Jag menar inte på nåt vis att vara otacksam eller gnällig, absolut inte! Men läskigt är det.

När jag började skriva här, så var det mest bara för att "hänga av" mig lite allt möjligt, sånt som jag inte hade nånstans att göra av. Efterhand så har jag ju märkt att det här med bloggandet är ett fantastiskt verktyg för att reda ut mitt huvud och vad som finns där i. Jag får klart för mig vad jag tycker och jag kan se samband på ett klart tydligare vis. Nu när det finns lite inlägg att kika på så ser jag att jag får ordning på mina argument och har lite retorikövning. Nåt jag har nytta av i mitt jobb.

Utseendet på den här bloggen har jag lämnat där hän, efter att ha fått ordning på det mest basala. Jag har liksom inte tittat på vad man kan göra eller vad som ens finns i funktionsväg, på denna blogg. Har varit, och är, fortfarande tämligen onyfiken på det. Jag kör ingen PR för bloggen, lämnar inte url:en nånstans, hintar inte offentligt om att det finns en blogg kopplat till nick:et.

Jag skriver för mig själv i först hand. Att nån annan ska läsa är mer sekundärt, inte ens nödvändigt. Kan sen nån ha nytta av vad jag skriver, så är det över all förväntan. Nåt jag inte ens riktigt kan tro på.

Helt nyligen så fick jag veta att en livs levande, fysisk person läser denna blogg ibland (Stort tack för det!). Och visst har jag misstänkt att nån stackare lyckats snubbla in och kanske läst lite här och där, men jag har inte haft det bekräftat. När jag får det bekräftat, så håller jag på att svimma. Det är nästan sant. Jag kunde ha gjort det, om jag vore lite vekare lagd. Men jag har återhämtat mig från den chocken och tänkt att jag kör vidare, oavsett.

Tills idag, när jag sitter och slökikar lite på bloggen och ser av en händelse att det finns en knapp som heter "Statistik", så jag lära trycka på den. Det borde stå nån form av varning på sånt där, för där står det angivet hur många som varit in på sidan. Jag har väl haft både hjärnblödning och hjärtinfarkt sen jag såg att närmare 20 pers landat på sidan under ett dygn. Men helt seriöst? Här?

Nu vet jag ju också att det knappast är närmare 20 pers som läst i bloggen, no way! Men jag gissar att det är en och annan som kanske kikat lite på den.

Och det är lite läskigt. För jag har nog inte fattat på riktigt att folk kan komma att läsa det jag skriver. Men det börjar så sakta gå upp för mig.

Och till er, som till äventyrs läser detta: Tack så mycket för att ni tar er tiden!

Fridens!

Det finns knappt nån i min bransch som inte följer vad som händer i rättegången kring barnläkaren från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har fortfarande inte nåt att säga i fallet som sådant. Men jag har läst referat från rättegången på några ställen.

Det som slår mig är att upprinnelsen till alltihopa är nåt som är att likna vid, milt uttryckt, dåligt bemötande. Vad har de gjort och sagt egentligen, de där i personalen? Och i begreppet personal så räknar jag även in läkarkåren. Och vad hade hänt om föräldrarna till flickan, upplevt sig tagna på allvar? Om de upplevt att dottern var ordentligt omhändertagen och att de upplevt att de var delaktiga i vården? Hade händelserna efter flickans död haft en annan gång?

När jag utbildade mig så var en av de saker som våra utbildare framhärdade som mest svårt, så var det ett gott bemötande. Att sätta katetrar, hitta in i vener, göra rätt spädningar och dokumentera, var skitsaker som bara handlade om handlag och övning. Inget annat. Och de hade rätt. De hade så extremt rätt.

