennes tillvaro. Det berörde mig djupt.

Bland annat för att jag varit i den andra sitsen, gästen i någons hem. Den med ansvar för en annans välbefinnande och ibland också säkerhet. Att vara den som inte bara hjälper till med, utan också sköter personliga hygienen. Vara trygg och förmedla värme och förståelse, aldrig kränka eller förminska den jag har att stödja. Den som ska se till att det finns nyttig, och framför allt, god mat. Som ska se till att rätt läkemedel ges vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Den som ska hjälpa att finna en bekväm sovställning och se till att kudden är fluffad på rätt sätt. Och skratta verkligen inte åt det sista, hur reagerar du själv på en kudde som inte ligger rätt? Där nacken får fel vinkel och andningen försvåras? Du ändrar den antagligen. Om du kan. Annars blir det till att ligga kvar i fel ställning och vakna med nåt som liknar tandvärk i hela skulderpartiet.

Det är en lyx att kunna sköta sig själv, att klara av att leva ett självständigt liv, där man själv bestämmer om man vill plantera om blommorna en lördagsnatt. Där jag kan laga maten själv och krydda upp den som jag vill ha den. Eller bara att kunna gå och pinka när jag känner för det, utan att behöva ha hjälp av någon annan som ska vara med och dona med allt. Att slippa behöva göra avkall på sin integritet.

Man vet inte hur man reagerar på att bli av med sin autonomi, förräns man hamnar där. Idag kan jag tänka att livet inte kommer att vara värt att leva, om jag skulle hamna i en sån situation. Det är också en lyx att kunna tänka så. För min erfarenhet säger mig att det inte alltid är mitt val om jag vill leva eller dö. Om jag väl hamnar i en sån situation, så kan min vilja att leva vidare, göra att jag väljer att underkasta mig allt stök. När jag var yngre tänkte jag att "om jag hamnar i en typ av situation, då ska jag minsann göra så här!" Idag vet jag att valet inte är lika lätt, jag vet att livet inte tar slut för att jag hamnar i en viss typ av läge. Som yngre var jag helt övertygad om att vissa cancerformer, skulle göra att jag inte ens tänkte kämpa för överlevnad och att jag skulle livet av mig innan det gick för långt. Jag är inte så säker på den punkten idag. Det finns en klar möjlighet i att min nyfikenhet kommer att hålla liv i mig untill the bitter end och att jag kommer att dö förbannad över att jag inte fick en dag till.

Bli hur det vill med detta, oavsett så är jag mycket ödmjuk inför de människor som måste lita på andra människor för att klara vardagen.

Fridens!

Det går bra så länge vardag är vardag. Det märks inte jättemycket om man håller sig lite på avstånd. Dock, händer det nåt oförutsett så trasslar det till det. Sånt som bryter rutin, är svårt att hantera för henne. Diagnosen har funnits i drygt ett år, i ett års tid har det funnits ett begrepp som hon och vi andra måste förhålla oss till.

Kraften är borta. Jag ser att hennes steg blir tyngre och tyngre. Tröttheten slår till för henne. Det finns olika sorters trötthet. Det finns trötthet som beror på för lite sömn. Annan trötthet som beror på bristande daglig rutin. Ytterligare en variant avtrötthet beror på glömda läkemedel eller glömda måltider. Tröttheten utifrån själva sjukdomen. Trötthet över situationen, att den ens uppstått, att den påverkar autonomi, att den påverkar sociala sammanhang. Tröttheten över att diagnosen tidigarelägger pensioneringen och förlusten av ett älskat arbete.

Det var sommar och jag var hemma på semestern. Jag såg att jordgubbslandet var sargat och orensat. Sorken har haft fest under snötäcket, de flesta av plantorna var borta, ogräset hade tagit över med full kraft. Vad spelar det för roll egentligen?

