Det har kommit ut en bok som tydligen upprör å det grövsta. Jag har lite svårt att se varför. Boken har kommenterats vitt och brett, det har varit föremål för ändlösa diskussioner i morgonsoffor, radioprogram och ett hett ämne på bloggar och liknande.

Boken jag talar om är "Happy, happy - en bok om skilsmässa", av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Finns att beställa här eller här, om nån till äventyrs vill ha den och läsa själv. Jag antar att den är bra. För egen del har jag valt att inte läsa den nu, det kanske kommer.

Det är tydligen väldans kontroversiellt att skriva en bok om de bra saker som kan komma ur en skilsmässa. Speciellt där det är en kvinna som skriver det. Det verkar inte vara okej liksom. Frågor som "hur är den mor funtad som är villig att lämna sina barn?" eller "hur kan en kvinna slå sönder tryggheten som familjen utgör?", "hur ska det går för barnen?", har hörts i debatten. Att skilsmässor i sig är en styggelse, verkar vara den rådande uppfattningen.

Jag håller defintivt inte med. Jag fattar inte mycket av de dumheter som seglat upp i debatten kring den här boken. Jag tycker många av de som varit mest högljudda har kommit med de tarvligaste argumenten. I min näsa stinker det 1800-tal.

De som talat för boken, har pratat om att alla familjer är inte trygga och lyckliga, efter att ha jobbat inom äldreomsorgen kan jag intyga det med råge. Historierna som rullas upp när vi pratar levnadsberättelser vid inskrivningen eller vem som står som kontaktpersoner, är bitvis så extremt tragiska. De som kommer till äldreomsorgen nu, är en generation som verkligen inte kunde skilja sig. Samhället var byggt för att det skulle vara äkta makar och en familj. Annat var otänkbart. Det var inte heller okej att freda sig mot förnedring eller övergrepp, det fanns nån form av allmän uppfattning om att det bara var att bita ihop och härda ut. Varför då? Skulle aldrig falla mig in!

I debatten har även frågan om att stanna för barnens skull eller om man ska gå för deras skull, ställts. Tja, det beror väl på om man vill lära dem att det går att skapa ett bättre liv, än misshandel och förnedring. Behöver inte ens vara på den nivån, ska man lära barnen att det är acceptabelt att leva i ett förhållande där man inte vill vara. Där man inte delar livet med varandra. Jag kan tycka det är ganska gräsligt att praktiskt visa för barn att det är okej att leva i ett kallt och kärlekslöst förhållande. Att det är okej att slänga bort år på att gå och vara missnöjd med både livet och relationen. Vem tjänar på det? Barnen? Knappast!

Det har också talats om att det är på tok för lätt att skilja sig. Men helt seriöst; det är nog attans för lätt att gifta sig också. Och vad har man för skäl till att gifta sig? Varför går man i in äktenskapet? Vilka rosaskimrande drömmar är det som ska slå in? Jag upplever att det finns nån allmän föreställning om att lyckan kommer med giftemål, varför?

För min egen del är äktenskapet en juridisk och ekonomisk angelägenhet, jag köper inte snacket om kärlek tills döden skiljer oss åt. Jag vigdes inte för att det tillhör mitt kulturarv eller för att jag är så himlastormande kär. Jag hade kunnat leva mitt liv med min bättre hälft som sambo resten av livet, om det inte varit mer fördelaktigt som gift. Det innebär också att om jag kommer att skilja mig, så är det också en juridisk och ekonomisk angelägenhet, inget annat.

Jag valde för några år sen att kliva ifrån ett långt förhållande, för att vi inte var mer än vänner längre. Vi utvecklades inte längre med varandra, vi gick inte längre i mot samma mål. Vi försökte få fason på relationen, jobbade på att hitta ett "vi" igen. Men det tog sig aldrig. Hade vi fortsatt ihop, så hade vi haft ihjäl varandra, vi hade varit så olyckliga att våra hjärtan riskerat att brista. Vi önskade inte det av varandra och såg inte poängen med att fortsätta. Världen runt oss hade, efter så lång tid ihop, förväntat sig att vi skulle ingå äktenskap, skaffa villa och allt annat. Så blev det inte. Istället lever vi båda i bra relationer och vi är vänner med varandra. Och visst kostade brytningen mellan oss på, inget snack om saken, men vi valde båda att ta ansvar och bete oss som folk.

