Jag skulle kunna köpa en ny säng om dagen, när jag ser KungSängens reklam. Gillar den lugna atmosfären som förmedlas, inte mycket till skinande yta. Inte som när Hästens visar sin reklam. Här är känslan mer att verkliga människor gör verkliga sängar, som man kommer att sova underbart i. Bara för att alla är så omtänksamma när de gör själva sängen.

Har alltid tyckt om deras reklamsnuttar, gillar att de textar reklamen. Det finns ett gäng människor som inte fixar att höra vad som sägs, här har de chansen att ta till sig budskapet ändå. Nån har varit medveten, oavsett om bakomliggande skälet är vinstmaximering.

Sen ger VD:n Michael Viberg ger ett otroligt sympatiskt intryck. Så där lagom vanlig och trygg, lite humor emellanåt, verkar otroligt fackmannamässig. Har ingen uppfattning om hur han är som människa, må hända han är apgräslig, men han framstår inte som det.

Kudos till reklambyrån som har hittat rätta anslaget för produkten och företaget.

Och nej; jag tror inte att det är så här tuttinuttigt i verkligheten, det är väl ett företag som alla andra, med allt vad det innebär. Det är ju reklam.

Fridens!

I ett tidigare inlägg tänkte jag högt över en kram. Om hur otroligt mycket en kram kan betyda, oavsett givarens tanke och avsikt med kramen.

Var åter i såna sammanhang där samme man kunde dyka upp, det var inget givet att han verkligen skulle vara där. Mitt i ett arbete så bränner flera fotoblixtar av och där står han med kameran i högsta hugg. Blir glad bara av att se honom.

Kunde studera honom under tiden han rörde sig i rummet, det är nåt speciellt med den mannen. Ser att han nickar och hejar på andra han känner i rummet. Nå, jag lära ju koncentrera mig på min uppgift och gjorde det hyfsat. Känner plötsligt att jag är betraktad, vrider på huvudet och möter hans blick. Ser till min förvåning hur han skiner upp i ett så varmt leende, han ser så glad ut. Vi nickar åt varandra och jag återgår till det jag ska göra.

Minuten senare känner jag en hand på axeln som ger två lätta klämningar och hans röst som säger "hej, hej". Jag hinner upp med min hand och peta till honom innan han tar bort handen.

En liten enkel gest, gjort i förbifarten. Inget märkvärdigt alls, över på ett ögonblick. Men ändå så kraftfullt.

Vi hade inte tid att hälsa innan han skulle gå. Men han höll sig så att jag kunde se honom och jag hann se (skitjobbigt att hålla koll utan att tokglo) att ingen, varken före eller efter mig, fick någon beröring på axeln, faktiskt ingen beröring alls.

Jag kan fan inte låta bli att vara nöjd över det, jag kan inte låta bli att bli glad när jag tänker på det. Oavsett hur vänlig och omenande beröringen än var, från hans sida sett, så var jag den enda. Den enda av ett gäng personer där han känner mig minst.

Jag är skitnöjd!

Fridens!

Vill nu någon läsa vad jag skrev om honom innan, så går det att göra här.

Rent generellt så är min ståndpunkt att jag är beredd att betala lite till och inte handla så ofta, om jag vet att jag får det jag vill ha och att jag blir nöjd med vad jag köpt.

En indikator på kvalité kan vara pris. Det är relativt vanligt att ett högre pris också gör att vara eller tjänst har högre kvalité. Men det är inte alltid så. Och jag blir lika irriterad varje gång det inträffar.

Denna gång rör det sig om nåt så trivialt som nagellack. Ingen vara som egentligen behövs, går bra att leva ett helt liv utan nagellack. Men jag kan tycka det är lite kul med just nagellack. Om jag är nöjd med något på min kropp så är det naglarna, skryter sällan om något med mig själv. Men naglarna kan jag skryta passionerat om.

De är vackra och lättskötta, ju mindre energi jag lägger på dem, desto hållbarare och tilltalande blir de. Jag har viss grundunderhåll av dem, de hålls rena, klipps ner om de går sönder. Filas när de är superkorta och kanske nång gång till om hörn uppstår. Klipper naglarna på omgivande fingrar, så att de ska vara jämnlånga med den nagel som gick sönder.

Jag väljer nagellack efter längd på naglarna, lite diskretare nagellack om de är korta, roligare färger om de har klädsam längd. Vill att de nagellack jag använder ska vara lättapplicerade, torka hyggligt snabbt och vara stabila mot slitage. Jag har hittat ett par lacksorter som är värda pengarna och som bara kostar lite drygt en hundring.

Här om veckan missar jag att lägga i nagellack när jag far på resa, tänker att det går väl att fixa till det, det finns ju affärer dit jag ska. Går och kikar på nagellack och hittar en bra färg, mot en halvstaftig kostnad så hoppas jag på att det ska bli snyggt och lättarbetat.

Trots att jag inte ens har underlack så torkar lager två dåligt, det är svårt att applicera lager två och det slits av på mindre än ett dygn. Dessutom täcker det inte speciellt bra ens på lager två så det ser ut som en 10-åring applicerat det. Ojämt och taffligt.

Det mest dumma jag gjorde var att inte köpa nagellacksborttagning, så jag hade kunnat ta bort eländet. Nu fick jag vackert gå där med gräsligt fula naglar. Långt värre än om jag låtit bli att måla dem alls.

Fridens!

Jag har en längre tid retat mig på stafettläkare och andra typer av inhyrningsläkare. Jag har i många år retat mig på det allmänna daltandet med läkarkåren generellt. För daltas gör det, både till höger och vänster.