Det spelar en avgörande roll. Jordgubbslandet är drömmen om barnbarnen som själva plockar jordgubbar och äter dem med kall mjölk på sommarlovet. Det är också hennes egen lyx, att kunna gå ut och hämta solmogna jordgubbar, när hon vill. Det finns några få stackare till plantor som fortfarande producerar bär, men inte ens de sköts. Det finns inte kraft, hon väljer att inte se. Men vi ser, jag ser. Jag ser att hon håller på att släppa drömmen, låta den dö.

I linneskåpen har det väl aldrig varit snyggt egentligen, men det har funnits en viss grundordning. Det är bara kaos nu. De tyska handblåsta vinglasen, som alltid varit hennes älskade skatt, som hon själv burit vid alla flyttar. Bara för att hon inte skulle kunna anklaga någon annan om de gick sönder, hon skulle aldrig ha förlåtit någon annan. De står undanstoppade lite här och där. Värdelösa remmareglas står i det fina skåpet istället. Jag förvånas över att det är så hon gör, men det ger också en fingervisning om hur illa det egentligen är.

Fast det inte riktigt märks. Eller så gör det och jag väljer att inte se. Jag vet ärligt inte.

Körkortet är indraget. Hennes kloka läkare har sett vart åt det barkar. Även om hon idag klarar att köra bil, man är inte beroende av närminne vid bilkörning, så vet vi inte när andra förmågor tappas. Hon själv vill inte orsaka död eller lidande för andra, hon accepterar att lämna ifrån sig sin frihet. Men hon gör det med svår sorg, hon visar det inte, men jag vet. Det räcker med ett telefonsamtal för att jag ska höra vad som döljer sig bakom det vardagliga småpratandet.

När vi växte upp har det sällan krusiduller och tuttinutt i vårt hem. Rena linjer, lite stramt möblerat, inget krimskrams. När huset köptes blev det genast mer lulluligt, annan typ av gardiner, andra prydnadsföremål, drömmen om en naturnära oas mjukade upp hela hennes inställning till inredning. Många är de loppisrundor där hon plockat hem fynd efter fynd.

Hon har alltid gjort stilfulla arrangemang av delar i ett rum. En pedistal med ”rätt” saker på. Ett bord och ett par stolar med rätt duk och rätt prydnadsföremål, för att få rätt ombonade känsla. Jag ser att ställen i huset som normalt är mycket smakfullt arrangerade, inte riktigt är färdiggjorda. Eller att ”fel” saker står där, det smakfulla är borta.

Det är nära överbelamrat istället, eller avbytet mitt i, omflyttat utan tanke och plan. Det är svårt att se. Det är ju hon som lärt mig hur placeringen av en pryl kan ändra hela upplevelsen av ett ställe. Jag snyggar till, utefter de principer hon alltid haft, hon verkar inte se skillnad. Hon verkade vara nöjd innan och hon är nöjd nu. Men där märks det annalkande kaoset. Ofrånkomligt.

Hon har alltid diskret kommenterat folk som haft för mycket prydnader framme, tyckt det varit synd att det blev så mycket. Det var inte vilsamt för ögonen och alla sakerna stal uppmärksamhet från varandra. Hon upplevde att det blev rörigt och ointressant. Hon kan göra det fortfarande, men missar då helt att se att hon är på väg till samma plats. Fullständigt omedveten.

Jag funderar över fenomenet. Ser hon inte, är hon inte längre kapabel att ta in ett helt rum? Saknar hon förmågan att se helheter? Bryr hon sig inte eller vill hon ha det så här nu? Eller är det så att när hon ser föremål som betyder något, så vill hon ha dem framme. Så att hon kan se på dem, att de kan utgöra hennes nycklar till minnen och vem hon är och har varit? Jag vet inte. Det börjar bli rätt uppenbart är att kaos råder, både inom henne och i den fysiska världen utanför. Hennes verktyg är borta. Kompassen saknas.

