Svenska Dagbladet (SvD) har haft en artikelserie om döden. Gott initiativ på det hela taget, det går att läsa en av artiklarna här, resten av artiklarna finns som länkar kring denna artikeln.

För någon dag sen så hamnade jag i en diskussion om hur vida SvD ska släppa igenom vad som helst, som inte är vetenskapligt bevisat, i såna här artiklar. Jag kan förstå om det finns viss kritik kring att det berättas om att människor får visioner på dödsbädden, som innehåller deras döda släktingar. Eller att det berättas om att de fått varsel om nära förestående död och någon försöker göra vetenskap om det. Eller om sjuksköterskan som pratar om änglar. Inget av ovanstående är vetenskapligt bevisat, vilket är helt sant och riktigt.

Men icke desto mindre så är det väldigt betydelsefullt och otroligt viktigt att någon pratar om döden i det offentliga rummet.

Jag har inte ett naturvetenskapligt perspektiv när jag läser texten, jag är ju inte heller lärd inom det naturvetenskapliga, främst. Visst det finns med i utbildningen, men min utbildning har mer ett humanistiskt angreppssätt. Vilket gör att vi inte underkänner det som inte går att sätta mängd på, eller sätta mätbarhet på, kort och förenklat. Vi anser att det går att vara vetenskaplig, trots att man ser på nåt så ovetenskapligt och subjektivt som upplevelser. Väldigt lite kring döden är exakt vetenskap, oavsett vilket perspektiv man ser ur.

Nån kan tycka att det måste vara helt klart när någon är död. Men så är det inte. En människa som dött ska inte flyttas från avdelningen på ett sjukhus innan att fyra (4) timmar gått. För en flat linje på ett EKG betyder oftast bara att människans hjärta har slutat slå, eller att den här EKG-mätaren inte uppfattar aktivitet i hjärtat. Men alla kroppsliga processer avbryts inte bara för att hjärtat slutat slå. De processerna pågår i vanligaste fall inte heller speciellt länge efter att hjärtat slutat slå. Men det gör att det är inte vid en exakt tidpunkt som döden inträffar.

Varför är det här så viktigt då? Varför bryr jag mig över huvudtaget i att ens diskutera detta och dessutom blogga om det? Därför att det är så extremt viktigt med döden. Kalla mig pretto, vilket jag för övrigt skiter i, men döden angår var enda en som lever. Det är desstuom något som så sällan finns med i vardagen för de allra flesta i det här landet. Men när vi själva blir medvetna om vår dödlighet eller ställs inför andras döende och död, så brukar det resultera i rejäla känslostormar och att det blir svårt att hantera. Det skulle inte behöva vara så. I alla fall inte alla de negativa konsekvenser som följer med ett dödsfall.

I SvD:s artiklar var upplevelserna av vad som hände, det centrala. Den döendes och närståendes upplevelser. Döden sägs vara det ensammaste man kan gå igenom. Nja, skulle väl jag svara. Visst måste den som dör "gå själv", de levande kan inte vara med in i vad som kommer. Men det går att vara väldigt mycket med fram till det ögonblicket. Många har frågor om vad som kommer attt hända efter dödsögonblicket, jag kan bara svara för vad som händer med kroppen efteråt. Jag vet vad som är vanligt i alla fall, både i själva döendet och tiden efteråt. Min kunskap innefattar även att jag inte vet vad som händer för den som dör, när hjärtat slutat slå. Och jag vet också att det händer saker som skolmedicinen och medicinsk vetenskap, idag inte kan ge vettiga förklaringar på. Jag har inga vettiga förklaringar heller. Men jag skulle inte säga att det okulta/new age/med mera, kan ge några mer tillfredställande förklaringar till det som upplevs.

Jag har funnits vid så många dödsbäddar i mina dagar, att jag kan med säkerhet säga att det som pågår och upplevs, är värt att ta på blodigaste allvar. Detta utifrån att det sker, oavsett vad vetenskap och bättre vetande säger. Då är det väl bättre att föra upp frågan på dagordningen, låta det ventileras och börja söka efter vetenskapen. För det finns så mycket myter och vanföreställningar om vad döendet är och hur det upplevs. Och det ställer till så mycket elände för den som ska dö och dess närstående. Bättre att sätta igång samtalet och börja söka efter sanningen. Någonstans lär man ju börja.

För oss som många gånger varit med när livet tar slut, vet att behovet av tröst i de flesta fall, är väldigt stort. Vi kan bli bättre på att möta patienter och närståendes berättelser och upplevelser. Med mer kunskap kan vi på ett bättre sätt guida alla inblandade till ett lugnt och värdigt avslut.

