Det har kommit ut en bok som tydligen upprör å det grövsta. Jag har lite svårt att se varför. Boken har kommenterats vitt och brett, det har varit föremål för ändlösa diskussioner i morgonsoffor, radioprogram och ett hett ämne på bloggar och liknande.

Boken jag talar om är "Happy, happy - en bok om skilsmässa", av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Finns att beställa här eller här, om nån till äventyrs vill ha den och läsa själv. Jag antar att den är bra. För egen del har jag valt att inte läsa den nu, det kanske kommer.

Det är tydligen väldans kontroversiellt att skriva en bok om de bra saker som kan komma ur en skilsmässa. Speciellt där det är en kvinna som skriver det. Det verkar inte vara okej liksom. Frågor som "hur är den mor funtad som är villig att lämna sina barn?" eller "hur kan en kvinna slå sönder tryggheten som familjen utgör?", "hur ska det går för barnen?", har hörts i debatten. Att skilsmässor i sig är en styggelse, verkar vara den rådande uppfattningen.

Jag håller defintivt inte med. Jag fattar inte mycket av de dumheter som seglat upp i debatten kring den här boken. Jag tycker många av de som varit mest högljudda har kommit med de tarvligaste argumenten. I min näsa stinker det 1800-tal.

De som talat för boken, har pratat om att alla familjer är inte trygga och lyckliga, efter att ha jobbat inom äldreomsorgen kan jag intyga det med råge. Historierna som rullas upp när vi pratar levnadsberättelser vid inskrivningen eller vem som står som kontaktpersoner, är bitvis så extremt tragiska. De som kommer till äldreomsorgen nu, är en generation som verkligen inte kunde skilja sig. Samhället var byggt för att det skulle vara äkta makar och en familj. Annat var otänkbart. Det var inte heller okej att freda sig mot förnedring eller övergrepp, det fanns nån form av allmän uppfattning om att det bara var att bita ihop och härda ut. Varför då? Skulle aldrig falla mig in!

I debatten har även frågan om att stanna för barnens skull eller om man ska gå för deras skull, ställts. Tja, det beror väl på om man vill lära dem att det går att skapa ett bättre liv, än misshandel och förnedring. Behöver inte ens vara på den nivån, ska man lära barnen att det är acceptabelt att leva i ett förhållande där man inte vill vara. Där man inte delar livet med varandra. Jag kan tycka det är ganska gräsligt att praktiskt visa för barn att det är okej att leva i ett kallt och kärlekslöst förhållande. Att det är okej att slänga bort år på att gå och vara missnöjd med både livet och relationen. Vem tjänar på det? Barnen? Knappast!

Det har också talats om att det är på tok för lätt att skilja sig. Men helt seriöst; det är nog attans för lätt att gifta sig också. Och vad har man för skäl till att gifta sig? Varför går man i in äktenskapet? Vilka rosaskimrande drömmar är det som ska slå in? Jag upplever att det finns nån allmän föreställning om att lyckan kommer med giftemål, varför?

För min egen del är äktenskapet en juridisk och ekonomisk angelägenhet, jag köper inte snacket om kärlek tills döden skiljer oss åt. Jag vigdes inte för att det tillhör mitt kulturarv eller för att jag är så himlastormande kär. Jag hade kunnat leva mitt liv med min bättre hälft som sambo resten av livet, om det inte varit mer fördelaktigt som gift. Det innebär också att om jag kommer att skilja mig, så är det också en juridisk och ekonomisk angelägenhet, inget annat.

Jag valde för några år sen att kliva ifrån ett långt förhållande, för att vi inte var mer än vänner längre. Vi utvecklades inte längre med varandra, vi gick inte längre i mot samma mål. Vi försökte få fason på relationen, jobbade på att hitta ett "vi" igen. Men det tog sig aldrig. Hade vi fortsatt ihop, så hade vi haft ihjäl varandra, vi hade varit så olyckliga att våra hjärtan riskerat att brista. Vi önskade inte det av varandra och såg inte poängen med att fortsätta. Världen runt oss hade, efter så lång tid ihop, förväntat sig att vi skulle ingå äktenskap, skaffa villa och allt annat. Så blev det inte. Istället lever vi båda i bra relationer och vi är vänner med varandra. Och visst kostade brytningen mellan oss på, inget snack om saken, men vi valde båda att ta ansvar och bete oss som folk.