Jag kan bocka av symtom efter symtom, hon följer diagnoskriterierna exakt. Det ligger stilla, ingen progress i diagnosen. Fast det är inte väntat heller. Inte förrän nästa sjukdom som slår till, kommer vi att märka förändringarna. Vi vet inget om hur lång tid det kommer att ta innan hon inte längre klarar vardagen själv. Det går inte att förutsäga hur lång tid det dröjer innan hon glider från oss helt.

Det som ändå lyser upp hennes tillvaro är glädjen över hennes andra barnbarn, det kom en liten flicka till världen för ett tag sen. Hon vet om den lilla flickan, hon har varit där och fått njuta av barnet. Fått skaffat sig egna minnen. Minnen som hon kan berätta för mig, händelser och upplevelser som hon håller fast vid som om de vore juveler. Och för henne är de nog mer värda än alla juveler i världen. Det värmer mig mycket att hon har dessa minnen och jag hoppas att de hinner lagras.

Livet flyter på, min sorg börjar bli hanterbar. Jag börjar bottna i sorgen, än är det inte fast mark, men det är stadigare. Jag har slutat gråta hejdlöst och kan prata om det som händer. Vilket i och för sig är väntat, jag vet ju hur processen fungerar och kan konstatera att jag följer skolexemplet. Det jag hoppas att jag klarar, är att stödja resten av familjen och framför allt min älskade mamma. Hon behöver all stöd och all bekräftelse hon kan få. Hon har förtjänat det många gånger om.

Utan frid.

Jag vill börja med att säga att jag inte accepterar mobbning eller kränkande särbehandling i någon form. Jag anser också att det ALDRIG är den utsattes fel att denne blir mobbad. Alla på en arbetsplats har ett ansvar för att det är bra arbetsmiljö, men arbetsledningen har ett mycket tyngre ansvar än de anställda. Och förekommer mobbning, så brukar ledningen på arbetsplaten också svikta.

Portalparagrafen i Arbetsmiljöverkets författningssamling, AFS 1993:17, säger följande:

Jag var på Du&Jobbets inspirationsdag "WorkingLife 2011" i veckan. Flera berörande och tankvärda föreläsningar på olika teman kring arbetsmiljö. Bland annat så körde Prevent  och Barbro Östling ett lysande föredrag om mobbning på arbetsplatser.

Själv har jag så svårt att begripa företeelsen och jag föraktar de som hänger sig åt mobbning. Alltså jag inser att även jag skulle kunna falla dit på att både vara förövare eller bli offer. För så är det för oss alla, det finns ingen som kan säga att den aldrig kommer att bli kränkt på arbetsplatsen, eller vara den som kränker. Vi är alla i riskzonen. Men oavsett det så kan jag inte förstå idén om att ge sig på någon kollektivt. Jag har varit med och hanterat tillräckligt med ärenden kring kränkande särbehandling, för att inse att det här är ett stort samhällsproblem. Det kostar gräsliga pengar rent samhällsekonomiskt, för att inte tala om vad det kostar i mänskligt lidande.

Det finns en stor underrapportering, som människa vill man inte erkänna inför sig själv ens, att man blivit utfryst ur arbetsgruppen. Än mindre göra det för arbetsledningen. Det finns mycket skam kopplat till detta och alla som blir utsatt börjar, förr eller senare, att tro att det är ens eget fel. Det tar lång tid innan 

kränkningar kommer fram i ljuset. Oftast har situationen hunnit bli ohållbar och outhärdlig. Idag finns ingen riktig statistik på varken hur många som blir mobbade, hur många som är sjukskrivna på grund av mobbning eller hur många som tar livet av sig på grund av samma skäl. Det uppskattas att 100-300 personer tar livet av sig, per år, på grund av att de är utsatta på sitt arbete. Att det inte är en säkrare siffra än så, kommer sig av att det står depression som diagnos. Sen kan man få höra, via exempelvis närstående, att personen varit deprimerad på grund av att den mobbades. Men det är inte vad som står som suicidorsak.