Kudos till SvD som vågar skriva om detta!

Fridens!

Jag är inte född och uppväxt på stället jag kallar hemma. Men det är enda stället där jag verkligen är hemma, till själ och hjärta, där jag har hela min identitet. Där jag är hel. Det stället där jag bor är inte hemma, det är där mitt boende finns, men inte mitt hjärta. Mitt hjärta är kvar i Ångermanland, bland berg och hav.

När jag bodde där uppe trodde jag aldrig för mitt liv att jag skulle sakna snö och ordentlig kyla. Nu har ju Mälardalen varit ordentligt inbäddat i snötäcke under de två senaste vintrarna.  Jag har njutit järnet. Jag har varit så lycklig över var enda snöflinga och var enda riktig kallgrad. Riktiga kallgrader är under minus 9, det är då det slutar vara fuktiga vindar och den torra kylan kommer. Oftast i alla fall. Och vintern har varit lång, det är också bra. Det var inte många veckor mellan det att snön försvann och det blev lövsprickning, sånt uppskattar jag!

Denna sommar har jag haft förmånen att vara hemma i Ångermanland under de vita nätterna som är kring halvårsskiftet. När det aldrig blir mörkt nån gång under dygnet. Vi har inte midnattssol hos oss, men solen är borta som max 4,5h och det spelar ingen roll för den går inte speciellt långt ner. Enda gången det blir riktig mörkt är vid regn.

Jag älskar de här nätterna och vill verkligen inte gå och lägga mig. Jag är nattuggla fast det är beckmörkt ute, det blir inte bättre av ljuset. Och när jag lägger mig vill jag inte dra ner persiennerna, jag vill sova i ljuset. Jag vill vakna av att solen strålar på mig. Mitt flickrum har ett av fönstren åt öster, solen kikar in strax efter fem på morgonen, men är inte så intensiv då.

Vi har förmånen att bo högt, det gör att vi har några utkiksplatser att gå till, typ 400m bort. Att gå dit och sätta sig och titta ut över världen en vanlig dag, är en lisa för själen. Att se de många bergen och det massiva vattnet, båda ser ut att vara oändliga, gör att själen lyfter. Men att göra detsamma en vit natt är magiskt! Flera gånger har vi gått ut på någon av utkikarna efter att midsommarfirandet är över. Bara bytt om till bekväma skor och traskat iväg med våra vinglas. Den ro som uppstår i hela ens existens är obeskrivlig. Att ta en promenad längs alla stigar som viltet trampat upp, njuta av en stilla värld, gör att tröttheten aldrig når mig. Jag blir bubblande lycklig.

Det finns en tjusning i de där mörka, varma och täta nätterna som finns i södra Sverige också. De är läckra på sitt vis. Och en bit in i juli så är de där vita nätterna borta, mörkret kommer ikapp det som är i Mälardalen, ganska fort.

Men det är nåt speciellt att inte behöva tända inomhusbelysningen alls på flera veckor.

Jag längtar hem.

Fridens.

Jag har då börjat kika på Twitter. Det är ju en spännande värld.

Har väl just börjat orientera mig i hur det hela fungerar, så jag begriper vekligen inte allt och kan än så länge inte nyttja mediet till fullo. Men det verkar ju lovande.

Det går ju att hålla sig uppdaterad kring allt, det går fullkomligen att knarka uppdateringar. Det är bara att lägga till lite folk eller organisationer som dräller tweets kring sig. Jag är mest inne på klokt folk och nyheter.

Men fast är jag. Det går att hitta så mycket spännande artiklar och material. Fort går det också.

Mina egna bidrag är väl ganska blygsamma än så länge, jag har inte heller tiden att bevaka allt, det får bli något inlägg med jämna mellanrum.

Fridens!

Vaskulär Demens.

Sjukdomen kallas ibland för ”blodkärlsdemens”. Skälet är att orsaken till demensen är att delar av hjärnans kärl har gått sönder och inte längre försörjer området med syre. Det leder till att hjärnvävnaden inte kan överleva. Den ”subkortikala” formen verkar vara vanligast. Skadorna blir i den vita hjärnsubstansen.

Skadorna kommer ganska direkt, den smyger sig inte på som till exempel Alzheimers. Det går oftast att säga vilken händelse som har givit de första skadorna. Det kan vara en operation, en rejäl infektion eller nedsatt allmäntillstånd. Skadorna blir värre stegvis, det kan alltså verka som om utvecklingen av sjukdomen stannat, för att det sen ska komma nya skador. Har man tur kan det gå flera år mellan stegen.