Jag kan börja med att säga att det finns många läkare jag hyser stor respekt för, det gör det, så länge det gäller deras professionella gärning. Det finns ett gäng, både såna jag träffat och såna jag inte träffat, som jag även hyser stor respekt för som människor, på grund av att de är just såna läkare som gör en god gärning i allt de gör. Dessa finns, på riktigt.

Men jag är starkt kritisk till läkare som jobbar dygn i sträck, för att sen åka iväg på den lediga tid de skrapat ihop och dränera finanserna i andra landsting. Jag anser att läkare ska börja jobba på schema som alla andra inom vården. Detta för att de inte ska kunna ha sina toklånga arbetspass som kan sträcka sig över flera dygn. Jag tycker det är märkligt att en profession som har sån kunskap om hur människan fungerar, på fullt allvar tycker att det är okej att att arbeta dygnen igenom, med nån timmes sömn här och där. Det är inte det minsta trevligt att möta en läkare som just blivit väckt. Det är inte kul att försöka få empati av en läkare som är inne på sin 32:a arbetade timme i sträck. Är det nån som blir förvånad över att det ständigt sker felbehandlingar och feldiagnostiseringar?

Jag är det inte.

Och skälet till att läkare kan jobba flera dygn i sträck och att de kan vara stafettläkare, är att det finns för få läkare i Sverige. Det är alltid akut läkarbrist. Men det ser läkarna till att själv skapa. Läkarna har mäktiga professionsorganisationer, de är med och bestämmer hur många utbildningsplatser som ska finnas varje år på läkarlinjen. Motiveringen till att hålla nere antalet platser är att kreti och pleti inte ska få komma in. Det ska ju vara god kvalite på de läkare som ska utbildas, gott virke. Ja, just det. Men det utbildas ett antal klappträn som saknar förmåga till social interaktion varje år, men höga betyg hade de. När började gymnasiebetyg säga något om sociala färdigheter? Eller ens att kunna ta till sig medicinsk kunnande? Bra betyg säger mest att nån läst på till olika prov.

Dessutom bevisade tandläkarlinjen på ett av universiteten i Sverige, att goda betyg i gymnasiet är inte på något sätt avgörande för vilka som får bra betyg på universitet. Om jag inte missminner mig så gjorde Högskoleverket en praktmiss för några år sedan och tog in alla som inte hade tillräckliga betyg, på just tandläkarlinjen. De tog högen med icke antagna och talade om att de var antagna. Nu är det så i Sverige att har du blivit antagen till en utbildning, så har du rätten att gå, oavsett om du är kvalificerad eller inte. Tror inte de reglerna ändrats sen det här hände nån gång kring millennieskiftet .

Högskoleverket och universitet talade mycket tyst om detta, de ville ju inte gå ut med att de tagit in en massa klåpare på utbildningen. De höll dem i en klass, så att det inte skulle märkas för andra tandläkarstudenter att dessa inte skulle hålla måttet. Det som hände var att dessa usla stackare, som inte ansågs vara tillräckligt kvalificerade, gick igenom utbildningen med högre snittbetyg och färre omtentor än någon klass tidigare gjort. Så det där med att hålla utbildningen med få platser, för att hålla hög kvalite på de som blir utbildade, är skitsnack. Och jag gissar att det inte skulle bli så mycket sämre med kvaliten om fler togs in. Det kan ju till och med bli så att det blir bättre. Chansen är ju att fler med sociala färdigheter kommer in. Att såna som förstår sin begränsning som människa och tar ansvar även för samhällsekonomin, blir utbildade.

Som patient är man i underläge, från början till slut. Det spelar ingen roll vad lagar och riktlinjer säger, patienten har otroligt svårt att hävda sin rätt och vara delaktiga i sin behandling. Är det dessutom så att man som patient är mycket orolig eller har svår smärta, så skiter man i vem som bryr sig och hur den beter sig. Man har inte lyxen att gnälla över sånt, man är glad över att någon bryr sig och vill lyssna på en. Om så bra för tre minuter.

Det leder mig då tillbaka till gisslet med stafettläkare. Förutom att stafettläkarna dränerar de flesta landsting på pengar, så blir sällan patienter lyckliga av dem heller. För oss som på sin höjd drabbas av en akut och okomplicerad infektion, där vi max behöver antibiotika, så gör de inte mycket skada. Men för de som har flera diagnoser som kräver behandlingsuppföljning, gör de flesta stafettläkare bara skada. Då menar jag inte att de alltid felbehandlar eller ställer till det så. Här handlar det mer om att patienten tvingas att berätta allt från början (vilket är helt onödigt för det finns journaler på alla vårdcentraler, läkare kan läsa), varje gång det kommer en ny läkare.

Patienten tvingas försöka lita på läkaren och försöka upparbeta förtroende för läkaren omgående. Och trots att patienten har sin långa utläggning om vad som hänt, så är påfallande ofta svaret att stafettläkaren inte kan göra något, patienten får vänta till ordinarie läkare kommer tillbaka. Det finns många vittnesmål från besvikna och oroliga patienter som kommer med fullt rimliga behov/krav, som stafettläkaren aningen struntar i eller inte kan hantera. Vad var nyttan med ett sådant besök? Vad är samhällsnyttan med det här systemet? Och fram för allt, var är patientnyttan?

Det finns ingen självsanering inom branschen, så inget kommer att hända förrän någon utomstående säger stopp. Det finns inget eget intresse inom läkarkåren, de tjänar mycket på att hålla systemet igång. Det här är något som våra politiker måste ta tag i, de är ytterst ansvariga för landstingets ekonomi, de är ytterst avsvariga för den vård som bedrivs.

Jag är inte intresserad av att mina skattepengar går åt till annat är god vård.

Ofredlig.