Jag kikade in hos Lady Dahmer och såg att det var skrivet om hur man talar, du kan läsa här om du vill. De efterföljande kommentarerna fick mig att fundera lite över hur jag använder mitt språk.

Jag har ett helt eget språk. Det är förvisso svenska som är mitt första språk, men jag sätter min personliga prägel på språket. Det gör i och för sig de flesta, jag är knappast unik på det viset. Man lägger till och tar bort vissa delar ur det officiella språket, gör det till sitt eget. Hur man talar och vilka ord man använder är ju djupt kopplat till våra identiteter. Det går att signalera hur mycket som helst, beroende på vilket sätt man väljer att använda språket på.

I mitt vardagsspråk har jag egna ord och böjningar, jag har minst två dialekters ord inblandande, jag har dessutom flera olika språkliga nivåer igång. Jag levde tidigare med en svensklärare (ja, det heter så), när vi träffades hade han ganska skoj åt mitt sätt att prata. Han retades lite lagomt och språkpolisade lite till och ifrån. Men vart efter han började komma djupare in i utbildningen, så ändrades hans sätt kring mitt språk. Han började verkligen lyssna på hur jag talade, ja han lyssnade även på vad som sas. Dock frågade han ofta varför jag uttryckte mig som jag gjorde, vad dialektorden betydde och lite allmänt kring hur jag tänkte.

Mot slutet av utbildningen och magisternivån så lära jag fråga vad som hänt, eftersom att kommentarerna numera helt uteblev. Han berättade att han talat att med flera av sina lärare om mitt språk och att de sagt åt honom att lyssna och njuta. Att det tydligen var lite ovanligt att använda språket som jag gjorde och fortfarande gör. Han hade själv förstått att han inte längre kunde korrigera min svenska, för ju mer han lärde sig, desto mer insåg han att reglerna aldrig är helt givna.

Varje människa har sitt eget språk och har rätten att få uttrycka sig efter bästa förmåga. Så länge andra begriper vad det är som menas, finns inte något skäl att bry sig i vardagen. Det man däremot bör vara medveten om är att det finns platser och tillfällen då ett tråkigt korrekt språk utan dialekt eller liknande är det rätta. Men hur ofta händer det? I mitt jobb måste jag vid vissa tillfällen hålla koll på inte bara språklig korrekthet och nivå, utan även satsmelodier och liknande, det får inte finns utrymme för egna tolkningar hos mottagaren.

Jag språkpolisar aldrig i tal eller i informella textsammanhang. Inte heller i officiella texter, om det inte begärs av mig, då är jag skoningslös. Men som sagt; i tal finner jag inte någon mening i att korrigera min omgivning, om det verkligen inte är fullständigt galet. För det viktiga är inte exaktheten i språket, det viktiga är om jag förstår budskapet eller inte. Sen kan det reta livet ur mig att någon fixat fel betydelse på ord. Att inte veta skillnaden mellan ”nyttja” och ”utnyttja”, får mig att rysa. Eller blanda ihop betydelsen på ”motivation” och ”motivering”, kan få min hjärna att krulla sig.  Där riskerar budskapet att bli fel eller omöjligt att förstå. Men trots att jag får bryt, så försöker jag snyggt visa på korrekt betydelse, utan att vara plump eller elak. Varför jag gör det, har Linnea beskrivit väldigt bra här. Jag håller med henne till fullo! Läs gärna hennes språkblogg här, den är kanonbra!

På viss regelbunden basis har jag kontakt med en person som inte behärskar svenska alls, denne har ett ytterst begränsat ordomfång. På gränsen till att det täcker att klara av den mest basala kommunikationen på vardagsnivå. Nu är personen villig att jobba med gester, tonläge, mimik samt till och med mindre charader för att klara kommunikationen. Det underlättar. I talade ord begriper jag inte mycket, men jag tror jag för det mesta fixar att greppa ett sammanhang. Den här personen har ett extremt tålamod i att försöka förmedla, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att visa tålamod i att försöka förstå. Kommunikation är ju så otroligt mycket mer än bara orden och blir det otroligt tydligt att allt inte behöver sägas med ord.