Hur sjukdomen visar sig, beror på var skadorna sitter i hjärnan. Vissa människor kan direkt få problem med att tala eller röra sig. Men oftast så behåller den drabbade ganska mycket av de intellektuella funktionerna till att börja med. Vart efter sjukdomen blir värre så kommer den drabbade att få problem med att kunna planera sin dag, att hålla ordning på var saker står i hemmet och att tänka i flera led.

Koncentrationsförmågan kommer att påverkas, förr eller senare, detsamma gäller minnet. Allt det här gör att människan upplevs som tankspridd och disträ till att börja med, innan det blir så illa att omgivningen ser att något verkligen är fel. Personen kommer också att få svårare och svårare att ta egna initiativ, andra måste uppmana och påminna att något ska göras. Att tänka kommer att gå långsammare och att växla mellan uppgifter eller samtalsämnen blir nästan omöjligt. Även det rent fysiska påverkas, det kan dyka upp stapplighet och svajig gång. Personen kan få problem med synen, typ att se dubbelt eller att delar av synfältet försvinner.

Den som drabbas av detta är oftast väldigt medveten om hur illa ställt det är, de märker allt som blir fel, men de har ingen förmåga att rätta till det. Ångest och depression är vanligt, men också bara att man har lättare att ta illa vid sig av saker som händer och som sägs. Saker man aldrig brytt sig i tidigare.

Det sker forskning på området, men hjärnan är en lurig liten sak, vetenskapen har inte mycket koll egentligen.

Diagnosen sätts med hjälp av olika formulär, tester och intervju av den som drabbats. Man gör även röntgen där man kikar på hur blodflödet i hjärnan ser ut. Den som drabbas förväntas leva i ungefär 8 år till, men det är väldigt olika. Det är inte bara Vaskulär Demens som påverkar när döden inträffas, om personen har andra sjukdomar påverkar också. Det är en kärlsjukdom, vilket gör att andra kärl i kroppen oftast också är sjuka. Vanligaste sättet som människor med Vaskulär Demens dör på, är av hjärtinfarkt. Det finns inga behandlingar som stoppar eller fördröjer sjukdomen. Man vet att vissa risker finns som kan ge Vaskulär Demens och just nu tycker vetenskapen att den bästa idén är att försöka åtgärda riskerna. Att se till att sjukdomen aldrig uppstår. 

Det är inte lätt att ta till sig det som står om diagnosen Vaskulär Demens. Att läsa om orsakerna och symtomen gör det så slutgiltigt. Det finns inget hopp. Det finns bara en väg att gå och det går inte längre att blunda för det som sker. Vi kan inte blunda, hur gärna vi än vill.

Källor:

Svenskt Demens Centrums hemsida: www.demenscentrum.se

Vårdalinstitutet, http://www.vardalinstitutet.net/document...df?objectId=7313

Jag har nyligen börjat lära känna en man via nätet. Personen ifråga bloggar och skriver väldigt bra. Jag har blivit ordentligt imponerad av hans texter. Jag har kommenterat texterna med jämna mellanrum. Men så var det ett inlägg som berörde mig lite djupare, så jag bara lära skicka ett meddelande privat.

Till min förvåning fick jag ett mycket trevligt och förvånande öppethjärtligt mail tillbaka. Sen har det rullat på i ett par månader med lite mailväxling. Samma goda kvalite på mailen som på bloggen, en fröjd att läsa.

Så en dag hinner han på mig på chatten som tillhör min mail, vi har samma mailleverantör. Vi börjar språka lite trevande och det är bara så mysigt. Vi fortsätter och jag märker nån form av kontakt, nåt som jag inte kan ta på men som känns otroligt behagligt. Han har humor och mycket djupa insikter om livet, vi har långa diskussioner om allt. Vilket är lite förvånande. Jag släpper sällan folk inpå mig. Det finns många som tycker att jag är en öppen människa, och det är jag, till en viss del. Jag är mycket noga med att skilja på personligt och privat. Men han tar sig smidigt och lättsamt in på områden som jag anser vara privata. Och det stör mig inte ens.

Jag får bekräftelse på ett sådant direkt sätt, som jag inte är van att få. Otroligt smickrande och väldigt vänligt. Det är inte obehagligt, bara ovant, vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Känner mig som en generad småjänta, vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men förtjust är jag och attraherad. Det känns lite som att bli indragen i ett magnetfält. Jag skulle vilja träffa den här personen. Jag skulle vilja sitta och prata med honom, höra hur han tänker, lyssna på vad han har att berätta. För han har mycket att berätta, nu är jag matad med små smulor av vad som finns i hans huvud, jag vill veta mer.

