Idagens DN har Gösta Gahrton, professor emeritus, en helt fantastisk debattartikel om Sveriges gräsliga lagar om döden. Den mannen har verkligen koll på läget, jag har stor respekt för vad han säger och det faller helt i linje med min uppfattning. Du SKA läsa den och du hittar den HÄR.

Det finns såna märkliga myter kring döden. Jag har skrivit lite om det tidigare, här typ. Det är en väldig okunskap hos gemene man. Det är synd, för vi kommer alla att drabbas av döden, förr eller senare. Det kommer att bli väldigt personligt vad det lider och jag tänker att då kan det vara en fördel om man har nån koll på vad som troligen kommer att ske. Samt att man har hoppet uppe om att det ska gå att få vara smärt- och ångestfri, så långt det är möjligt. Följande beskrivning är förenklad och översiktlig.

 Våra olika organ i kroppen har olika funktioner, de gör sin egen lilla uppgift, men är också till nytta för andra organ. Funkar inte ett organ som det ska, så påverkar det flera andra organ och det påverkar hela människan. Allt hänger ihop.  Det smarta med kroppen är att om det nu blir fel på nåt ställe i kroppen så brukar det finnas en back up-plan. Om exempelvis blodtrycket sjunker dramatiskt så kickar lungor och njurar igång för att hjälpa upp blodtrycket och se till att syretransporten fortfarande ska funka. Det finns fler varianter; om det finns för mycket löst glukos i kroppen så är njurarna med och ser till att vi pinkar mera, för att försöka få bort överkottet. Vanligt hos diabetiker. Det finns fler back up-system, allt för att hålla igång viktiga funktioner och kunna överleva så länge som möjligt.

Om en i övrigt frisk, människa drabbas av en stor skada eller av en akut sjukdom, så kickar de här systemen igång direkt och kan hålla på ganska länge. Organen har uthållighet, det finns energi och resurser hos den som är drabbad. Värre är det när någon har varit sjuk väldigt länge, är gammal eller om det är en riktigt omfattande skada som inträffar. Då är kroppen ganska sliten eller har tappat delar av back up-systemet i skadan.

Då kan ett organ dra igång back up-planen, nästa organ orkar eller kan kanske inte göra det som är tänkt, vilket leder till att alla organen sätter igång att göra fel eller inte kan fullfölja sin uppgift. Det blir en kedjereaktion. Istället för att upprätthålla liv så blir allt bara ännu mer fel och vid en viss tidpunkt (olika för alla) kommer inte någon eller något att kunna stoppa det som händer. Man säger att patienten har drabbats av multiorgansvikt. Det är i princip inte möjligt att rädda någon som drabbats av multiorgansvikt. Det är väldigt vanligt att döden kommer av multiorgansvikt, klart vanligare än att döden kommer att att ett organ slutat fungera.

De flesta har hört talas om cancer och har också hört att det oftast är svåra smärtor och ångest inblandande i sjukdomen. Det finns många, många fler dignoser och tillstånd som ger smärta och ångest nära döden, men cancer har de flesta ändå lite koll på. Även hög ålder kan kan medföra både smärtor och ångest i slutskedet av livet. Ett vanligt medel som ges för att ta bort smärta och ångest är morfin. Det är ett suveränt läkemedel, men det har en ganska vanlig biverkan, den dämpar andningen. Om man är hyfsat frisk och gjort en operation där man får morfin mot smärtorna efter operationen, så är det ingen fara. Sjukvården vet om det här med att andningen blir påverkad och håller nogrann koll.

Men har man varit svårt sjuk länge eller är väldigt gammal, så kan morfinet vara den där sista lilla putten som gör att back up-systemet går igång. Även om dosen är yttepytteliten. Går då kroppen på sina absolut sista reserver och ingen kraft finns kvar, då kommer morfinet var det som drar igång multiorgansvikten som leder till döden. Det hade kanske tagit fem minuter till innan samma svikt hade startat, utan morfinet, det vet man aldrig. Kort efter döden kan man ta prover och få en hyfsad uppfattning om att halten av morfin håller sig inom värdena för vad som kan anses som normalt. Och att även om det var starten på multiorgansvikten så kommer ingen att anse att någon försökt tagit livet av patienten. Det var ju bara en tidsfråga innan döden hade inträffat ändå.

I Göran Gahrtons debattartikel så förespråkar han att det ska vara okej att sätta igång multiorgansvikten medvetet och tidigare, samt att patienten har chansen att sova sig in i döden. Att kunna ge den lindring som döden faktiskt ger, tidigare, kontrollerat och därmed spara svårt lidande. För trots att vi kan smärtlindra och ångestlindra fullt ut idag, så får det inte användas, eftersom vi vet att det är just läkemedlet som i praktiken tar livet av patienten. Och att det i efterhand skulle finnas risk för att nån prillig åklagare skulle att kalla det mord eller i alla fall dråp.

Personligen är jag för att det här ska få användas, fast det ska vara under vissa omständigheter. Det ska inte ske godtyckligt och det ska vara vissa kriterier som ska uppfyllas, innan det kan sättas i verket. Jag hoppas innerligt att lagen är ändrad tills den dagen jag själv eller någon av mina närstående hamnar i det här läget.

För övrigt så är även Madeleine Leijonhufvuds, professor emerita i straffrätt (och klart kontoversiell/udda i lite andra frågor, tro inte på allt kvinnan har sagt), debattartikel i DN den 12:e september mycket läsvärd. Du hittar den här.      

Frid.