Jag älskar dock att lyssna, och tjuvlyssna, när olika språk talas. Jag behöver inte begripa ett ord av vad som sägs. Det är vackert ändå. Men undantag från tyskan. Men annars så har jag inte hört nåt annat språk som inte fungerar i mina öron. Jag älskar att vara på platser och i sammanhang där det talas många språk samtidigt. Det blir aldrig rörigt i mitt huvud, jag blir inte trött av surret. Älskar att höra hur orden uttalas, hur intonationen låter, hur de som talar varierar röstläget, hastigheten och känslan som förmedlas. Jag tycker också om att se språk, kan vara helt uppslukad om jag får syn på en konversation på teckenspråk. Det är så otroligt häftigt!

Och jag gillar att folk har dialekter. Jag växlar själv mellan tre olika och kan nästan härma en fjärde. Fast jag kan dem inte ordagrant, jag lever inte längre i dem. Där jag befinner mig idag pratar jag väldigt slätstruket, alltså det hörs att jag kommer från annat ställe än där jag bor och verkar. Inget snack om saken, jag släpper ju inte "sången" i min dialekt. Men jag kan inte använda dialektorden på samma sätt, folk begriper inte mig, det blir ineffektivt. Ibland vräker jag dock på och skiter i vilket, aningen begrip de eller så görne de int. Dessutom hittar jag på egna ord och egna böjningar på ord, om jag vill. Dessa har min omgivning klart lättare att förstå, än de rena dialektorden.

Språk kan användas för att komma nära människor man aldrig tidigare träffat. Men det kan även användas för att stänga ute människor. I min värld är budskapet viktigare än vad som sägs i rena ord.

Fridens!

Såg hos Kemimannen att det fanns en liten utmaning om musik, min lista är ju inte ens i närheten av hans klass, du läser hans lista här. Men jag gör mig ett litet försök.

1. Din favoritlåt: Kan nog snabbt räkna upp fyra riktiga favoriter. Men måste jag välja så är det Enjoy the silence, Depeche Mode. Den funkar alltid. Har inte hittat ett sammanhang eller humör där den inte skulle funka.

2. Din hatlåt: Vem orkar hata musik? Alltså rent generellt så är dansbandsmusik inget jag uppskattar. Men jag dör inte. Kan dock tycka det blir förtjusande skoj med nödrim och sirapssöta strofer. Gillar inte heller jazz där fyra musiker spelar fyra olika låtar samtidigt, har svårt att höra harmonierna i det disharmoniska. Men jag hatar det inte. Sen kan jag ogilla sång och musik, men tycka otroligt mycket om budskapen i texterna, Dylan torskar ju på det. Dylan tolkas alltid bäst av andra! Det jag har svårt att stå ut med är flickor med tunna små röster, som sjunger om hur otroligt ensamma de är och den enda vän de har är gitarren de står och kramar. Fast det blir ju en hel genre och jag hatar dem inte heller, bara äckelryser när jag hör dem. Jo, faktiskt, kom på nåt jag hatar; alla som gör covers på Depeche Mode-låtar, med undantag från Johnny Cashs cover på Personal Jesus.

3. En låt som gör dig glad: Spirit in the sky, både orginalet med Norman Greenbaum och covern med Dotctor & the Medics, är ju otroligt medryckande. Lagomt hädande, så där. What a wonderful world, Lois Armstrong är ju bara helt underbar. Den blir jag också väldigt lätt till sinnes av. Delar av Lars Vegas Trios verk kan ju få mig att garva mig harmynt, riktigt glad alltså.

4. En låt som gör dig ledsen: Stay, Shakespeare's Sister. Dagarna efter den släpptes så hamnade en vän i koma, klart påverkan blev extremt påtaglig. Vännen kom ur koman efter nån vecka och blev sedemera helt återställd. Men den har kommit tillbaka som låt när jag varit förtvivlat ledsen över att jag förlorat någon. En extem gråtlåt. Får den ibland i huvudet på jobbet, när det varit ledsamma dödar. Fast det handlar ju också om vad man menar med ledsen. Den låt som senast rörde mig till tårar var Kathy's Song (Victoria Mix By VNV Nation), Apoptygma Berzerk. Fast det var ju inte för att jag var ledsen.

