Zappade igenom kanalerna för ett tag sen och hittade en italiensk dokumentär om den hysteri som bröt ut 1984, när det hittades en stenskulptur, som alla trodde var efter den italienske konstnären Modigliani, men det visade sig senare att tre grabbar hade gjort den. I dokumentären pratar konstkritikern Marco Fagioli om fenomenet med att saker är värda mer när det är en känd källa, än om kontnären är anonym. Han dissar tanken om äkthet och ursprung fullständigt, anser det mer som romatiskt dravel, nåt som konstmarknaden ägnar sig åt för att fastställa ett värde. Att det som spelar roll är namnet och inte om något är bra eller inte.

Att kika på en Monet ska ge en strörre kick, än att kika på vad grannen lyckas fippla ihop. Oavsett om grannen har samma teknik, samma sätt att se på färger och ljus eller vad det nu kan vara som Monet hade. Att spela på en fiol ihoppetad av Antonio Stradivari, ska tydligen vara väldans fint. Dyrt som attan att anskaffa en sån fiol, troligen en dröm för varje seriös violinist. Och det är säkert en otrolig upplevelse att spela på en sån fiol. Och så kommer det nog alltid att vara, oavsett om token i skogen kan bygga en fiol av ännu bättre kvalité. Att Erik Mannerström lånat ut sitt namn till lite såser, gör faktiskt inte de såserna speciellt mycket bättre än Blå Bands pulversåser. Visst skiljer det, men SÅÅÅ förtvivlat mycket är det inte. Och jämför man Mannerströms bearnaisesås med exempelvis Lohmanders bearnaisesås, så är det hugget, som stucket. Det är mer en smaksak än verklig kvalitétsskillnad.

Så har det nog varit rätt länge genom seklerna och kommer så att vara framledes också. Uppfattas något att ha kvalité, så kommer fler att uttrycka sin uppskattning. Oavsett om det finns verkliga skillnader i kvalité eller inte. Oavsett om det är rent trams eller om det är undermåliga produkter som säljs under ett visst namn.

Det fick mig att börja fundera. Det är ju verkligen i ropet att ha ett varumärke, att skydda sitt varumärke och få det att framstå som en garant för de varor eller tjänster man tillhandahåller. Det finns liksom ett allmänt vetande att vissa varumärken eller namn står för något bra och för kvalité. I flera av de verksamheter och organisationer som jag befinner mig i, så kämpar man stenhårt med att skapa sig ett gott varumärke. Inhyrda konsuler och reklambyråer kommer med smarta förslag på typsnitt, färger och hur de ska kommunicera sitt "budskap". Att allt som kommer ur berörd organisation ska hålla sig inom grafiska profilen och vara granskat. Oavsett om det är bra eller inte, oavsett om tjänsten eller varan håller kvalitetsnivån.

Det är väl egentligen av godo att någon vill hålla hög svansföring och leverera något bra. Håller något inte den förväntade kvalitén så kommer organisationen att förlora på det. Men jag undrar ju i samma stund hur mycket bra som går om intet på grund av att det inte känns igen av alla, att någon aldrig hört talas om just den "leverantören" tidigare. Eller om det inte fins risk att bra saker tappas bort i organisationer som strikt håller på sitt varumärke och att det blir svårt att tänka nytt.

I dokumentären som jag nämnde i början, var det experter som investerade hela sin trovärdighet i att pojkarnas skulptur i själva verket var från den store konstnären. De ville så gärna att det verkligen var de försvunna skulpturerna som återfunnits. Experterna såg direkt att det var rätt och kunde ge långa utsagor på att allt var typiskt för Modigliani. Jag kan tycka synd om de experterna, att förblindas så av en önskan om att få vara med om en sådan händelse, att de tappar vett och sans. Men det är väl som jag länge misstänkt; vissa typer människor skulle kunna äta hudskit, om det vore tillräckligt snyggt inslaget och från rätt ställe.

Jag hoppas innerligt att jag inte är en av dem. Fast säker kan man aldrig vara...

Fridens!