Jag vet bättre än att bli irriterad, jag har mer kunskap om vad som händer än så. Jag har mer erfarenhet om vad som gäller, än så. Ändå händer det att jag inte klarar av att hålla tonläget under kontroll. Att frustrationen över det omöjliga men ändå slutgiltiga i situationen hörs och att hon märker den. Jag känner mig ond ända in i märgen. Hon blir så ledsen, jag känner det, känner hennes lidande rent fysiskt.

Det går bra att svara på samma fråga fem gånger under 20 minuter och jag kan göra det med samma förvåning som om jag hör den för första gången, alla fem gångerna. Jag kan berätta om samma sak flera dagar i rad, som om jag aldrig hört frågan innan. Jag mycket duktig på att ge olika, men vettig respons, när hon berättar samma sak för sjunde gången. Men det finns gånger då jag blir kärv och spetsig i tonen. Och hon har inte förtjänat det. Hon gör det inte! Och framför allt, det förbättrar inte en skit, snarare slår det undan benen på henne ännu mer.

Jag bor mer än 50 mil bort. Ett beslut som togs på 90-talet, nåt jag mer och mer ångrar idag. Hur ologiskt det än är. Jag kan inte finnas till hands i vardagen. Det gör ont. Jag kan inte hjälpa till som jag skulle vilja, jag skäms för det. Jag kan inte finnas nära och ge trygghet när hon lider, när förvirringen slår till eller när sorgen river sönder henne. Att bara hålla om henne, hon som hållit mig i sin famn så många gånger, hon som givit mig trygghet och lugn. Jag kan inte återgällda det. Det är så orättvist gentemot henne.

Jag vet att hon har flera läkemedel. Inget som är direkt livshotande, om hon inte får i sig det. Men om det blir långa uppehåll så försvinner poängen helt med att äta dem. Hon har fått apoteksdoser, påsar fyllda med läkemedel där det står tid och datum när påsarna ska öppnas och användas. Allt för att underlätta för henne själv, så hon själv kan se när hon ska ta dem. Men hon glömmer bort dem eller vill inte ta dem. Jag släpper det helt, jag kan inte se värdet med att ta upp det med henne. Hon vet mycket väl att hon borde och vet mycket väl att hon ska, men hon saknar förmågan att hålla reda på det. Det är en så grav kränkning av hennes integritet, av hennes jag, att ens behöva ha påsar med datum och tid. Det är också en sån genomgripande konkret markör på var hon är på väg. Jag gör bedömningen att det är bättre att inte ta diskussionen om det glömda, att istället enkelt påminna när jag kan. Tar med de glömda påsarna till apoteket för destruering. Jag blir illamående.

Hon har fått gått över till insulinsprutor, under mycket lång tid har det räckt med tabletter för hennes del, längre än vad de flesta klarar sig utan sprutor. Men nu var det nödvändigt. Fast jag vet inte om hon tar dem. Jag tror inte det. Och jag låter bli att påminna henne av flera skäl. Ett är att om jag frågar och hon blir osäker, så kan hon få för sig att ta en spruta igen, och sen faller blodsockret till farligt låga nivåer. Vilket gör att hon verkligen inte minns att äta heller. När jag är där så ser jag naturligtvis till att hon tar dem, men när jag är hemma ser jag för stora risker för att påminna.

För hon äter inte nåt gärna. Hon är fortfarande glad för vart enda litet kilo som hon uppfattar att hon tappat. Argumentet med att det inte gör något om hon är lite överviktig, hon behöver det för att ha kraften att leva de år hon har kvar, de biter absolut inte. Spontant svarar hon alltid att hon har ätit, fast hon inte har det. Det syns när hon inte ätit, det märks på henne, men hon själv förstår det inte längre. Hon tar hellre en Treo för att döva huvudvärken och lägger sig en stund, än att äta något. Är jag där kan jag lägga mig i, på telefon är det omöjligt. Det är inte ens säkert att hon minns vad jag sagt, även om det är det sista jag säger innan vi lägger på.

Jag har flera gånger mentalt tagit farväl av henne, jag insåg redan på 90-talet att hennes livsföring skulle sluta med en förtidig död. Men jag gissade att det skulle vara nåt annat fysiskt som tog henne ifrån oss. Jag har många gånger tänkt flyktigt att det kanske skulle vara en förklädd välsignelse om hon fick avsluta sitt liv. Tanken har aldrig varit riktigt menad. Nu är den det, nu vill jag verkligen att det ska gå fort, att
det inte ska ta bortåt åtta år till innan hon för ro. Och jag menar det från det innersta av mitt hjärta.

För min egen del så får hennes kropp gå och tomta på, vid nåt demensboende. Visst det blir väl inte skitkul det heller, men så länge hon är totalt borta, så må det väl vara hänt. Och jag gissar att hon kommer att finnas kvar länge efter att hennes jag är försvunnet. Men jag vill inte att hon ska behöva uppleva hur hon förändras, jag vill inte att hon ska behöva vara rädd, behöva skämmas för vad hon gör när hon inte längre har kontrollen. Jag önskar henne den massiva hjärtinfarkt som är tämligen vanlig hos de som är drabbade av Vaskulär demens. På riktigt.

Jag ringer inte hem. Den ångesten river mig lika illa som allt annat i detta. Jag vill inte få bekräftelsen på hur det är ställt. Vill inte höra försämringen, vill inte ta emot hennes oro och ängslan. Det är så korkat gjort av mig, så det finns inget slut på dumheterna. I och för sig så har vi aldrig haft den där täta telefonkontakten som vissa har. Det har kunnat gå flera veckor mellan gångerna, vi har haft såna liv. Men det är en djävligt lam ursäkt idag, den funkar inte inför mig själv ens. Jag kan inte lägga ansvaret på någon annan än mig själv.

Jag ser saker jag borde göra hemma, men det blir bara nån form av falsk fernissa, som om det skulle dölja vad som är på gång. För det gör det inte. Det går inte.

Sorgen som vi försöker hantera, är densamma som för obotlig cancer. Jag försöker gå in i mitt lidande kring detta, bottna i det och ta mig igenom. Jag har viss övning. Jag har dessutom lyxen att kunna sätta på mig professionella glasögon och försöka utvärdera det som händer. Gömma mig bakom och hålla distansen med fakta. Men i slutänden så är jag bara som vilken närstående som helst. Tårarna strömmar okontrollerat när jag skriver detta, det gör så ont att se allt. Få allt på pränt, sorterat och klart. Jag är så ledsen för hennes skull och det parat med mina mänskliga tillkortakommanden gör att jag stundom fräts sönder.

Det känns som jag är en dotter från helvetet. Och jag blir både förbannand och frustrerad av att jag inte gör vad jag borde och vad jag kan. Och det är så förbaskade själviskt att sitta och ömka mig själv, det är fan inte jag som lider egentligen. Inte nu och inte ännu. Det är min älskade mor som är i behov av stöd. Och jag fixar inte.

Utan frid.