5. En låt som påminner dig om någon: Halo, Beyonce. Ja, jag vet, den är ju så extremt packad med alla knep som en "5 i 2"-dans ska ha. Den är ju vidrig i sin uppbyggnad, hela arrangemanget manipulerar våldsamt. Men det spelar ingen roll, jag älskar den! Låten är musiken till en villkorslös kärlek som finns mellan mig och en nära vän. Det är liksom han.

6. En låt som påminner dig om ett ställe: Highland, One more Time. Ja, ja, ja, du kan sluta garva nu. Ingen minns den och den som gör det rodnar. Men de få gånger jag hör den så tänker jag på mitt älskade Höga Kusten.

7. En låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle: 2009 var jag och en av mina närmsta väninnor och såg Depeche Mode på Parken i Köpenhamn.  Vi hade perfekta platser, vi såg hela arenan och såg rätt ner på scenen. Konserten var fantastiskt och fjärde låten var Walking in my shoes. När den drog igång steg jublet, i princip hela arenan reste sig upp, började dansa och sjunga med. Sen fortsätter det så resten av konserten. Fullständigt makalöst! Köpte liveinspelningen från konserten och det hörs verkligen när det här händer. Hela det dygnet var otroligt häftigt, det hann hända en hel del.

8. En låt som du kan hela texten till: Spirit in the sky. Otippat. Den har ju gått på var enda fest som var mellan 1988 och 1995, något mindre frekvent sen dess. Men den används ju fortfarande, vid rätt tillfällen. Svårt att inte lära sig texten. Faktiskt den enda låt jag någonsin kan tänka mig att sjunga karaoke till.

9. En låt som du kan dansa till: Vad räknas som dans? Styrdans? Folkdans? Bara digga med lite? Tryckare? Sätt på nåt hyfsat taktfast i up tempo och jag kommer att börja röra på mig. Gillar det mesta som skulle kunna benämnas som massproducerat kommersiellt trams, om det är för att röja på ett dansgolv. Jag kan tänka mig dansa till rätt mycket. Men jag gillar verkligen att röra på mig till Knock on wood, Amii Stewart. Dansa tryckare gör jag gärna till The power of love, Jennifer Rush. Wienervals till Fångarnas kör ur Verdis, i övrigt ganska kassa, opera Nebucanezzar. Men just Fångarnas kör är fin som attan, otroligt vacker!

10. En låt som får dig att somna: Sweet Lullaby, Deep Forest. Det mesta av Enigma kan jag också somna gott till.

11. En låt av ditt favoritband: Men alltså..? Bara en? Shake the disease, Depeche Mode. Varsågod...

12. En låt av ett band du hatar: Men så var det där med att hata igen, orka bry sig? Jag har blivit gammal och blasé. Men jag vill inte höra Knockin' on heavens door med B. Dylan. Den är dålig så det gör ont i livet. Funkar otroligt bättre med The Alarm, då är den till och med underbar. Anser inte att fler har gjort nån cover på den. Vad Gun's & Roses gjorde, räknas inte.

13. En låt som är guilty pleasure: Vad sägs om hela 80-talets samlade produktion i genren eurobeat/hi-NRG? Speciellt Stock, Aitken & Watermans verk är väl lagomt skämmiga att gilla. Åtminstånde än så länge. Bananaramas cover på Venus är riktigt bra, fast det bör ingen få veta.

14. En låt som ingen tror att du skulle älska: Hm... Thunderstruck, AC/DC ...kanske. Eller Pour som sugar on me, Def Leppard är ju en klar favorit, som jag inte tror att så många skulle kunna gissa. Annars finns det nog en och annan som skulle höja på ögonbrynen åt min förtjusning över Son of a preacher man, Dusty Springfield. Sen tror jag att det är flera som skulle tycka det var lite märkligt att de visste att jag lyssnat på Marilyn Manson och Type 0 Negative, med behållning. Manson i orginal och inte när han gör covers.

15. En låt som beskriver dig: Waiting for the nigth, Depeche Mode. Njuter alltid av mörker. Älskar att vara vaken om nätterna, riktigt njuter av det, om jag valt att vara vaken. Annars funkar även Born this way, Lady Ga Ga. Faktiskt den enda låt med den bruden som jag tycker när något att ha. Men jag är lite sån "ta det eller gå", tänker inte skämmas det minsta för den jag är!

