Vaskulär Demens.

Sjukdomen kallas ibland för ”blodkärlsdemens”. Skälet är att orsaken till demensen är att delar av hjärnans kärl har gått sönder och inte längre försörjer området med syre. Det leder till att hjärnvävnaden inte kan överleva. Den ”subkortikala” formen verkar vara vanligast. Skadorna blir i den vita hjärnsubstansen.

Skadorna kommer ganska direkt, den smyger sig inte på som till exempel Alzheimers. Det går oftast att säga vilken händelse som har givit de första skadorna. Det kan vara en operation, en rejäl infektion eller nedsatt allmäntillstånd. Skadorna blir värre stegvis, det kan alltså verka som om utvecklingen av sjukdomen stannat, för att det sen ska komma nya skador. Har man tur kan det gå flera år mellan stegen.

Hur sjukdomen visar sig, beror på var skadorna sitter i hjärnan. Vissa människor kan direkt få problem med att tala eller röra sig. Men oftast så behåller den drabbade ganska mycket av de intellektuella funktionerna till att börja med. Vart efter sjukdomen blir värre så kommer den drabbade att få problem med att kunna planera sin dag, att hålla ordning på var saker står i hemmet och att tänka i flera led.

Koncentrationsförmågan kommer att påverkas, förr eller senare, detsamma gäller minnet. Allt det här gör att människan upplevs som tankspridd och disträ till att börja med, innan det blir så illa att omgivningen ser att något verkligen är fel. Personen kommer också att få svårare och svårare att ta egna initiativ, andra måste uppmana och påminna att något ska göras. Att tänka kommer att gå långsammare och att växla mellan uppgifter eller samtalsämnen blir nästan omöjligt. Även det rent fysiska påverkas, det kan dyka upp stapplighet och svajig gång. Personen kan få problem med synen, typ att se dubbelt eller att delar av synfältet försvinner.

Den som drabbas av detta är oftast väldigt medveten om hur illa ställt det är, de märker allt som blir fel, men de har ingen förmåga att rätta till det. Ångest och depression är vanligt, men också bara att man har lättare att ta illa vid sig av saker som händer och som sägs. Saker man aldrig brytt sig i tidigare.

Det sker forskning på området, men hjärnan är en lurig liten sak, vetenskapen har inte mycket koll egentligen.

Diagnosen sätts med hjälp av olika formulär, tester och intervju av den som drabbats. Man gör även röntgen där man kikar på hur blodflödet i hjärnan ser ut. Den som drabbas förväntas leva i ungefär 8 år till, men det är väldigt olika. Det är inte bara Vaskulär Demens som påverkar när döden inträffas, om personen har andra sjukdomar påverkar också. Det är en kärlsjukdom, vilket gör att andra kärl i kroppen oftast också är sjuka. Vanligaste sättet som människor med Vaskulär Demens dör på, är av hjärtinfarkt. Det finns inga behandlingar som stoppar eller fördröjer sjukdomen. Man vet att vissa risker finns som kan ge Vaskulär Demens och just nu tycker vetenskapen att den bästa idén är att försöka åtgärda riskerna. Att se till att sjukdomen aldrig uppstår. 

Det är inte lätt att ta till sig det som står om diagnosen Vaskulär Demens. Att läsa om orsakerna och symtomen gör det så slutgiltigt. Det finns inget hopp. Det finns bara en väg att gå och det går inte längre att blunda för det som sker. Vi kan inte blunda, hur gärna vi än vill.

Källor:

Svenskt Demens Centrums hemsida: www.demenscentrum.se

Vårdalinstitutet, http://www.vardalinstitutet.net/document...df?objectId=7313

Jag har nyligen börjat lära känna en man via nätet. Personen ifråga bloggar och skriver väldigt bra. Jag har blivit ordentligt imponerad av hans texter. Jag har kommenterat texterna med jämna mellanrum. Men så var det ett inlägg som berörde mig lite djupare, så jag bara lära skicka ett meddelande privat.

Till min förvåning fick jag ett mycket trevligt och förvånande öppethjärtligt mail tillbaka. Sen har det rullat på i ett par månader med lite mailväxling. Samma goda kvalite på mailen som på bloggen, en fröjd att läsa.