Prevent hade  i alla fall tittat lite närmare på vilka personer som vanligtvis blir mobbade. Det finns någon form av föreställning kring att det på något vis är svaga personer som blir mobbade. Att det skulle vara något fel på dem. Prevent hade hittat att bland annat att personer med följande egenskaper hade förhöjd risk:

Moralisk
Drivande
Kreativ
Ordningssam
Självständig

Men helt seriöst, är inte det där egenskaper som folk brukar hävda att de verkligen har och att det är en fördel? Det är ju så märkligt att de, faktiskt goda och eftersträvansvärda egenskaperna, kan trigga så kass reaktion hos arbetskamrater. Att de ska uppfattas som så hotfulla, att det blir skäl för att försöka förnedra en människa, en arbetskamrat? Jag begriper det inte!

Det finns fler identifierade riskfaktorer på en arbetsplats. Mobbning är vanligt där det är otydlig ledning, frånvarande chef, ständiga omorganiseringar/förändringar och monotona/enformiga arbetsuppgifter. Det finns fler identifierade risker, än de jag ränkar upp här. Att mobbning uppstår beror inte på en enskild orsak, det är flera samverkande faktorer som utlöser det hela.

I runda slängar uppskattas det att cirka 10% av en arbetsstyrka upplever att de är mobbade nån gång och i någon form. Det är vad som brukar komma fram i arbetsmiljöenkäter. Hur mycket är 10% på din arbetsplats? Vi är varandras arbetsmiljö, och vi har alla ett ansvar att se till att vi har en bra sådan. Det ansvaret accepterar vi när vi skriver på anställningsavtalet.

Många gånger så hör jag att man på arbetsplatsen säger att "bara den personen försvinner, så blir allt bra". Eller "det är bara med den här personen som det är problem", för att inte tala om " det fanns inga problem innan den här personen började här". Skitsnack! Rätt igenom förbannat skitsnack! Försvinner personen som är utsedd till syndabock, så blir nästa syndabock snart utsedd. De flesta vet att det är så det fungerar. Kanske är det därför man som arbetskamrat inte vågar stötta den som är utsatt. Man är rädd att bli nästa syndabock.

Det finns flera tokenkla, men otroligt effektiva saker, som jag som vanlig arbetskamrat kan göra för att förhindra mobbning. Om någon försöker få igång skitsnack kring en arbetskamrat, så räcker det med att säga att jag håller inte med. Man behöver inte ens motivera varför man inte håller med. Det räcker med att markera annan åsikt om personen. Vill man köra överkursen så lägger man till något positivt om den baktalade personen. Det kan vara att personen har bra kompetens,  ett gott bemötande, andra goda egenskaper eller likande. Det är inte svårare än så.

I Dagens Nyheter publicerades en artikelserie om mobbning, förra året. Den är mycket läsvärd. Du hittar artiklarna här: Artikel 1, Artikel 2, Artikel 3, Artikel 4 och  Artikel 5. Första artikeln har Pressens Opinionsnämnd klandrat för att ha brutit mot god publicistisk sed i samband med publiceringen. Tycker ni kan läsa det också. Länk finns i slutet av artikeln.

För den som bli mobbad:

• Det är aldrig ditt fel och du är inte ensam!
• Lita på din egen upplevelse!
• Berätta för någon du litar på, om vad du upplever. Du behöver få stöd. Välj gärna någon som inte har koppling till arbetsplatsen. Någon som kan se saker ur annat perspektiv.
• Någon på arbetsplatsen måste få reda på vad du upplever. Berätta för någon som du kan känna förtroende för. Det kan vara närmsta chef eller chefer en bit upp i organisationen, personalchefen, skyddsombudet, huvudskyddsombudet eller företagshälsovården. De har alla skyldighet att agera utifrån lag, om de får reda mobbning pågår.
• Dokumentera så mycket som möjligt av kränkningarna. Skriv tid, datum, situation, vem som gjorde vad ocn vem som sade vad. Det ger en bild av vad som sker och är lättare att hantera. Det blir också såvarare att vifta bort det som något litet problem eller missförstånd.
• Det ska skrivas en arbetsskadeanmälan på de fysiska eller mentala konsekvenser som mobbningen ger. Ta kontakt med skyddsombud eller huvudskyddsombud.