16. En låt som du brukade älska men nu hatar: Finns inte. Visst en viss överdosering av en låt kan göra att jag inte vill lyssna på ett tag. Men får det gå en stund så gillar jag ju den, när jag väl hör den igen. Kan inte lyssna sönder en låt så. Eftersom jag förknippar låtar med folk, upplevelser, ställen och liknande så skulle det vara möjligt att den känslomässiga kopplingen till en låt, skulle göra att jag inte skulle kunna lyssna på den mer. Rent teoretiskt. Det har inte inträffat än. Så: pass!

17. En låt som du ofta hör på radio: Lyssnar inte på radio, det blir liksom inte av.  Men de få gånger jag kommit i kontakt med en radio, så har det påfallande ofta spelats nåt av September, sen förra sommaren. Inte mig emot.

18. En låt som du önskar att du fick höra på radio: Tainted Love, Soft Cell är en schysst cover som de kunde spela oftare på radion.

19. En låt från din favoritplatta: Jag är ju så fatalt enkelspårig där. Alla favvoplattor är ju av Depeche Mode. Borde nog söka för det. Vilken av dem som är favvoplattan är ju lite flytande. Music for the masses är ju tokbra och då är det Never let me down again som gäller!

20. En låt du lyssnar på när du är arg: Jaaaa... det beror ju så på var jag lackat ur över. Your history, Shakespears sister åker ju på när jag är sint på partner eller om jag/vi gjort slut. Brain damage, Pink Floyd är suvve när frustrationen över nåt är på väg att rinna över. Dèsenchantee, Mylene Farmer åker på när jag åker dit på att hänga läpp över tillståndet i världen, gärna liveversionen från Bercy.

21. En låt du lyssnar på när du är lycklig: Alive and kicking, Simple Minds passar bra humör. Barcelona med Freddie Mercury och Montserrat Caballe är ju underbar med sina stora svulstiga gester i arrangemanget.

22. En låt du lyssnar på när du är ledsen: Riktigt dåliga dagar så kan Anxiety, Black Eyed Peas höras ett eller ett par varv. Dock är det väldigt sällan.  Så där lagomt kärleksolyckligt ledsen så blir det Bleeding love, Leona Lewis.  Och har det verkligen tagit slut så är Nothing Compares 2 U, Sinéad O'Connor den absolut bästa gråtlåten. Även No More I Love You's, Annie Lennox funkar vid olycka i relationer, behöver inte vara att det tagit slut.

23. En låt du vill ha på ditt bröllop: Det är redan avklarat sen förra året. Fick ha Fångarnas kör som bröllopsvals. Inte helt okontroversiellt beslut bland de vänner som fick reda på det innan, framför allt invände de mot titeln ( ja, de kan inget om opera). Sen är det ju lite riskabelt, ja. Det är ju inte säkert att det här äktenskapet håller livet ut, även om jag hoppas det innerligt. Men jag tror att jag kommer att fortsätta älska den, oavsett vad som händer. Tror att det kallas "stycke" och inte låt.

24. En låt du vill ha på din begravning: Märk ur vår skugga, Imperiet, naturligtvis. Sen skulle jag vilja bryta av det hela men nåt tvärt oväntat. Det ska fan inte vara allt för förutsägbart! Skulle jag dö idag så har jag haft en ruskigt bra liv, inget liv som ska sörjas mer än nödvändigt. Så det lär ju bara bli nåt helt oväntat, Raise Your Glass, P!nk ligger bra till där. Tyvärr tror jag att nån kommer att byta ut det, så det blir nåt mer blödigt och sorgesamt. Det riskerar till och med att bli nåt religiöst dravel. Då ska jag försöka spöka, om jag kan.