Det jag fortfrande inte begriper är just varför det var så hemskt att kvinnor gick ifrån relationen, levde själva och dessutom njöt av det. Män gör det hela tiden och ingen gnäller. Jag trodde ju i min enfalld att den diskussionen om att det är skamligt och onormalt att vara singelkvinna, var över sen nån gång på 1990-talet. Men ack vad jag bedrog mig! Vidare i debatten har det hörts argument kring att männen inte fått komma till tals i boken. Varför skulle de? Och vilka män är det som skulle få komma till tals? De som lämnades? Skulle de gråta ut i en epilog till varje berättelse? Män kan skriva sina egna böcker, om de nu vill. Nästa dumheter som hörts är att de kvinnor som valt att stanna kvar i dysfunktionella relationer (det har inte yttryckt så, men...), skulle få säga sitt i boken. Men varför då? Var passade det in i syftet med boken?

Finns det nåt grundläggande krav på att båda sidor ska få göra sina röster hörda, för att boken skulle få legitimitet? Det är en bok om upplevelser, om strikt personliga berättelser. Jag har inte någonstans sett att någon av författarna gör anspråk på att vara vetenskapliga. För den som inte vet, är upplevelser djupt subjektiva och personliga. Varje människa har rätten att äga sina egna upplevelser och äger rätten i att bli bekräftade i dem. Om det sedan är sanning i dem, om det nu finns någon sanning i upplevelser, är en helt annan sak och tämligen irrelevant. Att kritisera upplevelser är gravt osmakligt gjort och det visar på en fatal dumhet att ens försöka. Sånt ska inte ens ta på allvar.

Vid lite närmare eftertanke kanske det skulle vara intressat att höra berättelserna från kvinnorna som stannade kvar i kärlekslösa förhållanden. Vad driver dem? Eller de som går från betalt jobb hem till att driva projektet familjen, att få allt praktiskt att fungera där. Ensamma ansvariga för att allt fixas, trots att närvarande partner skiter i allt. Eller de som stannar kvar trots partnens svåra missbruk? (Och ja, det är helt okej att gå ifrån en människa som missbrukar, jag önskar fler gjorde det, tidigare) Vad får dessa kvinnor att härda ut? Även de kvinnor som stannat kvar i förhållanden där de och barnen blir regelbundet misshandlade, skulle vara intressanta att höra. För att inte tala om de kvinnor som stannat, trots att de vet att deras barn blir utsatta för incest, men inte kan stoppa det. Hur tänker de? Vill vi veta? Eller vet vi redan men låtsas om nåt annat?

Jag har dessa kvinnor i min bekantskapskrets, åtminstånde de mindre allvarliga fallen som jag räknat upp här ovan. Som jag känner till. Jag vet varför de stannar, de har berättat och mitt hjärta blöder. Och det är inte min sak att få dem att lämna sina relationer, det beslutet måste de fatta själva. Men om de gör det, så vet de alla att jag finns här och tar emot. De är inte ensamma, de är inte bespottade, de är inte onormala.

Om det inte framgått av texten innan, så är jag för att folk lämnar förhållanden som slutat fungera. Om någon hittar vägar för att förbättra livsvillkoren för sig själva och sin avkomma, gör gärna det. Livet är nog så mycket uppförsbacke i alla fall. Och jag har vakat vid tillräckligt många dödsbäddar för att veta att allt för många går i döden med djup ånger över att de aldrig vågade lämna ett förhållande som tärde. De skulle ge vad som helst för att få leva en dag till och då leva det liv de alltid velat göra, men aldrig vågade eller kunde.

De som lever i goda och välmående förhållanden ska naturligtvis fortsätta göra det. De som är beredda att kämpa för att ett förhållande ska överleva, ska naturligtvis fortsätta göra det. Men jag vill inte att någon ska lämna jordelivet i djup ånger och frustration, jag har inte för avsikt att göra det själv, oavsett vad proffstyckare och politiska partier säger.

Fridens!

Denna galenskap.

För det är det.

Jag har ganska precis landat mentalt efter tre maxade dygn, där väldigt mycket har hänt och jag har haft en central roll. Det tar ett tag att komma i balans efter sånt, hur roligt och givande det än varit. Under dessa dagar så får jag meddelande på mobilsvaret från en nära vän. Jag hör att världen håller på att rämna för vännen, trots att själva meddelandet inte är speciellt dramatiskt. Så jag ringer upp för att kolla av om världen håller på att gå under, det gör den inte, men jag får en snabb resumé av vad som inträffat. Idag kunde vi gå igenom vad som hänt.

