Jag har varit på lunch här om dagen med en mycket kär vän. Det var otroligt länge sen jag såg honom sist, han har försökt få till en lunch sen innan jul, men det har inte gått. Men äntligen kunde vi båda träffas och käka. Själva lunchen förlöper väl, den här mannen har en humor som är på gränsen till galen. Han har en förmåga att spinna vidare på saker som sägs, tills de fullständigt förlorar kontakten med vett och sans. Under denna lunch har jag vid fler än fem tillfällen fått bita mig i handen för att inte lägga ut riktiga asgarv. Jag har fnissat så jag har riskerat att kvävas. Men jag har också fått berättat vad som hänt i mitt liv och fått höra vad som händer i hans liv.

Och medans vi sitter där så känner jag hur erbarmligt mycket jag saknat honom. Han har fattats mig så ohyggligt mycket, jag visste bara inte om det.

Och tyvärr är det så med jämna mellanrum. Jag har flera vänner som jag tycker otroligt mycket om, men som försvinner i allt det här som kallas vardag. Vänner som gör mitt liv så otroligt mycket enklare att leva, som ger mig kraft att gå vidare när livet inte är helt mycket nedförsbacke. Och de gör det i vardagen, jag menar inte de där dramatiskta tillfällena då livet fullständigt ställts på ända. Utan just i den vardagen, där de här vännerna tenderar att försvinna, drunka bland alla mina måsten. När jag väl möter dem igen så drabbas jag av upplevelsen av hur mycket de saknas och hur viktiga de egentligen är i mitt liv. Och jag blir lika förbannad på mig själv över hur lång tid jag låter det gå mellan gångerna vi ses. Varje gång. För jag lär ju inse att det mest beror på mig och jag är mycket tacksam över att de här människorna inte överger mig. De fortsätter vara trogna vänner i alla fall.

Jag är förvånansvärt lyckligt lottad i det här fallet och jag vet om det. Tack alla ni som finns där ute och som stannar vid min sida. Så värdefulla ni är!

Fridens!