Det går bra så länge vardag är vardag. Det märks inte jättemycket om man håller sig lite på avstånd. Dock, händer det nåt oförutsett så trasslar det till det. Sånt som bryter rutin, är svårt att hantera för henne. Diagnosen har funnits i drygt ett år, i ett års tid har det funnits ett begrepp som hon och vi andra måste förhålla oss till.

Kraften är borta. Jag ser att hennes steg blir tyngre och tyngre. Tröttheten slår till för henne. Det finns olika sorters trötthet. Det finns trötthet som beror på för lite sömn. Annan trötthet som beror på bristande daglig rutin. Ytterligare en variant avtrötthet beror på glömda läkemedel eller glömda måltider. Tröttheten utifrån själva sjukdomen. Trötthet över situationen, att den ens uppstått, att den påverkar autonomi, att den påverkar sociala sammanhang. Tröttheten över att diagnosen tidigarelägger pensioneringen och förlusten av ett älskat arbete.

Det var sommar och jag var hemma på semestern. Jag såg att jordgubbslandet var sargat och orensat. Sorken har haft fest under snötäcket, de flesta av plantorna var borta, ogräset hade tagit över med full kraft. Vad spelar det för roll egentligen?

Det spelar en avgörande roll. Jordgubbslandet är drömmen om barnbarnen som själva plockar jordgubbar och äter dem med kall mjölk på sommarlovet. Det är också hennes egen lyx, att kunna gå ut och hämta solmogna jordgubbar, när hon vill. Det finns några få stackare till plantor som fortfarande producerar bär, men inte ens de sköts. Det finns inte kraft, hon väljer att inte se. Men vi ser, jag ser. Jag ser att hon håller på att släppa drömmen, låta den dö.

I linneskåpen har det väl aldrig varit snyggt egentligen, men det har funnits en viss grundordning. Det är bara kaos nu. De tyska handblåsta vinglasen, som alltid varit hennes älskade skatt, som hon själv burit vid alla flyttar. Bara för att hon inte skulle kunna anklaga någon annan om de gick sönder, hon skulle aldrig ha förlåtit någon annan. De står undanstoppade lite här och där. Värdelösa remmareglas står i det fina skåpet istället. Jag förvånas över att det är så hon gör, men det ger också en fingervisning om hur illa det egentligen är.

Fast det inte riktigt märks. Eller så gör det och jag väljer att inte se. Jag vet ärligt inte.

Körkortet är indraget. Hennes kloka läkare har sett vart åt det barkar. Även om hon idag klarar att köra bil, man är inte beroende av närminne vid bilkörning, så vet vi inte när andra förmågor tappas. Hon själv vill inte orsaka död eller lidande för andra, hon accepterar att lämna ifrån sig sin frihet. Men hon gör det med svår sorg, hon visar det inte, men jag vet. Det räcker med ett telefonsamtal för att jag ska höra vad som döljer sig bakom det vardagliga småpratandet.

När vi växte upp har det sällan krusiduller och tuttinutt i vårt hem. Rena linjer, lite stramt möblerat, inget krimskrams. När huset köptes blev det genast mer lulluligt, annan typ av gardiner, andra prydnadsföremål, drömmen om en naturnära oas mjukade upp hela hennes inställning till inredning. Många är de loppisrundor där hon plockat hem fynd efter fynd.

Hon har alltid gjort stilfulla arrangemang av delar i ett rum. En pedistal med ”rätt” saker på. Ett bord och ett par stolar med rätt duk och rätt prydnadsföremål, för att få rätt ombonade känsla. Jag ser att ställen i huset som normalt är mycket smakfullt arrangerade, inte riktigt är färdiggjorda. Eller att ”fel” saker står där, det smakfulla är borta.

Det är nära överbelamrat istället, eller avbytet mitt i, omflyttat utan tanke och plan. Det är svårt att se. Det är ju hon som lärt mig hur placeringen av en pryl kan ändra hela upplevelsen av ett ställe. Jag snyggar till, utefter de principer hon alltid haft, hon verkar inte se skillnad. Hon verkade vara nöjd innan och hon är nöjd nu. Men där märks det annalkande kaoset. Ofrånkomligt.

Hon har alltid diskret kommenterat folk som haft för mycket prydnader framme, tyckt det varit synd att det blev så mycket. Det var inte vilsamt för ögonen och alla sakerna stal uppmärksamhet från varandra. Hon upplevde att det blev rörigt och ointressant. Hon kan göra det fortfarande, men missar då helt att se att hon är på väg till samma plats. Fullständigt omedveten.

