Jag får ibland känslan av att mängden smärta i en människas liv är hyggligt lika för de stora flertalet. Att det finns en viss mängd lidande som man bara måste ta sig igenom under en livstid. Det finns några som får det än jävligare än de flesta och så finns det ett fåtal som lever i ett ständigt lidande, där en bra dag tillhör ovanligheterna. I mitt resonemang utgår jag ifrån västvärlden. Hur det ser ut i övriga världen har jag bara medias bilder och inte någon egen erfarenhet att tala utifrån.

Det finns flera typer av lidande. Det finns till och med positivt lidande. Till det positiva lidandet räknas exempelvis att vara förälskad. Den där brännande längtan efter en människa, som också längtar efter mig. Önskan om att få vara nära dygnen i ända, att det inte finns nog med tid och utrymme för att umgås. Men den vanligaste formen av lidande är ändå den som gör illa och som är nedbrytande. Och varje människa lider på sitt vis, men själva företeelsen verkar vara allmänmänsklig.

Men sen finns ju de här människorna som bara glider fram på en våg av Milda genom livet. De som är vackra, har pengar, har de senaste prylarna, en god familj, de rätta kontakterna och så vidare och så vidare. De som allt går bra för. På ytan ser allt ut att vara frid och fröjd. När jag var kring 20 år kunde jag störa mig på dem. Lyckade och framgångsrika i alla sammanhang.

Fast verkligheten var oftast en annan. Utseende och pengar stämde ju, även prylar och gott anseende, men det fanns också mörka hemligheter. Saker som skulle hållas undan för omgivningen, oavsett priset, oavsett om familjen blev lidande. Fasaden var det viktigaste. För våld i närstående relationer, incest, missbruk, sjukdom och annat av livets svårigheter, struntar i fina adresser. De här företeelserna struntar i hur mycket pengar som finns och status som finns eller hur vacker någon är. Visst finns det de familjer som är lyckliga och som mår bra, men de flesta är som folk i gemen, de drabbas av livet med jämna mellanrum.

När jag ser tillbaka på hur det såg ut i årskullarna kring mig när jag växte upp, så är det bara några få som blivit så lyckade, som det förutspåddes att de skulle bli. För de andra kom livet liksom i vägen för dem. Som vuxen har jag fått det berättat av några hur det egentligen var, andras historier har jag fått höra på omvägar. Svårigheter och lidanden har de fått gå igenom, som de flesta andra. Vissa har klarat det andra har det gått sämre för. Jag menar verkligen inte att låta skadeglad på något vis och jag önskar inte att alla ska behöva gå igenom smärta och lidande. Slipper någon så är det dem väl unnt!

Jag kan väl inte säga att jag tillhör den exklusiva gruppen som gått odrabbad genom livet. Jag har väl haft min beskärda del, även om jag måste säga att det ändå varit ganska överkomligt. Jag har tagit mig igenom de högst normala kriser som tillhör mänsklig utveckling, haft gott stöd av föräldrar och vänner. Jag har varit förskonad från stora tragedier och svåra sjukdomar i min närmaste omgivning. Men jag har gått och väntat på att jag ska drabbas av någon riktig prövning. För det kommer ju, det vet jag. Jag har haft lite teorier om vad som kommer att hända, men ack så fel jag hade. Även här hade livet en lustig förmåga att ge sig på den mest oväntade delen av mitt liv, på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Jag vet att jag kommer att behöva uppleva all den smärta och all det lidande jag hitintills sluppit undan. Det kommer att dyka upp och det inom överskådlig framtid.

Och det enda jag kan hoppas på, när det väl kommer, är att jag har ett socialt nätverk runt mig. Ett nätverk som är villigt att ställa upp och finnas där för mig. Men inte ens det är säkert, jag får väl se om livet har fler överrakningar att bjuda på. Det jag med säkerhet vet är att jag inte har något annat alternativ är att gå igenom det. Det har jag lärt mig av de människor som rest sig upp och orkat leva vidare. Orkat skapa sig en värdig existens, oavsett vad som drabbat dem. För jag har även sett motsatsen, de som gör allt för att slippa lidandet och det är verkligen en väg jag inte vill gå. Hur mycket lättare den än verkar.

Fridens!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...