25. En låt som får dig att skratta: Träffsäker sjungen satir kan få mig att fullständigt bryta ihop, Rallygänget har lyckats ett par gånger. Rent generellt "spoofs" på känd musik är kul. (Heter det spoofs för musik också? Eller bara för film?). Vilket i alla fall gör att ”Weird Al” Yankovic är en favorit. Annars så är  Lova att va'snäll mot Ann-Kristin, Lars Vegas Trio, bara för underbar! En god väns mor heter så, vilket gör det hela jättekul. Michael B. Tretow är ju också en ständig källa till glädje. Hans låt "Det var bättre förr" får mig att fnissa nöjt i alla fall.

26. En låt du kan spela på instrument: Pass! (Kan gneta "Fjäril vingad" på fiol med extrem anstängning, mest bara för att det är kul, tror inte nån skulle känna igen den.) I övrigt är jag nog hänvisad åt triangel, kam, maraccas eller kazoo.

27. En låt du skulle vilja kunna spela på instrument: Nej, men verkligen inte! Pass! (det finns gränser för dumhet, även i helvetet)

28. En låt som får dig att känna dig skyldig: Men helt seriöst? "Känna mig skyldig"? Vad betyder det? Jag tror inte jag har någon sådan koppling till musik alls. Har funderat i flera dagar på den här, men kommer inte på nåt. Om musik inte har ett vettigt syfte, så lyssnar jag nog inte på den musiken. Och att känna sig skyldig är inte ett vettigt syfte enligt mig.

29. En låt från din barndom: Absolut tidigaste musikminnena är av Spotniks (pappas favvisar) eller nåt stycke av James Last med orkester (mammas favvis). Första egna albumet var ABBAs Arrival och den låt som fastnade bäst var Money, Money, Money.

30. Din favoritlåt från den här tiden förra året: Mja... hm... Den första låt jag tänker på är Hang With Me, Robyn. Sen lyssnade jag rätt mycket på musik av en vän, som spelat in ett antal låtar under pseudonymen Krasse Flodström. Även Cat People (Putting Out Fire), David Bowie vill jag dra mig till minnes att jag lyssnade på under hösten 2010. Det är en sån låt som bara är kvar i mitt liv och som jag med jämna mellanrum lyssnar rätt intensivt på.

Fridens!

Det gör mig väldigt illa berörd när demokratiska länder, tar till odemokratiska medel för att försöka upprätthålla demokratin. Jag tycker inte om det, skitsamma hur naiv jag än må vara.  Är det verkligen rätta vägen? Finns det nån sån?

För ett tag sen förbjöds en organisation i Tyskland, på grund av att den ansågs vara ett hot mot samhället och att den bryter mot landets konstitution.  Det går att läsa mer här. Jag kan inte Tysklands konstitution, jag vet inte vilken del myndigheterna åberopar ur den, för att kunna göra den här åtgärden. 

En av Sveriges fyra grundlagar är Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, i vardagligt tal kallad Regeringsformen. Den innehåller ett kapitel om grundläggande fri- och rättigheter, där föreningsfriheten finns uppräknad. 1 och 2 §§ i kapitel 2, anger ganska starkt vad som är okej eller inte, vad det gäller kring föreningar. Kort sagt så är det okej att vara med i en förening, oavsett vilken, likväl som det är okej att stå utanför. Det står inget om vilken typ av föreningar det rör eller om det finns några begränsningar alls. Alltså gör det inte det heller. Att förbjuda en förening i Sverige är inte okej enligt lag.

2008 gick Svenska FN-förbundet ut med den allt annat än lysade idén att Sverige ska förbjuda rasistiska, högerextrema och/eller nazistiska organisationer. Detta med hänvisning till FN-konventionen om etnisk diskriminering och som en del i en större strategi mot intoleransens utbredning. Jag höll på att smälla av, på riktigt. Här står en del av "de goda krafterna" och talar om att vissa åsikter inte passar. Att det är okej att inskränka vissa av grundlagarna, för vissa medborgare på grund av åsikt. Kan det någonsin vara okej?

Men det är ingen lätt fråga för det. Jag kan vackla rejält i frågan och verkligen måste tänka till ett par extra gånger. Jag kan se vad i ett förbud som kanske skulle kännas som en vinst. Åtminstånde kortsiktigt. Men i det långa loppet så anser jag att det aldrig går att vinna över dessa mörka krafter med deras egna medel. 

Fridens! 

