Idag har en patient rätten till sina journaler. Det är krav på att det som skrivs i journaler ska vara begripligt för fler, än de som skrivit i journalen. Det går alltid att begära ut sin egen journal för att läsa vad som blivit skrivet i den. Man har även rätten att få hjälp med förklaring av vad som står i texten. För även om kravet om begriplighet finns, så är det inte alla gånger som det uppfylls.

Jag har många gånger sett att patienter inte haft en aning om vad som sades, efter ett vanligt okomplicerat läkarbesök på en vårdcentral. Än värre i samtal inom slutenvården, typ inför operationer eller efter att besked om svår sjukdom givits. Att något viktigt har blivit sagt, det vet patienten. De kan också återge om vissa utbrytna fakta, men de har oftast svårt att redogöra för det i ett sammanhang eller dra slutsatser av det som blivit sagt. Nästan som att ha legobitar men inte fixa att sammanfoga dem till ett hus eller en bil.

Kort sagt kan man säga att för att göra fakta eller information till min egen kunskap, så måste jag först dela isär faktan och fundera på vad varje del betyder och sen foga ihop det till en ny helhet. Den här processen tar allt ifrån sekunder till till flera månader, ibland år, beroende på hur ny och komplicerad informationen är. Det är sedan länge känd vetenskap att en stressad människa har svårt att ta emot information och fakta. Vissa delar av möjligheten att minnas är helt eller delvis blockerad av stressen. Och är det dessutom information om saker man inte känner till sedan innan, att man saknar erfarenhet och förkunskap, då är risken stor att knappt nåt blir kvar i minnet. Eller att de mindre viktiga delarna, som man känner igen, är de man bäst kommer ihåg.

Det här börjar bli rätt gammal kunskap inom exempelvis sjukvården, alla vet om det. Men jag upplever att ingen eller väldigt få tänker på detta i mötet med patienten. Det är lite som om att bara jag lämnat ifrån min den information jag har, så har jag inte längre något ansvar. Resten är upp till patienten. Ungefär som om det patientens fel att den inte fattar eller minns vad som sagts. De flesta inom vård och sjukvård vet att det inte ska gå till så, att det inte är rätt. Ändå medverkar de till att resultatet blir så här, utan att tänka sig för. Resultatet blir rädda och osäkra patienter som inte förstår vad som händer och som inte kan följa behandlingsanvisningar. Patienter som gör fel och för värrar sina tillstånd eller som inte kan hålla koll på vad som är viktigt att rapportera till de som har hand om behandlingen. Och ingen skuld kan läggas på patienten i dessa fall.

Jag har många gånger tänkt att det skulle ha varit så mycket bättre om patienten fått med sig kortare anteckningar från mötet, anteckningar om det väsentliga som det talades om. Något de kan gå tillbaka till och läsa i efterhand. Och då menar jag inte att patienten själv antecknat eller att de haft någon med sig som antecknat. Alla har inte den möjligheten. Utan något kortare referat av samtalet som ägt rum eller nåt sånt. Från sjukvården till patienten.

Det finns redan idag dataprogram som känner av talade ord och lägger in dem som text. Så vitt jag förstår så är det en bit kvar innan programmet kan identifiera alla ord, att det är rätt hög frekvens av felidentifiering. som läget är nu. Men det lär ju rimligtvis ske utveckling inom det området också. Det måste kunna gå att få ett system med inspelning av dialogen, som sen görs om till text som patienten kan ta med sig direkt från mötet.

Ett problem som skulle kunna dyka upp är integritetsfrågan. Vad händer med den data som bildas ur dialogen? Ska den förstöras efter utskrift eller sparas i exempelvis journalen? Skulle andra kunna gå in och "hacka" eventuell ljudfil?

Nu lär det ju vara fler än jag som tänkt den här tanken. Jag lär inte vara den första. Har du som läser detta möjlighet att sno något ur det jag skrivit här ovanför, för att kunna utveckla något vettigt, gör det. Gör gärna det! Väl bekomme! Känner du någon som skulle kunna göra verklighet av detta, tvinga dem att läsa detta är du snäll. För det här behövs verkligen.

Jag räknar med att det lär ta tid innan någon gör verklighet av mina önskningar, även om jag hoppas att det kommer så småningom. Men hamnar jag själv i klinisk situation med patient, där det sker information av något slag, så kommer jag redan nu att erbjuda papper och penna samt be dem anteckna. Och har de inte möjlighet, så får jag försöka anteckna det mest nödvändiga själv och sen ge till patienten.

Fridens!