Så en dag hinner han på mig på chatten som tillhör min mail, vi har samma mailleverantör. Vi börjar språka lite trevande och det är bara så mysigt. Vi fortsätter och jag märker nån form av kontakt, nåt som jag inte kan ta på men som känns otroligt behagligt. Han har humor och mycket djupa insikter om livet, vi har långa diskussioner om allt. Vilket är lite förvånande. Jag släpper sällan folk inpå mig. Det finns många som tycker att jag är en öppen människa, och det är jag, till en viss del. Jag är mycket noga med att skilja på personligt och privat. Men han tar sig smidigt och lättsamt in på områden som jag anser vara privata. Och det stör mig inte ens.

Jag får bekräftelse på ett sådant direkt sätt, som jag inte är van att få. Otroligt smickrande och väldigt vänligt. Det är inte obehagligt, bara ovant, vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Känner mig som en generad småjänta, vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men förtjust är jag och attraherad. Det känns lite som att bli indragen i ett magnetfält. Jag skulle vilja träffa den här personen. Jag skulle vilja sitta och prata med honom, höra hur han tänker, lyssna på vad han har att berätta. För han har mycket att berätta, nu är jag matad med små smulor av vad som finns i hans huvud, jag vill veta mer.

Och visst begriper jag att han är som alla andra, med både nackdelar och fördelar, det är ingen idealiserad bild jag har av honom. Han har villigt berättat om vissa nackdelar. Men det är just kanske det som gör honom så intressant, han står där som en helt vanlig människa, med förtjänster och tillkortakommanden.

Under nästan 14 dagar hade jag honom ständigt i tankarna och på andra sidan skärmen om kvällarna, på ett bra sätt, inte belastande. Vi var tämligen skötsamma på att hålla på anonymiteten, men efter hand så spelade det inte mycket roll heller. Det var rätt skönt att få en mer komplett bild av vem jag kommunicerade med. Jag kan ha svårt att göra om text till en verklig person, när det rör verkliga människor som jag möter på nätet. Jag fick ett namn som faktiskt inte låg långt från det jag önskade att han skulle heta, schysst sammanträffande!

Nu har vi haft uppehåll i nån vecka, bara ytterst minimal kontakt. Det har varit bra det också, jag har fått distans till relationen, rört mig ur det starkaste magnetfälten. Även om jag tänker på honom sundom, så är det inte lika intensivt som innan.

Jag hoppas han blir kvar i min värld, jag hoppas att vi kanske kommer att kunna träffas en dag. Men jag tror varken han eller jag har bråttomt dit. Blir det så blir det, annars inte.

Fridens!

… först sa vi ”- hon har alltid varit sån”.

Alltid mycket i huvudet, alltid många järn i elden. Alltid en runda i bostaden för att leta reda på nycklar, plånbok, väska, almanacka och så vidare, när hon skulle ut. Många gånger något glömt, men aldrig någon fara på taket. Höll aldrig reda på när folk fyllde år, förutom närmsta familjen. Alltid svårt med orienteringen, hittade sällan tillbaka eller ens till något, utan hjälp. Men sån var hon, hennes hjärna har alltid varit någon annanstans, alltid. Lagomt och charmigt disträ. Hennes starka sida var alltid den sociala, inte den strukturerade.

… sen sa vi ”- det är stressen från jobbet”.

För det var ett stressigt jobb. Så hade det alltid varit. Hon gav allt på jobbet, laddade in långt mer än 40h arbetsvecka, i rena timmar. Laddade in mer än vad som kan anses som skäligt, rent känslomässigt. Detta även när det var mindre att göra på jobbet, så gav hon allt. Räddade situationer, redde ut situationer, hade handlingskraft när andra knappt förstått vad som inträffat. Att göra ett bra jobb var inte okej, man ska göra det bästa jobbet, alltid. Ständigt tillgänglig efter arbetstid, alltid tid för de som behövde. Vi förstod ju att kapaciteten skulle avta med åren. Så det var nog stressen från jobbet…

… så småning om sa vi ”- det är konsekvenserna från många års sjukdomar”.

Med åren kom sjukdomarna. Vissa tillstånd var kroniska och hade bara glidit med genom åren, hade inte stört eller gjort väsen av sig i nån större omfattning. Men åren var fortfarande bara vuxen medelålder, de var inte en gammal kvinnas år, men det var en gammal kvinnas sjukdomar som visade sig. Diagnoserna radade upp sig, andra mer relevanta än vissa. Under närmare tio års tid grasserade allt från cancer till omfattande virussjukdomar. Kroppen som reagerat på ett sätt i alla år, väljer plötsligt att ändra sig. Det sliter på, adderar till kraftdränaget som redan pågår. Vem skulle inte ha blivit trött? Vem skulle inte ha svårt med minnet stundom?

