Judis blogg är en ständig källa till nyttiga tankar, du kan läsa den här.

Här om dagen skrev hon om bekymret med att ha en personlig assistent som inte delar hennes grundvärderingar i livet. Hon beskrev ganska tydligt i vilket utsatt läge det är att inte känna sig trygg med någon, där denne någon är den som har hand om hela hennes tillvaro. Det berörde mig djupt.

Bland annat för att jag varit i den andra sitsen, gästen i någons hem. Den med ansvar för en annans välbefinnande och ibland också säkerhet. Att vara den som inte bara hjälper till med, utan också sköter personliga hygienen. Vara trygg och förmedla värme och förståelse, aldrig kränka eller förminska den jag har att stödja. Den som ska se till att det finns nyttig, och framför allt, god mat. Som ska se till att rätt läkemedel ges vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Den som ska hjälpa att finna en bekväm sovställning och se till att kudden är fluffad på rätt sätt. Och skratta verkligen inte åt det sista, hur reagerar du själv på en kudde som inte ligger rätt? Där nacken får fel vinkel och andningen försvåras? Du ändrar den antagligen. Om du kan. Annars blir det till att ligga kvar i fel ställning och vakna med nåt som liknar tandvärk i hela skulderpartiet.

Det är en lyx att kunna sköta sig själv, att klara av att leva ett självständigt liv, där man själv bestämmer om man vill plantera om blommorna en lördagsnatt. Där jag kan laga maten själv och krydda upp den som jag vill ha den. Eller bara att kunna gå och pinka när jag känner för det, utan att behöva ha hjälp av någon annan som ska vara med och dona med allt. Att slippa behöva göra avkall på sin integritet.

Man vet inte hur man reagerar på att bli av med sin autonomi, förräns man hamnar där. Idag kan jag tänka att livet inte kommer att vara värt att leva, om jag skulle hamna i en sån situation. Det är också en lyx att kunna tänka så. För min erfarenhet säger mig att det inte alltid är mitt val om jag vill leva eller dö. Om jag väl hamnar i en sån situation, så kan min vilja att leva vidare, göra att jag väljer att underkasta mig allt stök. När jag var yngre tänkte jag att "om jag hamnar i en typ av situation, då ska jag minsann göra så här!" Idag vet jag att valet inte är lika lätt, jag vet att livet inte tar slut för att jag hamnar i en viss typ av läge. Som yngre var jag helt övertygad om att vissa cancerformer, skulle göra att jag inte ens tänkte kämpa för överlevnad och att jag skulle livet av mig innan det gick för långt. Jag är inte så säker på den punkten idag. Det finns en klar möjlighet i att min nyfikenhet kommer att hålla liv i mig untill the bitter end och att jag kommer att dö förbannad över att jag inte fick en dag till.

Bli hur det vill med detta, oavsett så är jag mycket ödmjuk inför de människor som måste lita på andra människor för att klara vardagen.

Fridens!