Jag funderar över fenomenet. Ser hon inte, är hon inte längre kapabel att ta in ett helt rum? Saknar hon förmågan att se helheter? Bryr hon sig inte eller vill hon ha det så här nu? Eller är det så att när hon ser föremål som betyder något, så vill hon ha dem framme. Så att hon kan se på dem, att de kan utgöra hennes nycklar till minnen och vem hon är och har varit? Jag vet inte. Det börjar bli rätt uppenbart är att kaos råder, både inom henne och i den fysiska världen utanför. Hennes verktyg är borta. Kompassen saknas.

Jag kan bocka av symtom efter symtom, hon följer diagnoskriterierna exakt. Det ligger stilla, ingen progress i diagnosen. Fast det är inte väntat heller. Inte förrän nästa sjukdom som slår till, kommer vi att märka förändringarna. Vi vet inget om hur lång tid det kommer att ta innan hon inte längre klarar vardagen själv. Det går inte att förutsäga hur lång tid det dröjer innan hon glider från oss helt.

Det som ändå lyser upp hennes tillvaro är glädjen över hennes andra barnbarn, det kom en liten flicka till världen för ett tag sen. Hon vet om den lilla flickan, hon har varit där och fått njuta av barnet. Fått skaffat sig egna minnen. Minnen som hon kan berätta för mig, händelser och upplevelser som hon håller fast vid som om de vore juveler. Och för henne är de nog mer värda än alla juveler i världen. Det värmer mig mycket att hon har dessa minnen och jag hoppas att de hinner lagras.

Livet flyter på, min sorg börjar bli hanterbar. Jag börjar bottna i sorgen, än är det inte fast mark, men det är stadigare. Jag har slutat gråta hejdlöst och kan prata om det som händer. Vilket i och för sig är väntat, jag vet ju hur processen fungerar och kan konstatera att jag följer skolexemplet. Det jag hoppas att jag klarar, är att stödja resten av familjen och framför allt min älskade mamma. Hon behöver all stöd och all bekräftelse hon kan få. Hon har förtjänat det många gånger om.

Utan frid.

Det är en lättnadens suck som undslipper mig, när det är klart att det blir en friande dom i målet mot den dråpanklagade barnläkaren. Av flera skäl.

Det första är att åtalet vilat på ganska lösa gunder, sett till rimligheten i vad som använts som plattform för åtalet, provsvaret från Rättsmedicinalverket. Det är bra att barnläkaren inte blir fälld när det finns fog att misstänka klanterier hos de som kommit med provsvaren. Och även om rättegången i sig inte handlade om en läkares rätt att smärtstilla en döende patient, så hade en fällande dom fått negativa konsekvenser. Inte snack om saken.

Det finns en hel del annat som skulle behöva genomlysas och diskuteras. Exempelvis bemanningen på våra sjukhus, det är ett ständigt problem att det inte är tillräckligt bemannat. Det ska inte behöva uppstå kaos på våra sjukhus. Hur dokumentationen ska kunna flyta enkelt och bli gjord, är en annan fråga som behöver lyftas. Ett sammanhållet dokumentationssystem för hela Sverige kan vara en del. Idag har varje landsting sitt eget, vilket gör att det inte är lätthanterligt, då läkare är en grupp som flyttar på sig ofta. Sen är attityddiskussioner ett måste, alla som möter sjukvården, har rätten till ett bra bemötande. Ingen ska behöva känna sig kränkt när man söker vård.

Sen är jag ju helt övertygad om att Rättsmedicinalverket, RMV, har en hel del att fundera över vad det gäller deras rutiner kring att analysera. Deras analyser verkar brista rejält. Nu har två väldigt tveksamma provsvar, i fall med hög profil, valsat runt i media. I det här fallet så är ju frågan om provsvaret är rimligt, den största huvudbryn. Det finns frågor om varför inte ett andra prov togs för att kontrollera om samma mängd skulle dyka upp. Och vad jag förstår så har inte heller RMV varit ackrediterad på att ens utföra analysen av tiopental. Vilket är bekymmersamt i sig.

Nästa fall som undergräver deras trovärdighet som analyserande laboratorium, är ju Ingmar Bergmans släktskap med sin mor. Där det senare visade sig att det var RMVs egen teknikers DNA som kontaminerat provet. Du kan läsa om det här. Och jag blir genuint förvånad när jag läser detta. Jag tror inte jag uppfattar några andra yrkeskårer som så extremt "fyrkantiga" och korrekta, som de som jobbar på laboratorium. Vilket jag ser som en mycket stor fördel och verkligen uppskattar! Så när det kommer fram rena tabbar, får det mig att fundera på hur det egentligen står till med kulturen på RMV.

Det som kan göra mig lite missmodig i det här, det är att flickans familj antagligen inte är mer tröstade av rättegång och dom. Jag vet inte om de har fått något bättre svar på vad som hände. Jag hoppas ju på att de fått någon form av avslut, att de kan gå vidare.

Frid.