Jag har en längre tid retat mig på stafettläkare och andra typer av inhyrningsläkare. Jag har i många år retat mig på det allmänna daltandet med läkarkåren generellt. För daltas gör det, både till höger och vänster.

Jag kan börja med att säga att det finns många läkare jag hyser stor respekt för, det gör det, så länge det gäller deras professionella gärning. Det finns ett gäng, både såna jag träffat och såna jag inte träffat, som jag även hyser stor respekt för som människor, på grund av att de är just såna läkare som gör en god gärning i allt de gör. Dessa finns, på riktigt.

Men jag är starkt kritisk till läkare som jobbar dygn i sträck, för att sen åka iväg på den lediga tid de skrapat ihop och dränera finanserna i andra landsting. Jag anser att läkare ska börja jobba på schema som alla andra inom vården. Detta för att de inte ska kunna ha sina toklånga arbetspass som kan sträcka sig över flera dygn. Jag tycker det är märkligt att en profession som har sån kunskap om hur människan fungerar, på fullt allvar tycker att det är okej att att arbeta dygnen igenom, med nån timmes sömn här och där. Det är inte det minsta trevligt att möta en läkare som just blivit väckt. Det är inte kul att försöka få empati av en läkare som är inne på sin 32:a arbetade timme i sträck. Är det nån som blir förvånad över att det ständigt sker felbehandlingar och feldiagnostiseringar?

Jag är det inte.

Och skälet till att läkare kan jobba flera dygn i sträck och att de kan vara stafettläkare, är att det finns för få läkare i Sverige. Det är alltid akut läkarbrist. Men det ser läkarna till att själv skapa. Läkarna har mäktiga professionsorganisationer, de är med och bestämmer hur många utbildningsplatser som ska finnas varje år på läkarlinjen. Motiveringen till att hålla nere antalet platser är att kreti och pleti inte ska få komma in. Det ska ju vara god kvalite på de läkare som ska utbildas, gott virke. Ja, just det. Men det utbildas ett antal klappträn som saknar förmåga till social interaktion varje år, men höga betyg hade de. När började gymnasiebetyg säga något om sociala färdigheter? Eller ens att kunna ta till sig medicinsk kunnande? Bra betyg säger mest att nån läst på till olika prov.

Dessutom bevisade tandläkarlinjen på ett av universiteten i Sverige, att goda betyg i gymnasiet är inte på något sätt avgörande för vilka som får bra betyg på universitet. Om jag inte missminner mig så gjorde Högskoleverket en praktmiss för några år sedan och tog in alla som inte hade tillräckliga betyg, på just tandläkarlinjen. De tog högen med icke antagna och talade om att de var antagna. Nu är det så i Sverige att har du blivit antagen till en utbildning, så har du rätten att gå, oavsett om du är kvalificerad eller inte. Tror inte de reglerna ändrats sen det här hände nån gång kring millennieskiftet .

Högskoleverket och universitet talade mycket tyst om detta, de ville ju inte gå ut med att de tagit in en massa klåpare på utbildningen. De höll dem i en klass, så att det inte skulle märkas för andra tandläkarstudenter att dessa inte skulle hålla måttet. Det som hände var att dessa usla stackare, som inte ansågs vara tillräckligt kvalificerade, gick igenom utbildningen med högre snittbetyg och färre omtentor än någon klass tidigare gjort. Så det där med att hålla utbildningen med få platser, för att hålla hög kvalite på de som blir utbildade, är skitsnack. Och jag gissar att det inte skulle bli så mycket sämre med kvaliten om fler togs in. Det kan ju till och med bli så att det blir bättre. Chansen är ju att fler med sociala färdigheter kommer in. Att såna som förstår sin begränsning som människa och tar ansvar även för samhällsekonomin, blir utbildade.

Som patient är man i underläge, från början till slut. Det spelar ingen roll vad lagar och riktlinjer säger, patienten har otroligt svårt att hävda sin rätt och vara delaktiga i sin behandling. Är det dessutom så att man som patient är mycket orolig eller har svår smärta, så skiter man i vem som bryr sig och hur den beter sig. Man har inte lyxen att gnälla över sånt, man är glad över att någon bryr sig och vill lyssna på en. Om så bra för tre minuter.

Det leder mig då tillbaka till gisslet med stafettläkare. Förutom att stafettläkarna dränerar de flesta landsting på pengar, så blir sällan patienter lyckliga av dem heller. För oss som på sin höjd drabbas av en akut och okomplicerad infektion, där vi max behöver antibiotika, så gör de inte mycket skada. Men för de som har flera diagnoser som kräver behandlingsuppföljning, gör de flesta stafettläkare bara skada. Då menar jag inte att de alltid felbehandlar eller ställer till det så. Här handlar det mer om att patienten tvingas att berätta allt från början (vilket är helt onödigt för det finns journaler på alla vårdcentraler, läkare kan läsa), varje gång det kommer en ny läkare.

Patienten tvingas försöka lita på läkaren och försöka upparbeta förtroende för läkaren omgående. Och trots att patienten har sin långa utläggning om vad som hänt, så är påfallande ofta svaret att stafettläkaren inte kan göra något, patienten får vänta till ordinarie läkare kommer tillbaka. Det finns många vittnesmål från besvikna och oroliga patienter som kommer med fullt rimliga behov/krav, som stafettläkaren aningen struntar i eller inte kan hantera. Vad var nyttan med ett sådant besök? Vad är samhällsnyttan med det här systemet? Och fram för allt, var är patientnyttan?

Det finns ingen självsanering inom branschen, så inget kommer att hända förrän någon utomstående säger stopp. Det finns inget eget intresse inom läkarkåren, de tjänar mycket på att hålla systemet igång. Det här är något som våra politiker måste ta tag i, de är ytterst ansvariga för landstingets ekonomi, de är ytterst avsvariga för den vård som bedrivs.

Jag är inte intresserad av att mina skattepengar går åt till annat är god vård.

Ofredlig.