För någon dag sen var det en brittisk populärvetenskaplig dokumentär, eller vad man ska kalla det, om våra hjärnor. Jag såg mest slutet.

Där hävdade speakerrösten att små barn utforskar sin värld vetenskapligt; de testar en tes och utvärderar resultatet av testet, för att sen ändra sitt beteende efter vad testet gav för resultat.

Ungefär så här; undrar om kloss nr 2 kan ställas ovanpå kloss nr 1, så här långt till höger. Nej, det gick inte, kloss nr 2 ramlade ner. Då provar jag att ställa kloss nr 2 mitt ovanpå kloss nr 1, titta, det gick mycket bättre. Alltså ställer vi klossarna mitt ovanpå den föregående.

Det som störde mig var att ordalydelsen och sättet som detta presenterades på, gjorde att det lät som något extremt häpnadsväckande och otroligt. Att verkligen barn kring 1 år kan vara vetenskapliga!? Hör och häpna!

Min teori är nog att på grund av att vår hjärna redan kring 1 års ålder har det sättet att lösa problem med, så har vi ett systematiserat ett sätt att undersöka vår värld på. Något som vi senare har kunnat göra till vetenskap.

Personligen tycker jag att det är mer spännande att hjärnan kan få oss att tro att vi är glada, bara för att mungiporna är i ett visst läge, oavsett skälet till att de hamnade i läget. Stoppa en penna i munnen på tvären och tryck den bakåt, så att mungiporna hamnar lite bakåt uppåt, efterliknande ett leende. Håll kvar så i en halv minut och notera att ditt stämningsläge blir positivare. Går ännu fortare om du gör det framför en spegel.

Märkligt att ett så sofistikerat system som nervsystemet är, inte kan skilja på verklighet och fake. Inte ens när det ser att det är fake.

Fridens!