… i höstas sa den medicinska vetenskapen ”- det är hål i huvudet, vissa delar av hjärnan är avdödade, diagnosen är vaskulär demens”.

Vi hade inte sett. Vi hade inte insett. Inte velat inse. Vill nog inte inse nu heller. Men vi försöker förstå. Och vi ser skuggvärlden närma sig, hon ser skuggvärlden närma sig. Det skrämmer henne, hon såg sin mor försvinna in i skuggorna, hon vet vad som väntar. Det gör vi också.

Jag ser paniken, den finns där omaskerad i korta ögonblick, oftast när något blir fel. För någon kort sekund genomfars hennes gestalt av en avgrundsdjup fasa, innan hennes medvetna civiliserade jag kämpar upp masken av kontroll eller ignorerande. Så länge fasan går att skjuta undan, så länge kan illusionen om att det mesta är som vanligt, hållas. Men det är en bräcklig illusion, inte bara för henne, den är lika bräcklig för oss alla runt om.

Cancern hade ändå ett hopp, även när vi inte visste åt vilket håll den skulle gå. Antingen skulle hon bli bra eller så skulle hon dö. Om döden skulle bli alternativet, fanns en ände på lidandet och värdigheten skulle kunna upprätthållas skapligt under tiden. Hon skulle få vara med och vara deltagande ända fram. Nu finns inget sånt hopp. Hon kommer inte att vara med till slutet, hon kommer inte att kunna delta. Hennes kropp kommer att vara med och kanske delvis hennes medvetande också, men hon kommer inte att kunna förmedla sig så att vi förstår. Risken är dessutom stor att hon kommer att beröva sig själv på värdigheten och hon vet om det. Att hennes kropp och mun kommer att göra saker som hon aldrig skulle göra idag.

Det är inte min rädsla, det är inte min panik. Jag är gammal nog för att leva mitt eget liv, jag klarar det ganska bra. Jag har både förståelse, kunskap och erfarenhet inför vad hon kommer att genomgå. Även om det är belastande till viss del, så står jag ändå ohotad, jag är ju inte drabbad. Det är inte min hjärna som är trasig.

Men jag är så otroligt ledsen över att hon drabbats. Så förtvivlat ledsen över att just hon drabbats. Hon har inte förtjänat det. Hon har verkligen inte förtjänat det här.

Frid.

En av mina äldsta och närmaste vänner ligger just nu inne på sjukhus för att få diagnos på en massa symtom. Det verkar inte vara något livshotande men det kan gott och väl vara något kroniskt. Det är på gränsen till att vara lika illa det. Åtminstånde för henne.

Jag har nått den där åldern när jämngamla åker på sjukdomar som förändrar livet och där våra föräldrar börjar skralta till sig. Både vänner och föräldragenerationen börjar dessutom att avlida i större omfattning, och mer lär det bli. Visst har det varit människor som gått bort tidigare, men det har varit nån enstaka. Men nu börjar det märkas att vi kommit upp oss i åren.

Jag tänker på min väninnan som ligger själv på sjukhuset. Det är få ställen i världen där man kan känna sig så liten och ensam. Där sorgen och smärtan kan växa obehindrat. Jag har sett det så många gånger och försökt finnas där för att lindra så gott det gick.  För all smärta kan inte lindras och all ensamhet kan inte fyllas. Hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.

Jag kan känna en oro inför framtiden. Det kommer att bli svårt med de avsked som väntar. Det kommer att vara tufft att hantera de diagnoser som antagligen dyker upp inom en ganska snar framtid. Både mina egna och andras.

Det jag vet i detta fallet är att min väninna antagligen kommer att resa sig från en här erfarenheten med mer kunskap än tidigare. Hon är en överlevare.

Fridens.

Det här är en mer utvecklad tanke, än den kommentar jag lämnade på ett blogginlägg. Kände att jag inte var klar med med resonemanget där, därav att delar av samma text återfinns här.

Kikade in på Lady Dahmers utmärkta blogg. Hon är helt underbar och jag uppskattar allt hon skriver, även om jag inte håller med om allt. Ser definitivt henne som en av de goda krafterna i samhället. Den utmärkta bloggen hittar du här. Men jag antar att du redan läst den.