Vännen i fråga har alltså blivit förälskad. Det här är en medveten och liberal vän i de flesta frågor, har varit till helvetet och vänt ett par gånger, är balanserad och ser nyktert på saker. Känd för god analysförmåga och gott omdöme. Men som med all förälskelse så har denne vän tappat fotfästet, åtminstånde en smula. Fenomenet är inte främmande för vännen, som sådant, det har inträffat tidigare. Men det finns faktorer som nu är nya; intensitet, annan relation till föremålet och föremålets kön. Att vännen också finns i en tämligen etablerad och god relation, gör inte saken enklare.

Jag började fundera på hur jag själv fungerar under förälskelse. Jag fullständigt avskyr att vara riktigt genomförälskad. Det är som nån byter ut min hjärna mot sirap. Det går trögt och det finns liksom ingen fast struktur, det är extremt energirikt, men ger ingen långvarig effekt. Det behövs hela tiden matas med mera. Helt odrägligt att genomleva! Men även helt fullständigt och totalt djävla underbart!

Med ålder så har jag börjat se och uppleva skillnader i och på olika typer av förälskelser. Jag försöker undvika den där tonårsartade, dramatiska, helt energislukande och härliga förälskelsen. Låter kanske skittråkigt, kunde inte bry mig mindre om vad nån tycker, jag måste överleva. För det är knappt jag fixar att överleva den typen av förälskelse. Så många gånger som den varit på väg att ta livet av mig! Jodå, jag vet mycket väl att den inte skulle kunna göra det, tack så mycket. Men upplevelsen av att bröstkorgen håller på att formligen explodera av alla känslor, är inte speciellt konstruktiv. Inte heller att tankarna är fixerade vid en person och vad jag skulle kunna hitta på med den, är inte alls uppbyggliga. Maximalt energidränage!

Mitt sätt att hantera är att dyka djupt ner i fakta och förståelse för personen. Att ta reda på och inte blunda för det jag ser eller får kännedom om. Att göra personen mindre mystisk och mindre omgärdad av mina egna myter. Att hålla mig till att det är en människa av kött och blod, med förtjänster och belastningar. En helt vanlig person, som alla andra.  Så jag aktar mig, smyger lite varsamt och släpper bara upp känslorna under kortare stunder. Men då vältrar jag loss rejält istället.

Att bli förälskad i en människa för att den är eventuell presumtiv partner, är en sak. Men det går utmärkt att bli förälskad i någon för att står för något bra i mitt liv, att den tillför en dimension. Den här förälskelsen behöver inte ha någon sexuell bäring alls. Det kan finnas något extremt attraktivt över en person, för att den är som den är. Jag blir aldrig förälskad baserat på utseende, men ge mig en schysst tankevärld och jag kan bli totalsåld. Såna asexuella förälskelser är rätt bekväma, där är det verkligen möjligt att luta sig tillbaka och njuta av åkturen. Där finns oftast bara energi att hämta, speciellt om man märker att det är ömsesidigt.

Rent generellt tror jag att förälskelser är goda galenskaper, att det är något att bejaka, även om det kräver att man tänker igenom vad man håller på med. Det finns ingen ursäkt att hämta i en förälskelse, om man beter sig illa. Det funkar inte så, ansvaret för sina handlingar kvarstår alltid. Och jag tror inte på den ljuva och starka kärleken som kommer en gång och som varar för evigt. Att leta efter den lär ju enbart rendera i en rad besvikelser. Jag unnar min bättre hälft att bli förälskad i andra än mig. Så rolig är jag inte alla dagar, kan han få uppskattning och energi från andra, väl bekomme! Däremot vill jag vara informerad på ett tidigt stadium om det håller på att slå över i något annat än en liten förälskelse.

