Vem minns kampen? Och vem ska berätta om den? För det har varit ett liv fyllt av kamp. Alltid denna kamp. Mot allt.

Det var inte självklart att hon skulle få läsa. Det behöver man inte för att bli en bra hemmafru. Vilket var moderns högsta dröm och tecken på framgång. Modern var för visso också hemmafru, inte fullt så lyckad, mannen hon gifte sig med var varm och vänlig, en god man. Men rik var han inte, så om de bara hade haft mer pengar, så hade de varit riktigt lyckade. De hade så de klarade sig och det fick duga. Men för dottern behövdes ingen student, det räckte med hushållsskola.

Hon jobbade hårt med studierna, trots att alla var emot det och tyckte hon gjorde det i onödan. Hon läste så pass att hon lära skaffa glasögon på grund av utmattning (”- kostnader blir det ju också, med sånt där läsande”), synen orkade inte mer. Men hon tog sin student, i tysthet, ingen fest och inga gratulationer (”- sånt hålls bara finfolk med”).

Hon träffar en man. Synd nog enligt hennes tillkommande släkt. Svärmor var känd som den elakaste jäntan i hela socken. Ingen begrep hur den elaka jäntan kunnat lägrats av en man och få barn, för hon var en elak jäntunge som vuxen också. Vår studentska fick vänliga men bestämda varningar om att lämna familjen hon var på väg in i, från folk runt om. De var ärligt oroade. Svägerskan var även hon ett hår av hin, alltid elak och egoistisk. Aldrig ett vänligt ord. Kampen om svärmoderns gillande pågick i över 30 år, hon fick den till slut, men så djupa sår det skapade. Så mycket sorg och skam det alstrade på vägen, så hårt det frätte på självkänslan.

Hon bytte ort att bo i. Kampen för att bli accepterad av en ny ort. En ort som håller hårt på att ingen får stick upp, ingen får utvecklas och att nya icke skola göra sig stora. Hon var smart nog att inte vara för bra, låta andra glänsa, sakta men säkert etablera sig på orten. Men hon bestämde sig tidigt för att orten inte skulle svälja hennes barn. Vi är matade med bröstmjölken om att vi är något, att vi kan något och att de som sätter begränsningar i våra liv, är vi själva.

Vartefter åren gick lade den ganska späda figuren på sig kilon. Så började kampen om kilona, en kamp för att få kontroll. Små portioner, inget äta alls och bantning efter diverse märkliga idéer. Med motsatt effekt förstås. Ständigt nya sätt, ständig späkning, aldrig duga till. Den kampen gavs aldrig upp, den fortsätter än idag. Lycklig över att hon blivit tunnare. Tyvärr betyder varje tappat kilo idag, en större risk för fortsatt ohälsa. Hon behöver vart enda kilo hon har för att orka möta framtiden. För varje kilo som försvinner gläds hon, trots att det lägger på fem år på hennes ålder. Det mest tragiska är att hon aldrig var så stor som hon trodde, hon var vacker som hon var.

Om det fanns något positivt i hennes kämpande, så var det i politiken. Där jobbade hon i många år för att förbättra samhället i stort och smått. Alltid på de svagas sida, alltid på att förbättra för de som bäst behövde. Alltid en kamp om människovärdet och värdighet. Hon vann respekt inom de områden hon verkade, nådde många framgångar. Hon fortsatte kampen ute i verkligheten; skaffade sig arbeten där hon stöttade flyktingar, utslagna och andra socialt utsatta. Hon han med en facklig vända också, gjorde ett mycket uppskattat jobb, var eftertraktad i stora delar av landet.

I princip hela 2000-talet har varit präglat av kampen mot diverse sjukdomar och skador. Utmattningsdepression, ulcerös colit, diabetes typ 2, bältros x flera, bröstcancer, 6 månaders återhämtning efter operationsskada, lunginflammationer, sorkfeber, vanliga förkylningar, fallskador och flera saker jag inte längre minns. Sorkfebern höll på att formligen ta livet av henne, inte förrän långt efteråt förstod vi hur nära det varit. Var enda gång hon drabbas av en infektion slår den till med fullkraft, det är inte som för de flesta av oss andra.

För de flesta kamper hon har fört, så har hon sällan eller aldrig på upprättelse för alla elakheter och obetänksamma dumheter. Idag är kampen inriktad på att behålla värdighet och ha kvar så mycket som möjligt kvar av jaget. Det går trögt, kraften finns inte längre hos henne. Förmågan vacklar betänkligt. Den här kampen kommer vi andra att få ta över, jag hoppas innerligt att vi hanterar det och att vi klarar det.

Hon är värd det.

Frid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...