Nå. Idag hade hon skrivit om att någon kommenterar hennes blogg med att bloggläsarna hade rätten att uttrycka sin besvikelse på Ladyn, om den nu fanns. Jag säger bara; men va fan... Jag tror jag tappar hoppet om mänskligheten.

Visst; det går att uttrycka sin besvikelse, visst gör det. Men i vilket syfte? Personligen är jag hysteriskt allergisk mot frasen "jag blir så besviken på dig". Mitt enda svar är att personen får nog ta ansvar för sin egen reaktion och upplevelse. Det är inte mitt problem, inte ens en dag när jag är välvilligt inställd.

För livet är fullt av besvikelser till höger och vänster, ständigt och jämt. Besvikelser hör ihop med mina egna förväntningar, notera orden MINA EGNA. Då är jag personligt ansvarig för dessa förväntningar och kan inte dyvla dem på andra. Oftast är uttryck av besvikelser som är direkt riktade mot person, ett sätt att kontrollera en person, få den att anpassa sig till min vilja. Morsor är experter på att använda sin besvikelse på barn. I mina ögon klart angränsande till psykisk misshandel. Jag är otroligt tacksam över att min egen mor aldrig försökt nåt dylikt.

För hur i hela fridens dagar ska jag kunna försvara mig mot nåt sånt? Uppenbart är det nån som fått för sig att de kan få dig bekedligare med att ge dig lite dåligt samvete över något och få dig att tvivla på dig själv. Det är svårt, anklagelsen går förbi det mesta av rationellt tänkande och landar där skuld och skam bor. Det är obehagligt att vara orsaken till någon annans dåliga mående, ännu värre om de ska bli besviken mitt i alltihopa. Det är ju ogörligt att ha ett vettigt samtal om vad som upplevs som fel, när utgångspunkten är besvikelse.

Det finns egentligen inte ett endaste vettingt skäl till att fästa sig vid andra människors besvikelse. Oavsett var du än befinner dig i livet, anser jag att du ska vara väldigt försiktig med att gå med på den stigen. Det räcker med att bekräfta att du förstår att personen har en annan uppfattning om det inträffade, än vad du har. Att börja ändra sitt beteende på grund av en persons besvikelse, är ett vanligt men inte så speciellt sunt beteende. Jag kan tänka mig gånger då det är befogat, men de är ytterst få och det rör relationer i den närmsta kretsen; barn, vänner och familj. Men även där ska det ske noga genomtänkt.

Resonemanget kan låta känslokallt, det medges. Men frågan kvarstår; vems liv ska du leva? Lev ditt liv som du vill, tyck som du vill, ändra åsikt när du känner för det. Det är ditt liv och du är inte satt på jorden för att göra andra nöjda.

Fridens!

I en mailkonversation berättade jag för mottagaren att jag ibland liknas vid en ängel. Tro mig när jag säger; så är inte fallet i verkligheten. Varken bokstavligt eller bildligt, inte på långa vägar. Och om det nu skulle vara så i alla fall, så har jag riktigt kolsvarta vingar och en mycket solkig klädedräkt.

Jag brukar säga emot när någon kalla mig ängel, vilket oftast renderar i att personen tror att det är nån form av falsk eller äkta blygsamhet och ska övertyga mig om hur fel ute jag är. Vilket det inte är, vilket jag inte är. En sanning är att andra kan inte veta vad som pågår innanför pannbenet på mig, eller någon annan heller, så vida jag inte berättar det. Och inte ens då finns det någon säkerhet om sanningshalten, jag kan ju ljuga som en häst travar. De ser vad jag gör, utan att förstå de bakomliggande motiven.

Grejen är att jag försöker vara så genomsynlig som möjligt, att i så få sammanhang som möjligt mörka åsikter eller intentioner. Jag är av åsikten att folk mår bättre om de vet var de har mig och att jag kommer med så få överraskningar som möjligt. Det gör verkligen ingenting om jag är fullständigt förutsägbar. Fan jag är kring 40, hur spännande ska man vara då?

Jag fungerar som de flesta andra här i världen, människor är väldigt sällan endimensionella och jag är det inte. Okej att en handling kan ses som otroligt vänlig och lite änglalik, men jag kan ju tala om att det oftast finns en ganska beräknande tanke bakom det hela. Jag lovar, mina motiv är verkligen inte så upphöljda som vissa anser.