Min vän är i den där förhatliga, men ack så ljuva, första fasen. Det bara bubblar energi från henom, så mycket att berätta, så mycket intryck att sortera, så många funderingar som ska tänkas klart. Helt uppfylld. Men jag märker också att bara ha chansen att formulera sig högt, och för andras öron, hjälper. Tar bort en del av sprängkraften i det som sker. Och så galen att analysförmågan sviktar, är denne person inte. Hen vet vad som gäller, vet vad som bör göras, men tvekar. Mitt största tips är att andas normal och försöka betrakta situationen utifrån. Att få kontroll på vad som kan skena iväg och vad som är relativt riskfritt. Därefter tycker jag att hen ska ta och luta sig tillbaka och se vad som händer. Hen behöver inte göra något, det räcker med att sitta still och njuta av åkturen. Det kommer att ta tillräckligt med energi i alla fall.

Ska bli intressant att se var det här tar vägen.

Fridens!

Skapandet av inläggen till den här bloggen är en process.

I många fall har jag inspiration, när jag inte har tid att skriva något. Det brukar bli att jag öppnar ett utkast och skriver ner det absolut viktigaste, för att hitta tråden senare. Sen kan jag ju skriva mer utförligt vid annat tillfälle. Just nu finns 7 utkast som väntar på redigering och publicering.

Så jag skriver mina inlägg, skriver långt och analyserande, ibland hett och intensivt. Slipar på formuleringar, flyttar stycken och donar. Korrekturläser innerligt, men missar tyvärr felaktigheter i alla fall.

Sen ska ju inlägget taggas och ibland ska jag välja datum för publicering och så ska allt sparas. Det är här det brukar bli lite fel. Nåt går snett och inget blir sparat. Allt skrivet går upp i tomma intet. Jag tycker jag har tryckt OK tillräckligt många gånger, men tydligen inte. Bara att börja om. Och det sker inte bara nån enstaka gång, det här händer med jämna mellarum. Otroligt irriterande!

Och jag kommer att fortsätta så här, jag är helt övertygad.

Så jag lära skaffa mig en förklaringsmodell på det som händer. Den innebär att det är meningen att det där jag skrivit, aldrig ska bli publicerat. Det är inte tillräckligt bra och jag vet det undermedvetet. Det är meningen att jag ska skriva om det bättre och tydligare. Vilket det kommer att bli gång nummer två. Kan jag ju hoppas.

Så för den som tycker att jag skriver skräp idag, du skulle bara veta vad trams som inte nått fram hit. Det hade kunnat varit betydligt värre!

Fridens!

Rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus har inletts. Jag har egentligen inte något att säga om själva händelsen i sak eller vad som hände just i det här fallet. Det har jag inte nog kunskap om. Men min upplevelse är att det bara finns förlorare i den där historien.

Om jag lyfter blicken från denna händelse och blickar lite längre bort så ser jag att det finns frågor kring detta som det behöver pratas om.  Ska fel och skador begågna av sjukvården, verkligen dras i civilrättslig process?  Eller ska det finnas ett rättssäkert system, där det är självklart att anmäla händelser, så att det går att dra lärdom av dem? Begås misstag i vården med uppsåt? Vad avgör om något är uppsåtligt?

Självklart ska patienter och närstående ha rätten att anmäla sjukvården och det som inträffat ska utredas extremt skyndsamt och noga. Både patienter och närstående ska kunna få svar på sina frågor och funderingar. Det ska finnas förklaringar att få. Sjukvården ska kunna berätta vad som hänt och möta frustrerade, rädda och ledsna människor. Det ska gå att få ursäker och erkännanden om att misstag inträffat, samt att sjukvården ska göra vad den kan för att rätta till och lindra följderna. Utöver detta ska sjukvården dessutom se till att skapa system som minskar eller tar bort risken för att samma misstag upprepas. I mitt tycke så har sjukvården en bit kvar att vandra, i de här frågorna.

Sen den här historien uppdagades på Astrid Lindgrens barnsjukhus för tre år sedan, så har det skett förändringar kring hur anmälningar mot sjukvården hanteras. Tidigare har anmälningar fallit under Lex Maria och endast läkare har kunnat anmäla, Socialstyrelsen har gjort en bedöming av det inträffade och en amälan har sedan kunnat gå till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Även drabbade eller deras närstående har kunnat anmäla till HSAN. De har också gjort en utredning av händelsen och gjort en beömning på om de inblandade yrkesutövarna gjort sig skyldiga till oskickligt yrkesutövande och/eller om de varit gravt oaktsamma. Det har inte varit regel att anmälan gått till HSAN, men mycket har hamnat där för bedömning. Ett visst antal yrkesutövare inom legitimerade yrken, har blivit av med sina legitimationer varje år.

