För nån dag sedan hade jag ett samtal med en kär vän om vad man tar med sig från sina föräldrar. I det här fallet var det med fruktan i rösten, min vän ville verkligen inte bli som en av föräldrarna och ansåg att risken var överhängande. Vännen tyckte att denne såg tecken hos sig själv om att gå samma väg som föräldern.

Det klassiska exemplet på vad man omedvetet och oreflekterat tar med sig från sina föräldrar, är kvinnan som börjar fundera över varför hon alltid gör fyrkantig stek. Att hon alltid begär samma vikt i affären, sen skär köttet till en fyrkant innan tillagning och att formen aldrig stämmer med hennes grytor. Hon minns att modern gjorde detsamma och frågar henne varför. Modern vet inte riktigt heller men kommer på att visa den lilla fyrkantiga gryta som hon ärvt av sin mamma. Mormor hade inte större gryta, köttet fick bara ha en viss vikt och det måste i alla fall putsas fyklantigt innan det fick plats i grytan. Mamman till kvinnan hade ärvt grytan och tyckte det var lätt och behändigt att fortsätta använda den.

Under min uppväxt har min mamma alltid sagt att jag inte ska göra vissa saker, som hon kände att hon måste göra, för att vara min mormor och min framor till lags. En vanlig uppmaning var "Kommer jag dragande med det här, säg ifrån!". Hon ville inte överföra beteenden som hon upptäckt var mindre goda till oss barn, men hade inte förmågan att bryta det hon själv stod i.

Jag hade en ganska omfattande frigörelse från mina föräldrar. Det var väl lite revolt också, men jag hann inte ställa till med mycket dumheter. Utan mina tidiga tonår handlade mer om att särskilja mig från dem, att jag hårt markerade att det där kommer jag aldrig att ta med mig in i vuxenvärlden. Min kritik var omfattande, detsamma gällde mitt ifrågasättande. Fick jag inte de svar jag ville ha, vilket var ganska ofta, så valde jag en annan väg än vad mina förändrar tagit. Ibland bara mest för att. Mina föräldrar var kloka nog att förstå vad som skedde, de gjorde ett otroligt bra jobb som föräldrar under den här perioden. Den var ju som mest intensiv när jag var 14-15 år gammal, vid 17 hade jag rasat av mig och blivit min egen.

För något år sen ringer min mor upp med full panik i rösten. Hon ber om ursäkt för all skit hon enventuellt överfört till mig, som hon i sin tur fått från hennes mor. Alla dumma tankar och beteenden som är nedärvda från kvinna till kvinna. Min mor hade läst en bok om hur man som mor dyvlar på sina döttrar en massa korkade beteenden. Jag kunde lugna min mor något. Inte bara utifrån att påminna om min tonårsperiod, utan också från utbildningen jag gått, där vi tagit upp just denna fråga. Vi hade ett bra samtal om roller och vad som ärvs. Vi kom fram till att det farliga är ju inte det vi ser och kan värdera, eventuellt revoltera emot. Det verkligt farliga är allt som slinker emellan helt oreflekterat. Där vi bara fortsätter upprepa samma misstag, utan att ens märka det.

Ifallet med vännen kunde vi resonera oss fram till att det säkert inte var någon risk att denne blev som föräldern. Medvetenheten om problemet fanns ju och det gör ju att vännen har alternativet att välja väg. Det finns inget som säger att denne måste agera på samma sätt, om den inte vill det.

Visst i situationer där man inte hinner reflektera över sina reaktioner och därmed inte hinner välja väg, då finns risken att man upprepar beteendet. Men kan man innan vara medveten risksituationer och efteråt tänka igenom vad som inträffade, så finns chansen att välja annan väg nästa gång. Att bli uppmärksam på sitt eget känsloläge, slå ihjäl impulsen att agera och istället koppla in de högre funktionerna i hjärnan. Oftast räcker det med att man stannar upp situationen i några korta ögonblick, för att slippa agera mot sin vilja. Men det kräver övning.

Bästa vaccinationen mot dumhet är medvetenhet och att ge sig själv chansen att välja.

Fridens!