Jag ska väl i sanningens namn säga att det finns en tudelning i motiven bakom mina eventuellt goda gärningar. Det första är att "så ska man göra, odiskutabelt". Det finns handlingar jag gör enbart för att det stämmer med min idé om hur ett liv ska göras och levas. Jag skulle inte överge en människa som mår dåligt, min profession säger ifrån, min nedärva känsla för etik säger ifrån. Fast det har inget med att vara god/vänlig/snäll eller vad det än kallas, att göra. Så gör man inte och så gör inte jag.

Ovanstående är inte så vanligt i mitt liv, ändå. Det andra motivet är klart vanligare. Som när jag försöker leta på den suraste kassörskan i kassalinjen och har som mål att få henne att le. Mest för att det är en utmaning, mest för att jag nöjt kan konstatera att jag lyckades. Inte särskillt nobelt gjort, ha!

Eller när jag ringer till myndighetspersoner; kvittrar som en liten lärka i luren. Hälsar vänligt och helst med namnet som myndighetspersonen har presenterat sig med. Kan anteckna namnet också för att vara riktigt vänlig när jag avslutar samtalet. Varför gör jag det? För att jag vill att de ska göra som jag vill och om jag behöver ha kontakt med dem igen så ska de minnas hur otroligt trevlig jag var, när de hör rösten i alla fall. Känns inte heller speciellt vänligt, så här när sanningen ska fram.

Jag "ser" alltid servicepersonal på hotell och liknande. Alltid en nick eller ett leende, om jag inte säger -"hej, hej!" Man skulle kunna förledas att tro att jag gör det för att jag uppskattar att de finns och att jag vet att de är betydelsefulla för verksamheten, men icke. Det kan ju vara så att jag behöver ha deras hjälp med en extra kudde eller vad som helst, då är det bra om de har ett vänligt sinnat minne av mig. Hjälpen sker snabbare så. Jag vann på den strategin också... Ha!

Exempel finns det gott om, exempel där jag kan verka som världens genuint vänligaste varelse. Men sanningen är en annan. Och visst; en av bieffekterna kan vara att den person jag behandlar på det här sättet kommer att må bättre, bli gladare och göra ett bättre jobb. Visst kan det vara så, men det är verkligen inte meningen, bara en bra bieffekt.

Så varför inte låta dessa stackars människor runt mig få behålla sina illusioner då? Därför att jag inte tänker bli omtyckt för nåt jag inte är. Och duger jag inte som jag är, så står jag hellre kvar själv, än ha folk runt mig som ska ändra på mig.

Fridens!

Jag, som alla andra, möter med jämna mellanrum väldans besvärliga människor. Och så mycket beteendevetenskap och ledarskap sitter kvar i mitt huvud, att jag begriper vissa saker. Det ena är att jag faktiskt är helt och uteslutande ansvarig för min reaktion på dessa besvärliga människor. Det andra är att jag faktiskt kan göra något för att underlätta både deras tillvaro, för att inte tala om min egen, beroende på hur jag väljer att reagera. Det sista är att jag faktiskt vet att det alltid finns skäl till att folk beter sig som de gör.

...om jag vill...

Det finns ingen lag eller naturlag som säger att jag ska reagera på ett speciellt sätt, bara för att vissa saker sägs eller görs på ett visst vis. Det finns ett mönster i hur folk i gemen reagerar på vissa händelser, men det går att reagera på annat sätt också. Jag har förmånen att få se människor som väljer andra reaktionsmönster, såna som alltid klarar sig smidigt genom besvärliga möten, som håller sig till sakfrågorna och får oftast som de vill ändå. Jag är så våldsamt avis på dem. Jag vill vara sån, åtminstånde nästan jämt.

Men för det krävs att jag är medveten om vad jag gör, om vad som triggar mig och att jag har en plan för förändring. Jag måste vara beredd att lägga ner tid och engagemang.

Den jag först kommer att kunna öva på finns i min närhet, dagligen. Det är väl inte dagligen som personen uppvisar besvärligt beteende, eller jo det är det, men inte så att jag drabbas. Jag vet att jag triggas rejält av att personen ständigt verkar uppe i varv, alltid fräser ut frågor i anklagande tonfall (min tolkning, märk väl) och alltid ska ha omedelbar bekräftelse i dessa situationer. Personen har exempelvis inga problem att gå in och bryta ett samtal som pågår, oavsett samtalets karaktär. Min tanke kring detta är då att jag ska ändra mitt reaktionsmönster och inte låta mig triggas igång och svara lika illa tillbaka. För det är vad som oftast händer idag, tråkigt nog.