Det har länge funnits en misstanke om att det är för få anmälningar som kommer in till Socialstyrelsen. Att många inte vågar anmäla självmant, beroende på att man är rädd för konsekvenserna. Så man utredde möjligheten att använda sig av ett system liknande vad flygledarna har. Att anmälan uppmuntras och att organisationen tar lärdom av händelsen och ser till att justera riktliner och rutiner så att risken för upprepning minskas. Så man valde att göra om systemet och stifta Patientsäkerhetslagen samt se till att den trädde i kraft den  1:a januari i år.

De som är huvudmän för vården har idag skyldighet att se till att ha rutiner som gör att man systematiskt försöker förbygga skador. Det finns också en skyldighet att utreda händelser som givit skada eller som kunde ha lett till skada på patienten. Socialstyrelsen kan i dag rikta hårdare kritik och kan vidta åtgärder mot både mot de som driver vården och mot de som är yrkesutövare. De kan också bestämma att yrkesutövare som inte funkar bra, kan få prövotid tidigare än förut och att de rycker legitimationen tidigare numera. Dessutom ska patienter och närstående uppmuntras att anmäla om de tycker att något inte fungerar.

Jag föredrar att anmälningar går till Socialstyrelsen och inte via åklagre. I min värld blir den civilrättsliga processen mer en hämndaktion, än att den hjälper upp sjukvården långsiktigt. Och jag är inte så säker på att ens fällande dom, gör att föräldrarna till flickan blir så mycket mindre illa till mods. Det tråkiga här är ju att det inte kommer att bli några svar på vad som hände och varför det hände. Det enda som ska prövas är om barnläkaren gjort det med uppsåt eller inte. Vad lär sig någon av det?

Sen finns en liten paranoid röst som piper i mitt öra att det här är början till en praxis att straffa yrkesutövare inom sjukvården, nåt som gör att Patientsäkerhetslagen blir en papperstiger. Nåt som gör att det kommer att mörkas ännu mer kring vilka misstag som verkligen begås i sjukvården. Där giriga advokater kommer att tjäna pengar på människors tragedier, där det ska stämmas skiten ur yrkesutövare till höger och vänster. Jag vill inte att det ska bli så, jag vill det verkligen inte.

Jag lär ju bli varse.

Frid.

Hörde på nyheterna, här om dagen, att utbrotten av EHEC-smitta väntas öka. September var tydligen en månad då det fanns goda förutsättningar att drabbas, enligt statistiken. Min gissning är att det är den mindre allvarliga sortens EHEC som avses, det sas inte vilken av smittorna det handlade om.

En tanke slog mig, även om jag inte har det minsta belägg för den, så kan jag inte låta bli att vädra den.

Om inte det var krav på att göra snabba pengar så kanske inte den här typen av smittor skulle dyka upp. Jag misstänker att det här är konsekvensen av att jordbruk som måste vara effektivt, även på områden som inte går att effektivisera.

Det finns skäl till att gödsel ska ligga orört länge. Minst ett år, helst längre. För det första för att stallgödsel är starkt för växter, det kan fräta sönder grödorna. Det andra är att när gödsel förmultnar, så avdödas en hel del sjukdomsalstrande bakterier. Det kallas att gödsel brinner för att förmultningsprocessen ger värmeutveckling, ganska kraftig sådan dessutom. Det är en process som tar sin lilla tid och det är svårt att påskynda processen. Brunnen gödsel kallas också naturgödsel och är populärt inom ekologisk odling.

Men även de som odlar ekologiskt vill ju ha bärighet i sin verksamhet. Gödsel som brinner är en oanvänd resurs, det är kostnader förenade med att inte använda den gödsel man exempelvis får av egen djurskötsel. Och måste man köpa in gödsel så är det ju inte gratis. Dessutom tar det plats att ha ett gödselupplag. Mark som inte går att använda för produktion.

Alltså kan det vara smidigare att använda obrunnet gödsel/stallgödsel, enligt mindre seriösa odlare. Framför allt billigare. Och risken för att någon verkligen ska bli sjuk anses säkert vara rätt liten. Sen är det inte säkert att kunskapen om hur gödsel ska hanteras, finns. Visst är det gulligt med alla så lokala gårdsbutiker och att småbrukare kan få avsättning för sin produktion. Och visst är det krångligt med alla föreskrifter, krav och regleringar som finns kring småskaligt ekologiskt jordbruk. Men reglerna finns där av ett skäl.