Föreningen STOPP, som du hittar här, kan du också få hjälp och stöttning av. De har lokalavdelningar i olika delar av landet. Nationella hjälplinjen finner du här, där kan du få hjälp i krissituationer och de kan slussa dig vidare för rätt hjälp.

Frid.

Jag vet bättre än att bli irriterad, jag har mer kunskap om vad som händer än så. Jag har mer erfarenhet om vad som gäller, än så. Ändå händer det att jag inte klarar av att hålla tonläget under kontroll. Att frustrationen över det omöjliga men ändå slutgiltiga i situationen hörs och att hon märker den. Jag känner mig ond ända in i märgen. Hon blir så ledsen, jag känner det, känner hennes lidande rent fysiskt.

Det går bra att svara på samma fråga fem gånger under 20 minuter och jag kan göra det med samma förvåning som om jag hör den för första gången, alla fem gångerna. Jag kan berätta om samma sak flera dagar i rad, som om jag aldrig hört frågan innan. Jag mycket duktig på att ge olika, men vettig respons, när hon berättar samma sak för sjunde gången. Men det finns gånger då jag blir kärv och spetsig i tonen. Och hon har inte förtjänat det. Hon gör det inte! Och framför allt, det förbättrar inte en skit, snarare slår det undan benen på henne ännu mer.

Jag bor mer än 50 mil bort. Ett beslut som togs på 90-talet, nåt jag mer och mer ångrar idag. Hur ologiskt det än är. Jag kan inte finnas till hands i vardagen. Det gör ont. Jag kan inte hjälpa till som jag skulle vilja, jag skäms för det. Jag kan inte finnas nära och ge trygghet när hon lider, när förvirringen slår till eller när sorgen river sönder henne. Att bara hålla om henne, hon som hållit mig i sin famn så många gånger, hon som givit mig trygghet och lugn. Jag kan inte återgällda det. Det är så orättvist gentemot henne.

Jag vet att hon har flera läkemedel. Inget som är direkt livshotande, om hon inte får i sig det. Men om det blir långa uppehåll så försvinner poängen helt med att äta dem. Hon har fått apoteksdoser, påsar fyllda med läkemedel där det står tid och datum när påsarna ska öppnas och användas. Allt för att underlätta för henne själv, så hon själv kan se när hon ska ta dem. Men hon glömmer bort dem eller vill inte ta dem. Jag släpper det helt, jag kan inte se värdet med att ta upp det med henne. Hon vet mycket väl att hon borde och vet mycket väl att hon ska, men hon saknar förmågan att hålla reda på det. Det är en så grav kränkning av hennes integritet, av hennes jag, att ens behöva ha påsar med datum och tid. Det är också en sån genomgripande konkret markör på var hon är på väg. Jag gör bedömningen att det är bättre att inte ta diskussionen om det glömda, att istället enkelt påminna när jag kan. Tar med de glömda påsarna till apoteket för destruering. Jag blir illamående.

Hon har fått gått över till insulinsprutor, under mycket lång tid har det räckt med tabletter för hennes del, längre än vad de flesta klarar sig utan sprutor. Men nu var det nödvändigt. Fast jag vet inte om hon tar dem. Jag tror inte det. Och jag låter bli att påminna henne av flera skäl. Ett är att om jag frågar och hon blir osäker, så kan hon få för sig att ta en spruta igen, och sen faller blodsockret till farligt låga nivåer. Vilket gör att hon verkligen inte minns att äta heller. När jag är där så ser jag naturligtvis till att hon tar dem, men när jag är hemma ser jag för stora risker för att påminna.