Det är inte lätt att vara trevlig när man inte fått suttit en gång sen 07.00 Inget fika, ingen lunch, inte gått på toa, blivit utskälld av rädd närstående, blivit utskälld av frustrerad patient, blivit utskälld av korkad läkare, försöker hålla extra koll på patient som sviktar betänkligt i allmäntillståndet, akuten ringer och kräver enskillt rum för moribund patient som är på väg upp för att avsluta sitt liv, datasystemet laggar så att dokumentation är nästan omöjligt, röntgen har ringt och krävt ner patient nu om det ska bli av nån röntgen i år och klockan är strax efter 14.30 Jodå, jag har haft exakt såna dagar, inte bara en heller.  Det krävs ett smärre under av behärskning om alla som jag kommunicerar med då, ska få ett bra bemötande.

Exemplet ovan är inte vardagsmat, men det sker för frekvent för att det ska kunna kallas god och säker vård. Alla inblandade professioner accepterar att det är så här, sliter livet ur sig för att patienten ska stå opåverkad av att det inte fungerar på det stora hela. Och jag hör samma historier från privat vård som finandieras med offentliga medel, som hos offentlig vård. Det är lika illa hos båda utförarna.

Under utbildningen så fick vi också lära oss att kring 85% av de ärenden som nådde Socialstyrelsen, dåvarande Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt landstingets patientnämnd, handlade om att någon upplevt sig kränkt i mötet med vården. Anmälningarna handlade mest om arrogant inställning, nedvärderande tilltal, förnedrande kommentarer, elakheter, ovilja till förståelse, snäsigt tonfall, nonchalans, förlöjligande och upplevd godtycklighet. Saker som folk hänger sig åt under stress och dåligt ledarskap. Och jag säger inte att det är en ursäkt, väl medveten om mina egna tillkortakommanden, men det är en väldigt bra förklaring.

Man skulle kunna tro att det patienter och närstående skulle klaga på är det medicinska. Behandlingar, misstag, skador, bestående men efter behandlingar eller liknande. Visst finns sådana anmälningar också men de ligger tillsammans med andra typer av andra anmälningar på de sista 15%. Det är viktigare med ett uppriktigt förlåt, än att allt blev rätt från början. Det är viktigare att bli sedd som
människa, än att få läkemedel, för de flesta som klagar på vården.

Jag tror det finns fler lärdomar att dra ur den här historien med barnläkaren, fler än bara de rent medicinska. Nånstans måste det bli ett stopp på att det är acceptabelt att gå ständigt underbemannade, vården måste organiseras säkert. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har alla rätt att vara delaktiga i vården av sig själv, på den nivå som är möjlig. Enligt lag har alla rätten att bli bra bemötta. Vidare säger författningen Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården att varje vårdgivare måste ha ett sätt att ta hand om fel som begås och se till att organisationen lär sig av det som blir fel.

Våra kära politiker, som är ytterst ansvriga för vården som bedrivs, måste prioritera verksamheter som har med direkt handhavande av människors liv, hälsa och utveckling. Men det räcker inte bara med att det är rätt bemannat, vi som jobbar inom hälso- och sjukvården måste vara självkritiska. Hur jobbigt det än är att erkänna att man inte är felfri, så är det nödvändigt, både inför oss själva och att kunna erkänna det inför patienter och deras närstående. Och vi borde inte bli livrädda när någon vill granska oss, inte reagera med ryggmärgen och gå i försvar, vi borde se det som ett tillfälle att lära sig. Att se det som en del i att göra vården säkrare och bättre.

För den som behöver klaga på vården eller anmäla vård, så finns information och blankett här.

Är du känner dig kränkt av sjukvården eller osäker på vart du ska vända dig med din anmälan, kan du kontakta Patientnämnden i ditt län eller din region, kontaktuppgifter hittar du här. De har till uppgift att hjälpa dig.

Behöver du anmäla klagomål på kommunal vård eller omsorg, LSS, SIS eller socialtjänsten, så finner du information om vad som ska anmälas och hur man går till väga här. Det går också att ringa kommunens växel och fråga efter tjänstemannen som jobbar med Lex Sarah-anmälningar.

Frid.