Alltså det här med döden. Igen.

Vill bara tala om på en gång att jag anser att folk har rätt att dö. Det är okej att folk dör rent generellt. Det är inte förbjudet att dö. (sen kan jag också tycka att vissa dödar är ohyggliga och djupt orättvisa)

Jag blir så otroligt trött på folk som tycker att livet är värt att bevara under vilka omständigheter som helst. Och nu snackar jag inte nåt ofött liv eller så. Jag snackar om vuxna, fullt tillräkneliga människor, som i frånvaro av mental sjukdom eller tillstånd, gör bedömningen att det här inte är ett meningsfullt liv och vill avsluta det.

Jag följer Judis blogg om hennes kamp med att leva med ALS. Läs gärna hennes blogg här. Jag läste följande inlägg för nån dag sen och började fundera på vad jag har mött för attityder kring döden och viljan att leva vidare eller inte.

Och påfallande ofta så tycker folk att det ska räddas och upprätthållas liv, till höger och vänster. Det spelar ingen roll vilket livet, bara personen ifråga överlever. Om sen personen upplever sitt liv mer eller mindre meningslöst, det verkar oväsentligt. Vilket jag absolut inte förstår! Jag har inte mött en enda människa som varit glad över att leva ett meningslöst liv. Inte en enda som känner att livet är bra när det tappat mening. Snarare tvärtom, varje männsika vill att deras liv ska ha en mening, att det ska gå att se att det denne gör spelar roll. Att hen spelar roll för sin omgivning och att livet fylls med innehåll som känns meningsfullt. Och vad Judi får för svar, när hon ifrågasätter livet när meningen upphört, gör mig både illamående och riktigt förbannad.

Jag kan förstå närstående som är så lyckliga över att de hann fram till en levande människa, oavsett hur svårt skadad människan är. Och visst är det klart trivsammare att ta farväl av en människa som man upplever är levande och att man som närstående ofta vill vara med i dödsögonblicket. Jag är lika själv, klart jag inte vill att mina nära ska gå ensamma.

Men jag är klart, fullt och fast övertygad om att en mentalt stabil, vuxen människa är kapabel att säga stopp och välja att avsluta sitt liv. Märk väl att jag inte är för att djupt deprimerade, som stundom inte ser någon mening alls med livet, ska få hjälp med att dö. Inte heller personer som blivit svårt skadade och därigenom fått våldsamt förändrad livsföring, ska få hjälp med att avsluta sitt liv. Det är inte de jag åsyftar alls.

De jag vill ska få bestämma att de ska få avsluta sina liv, är de som har svåra kroniska eller livshotande tillstånd, där orken att kämpa vidare lämnat dem. Där de inte längre upplever värdighet eller mening. Där räddning inte finns att få, där döden kommer att inträffa inom överskådlig framtid. Det måste arbetas fram riktlinjer hur detta ska gå till och det ska inte kunna gå attt få marginaleffekter. Varje individ ska få en bedömning utifrån sina omstädigheter och bedömningen ska alltid ha fokus på vad som är humant.

För egen del vill jag bli bortkopplad från allt livsuppehållande, väl det är kostaterat att jag inte kommer att ens kunna vara skuggan av mitt forna jag. För då vill inte jag leva, då får det vara nog. Jag har dessutom haft ett så otroligt bra liv fram till dags dato. Dör jag så har jag levt ett långt liv och fått varit med om saker som få haft möjlighet till. Och jag har haft många stunder av riktigt intensiv lycka och otroligt nära gemenskap. Få förunnat. Visst, jag vet att jag troligen kommer att försöka kämpa för mitt liv, om jag drabbas av livshotande skada eller sjukdom. Men det finns en gräns för hur lång och kostsam den kampen får vara. Tror jag i alla fall.

Frid.