Och visst begriper jag att han är som alla andra, med både nackdelar och fördelar, det är ingen idealiserad bild jag har av honom. Han har villigt berättat om vissa nackdelar. Men det är just kanske det som gör honom så intressant, han står där som en helt vanlig människa, med förtjänster och tillkortakommanden.

Under nästan 14 dagar hade jag honom ständigt i tankarna och på andra sidan skärmen om kvällarna, på ett bra sätt, inte belastande. Vi var tämligen skötsamma på att hålla på anonymiteten, men efter hand så spelade det inte mycket roll heller. Det var rätt skönt att få en mer komplett bild av vem jag kommunicerade med. Jag kan ha svårt att göra om text till en verklig person, när det rör verkliga människor som jag möter på nätet. Jag fick ett namn som faktiskt inte låg långt från det jag önskade att han skulle heta, schysst sammanträffande!

Nu har vi haft uppehåll i nån vecka, bara ytterst minimal kontakt. Det har varit bra det också, jag har fått distans till relationen, rört mig ur det starkaste magnetfälten. Även om jag tänker på honom sundom, så är det inte lika intensivt som innan.

Jag hoppas han blir kvar i min värld, jag hoppas att vi kanske kommer att kunna träffas en dag. Men jag tror varken han eller jag har bråttomt dit. Blir det så blir det, annars inte.

Fridens!

Jag är vredgad över massmedia.

Må hända kan det tyckas att är det ett gravt slag i luften och något missriktat. Men media är rakt klappkassa på att rapportera från den här typen av händelser.  I flera fall benämns händelserna som ”illdåd”, ”vansinnesdåd”, ”en galnings verk” och en hel del annat. Benämningar som på flera sätt befriar gärningsmannen från ansvar.
Där det i orden finns nån sorts förklaring till att dåden utfördes. Glöm det, det finns ingen förklaring.

Men ilskan kring media rör också hur de glatt och villigt sprider gärningsmannens namn och idéer. För är det något han verkligen hoppas på så är det att bli känd. Han vill ju bli ihågkommen för dåden, det är ju liksom meningen, det är hans plan. Och media dansar så gärna efter den pipan. Till vilken nytta? Jag kommer aldrig att kalla honom för annat än gärningsmannen i Oslo, möjligen mördaren. Inte är det för allmänhetens nytta i alla fall, och inte ligger det i allmänhetens intresse att få reda på allt om gärningsmannen. Han förtjänar inte att bli känd, men media ser till att hans namn finns med överallt.

Nån slocknad stjärna har till och med kommit på att man kan använda hans initialer, troligen för att kunna twittra enklare. Men det spelar ingen roll, han omnämns ju ändå vid namn. Till min glädje ser jag att nån enstaka journalist tagit ställning i frågan. Under den vackra manifestationen på Sergels torg i fredags, så lät man konsekvent bli att nämna gärningsmannens namn. Något jag högaktar talarna för.

Och vad det gäller hans idéer så har jag hört det motiveras med att ”om allmänheten får se vad han skrivit så kommer de att ta avstånd från dåden” eller det lama försvaret ”där finns förklaringen till att dåden kunde inträffa”. Men seriöst; som om det någonsin skulle kunna finnas godtagbart skäl till att någon dödar med bomber och skjutvapen i fredstid? Vem tar inte avstånd från dåden, helt utan att veta något som helst skäl? Och de som inte tar avstånd, de hoppar väl jämfota av lycka över att se deras idéer spridas med vindens hastighet, de har aldrig själva kunna åstadkomma den täckningen geografiskt.

Om jag tar på mig mina cyniska glasögon så kan jag begripa rationellt att annonsfinansierad media vill ha många som läser. De tar jag inte heller på allvar, jag vet ju vilka bevekelsegrunder de har. Men jag blir rakt förbannad på public service-nyheterna som går i samma fällor. I Rapport och Aktuellts uppdrag ligger inte att maximera antalet tittare, men de beter sig så. Deras agerande är så urbota korkat gjort att det nog saknar motstycke.

Det finns ingen ”förklaring” till dessa dåd som någon kommer att förstå, inte utan att man sänker sig till gärningsmannens nivå. För oss hyfsat normala människor finns ingen förklaring. För det här är ren, oförvanskad och förkroppsligad ondska. Av någon anledning finns det ett motstånd hos den breda massan i att ens acceptera att ondska existerar. Men så är det, händelserna i Oslo går inte att omformulera till något annat än just ondska. Benämn saker vid dess rätta namn.

Med en önskan om frid.