Jag har sorg.

Jag måste skriva det igen; jag har sorg. (...så jag kanske begriper det...)

Eller jag är nog mitt i en reaktions- och bearbetningsfas av sorg. Jag är ganska övertygad om att så är fallet.

Jag har sorg, men känns inte vid den. Glömmer bort den. Gömmer den för alla, inklusive de människor jag älskar och borde berätta för. Känner inte att den påverkar mig, fast jag vet att den gör det, rent logiskt så vet jag. Men jag mörkar för min omgivning, fast mest för mig själv, antar jag.

När jag pratar med mina kära vänner och de frågar hur läget är, så svarar jag reflexmässigt; bra, helt okej. Och flinar. Låter glad. Låter så glad att jag tror på det själv. Jag får tvinga mig själv att berätta om min sorg, tala om att den finns och att jag nog kanske kan bli lite oberäknelig. Att jag kanske kan behöva höra av mig vid lite udda tidpunkter på dygnet. Jag får koncentera mig för att berätta om varför, hur och följderna av min sorg. Och när jag berättar om det så känns det inte som jag berättar om mig själv.

När jag är medveten om min sorg, så tänker jag att det bara är att skjuta upp axlarna och kasta sig in i den. Leva ut den till sista lilla förnimmelse av den är genomgången. Inte backa undan. Gå in i lidandet, möta det och ta det för vad det är. Jag blir medveten om min sorg när jag slappnar av. Alltså gör jag inte det nu, mer än strax innan jag ska sova. Eller när jag kör bil. Det är inte tillrådigt att köra bil i 110km/h och störtgråta. Tårar och bilkörning är ingen god kombo.

Men jag är inte den enda, i ens min värld, som har sorg. Flera runt mig har det, av diverse skäl. Jag har bekänt färg för några och med någon har jag kunnat prata om själva sorgen i sig. Denne har en helt egen process, mist lika sorgelig. Hen gör samma sak, gömmer och glömmer, hen skulle vilja bryta ihop våldsamt här och nu. För hen vet lika väl som jag att det inte går att komma undan. Men det går inte, det vill sig inte.

Och det finns nog någon mening med det också. Antagligen är vi inte betjänta av att uppleva vår sorg i dess fulla prakt ännu. Att orka bottna i sorgen. Antagligen har vi inte tillräckligt med distans ännu eller så upplever vi att vi inte har tillräckligt stabil mark att stå på än. Att det inte går att låta sig falla igenom fullständigt just nu. Inte än.

Men det kommer, processen är i full gång oavsett om vi vill det eller inte. Vi båda har insikten att det troligen inte kommer att vara slut på den akuta sorgen, bara för att vi tar oss igenom detta nu. Det kommer att bli fler akuta perioder längre fram. Men någonstans känns den extremt slitna gamla klyschan "var sak har sin tid" så sann. Det ger en liten, flämtande låga av hopp.

Frid.