Jag har nyligen börjat lära känna en man via nätet. Personen ifråga bloggar och skriver väldigt bra. Jag har blivit ordentligt imponerad av hans texter. Jag har kommenterat texterna med jämna mellanrum. Men så var det ett inlägg som berörde mig lite djupare, så jag bara lära skicka ett meddelande privat.

Till min förvåning fick jag ett mycket trevligt och förvånande öppethjärtligt mail tillbaka. Sen har det rullat på i ett par månader med lite mailväxling. Samma goda kvalite på mailen som på bloggen, en fröjd att läsa.

Så en dag hinner han på mig på chatten som tillhör min mail, vi har samma mailleverantör. Vi börjar språka lite trevande och det är bara så mysigt. Vi fortsätter och jag märker nån form av kontakt, nåt som jag inte kan ta på men som känns otroligt behagligt. Han har humor och mycket djupa insikter om livet, vi har långa diskussioner om allt. Vilket är lite förvånande. Jag släpper sällan folk inpå mig. Det finns många som tycker att jag är en öppen människa, och det är jag, till en viss del. Jag är mycket noga med att skilja på personligt och privat. Men han tar sig smidigt och lättsamt in på områden som jag anser vara privata. Och det stör mig inte ens.

Jag får bekräftelse på ett sådant direkt sätt, som jag inte är van att få. Otroligt smickrande och väldigt vänligt. Det är inte obehagligt, bara ovant, vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Känner mig som en generad småjänta, vet inte vad jag ska göra av mig själv. Men förtjust är jag och attraherad. Det känns lite som att bli indragen i ett magnetfält. Jag skulle vilja träffa den här personen. Jag skulle vilja sitta och prata med honom, höra hur han tänker, lyssna på vad han har att berätta. För han har mycket att berätta, nu är jag matad med små smulor av vad som finns i hans huvud, jag vill veta mer.

Och visst begriper jag att han är som alla andra, med både nackdelar och fördelar, det är ingen idealiserad bild jag har av honom. Han har villigt berättat om vissa nackdelar. Men det är just kanske det som gör honom så intressant, han står där som en helt vanlig människa, med förtjänster och tillkortakommanden.

Under nästan 14 dagar hade jag honom ständigt i tankarna och på andra sidan skärmen om kvällarna, på ett bra sätt, inte belastande. Vi var tämligen skötsamma på att hålla på anonymiteten, men efter hand så spelade det inte mycket roll heller. Det var rätt skönt att få en mer komplett bild av vem jag kommunicerade med. Jag kan ha svårt att göra om text till en verklig person, när det rör verkliga människor som jag möter på nätet. Jag fick ett namn som faktiskt inte låg långt från det jag önskade att han skulle heta, schysst sammanträffande!

Nu har vi haft uppehåll i nån vecka, bara ytterst minimal kontakt. Det har varit bra det också, jag har fått distans till relationen, rört mig ur det starkaste magnetfälten. Även om jag tänker på honom sundom, så är det inte lika intensivt som innan.

Jag hoppas han blir kvar i min värld, jag hoppas att vi kanske kommer att kunna träffas en dag. Men jag tror varken han eller jag har bråttomt dit. Blir det så blir det, annars inte.

Fridens!