Delar av texten är publicerad redan 2008.

Jag har väl varit något naiv angående internet och dessa användande. Ja och jodå, vet mycket väl att dumheter sprids här. Inte mycket till nyhet. Jag vet att diverse märkliga tankar och åsikter presenteras. Men det är en sak att veta, en helt annat att få det bekräftat. Att sitta och läsa vad jag anser vara, rättshaveri, lögner, rena dumheter, konspirationsteorier, idioti, löst dravlande och så vidare. Jag säger inte att jag är chockad på nåt vis, men det får liksom fäste på annat sätt. Det blir mer påtagligt.

Jag tänker inte länka till nåt av de märkligheter/dumheter jag läst, jag vill inte ge extra uppmärksamhet åt det hela. Jag ställer upp på yttrandefrihet till hundra procent, de här tankarna har rätten att existera, kommer inte kräva att de ska tas bort. Men jag tänker inte medverka till att de sprids, lika lite som jag medverkar till att exempelvis religion sprids. Dessutom känns det som att stå och tjuvlyssna på andra människors inte fullt så mentalt stabila sidor. Som att spionera på ett psykotiskt skov, en grav neuros eller liknande. Det känns inte okej att sprida.

Tänker på rättshaveristen som så gärna vill ha rätt och få upprättelse. Som känner sig kränkt och missförstådd in i märgen. Att ständigt uppleva sig motarbetad och som om alla myndighetsutövande personer har slutit sig samman för att knäcka mig som individ, lär vara en katastrof. Inte underligt att den hittar en ventil i exempelvis bloggande eller att sätta upp hemsidor, för att få ut sitt budskap. Visst förstår jag det. Och kan det lindra lidandet, om än så för ett kort tag, så må det vara hänt. Men i flera fall är det verkligen att titta rätt in i djup personlig tragik. Jag kan inte låta bli och fundera på hur det ser kring dessa människor, rent socialt.
 

Vetenskaper av alla de slag har inte svar på allt som människan har behov att få förklarat. Den mänskliga naturen är våldsamt nyfiken, kreativ, har behovet av att skapa begriplighet och för det mesta otroligt otålig. Varför inte snickra ihop nåt eget? En egen liten förklaringsmodell på hur vi kommit till och vad vi gör här. Min egna uppfattning är att människan skapade den kristna guden och inte tvärtom. Alla andra religioner och gudar har kommit till på samma vis. Jag är tråkigt övertygad och säker på den punkten, bland annat utifrån den mänskliga nödvändigheten av en relation till det som ibland kallas "abstrakt andra". En klok person sa att om de stora världsreligionerna prestenterades idag, så skulle folk vara väldigt skeptiska till dem. Att acceptansen av dem idag, handlar om att vi är vana att se kristendom, hinduism och så vidare. Jag kan hålla med om det.

Men jösses såna idéer som florerar. Ibland funderar jag om det verkligen är någon som tycker så på riktigt eller om det bara är troll som är framme. Om vissa sidor faktiskt bara finns för att provocera. Fast det är väldigt mycket tid och energi nedlagt för att bara retas. Kanske är det inte så mycket att göra åt det. Kanske bara konstatera att den breda massan skulle vara klok nog och antagligen skulle avfärda idéerna, om de såg dem. Eller att de aldrig kommer att ens se den här typen av idéer.

Men att bara låta det stå oemotsagt känns inte helt bra heller.

Fridens!

Ännu mer funderingar som kommer ur åtalet mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är långt ifrån färdigtänkt kring det ämnet, även om rättegången snart är klar. Följande funderingar kommer från Dagens medicins referat av förhöret med sjuksköterskan och frågorna om dokumentationen. Det går att läsa här. Det är också triggat av att det rent generellt hörs förvånade röster över att det finns brister i dokumentationen i svensk vård och sjukvård, oavsett vem som är huvudman.

Jag upplever att det finns en väldigt naiv bild av hur vården fungerar idag. De finns nån form av utbredd uppfattning om att allt som sker inom vården, görs exakt som det är tänkt. I de flesta fall, ja, utan tvekan. Men alltid? Knappast. Det finns inte pengar, organisation och bemanning, för den vård som allmänheten tror existerar. Oavsett om allmänheten består av pensionärer, åklagare eller bagare. I rättegången så har det ifrågasats varför det inte finns dokumentation på gjorda åtgärder. Ett berättigad fråga, absolut, säger inget om det!