För hon äter inte nåt gärna. Hon är fortfarande glad för vart enda litet kilo som hon uppfattar att hon tappat. Argumentet med att det inte gör något om hon är lite överviktig, hon behöver det för att ha kraften att leva de år hon har kvar, de biter absolut inte. Spontant svarar hon alltid att hon har ätit, fast hon inte har det. Det syns när hon inte ätit, det märks på henne, men hon själv förstår det inte längre. Hon tar hellre en Treo för att döva huvudvärken och lägger sig en stund, än att äta något. Är jag där kan jag lägga mig i, på telefon är det omöjligt. Det är inte ens säkert att hon minns vad jag sagt, även om det är det sista jag säger innan vi lägger på.

Jag har flera gånger mentalt tagit farväl av henne, jag insåg redan på 90-talet att hennes livsföring skulle sluta med en förtidig död. Men jag gissade att det skulle vara nåt annat fysiskt som tog henne ifrån oss. Jag har många gånger tänkt flyktigt att det kanske skulle vara en förklädd välsignelse om hon fick avsluta sitt liv. Tanken har aldrig varit riktigt menad. Nu är den det, nu vill jag verkligen att det ska gå fort, att
det inte ska ta bortåt åtta år till innan hon för ro. Och jag menar det från det innersta av mitt hjärta.

För min egen del så får hennes kropp gå och tomta på, vid nåt demensboende. Visst det blir väl inte skitkul det heller, men så länge hon är totalt borta, så må det väl vara hänt. Och jag gissar att hon kommer att finnas kvar länge efter att hennes jag är försvunnet. Men jag vill inte att hon ska behöva uppleva hur hon förändras, jag vill inte att hon ska behöva vara rädd, behöva skämmas för vad hon gör när hon inte längre har kontrollen. Jag önskar henne den massiva hjärtinfarkt som är tämligen vanlig hos de som är drabbade av Vaskulär demens. På riktigt.

Jag ringer inte hem. Den ångesten river mig lika illa som allt annat i detta. Jag vill inte få bekräftelsen på hur det är ställt. Vill inte höra försämringen, vill inte ta emot hennes oro och ängslan. Det är så korkat gjort av mig, så det finns inget slut på dumheterna. I och för sig så har vi aldrig haft den där täta telefonkontakten som vissa har. Det har kunnat gå flera veckor mellan gångerna, vi har haft såna liv. Men det är en djävligt lam ursäkt idag, den funkar inte inför mig själv ens. Jag kan inte lägga ansvaret på någon annan än mig själv.

Jag ser saker jag borde göra hemma, men det blir bara nån form av falsk fernissa, som om det skulle dölja vad som är på gång. För det gör det inte. Det går inte.

Sorgen som vi försöker hantera, är densamma som för obotlig cancer. Jag försöker gå in i mitt lidande kring detta, bottna i det och ta mig igenom. Jag har viss övning. Jag har dessutom lyxen att kunna sätta på mig professionella glasögon och försöka utvärdera det som händer. Gömma mig bakom och hålla distansen med fakta. Men i slutänden så är jag bara som vilken närstående som helst. Tårarna strömmar okontrollerat när jag skriver detta, det gör så ont att se allt. Få allt på pränt, sorterat och klart. Jag är så ledsen för hennes skull och det parat med mina mänskliga tillkortakommanden gör att jag stundom fräts sönder.

Det känns som jag är en dotter från helvetet. Och jag blir både förbannand och frustrerad av att jag inte gör vad jag borde och vad jag kan. Och det är så förbaskade själviskt att sitta och ömka mig själv, det är fan inte jag som lider egentligen. Inte nu och inte ännu. Det är min älskade mor som är i behov av stöd. Och jag fixar inte.

Utan frid.

Det har kommit ut en bok som tydligen upprör å det grövsta. Jag har lite svårt att se varför. Boken har kommenterats vitt och brett, det har varit föremål för ändlösa diskussioner i morgonsoffor, radioprogram och ett hett ämne på bloggar och liknande.

Boken jag talar om är "Happy, happy - en bok om skilsmässa", av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Finns att beställa här eller här, om nån till äventyrs vill ha den och läsa själv. Jag antar att den är bra. För egen del har jag valt att inte läsa den nu, det kanske kommer.

