Denna galenskap.

För det är det.

Jag har ganska precis landat mentalt efter tre maxade dygn, där väldigt mycket har hänt och jag har haft en central roll. Det tar ett tag att komma i balans efter sånt, hur roligt och givande det än varit. Under dessa dagar så får jag meddelande på mobilsvaret från en nära vän. Jag hör att världen håller på att rämna för vännen, trots att själva meddelandet inte är speciellt dramatiskt. Så jag ringer upp för att kolla av om världen håller på att gå under, det gör den inte, men jag får en snabb resumé av vad som inträffat. Idag kunde vi gå igenom vad som hänt.

Vännen i fråga har alltså blivit förälskad. Det här är en medveten och liberal vän i de flesta frågor, har varit till helvetet och vänt ett par gånger, är balanserad och ser nyktert på saker. Känd för god analysförmåga och gott omdöme. Men som med all förälskelse så har denne vän tappat fotfästet, åtminstånde en smula. Fenomenet är inte främmande för vännen, som sådant, det har inträffat tidigare. Men det finns faktorer som nu är nya; intensitet, annan relation till föremålet och föremålets kön. Att vännen också finns i en tämligen etablerad och god relation, gör inte saken enklare.

Jag började fundera på hur jag själv fungerar under förälskelse. Jag fullständigt avskyr att vara riktigt genomförälskad. Det är som nån byter ut min hjärna mot sirap. Det går trögt och det finns liksom ingen fast struktur, det är extremt energirikt, men ger ingen långvarig effekt. Det behövs hela tiden matas med mera. Helt odrägligt att genomleva! Men även helt fullständigt och totalt djävla underbart!

Med ålder så har jag börjat se och uppleva skillnader i och på olika typer av förälskelser. Jag försöker undvika den där tonårsartade, dramatiska, helt energislukande och härliga förälskelsen. Låter kanske skittråkigt, kunde inte bry mig mindre om vad nån tycker, jag måste överleva. För det är knappt jag fixar att överleva den typen av förälskelse. Så många gånger som den varit på väg att ta livet av mig! Jodå, jag vet mycket väl att den inte skulle kunna göra det, tack så mycket. Men upplevelsen av att bröstkorgen håller på att formligen explodera av alla känslor, är inte speciellt konstruktiv. Inte heller att tankarna är fixerade vid en person och vad jag skulle kunna hitta på med den, är inte alls uppbyggliga. Maximalt energidränage!

Mitt sätt att hantera är att dyka djupt ner i fakta och förståelse för personen. Att ta reda på och inte blunda för det jag ser eller får kännedom om. Att göra personen mindre mystisk och mindre omgärdad av mina egna myter. Att hålla mig till att det är en människa av kött och blod, med förtjänster och belastningar. En helt vanlig person, som alla andra.  Så jag aktar mig, smyger lite varsamt och släpper bara upp känslorna under kortare stunder. Men då vältrar jag loss rejält istället.

Att bli förälskad i en människa för att den är eventuell presumtiv partner, är en sak. Men det går utmärkt att bli förälskad i någon för att står för något bra i mitt liv, att den tillför en dimension. Den här förälskelsen behöver inte ha någon sexuell bäring alls. Det kan finnas något extremt attraktivt över en person, för att den är som den är. Jag blir aldrig förälskad baserat på utseende, men ge mig en schysst tankevärld och jag kan bli totalsåld. Såna asexuella förälskelser är rätt bekväma, där är det verkligen möjligt att luta sig tillbaka och njuta av åkturen. Där finns oftast bara energi att hämta, speciellt om man märker att det är ömsesidigt.

Rent generellt tror jag att förälskelser är goda galenskaper, att det är något att bejaka, även om det kräver att man tänker igenom vad man håller på med. Det finns ingen ursäkt att hämta i en förälskelse, om man beter sig illa. Det funkar inte så, ansvaret för sina handlingar kvarstår alltid. Och jag tror inte på den ljuva och starka kärleken som kommer en gång och som varar för evigt. Att leta efter den lär ju enbart rendera i en rad besvikelser. Jag unnar min bättre hälft att bli förälskad i andra än mig. Så rolig är jag inte alla dagar, kan han få uppskattning och energi från andra, väl bekomme! Däremot vill jag vara informerad på ett tidigt stadium om det håller på att slå över i något annat än en liten förälskelse.

Min vän är i den där förhatliga, men ack så ljuva, första fasen. Det bara bubblar energi från henom, så mycket att berätta, så mycket intryck att sortera, så många funderingar som ska tänkas klart. Helt uppfylld. Men jag märker också att bara ha chansen att formulera sig högt, och för andras öron, hjälper. Tar bort en del av sprängkraften i det som sker. Och så galen att analysförmågan sviktar, är denne person inte. Hen vet vad som gäller, vet vad som bör göras, men tvekar. Mitt största tips är att andas normal och försöka betrakta situationen utifrån. Att få kontroll på vad som kan skena iväg och vad som är relativt riskfritt. Därefter tycker jag att hen ska ta och luta sig tillbaka och se vad som händer. Hen behöver inte göra något, det räcker med att sitta still och njuta av åkturen. Det kommer att ta tillräckligt med energi i alla fall.

Ska bli intressant att se var det här tar vägen.

Fridens!

Skapandet av inläggen till den här bloggen är en process.

I många fall har jag inspiration, när jag inte har tid att skriva något. Det brukar bli att jag öppnar ett utkast och skriver ner det absolut viktigaste, för att hitta tråden senare. Sen kan jag ju skriva mer utförligt vid annat tillfälle. Just nu finns 7 utkast som väntar på redigering och publicering.

Så jag skriver mina inlägg, skriver långt och analyserande, ibland hett och intensivt. Slipar på formuleringar, flyttar stycken och donar. Korrekturläser innerligt, men missar tyvärr felaktigheter i alla fall.

Sen ska ju inlägget taggas och ibland ska jag välja datum för publicering och så ska allt sparas. Det är här det brukar bli lite fel. Nåt går snett och inget blir sparat. Allt skrivet går upp i tomma intet. Jag tycker jag har tryckt OK tillräckligt många gånger, men tydligen inte. Bara att börja om. Och det sker inte bara nån enstaka gång, det här händer med jämna mellarum. Otroligt irriterande!

Och jag kommer att fortsätta så här, jag är helt övertygad.

Så jag lära skaffa mig en förklaringsmodell på det som händer. Den innebär att det är meningen att det där jag skrivit, aldrig ska bli publicerat. Det är inte tillräckligt bra och jag vet det undermedvetet. Det är meningen att jag ska skriva om det bättre och tydligare. Vilket det kommer att bli gång nummer två. Kan jag ju hoppas.

Så för den som tycker att jag skriver skräp idag, du skulle bara veta vad trams som inte nått fram hit. Det hade kunnat varit betydligt värre!

Fridens!