Det finns en fras som används tämligen frekvent inom vården, som lyder enligt följande: " det som inte är dokumenterat, har inte hänt". Den betyder att det inte spelar någon roll hur bra uttänkt saker är, har du inte skrivit ner dem, så har de inget värde. Principen gäller åt andra hållet också, så länge du inte dokumenterar, kan vad som helst ha hänt. Du kan bli anklagad för allt möjligt och har ingen möjlighet att försvara dig.  Patientdatalagen (2008:355), säger att varje åtgärd ska dokumenteras. Och det är varje anställds skyldighet att göra det, om de har dokumentationsansvar i sin befattning.
 

Jag skulle vilja träffa den person som aldrig missat att dokumentera åtgärder, observationer eller händelser. Jag tror inte den existerar alls. Helt ärligt. Varför? Därför att i valet mellan att göra praktisk nytta för patienten och att dokumentera, så går patienten i första hand. Alltid. Oavsett. Det är så professionerna är lärda. Det är så patienter och närstående förväntar sig att bli prioriterade. Och jisses ett sånt liv det skulle bli, om någon av de legitimerade yrkesgruppena skulle välja dokumentation över praktiskt patientarbete. Det skulle bli krig och den som anklagades, skulle bli avrättad offentligt. Tro inget annat.

Fel organisation och underbemanning, parat med den vårdsökandes och sammhällets krav på snabb och bra vård, är enligt mig stora delar av förklaringen. Det är egentligen ingen ursäkt för att underlåta att dokumentera. Men jag kan förstå varför det inträffar och jag vet att det kommer att hända igen.

Jag har inte något givet svar på hur det ska kunna gå att förbättra verkligheten på den här punkten. För alla åtgärder som skulle ha effekt, kostar pengar. Det kostar att se till att det finns täckt grundbemanning. Det kostar att ha effektiva system att dokumentera i. Det kostar att införskaffa enheter att dokumentera på, så folk inte behöver köa för att kunna dokumentera. Det finns inte den typen av pengar som ligger och skvalpar inom någon vårdform idag, offentlig eller privat. Jag vet att de som missar att dokumentera, går runt med en ständig känsla av otillräcklighet och skuld. Ingen vill bryta lagen, alla vet vad det är värt att något finns nedtecknat.

Frågan är om kraven ska anpassas till verkligheten. Eller om verkligheten ska anpassas till kraven.

Fridens.

Klockan är 04.30 när jag börjar skriva detta. Jag tycker om att vara vaken den här tiden på dygnet, om jag aldrig gått och lagt mig.

Jag fullständigt hatar att vakna den här tiden på dygnet. Det finns egentligen aldrig några riktigt bra och hållbara skäl till att kliva upp strax innan halv fem på morgonen. Det finns verkligen inte! Ändå är jag uppe nu och jag har varit uppe samma tid varje morgon, 6 dagar tillbaka.

Nåt händer i min kropp den här tiden på dygnet, även om jag inte vet vad. Något som påverkar den kraftiga förkylning jag dragits med sen 8 dagar tillbaka. 04.25-isch vaknar jag av att jag hostar järnet och sen är det stört omöjligt att somna om. Kliver upp för att inte störa bättre hälften allt för illa.

Tror inte jag varit så här kravlig på typ 15 år eller mer. Jag har inte något minne av att en förkylning tagit mer än max 5 dagar i sitt intensivaste skede. Det här verkar ju inte ha någon ände alls. Ständigt utflöde från lungor och ständigt utflöde från näsan, har inte minskat alls. Har dessutom tappat rösten, helt. Okej, jag kan viska (vilket man inte ska) 5 ord åt gången, sen funkar inte det heller. Det mest roliga är att min omgivning reflexmässigt viskar tillbaka till mig.

Jag har ett dygn på mig att bli frisk. Kommer att göra vad jag kan för att piggna till så jag kan jobba på måndag. Så roligt är det inte att vara hemma.

Fridens!