Det är tydligen väldans kontroversiellt att skriva en bok om de bra saker som kan komma ur en skilsmässa. Speciellt där det är en kvinna som skriver det. Det verkar inte vara okej liksom. Frågor som "hur är den mor funtad som är villig att lämna sina barn?" eller "hur kan en kvinna slå sönder tryggheten som familjen utgör?", "hur ska det går för barnen?", har hörts i debatten. Att skilsmässor i sig är en styggelse, verkar vara den rådande uppfattningen.

Jag håller defintivt inte med. Jag fattar inte mycket av de dumheter som seglat upp i debatten kring den här boken. Jag tycker många av de som varit mest högljudda har kommit med de tarvligaste argumenten. I min näsa stinker det 1800-tal.

De som talat för boken, har pratat om att alla familjer är inte trygga och lyckliga, efter att ha jobbat inom äldreomsorgen kan jag intyga det med råge. Historierna som rullas upp när vi pratar levnadsberättelser vid inskrivningen eller vem som står som kontaktpersoner, är bitvis så extremt tragiska. De som kommer till äldreomsorgen nu, är en generation som verkligen inte kunde skilja sig. Samhället var byggt för att det skulle vara äkta makar och en familj. Annat var otänkbart. Det var inte heller okej att freda sig mot förnedring eller övergrepp, det fanns nån form av allmän uppfattning om att det bara var att bita ihop och härda ut. Varför då? Skulle aldrig falla mig in!

I debatten har även frågan om att stanna för barnens skull eller om man ska gå för deras skull, ställts. Tja, det beror väl på om man vill lära dem att det går att skapa ett bättre liv, än misshandel och förnedring. Behöver inte ens vara på den nivån, ska man lära barnen att det är acceptabelt att leva i ett förhållande där man inte vill vara. Där man inte delar livet med varandra. Jag kan tycka det är ganska gräsligt att praktiskt visa för barn att det är okej att leva i ett kallt och kärlekslöst förhållande. Att det är okej att slänga bort år på att gå och vara missnöjd med både livet och relationen. Vem tjänar på det? Barnen? Knappast!

Det har också talats om att det är på tok för lätt att skilja sig. Men helt seriöst; det är nog attans för lätt att gifta sig också. Och vad har man för skäl till att gifta sig? Varför går man i in äktenskapet? Vilka rosaskimrande drömmar är det som ska slå in? Jag upplever att det finns nån allmän föreställning om att lyckan kommer med giftemål, varför?

För min egen del är äktenskapet en juridisk och ekonomisk angelägenhet, jag köper inte snacket om kärlek tills döden skiljer oss åt. Jag vigdes inte för att det tillhör mitt kulturarv eller för att jag är så himlastormande kär. Jag hade kunnat leva mitt liv med min bättre hälft som sambo resten av livet, om det inte varit mer fördelaktigt som gift. Det innebär också att om jag kommer att skilja mig, så är det också en juridisk och ekonomisk angelägenhet, inget annat.

Jag valde för några år sen att kliva ifrån ett långt förhållande, för att vi inte var mer än vänner längre. Vi utvecklades inte längre med varandra, vi gick inte längre i mot samma mål. Vi försökte få fason på relationen, jobbade på att hitta ett "vi" igen. Men det tog sig aldrig. Hade vi fortsatt ihop, så hade vi haft ihjäl varandra, vi hade varit så olyckliga att våra hjärtan riskerat att brista. Vi önskade inte det av varandra och såg inte poängen med att fortsätta. Världen runt oss hade, efter så lång tid ihop, förväntat sig att vi skulle ingå äktenskap, skaffa villa och allt annat. Så blev det inte. Istället lever vi båda i bra relationer och vi är vänner med varandra. Och visst kostade brytningen mellan oss på, inget snack om saken, men vi valde båda att ta ansvar och bete oss som folk.