Ingen ska dock tro att jag är mot ekologiskt odlade grönsaker, mindre jordbruk eller närproducerat. Jag är inte heller mot att fler producenter inom jordbruket. Jag hoppas dock innerligt att det varken är cynisk spekulation eller ren okunskap som ger smittspridningen.

Fridens!

Ett mycket rörigt och inte helt färdigtänkt inlägg följer...

"Eftertankens kranka blekhet" är ett känt uttryck, och påtagligt sant. Lika sant är att det alltid är lättare att döma med facit i hand. Världen förändras, förhoppningsvis till det bättre och efterkommande generationer har en förmåga att totalsåga vad tidigare generationer hittat på. I många lägen hjälper det inte ens med att se händelsena "i gårdagens ljus", de framstår som lika pantade i alla fall.

Faktoider är en mycket intressant blogg. Klart läsvärd! För ett tag sen så tog ett av  inläggen upp hur man ser på något som var politiskt korrekt då, men inte längre är det. Mer konkret; skulle man gått med i ett nazistparti, innan det var fult att vara nazze? Är du nyfiken finns inlägget att läsa här. Inlägget fick min att börja fundera på lite allt möjligt som rör hur man dömer saker i efterhand.

Tider förändras. Det finns rätt mycket som gjorts igenom historien, som vi idag har lite svårt att begripa. Där det inte räcker med att fundera över hur de tänkte då, utan den enda rimliga reaktionen blir att de inte tänkte alls. Möjligt att lite kan lättas upp om man sätter på sig dåtidens "glasögon" och försöker se nån form av sammanhang. Men jag är inte så säker på att ens kunskap om rådande värdesystem och allmänt tankegods kan ursäkta eller mildra ren dumhet.

Jag tänker att det finns en viss skillnad i att veta bättre i rent naturvetenskapliga frågor, än att veta bättre i värderingsfrågor. Min tanke är att det borde vara lättare att veta bättre i frågor som rör hur vi ser på och behandlar varandra som människor, än det är att förstå saker som rör ren kunskap. Men jag är inte så säker på att det är hela sanningen. Det jag frågar mig är om människan är ohjälpligt korkad eller är det bara oschysst att fördöma tidigare generationers handlande och tro?

En gång i tiden var det en allmän uppfattning om att jorden är platt, odiskutabelt. De flesta av oss har idag ändrat uppfattning, dock inte alla. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle ha tyckt annorlunda eller ens funderat på om det fanns ett alternativ. Med den kunskap jag har om 1500-talet gör att jag tror att jag bara svalt budskapet.

Vilka budskap sväljer jag glatt idag? Vilka sanningar som jag lever med idag, ska kommande generationer elakt flina åt och konstatera mig som korkad?

Jag behöver inte titta så långt för att bli varse om att sannningar sällan är absoluta. Det är bara att se till min egen professionella miljö och utvecklingen där. En gång i tiden kunde läkare på fullt allvar gå från obduktion till förlossningsrummet, utan någon som helst rengöring där emellan. Skälet till det var att man inte hade koll på mikrobiologin. Det fanns inte optik nog för att kunna se så små saker och det fanns en tro på att läkare inte kunde vara smittförande. Tanken om att nån så viktigt som en läkare skulle kunna orsaka sjukdom och död,  var orimlig för hela läkaretablissemanget. Då. Och fortfarande verkar det finnas läkare som inte riktigt tror på Ignaz Semmelweis aseptik och går i privata kläder på jobbet. Idag vet vi bättre, idag kan vi handla annorlunda.

Det har varit politiskt korrekt att sterilisera folk till höger och vänster i Sverige. Det var till och med lite fint att tycka att vissa människor inte skulle få avla av sig. Det räckte med ungdomsdepp eller ungdomsrevolt så kunde man anses som för klen eller för agressiv, det var inte värt att föra generna vidare. För att inte tala om avvikande utseende, det var riktigt illa att vara vanställd eller ful på nåt vis. Statens institut för rasbiologi levde och verkade fram till mitten av 50-talet. Idag vet vi bättre. Men vad hade jag tyckt då, i det sammanhanget, hade jag försökt vara "fin nog". Eller hade jag tyckt som jag gör idag? Jag vet inte.