Det jag fortfrande inte begriper är just varför det var så hemskt att kvinnor gick ifrån relationen, levde själva och dessutom njöt av det. Män gör det hela tiden och ingen gnäller. Jag trodde ju i min enfalld att den diskussionen om att det är skamligt och onormalt att vara singelkvinna, var över sen nån gång på 1990-talet. Men ack vad jag bedrog mig! Vidare i debatten har det hörts argument kring att männen inte fått komma till tals i boken. Varför skulle de? Och vilka män är det som skulle få komma till tals? De som lämnades? Skulle de gråta ut i en epilog till varje berättelse? Män kan skriva sina egna böcker, om de nu vill. Nästa dumheter som hörts är att de kvinnor som valt att stanna kvar i dysfunktionella relationer (det har inte yttryckt så, men...), skulle få säga sitt i boken. Men varför då? Var passade det in i syftet med boken?

Finns det nåt grundläggande krav på att båda sidor ska få göra sina röster hörda, för att boken skulle få legitimitet? Det är en bok om upplevelser, om strikt personliga berättelser. Jag har inte någonstans sett att någon av författarna gör anspråk på att vara vetenskapliga. För den som inte vet, är upplevelser djupt subjektiva och personliga. Varje människa har rätten att äga sina egna upplevelser och äger rätten i att bli bekräftade i dem. Om det sedan är sanning i dem, om det nu finns någon sanning i upplevelser, är en helt annan sak och tämligen irrelevant. Att kritisera upplevelser är gravt osmakligt gjort och det visar på en fatal dumhet att ens försöka. Sånt ska inte ens ta på allvar.

Vid lite närmare eftertanke kanske det skulle vara intressat att höra berättelserna från kvinnorna som stannade kvar i kärlekslösa förhållanden. Vad driver dem? Eller de som går från betalt jobb hem till att driva projektet familjen, att få allt praktiskt att fungera där. Ensamma ansvariga för att allt fixas, trots att närvarande partner skiter i allt. Eller de som stannar kvar trots partnens svåra missbruk? (Och ja, det är helt okej att gå ifrån en människa som missbrukar, jag önskar fler gjorde det, tidigare) Vad får dessa kvinnor att härda ut? Även de kvinnor som stannat kvar i förhållanden där de och barnen blir regelbundet misshandlade, skulle vara intressanta att höra. För att inte tala om de kvinnor som stannat, trots att de vet att deras barn blir utsatta för incest, men inte kan stoppa det. Hur tänker de? Vill vi veta? Eller vet vi redan men låtsas om nåt annat?

Jag har dessa kvinnor i min bekantskapskrets, åtminstånde de mindre allvarliga fallen som jag räknat upp här ovan. Som jag känner till. Jag vet varför de stannar, de har berättat och mitt hjärta blöder. Och det är inte min sak att få dem att lämna sina relationer, det beslutet måste de fatta själva. Men om de gör det, så vet de alla att jag finns här och tar emot. De är inte ensamma, de är inte bespottade, de är inte onormala.

Om det inte framgått av texten innan, så är jag för att folk lämnar förhållanden som slutat fungera. Om någon hittar vägar för att förbättra livsvillkoren för sig själva och sin avkomma, gör gärna det. Livet är nog så mycket uppförsbacke i alla fall. Och jag har vakat vid tillräckligt många dödsbäddar för att veta att allt för många går i döden med djup ånger över att de aldrig vågade lämna ett förhållande som tärde. De skulle ge vad som helst för att få leva en dag till och då leva det liv de alltid velat göra, men aldrig vågade eller kunde.

De som lever i goda och välmående förhållanden ska naturligtvis fortsätta göra det. De som är beredda att kämpa för att ett förhållande ska överleva, ska naturligtvis fortsätta göra det. Men jag vill inte att någon ska lämna jordelivet i djup ånger och frustration, jag har inte för avsikt att göra det själv, oavsett vad proffstyckare och politiska partier säger.

Fridens!