Idag har jag blivit riktigt riktigt vred. På gränsen till att det var okontrollerbart, men jag minns allt som sades. Det är bra, men inte bra att det gick så långt. Det är så onödigt att råskälla på någon i flera minuter, det leder inte till något konstruktivt i alla fall. Men så blev det.

Jag är eldfängd, min aggression kan flamma upp på tiondelar av en sekund. Visst jag kan nog drälla nån sur kommentar kring mig, men det är är ganska lätträknade tillfällen. Oftast så har jag inte lust att lägga energi på att vara just sur. Inget blir bättre i all fall. Jag kan bli upprörd över saker och ting, då höjer jag rösten något och blir häftigare i mitt uttal av ord. De kommer hårdare, mer att fräsa ifrån, typ. Sånt går över rätt fort. Inget jag fäster större vikt vid. Sen kan jag då flamma upp i några sekunder, kanske upp till en minut och så är det över. Inget av ovanstående lämnar några större spänningar i min kropp, jag släpper ilskan fort, det går fort över. Och jag har kontroll över situationen hela vägen igenom, vet hur jag beter mig.

Men så finns min vrede. Den visar sig sällan numera. Jag har hyfsad kontroll på den, försöker låta bli att ge den fritt spelrum. Den är mer kraftfull, jag känner att jag skulle kunna välta hus på ända när den går igång. Den är icke önskvärd då jag har lätt att hamna i ett tillstånd där mitt medvetande, mer eller mindre, kopplas ifrån. Jag kan få minnesluckor när jag är som mest vredgad. När jag var ung kunde jag kasta föremål omkring mig, inte på folk, men i väggar eller i golvet. Jag har vid något tillfälle även klippt till folk så de åkt i backen (stora män de gånger det inträffat, jag kunde göra det pga att de inte var beredda att en brud skulle slå så hårt, annars har jag nog varit ihälslagen). Det är inget jag är stolt över och jag har jobbat genom åren på att aldrig hamna där igen. Att inte låta det gå så långt.

Jag har aldrig sett mig själv när jag blir så här genomvredgad, men jag kan minnas andras ansiktsuttryck när jag skäller, det ser aldrig bra ut. Det minsta jag kan säga är att de ser ut som deras liv är hotat, även om de inte alltid är livrädda. De som sett mig och sen berättat, talar om helt svarta ögon, iskall mörk och djup morrande röst med ett ansikte helt förvridet av hat och förakt. Jag skulle inte vilja se mig själv, skulle skämmas som ett djur.

Och tyvärr släppte jag fram odjuret idag. Det har föregåtts av att en person har snäst av mig, i princip dagligen, i snart en månads tid. Vid en giftig kommentar idag, egentligen inget att fästa sig vid, så blev det en gång för mycket. Och jag kan inte skylla på hunger, dålig sömn, PMS eller nåt annat heller.

Den som drabbades är en person som jag tycker bra om och som jag respekterar. Väl jag lugnat mig och reflekterat över det som inträffat, så har jag insett att det är något som inte stämmer med personen just nu. Jag känner inte igen beteendet hos personen alls. Visst har det hänt att personen varit giftig tidigare, sånt kan väl hända den bäste, sånt får man bara ta. Livet är inte så kul alla gånger, men inte en månad på raken. Dessutom gjorde personen såna logiska vurpor när den försökte försvara vad den sagt, det blev bara värre ju mer den öppnade munnen, att jag borde ha fattat att det inte kan vara rätt. Det hann komma så otroligt korkade saker innan personen tystnade. Sen mår inte jag heller bra av att blir så här vredgad, jag har fortfarande ett visst adrenalinpåslag, trots att det här hände på tidiga eftermiddagen.

Mina stora misslyckanden idag är att jag inte hann tygla humöret och att jag inte tvärt avbryter när jag märker att dumheterna ramlar ut. Jag begriper ju att personens kognitiva förmåga har brutit samman, det är bara kontraproduktivt att fortsätta. Tyvärr blev det istället bränsle till min vitglödgade vrede. Dessutom fick jag senare under dagen veta att fler varit utsatta för verbalt prickskytte från den här personen den senaste tiden, vilket bekräftar min bild av att något inte stämmer.

Jag känner mig orättvis mot personen, trots att jag tror att vissa människor måste man visa viss aggression, för att de ska förstå att det är allvar. Men det här gick till överdrift.

Jag vet bättre.

Utan frid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började med att jag inte visste vad jag skulle ge brorsdöttrarna i födelsedagspresent, för så där snart ett år sen. Hade en otrolig idétorka. Sen kom jag på att jag faktiskt har en massa bilder på dem. Man kanske skulle göra sig en fotobok och ge...

Så kom då dagen jag varit rädd för i några års tid, dagen då jag får beskedet att nästa vän är på väg att lämna livet.   Det har varit lugnt på den fronten under ett bra tag, det har sett stabilt ut där det har varit risk för försämringar och ing...

Jag har i princip inte berättat den här historien för någon, den har alltid gått under vänbegreppet, vid nåt enstaka tillfälle har den berättats med orden jag kommer att använda nu. I delar, aldrig i sin helhet. Det är knappt att jag berättat den för...

Så kikar jag in här igen. Som vanligt har mycket hänt. Det är väldigt länge sen jag var in nu och skrev något.   Under arton månader har jag haft förmånen att levt i en parallell relation till mitt änktenskap. Det har varit underbara arton månade...

Det blir en del inlägg om mitt sätt att leva mitt liv nu, de djupa betraktelserna om tingens ordning (i den mån de någonsin funnits) läggs på framtiden.   Men i alla fall; det slumpade sig så att jag både kunde och det var det mest praktiska att ...