Det jag fortfrande inte begriper är just varför det var så hemskt att kvinnor gick ifrån relationen, levde själva och dessutom njöt av det. Män gör det hela tiden och ingen gnäller. Jag trodde ju i min enfalld att den diskussionen om att det är skamligt och onormalt att vara singelkvinna, var över sen nån gång på 1990-talet. Men ack vad jag bedrog mig! Vidare i debatten har det hörts argument kring att männen inte fått komma till tals i boken. Varför skulle de? Och vilka män är det som skulle få komma till tals? De som lämnades? Skulle de gråta ut i en epilog till varje berättelse? Män kan skriva sina egna böcker, om de nu vill. Nästa dumheter som hörts är att de kvinnor som valt att stanna kvar i dysfunktionella relationer (det har inte yttryckt så, men...), skulle få säga sitt i boken. Men varför då? Var passade det in i syftet med boken?

Finns det nåt grundläggande krav på att båda sidor ska få göra sina röster hörda, för att boken skulle få legitimitet? Det är en bok om upplevelser, om strikt personliga berättelser. Jag har inte någonstans sett att någon av författarna gör anspråk på att vara vetenskapliga. För den som inte vet, är upplevelser djupt subjektiva och personliga. Varje människa har rätten att äga sina egna upplevelser och äger rätten i att bli bekräftade i dem. Om det sedan är sanning i dem, om det nu finns någon sanning i upplevelser, är en helt annan sak och tämligen irrelevant. Att kritisera upplevelser är gravt osmakligt gjort och det visar på en fatal dumhet att ens försöka. Sånt ska inte ens ta på allvar.

Vid lite närmare eftertanke kanske det skulle vara intressat att höra berättelserna från kvinnorna som stannade kvar i kärlekslösa förhållanden. Vad driver dem? Eller de som går från betalt jobb hem till att driva projektet familjen, att få allt praktiskt att fungera där. Ensamma ansvariga för att allt fixas, trots att närvarande partner skiter i allt. Eller de som stannar kvar trots partnens svåra missbruk? (Och ja, det är helt okej att gå ifrån en människa som missbrukar, jag önskar fler gjorde det, tidigare) Vad får dessa kvinnor att härda ut? Även de kvinnor som stannat kvar i förhållanden där de och barnen blir regelbundet misshandlade, skulle vara intressanta att höra. För att inte tala om de kvinnor som stannat, trots att de vet att deras barn blir utsatta för incest, men inte kan stoppa det. Hur tänker de? Vill vi veta? Eller vet vi redan men låtsas om nåt annat?

Jag har dessa kvinnor i min bekantskapskrets, åtminstånde de mindre allvarliga fallen som jag räknat upp här ovan. Som jag känner till. Jag vet varför de stannar, de har berättat och mitt hjärta blöder. Och det är inte min sak att få dem att lämna sina relationer, det beslutet måste de fatta själva. Men om de gör det, så vet de alla att jag finns här och tar emot. De är inte ensamma, de är inte bespottade, de är inte onormala.

Om det inte framgått av texten innan, så är jag för att folk lämnar förhållanden som slutat fungera. Om någon hittar vägar för att förbättra livsvillkoren för sig själva och sin avkomma, gör gärna det. Livet är nog så mycket uppförsbacke i alla fall. Och jag har vakat vid tillräckligt många dödsbäddar för att veta att allt för många går i döden med djup ånger över att de aldrig vågade lämna ett förhållande som tärde. De skulle ge vad som helst för att få leva en dag till och då leva det liv de alltid velat göra, men aldrig vågade eller kunde.

De som lever i goda och välmående förhållanden ska naturligtvis fortsätta göra det. De som är beredda att kämpa för att ett förhållande ska överleva, ska naturligtvis fortsätta göra det. Men jag vill inte att någon ska lämna jordelivet i djup ånger och frustration, jag har inte för avsikt att göra det själv, oavsett vad proffstyckare och politiska partier säger.

Fridens!