Jag vet att det finns saker som kommer att få mig att framstå som fullständigt okunnig, för framtida generationer. Men jag kan idag inte se eller ens gissa vad det skulle vara eller röra sig om. I mitt liv är ju allt i ett sammanhang och verkar otroligt logiskt ur alla aspekter. Jag kan se fenomen och händelser som kommer att bli stämplade som ren idioti, inom en inte allt för avlägsen framtid. Men de sakerna är på en övergripande, mer global nivå.

Jag försöker vaccinera mig mot dumhet genom att skaffa kunskap och försöka att inte avfärda allt som är nytt och ovant. Att inte känna mig hotad av nya tankar. Jag försöker hålla fast vid vissa grundvärden istället för att se vad som är populärt för stunden. Men också att inse att en sanning är bara en sanning tills den blivit motbevisad, falsifierad eller att förutsättningarna förändrats.

Men jag gissar att eftervärldens dom över 2000-talet kommer att vara så hård, oavsett vad jag gör.

Fridens!

Jag har sorg.

Jag måste skriva det igen; jag har sorg. (...så jag kanske begriper det...)

Eller jag är nog mitt i en reaktions- och bearbetningsfas av sorg. Jag är ganska övertygad om att så är fallet.

Jag har sorg, men känns inte vid den. Glömmer bort den. Gömmer den för alla, inklusive de människor jag älskar och borde berätta för. Känner inte att den påverkar mig, fast jag vet att den gör det, rent logiskt så vet jag. Men jag mörkar för min omgivning, fast mest för mig själv, antar jag.

När jag pratar med mina kära vänner och de frågar hur läget är, så svarar jag reflexmässigt; bra, helt okej. Och flinar. Låter glad. Låter så glad att jag tror på det själv. Jag får tvinga mig själv att berätta om min sorg, tala om att den finns och att jag nog kanske kan bli lite oberäknelig. Att jag kanske kan behöva höra av mig vid lite udda tidpunkter på dygnet. Jag får koncentera mig för att berätta om varför, hur och följderna av min sorg. Och när jag berättar om det så känns det inte som jag berättar om mig själv.

När jag är medveten om min sorg, så tänker jag att det bara är att skjuta upp axlarna och kasta sig in i den. Leva ut den till sista lilla förnimmelse av den är genomgången. Inte backa undan. Gå in i lidandet, möta det och ta det för vad det är. Jag blir medveten om min sorg när jag slappnar av. Alltså gör jag inte det nu, mer än strax innan jag ska sova. Eller när jag kör bil. Det är inte tillrådigt att köra bil i 110km/h och störtgråta. Tårar och bilkörning är ingen god kombo.

Men jag är inte den enda, i ens min värld, som har sorg. Flera runt mig har det, av diverse skäl. Jag har bekänt färg för några och med någon har jag kunnat prata om själva sorgen i sig. Denne har en helt egen process, mist lika sorgelig. Hen gör samma sak, gömmer och glömmer, hen skulle vilja bryta ihop våldsamt här och nu. För hen vet lika väl som jag att det inte går att komma undan. Men det går inte, det vill sig inte.

Och det finns nog någon mening med det också. Antagligen är vi inte betjänta av att uppleva vår sorg i dess fulla prakt ännu. Att orka bottna i sorgen. Antagligen har vi inte tillräckligt med distans ännu eller så upplever vi att vi inte har tillräckligt stabil mark att stå på än. Att det inte går att låta sig falla igenom fullständigt just nu. Inte än.

Men det kommer, processen är i full gång oavsett om vi vill det eller inte. Vi båda har insikten att det troligen inte kommer att vara slut på den akuta sorgen, bara för att vi tar oss igenom detta nu. Det kommer att bli fler akuta perioder längre fram. Men någonstans känns den extremt slitna gamla klyschan "var sak har sin tid" så sann. Det ger en liten, flämtande låga av hopp.

Frid.

Under några korta dagar. Mindre än 55 min bort. Kring 8.3 mil nära. Bra väg och bra väglag.

Det är retande nära. Nära så det kryper i kroppen. Skulle vilja veta. Få klarhet.

Men det är inte min tid nu. Vi får se om den kommer, någonsin.

Jag ställer mig tveksam.

Fridens.