Och det är bara jag som kan ta ansvar för det samt förändra mig själv.

Det första jag ska försöka ändra på är att bli tyst/fortsätta vara tyst, när jag blir ansatt eller upplever att personen kommer stormade i fel sammanhang. Till detta finns två skäl; det ena är att jag inte ska kunna svara nåt elakt tillbaka och det andra är att jag ska koppla in huvudet och minnas vad jag vill göra. Det här kommer att bli det avgjort svåraste momentet att lyckas med.

Sen måste jag lyssna aktivt på vad personen behöver hjälp med. Det händer att jag missar att ta in det väsentliga, för att jag är blockerad av min reaktion. Och i ärlighetens namn; just vad det gäller den här personen, så är det sällan komplicerade saker som utbrotten rör sig kring. Skitsaker egentligen, därför så otroligt att jag ens lägger energi på att bli triggad.

När den aktuella frågan är avklarad, ska jag försöka höra efter hur personen har det och om jag kan göra något för att underlätta. Visst får jag vara beredd på att lägga om mitt eget schema, om nu personen vill ha min hjälp med något. Jag får ju vara beredd att rycka in helt enkelt, eller ta emot vad det nu är som kommer. Till att börja med så kommer jag nog att bli ignorerad på den här punkten. Inte för att personen inte vill ha min hjälp, utan för att personen inte tror att frågan ställs, hör den inte. Men förr eller senare kommer personen att uppfatta min fråga och kanske ta den på allvar. Då gäller det att jag svarar upp.

Vad får jag ut av det här då? Min förhoppning är att jag ska kunna hålla jämnare stämningsläge och vara effektivare. Bieffekter jag hoppas på är att personen i fråga taggar ner något och inte anlägger värsta tonläget för att få den hjälp den anser sig behöva. Med lite tur kan kanske mina andra kollegor också ändra mönster. För det behövs egentligen bara att en person förändras, så kan läget för hela gruppen förändras.

Vad det sen blir i verkligheten av detta, det får jag väl återkomma med.

Fridens!

Jag har fått en kram. Jag får såna rätt ofta, har ett lyxigt liv på så vis. Men den här är speciell.

När jag först träffade den här mannen så gillade jag honom instinktivt. Vi hade ett uppdrag att ställa iordning en plats under några timmar. Det blev riktigt bra, vi synkade och jag lyckades ställa hans förväntningar på mig, rejält på ända. Sånt är mycket roande.

Vi finns båda inom samma område men på olika nivåer och vitt skilda sakområden. Men jag har skäl att ha kontakt med honom med viss oregelbundenhet. Han är en sån som får saker att hända. Ber jag honom om något så får jag det utfört, jag har stor respekt för den mannen och önskar att jag kunde nå upp till hans standard.

Han fanns på min arbetsplats under några dagar, vi hade långa diskussioner om både jobb och till viss del även om våra privatliv. Vi har liknade humor och kan vara både riktigt raka och riktigt retsamma med varandra. Vi har en stabil grund att stå på, jag skulle aldrig skygga eller bortse från negativ kritik från honom. Skulle den komma, så vore den befogad. Det vet jag.

Med de flesta som jag har liknande kontakt med, så kommer kramandet efter ett tag. Man blir glad av att se personen, de kramarna är genuina och värmande. Med den här mannen är det handslag som gäller. Det har roat mig.

Så fram till i förra veckan då jag springer på honom på ett arrangemang. Eller det var han som såg mig och lagom högljutt började retas för att påkalla uppmärksamhet, till omgivningens förtjusning. Inget otrevligt eller besvärande, bara roligt. Efter lite meningsutbyte så lovade jag att kontakta honom för vidare diskussion, tänkte att mail vore lämpligt. Men några timmar senare så springer jag på honom och vi kan fixa de detaljer som ska klaras av. När vi ska skiljas så kramar han om mig, en riktigt varm, hård och nära kram. Den var helt underbar i all sin enkelhet.

Och den sitter kvar på min kropp och i mitt sinne på ett stillsamt glatt vis. Jag ler vid minnet.

Jag önskar så att fler får såna kramar, sånna som bara glittrar i minnet.

Fridens.