För en vecka sedan gick jag till sängs efter en mycket trevlig dag på västkusten. Jag hade dessutom dragit upp min första makrill, någonsin. Jag hade noterat bombdåden i Oslo och var illa berörd över att 7 människor mist livet, att demokratins säte i Norge blivit angripet. Jag minns att jag tänkte att ”Nu djävlar är det allvar, det här kommer att få konsekvenser, konsekvenser som min hjärna inte kan överblicka. Helvete också!”

Vad jag missat i övrigt var händelserna på Utøya, uppvaknandet på lördagsmorgonen var i dubbel bemärkelse.

Det har gått en vecka sedan dåden i Oslo. Fortfarande orkar jag inte ta till mig allt som hänt. Jag läser ledare och rubriker, mer vill jag inte läsa. Förmår mig inte att läsa ögonvittnesskildringar. Blir illamående så snart jag ens läser rubriker om hur människor plågats. Jag förstår, jag förstår så det gör ont ända in i själen. Och just nu orkar jag inte ta in all smärta och sorg, skjuter insikten framför mig så gott jag bara kan. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha god empatisk förmåga, i det här fallet är det en väldig förbannelse.

Jag är övertygad om att det inte finns något som kan förklara eller ursäkta det som inträffat. Det spelar ingen roll om mannen har haft en dålig barndom eller har varit mobbad hela sin skolgång. Och visst finns det diagnoser som omfattar så kallhamrat mördande, men det är ju knappast under förvirring som han utför dessa vedervärdiga handlingar. Jag köper inte heller om det finns någon form av droger med i bilden, det är ett medvetet val att stoppa i sig droger eller låta bli. Han väljer att skona vissa, det finns ett medvetet utförande i själva handlingen. Han har medvetenhet i den här världen, han vet vad han gör.

Och det finns de som väljer att hänskjuta dådet till ett hårdnande klimat i samhället, jag anser inte det acceptabelt och det duger inte som bortförklaring eller ursäkt. Även jag lever i samma samhällsklimat och jag kommer inte att löpa amok med skjutvapen och bomber. Vi har alla stort ansvar i att motverka främlingsfientlighet. För oss vanliga människor räcker det med att våga stå för våra åsikter, i vardagen. Det bästa är att man sällan behöver utveckla sina åsikter, att bara tala om att man inte håller med, är nog.

Jag kan dessutom få ett mindre bryt på alla naiva, eller rakt korkade om man så vill, vanliga människor. Är man ful/mindre bildskön, då passar man bättre som gärningsman. Jag har flera gånger hört konversationer som rör att gärningsmannen är för snygg för att vara gärningsman. Eller att han ser för normal ut. Ser man tillräckligt normal ut, så är det tydligen en garant för att man är en god människa. Jodå, jag vet mycket väl att vi människor som grupp oftast tar avstånd från det som avviker från gruppen som helhet. Att det är ett vanligt beteende hos människan. Det är möjligt att det hade bäring på oss som art, när vi levde i små klaner utan att vara bofasta. Men nu är det 2011 och jag anser att vi borde ha kommit längre i vårt sätt att tolka vår omvärld, men icke då. Tyvärr har jag inte gått in i diskussionen och sagt åt dem att ta reson. Jag har fått gå där ifrån innan jag örfilat upp dem och läst lusen av dem. Knappast ett vinnande koncept, inte värt att riskera åtal.

Jag har varit på en manifestation till minne för offren, till stöd för de som finns kvar och som markering för att jag inte skräms av högerextremister. Tyvärr hade jag inte möjlighet att närvara på Sergels torg idag, fick följa manifestationen via TV. Men mitt hjärta var där.

Och jag lovar att jag kommer inte att tystas, jag kommer inte att skrämmas och jag kommer aldrig att ge upp kampen mot högerextremism och ondska. Jag kommer att fortsätta min kamp för demokrati, frihet och alla människors lika värde. På mitt vis. Det är löftet jag ger till de som aldrig fick kramas en gång till, till de som fortfarande hör skotten ringa i öronen och till de som nu måste kämpa sig tillbaka till något som ska likna en vardag.

Mitt hopp om frid går till dem.